Idé & Analys om Elon Musk, Medier
Maktbarometerns blinda fläck
Medieakademin mäter årligen vilka som har störst engagemang i sociala medier. Men vad får vi veta om hur genomslaget förstärkts och vem som bestämmer vad användarna får se?
Av Brit Stakston 25 oktober, 2026
I nyhetsrapporteringen om årets Maktbarometer handlar allt återigen om vilka som är mäktigast på sociala medier. Rapporten ger oss däremot väldigt lite förståelse för hur en sådan synlighet faktiskt uppstår 2026. Det låter nästan som om det räcker att ”engagera rätt” så kommer genomslaget av sig självt.
Idag finns det så många raffinerade sätt att påverka hur stort genomslag ett inlägg får. Den som publicerar kan köpa spridning, använda bottar eller få ett nätverk av konton att samtidigt dela och kommentera innehållet. Till detta hör hur plattformarnas egna rekommendationssystem avgör vilka inlägg som ska visas för fler användare, även för dem som aldrig valt att följa avsändaren. Ändå behandlas de stora räckviddssiffrorna ofta som om de främst berättar något om avsändarens förmåga att engagera.
I medierapporteringen går man i fällan och återger i till exempel SVT:s fall, utan citattecken, Medieakademins egna påstående om att ”Sverigedemokraterna för tredje året i rad är mäktigast i svenska sociala medier. När den slutsatsen förmedlas via SVT som är ett av Sveriges tyngsta nyhetsvarumärken får påståendet ytterligare spridning och ökad legitimitet. Här glider en rangordning byggd på digital räckvidd och engagemang över till en etablerad sanning om ett partis politiska makt i digitala kanaler.
Medieakademin bidrar själva till förskjutningen. Maktbarometern ramas in som en kartläggning av makt, trots att de samtidigt påpekar att placeringarna snarare speglar andelen av debatten än stödet hos allmänheten. Den reservationen försvinner lätt bakom rubrikerna om vem som är mäktigast. Och där borde medierna stanna upp och undersöka vad siffrorna faktiskt visar och varför.
Här uppstår en självförstärkande cirkel där stor digital räckvidd leder till en topplacering och nyhetsrapporteringen i sin tur förstärker bilden av aktörens betydelse.
Nytt för i år är hur medierna själva klättrar på maktlistorna. I samma artikel skriver SVT att de klättrat förbi familjen Lundell i Maktbarometerns sammanlagda rankning, efter ett år då SVT också uppmärksammats för sin granskande dokumentärserie Hatet om Joakim Lundell. TV4 konstaterar att nyhetsmedierna tar en allt större maktposition på Tiktok, där de själva hör till toppskiktet. Det väcker en obekväm fråga. Vad händer när medierna själva börjar toppa listorna på plattformar de kämpat för att synas på? Hur angelägna kommer redaktionerna att vara att granska vad placeringarna är värda?
Så vad kan vi veta ens veta om hur ett digitalt engagemang skapas?
Redan under valrörelsen 2010 varnade jag i en debattartikel i Expressen för framväxten av en digital maktelit som ”förstått tekniken och länkandets kraft”. Då handlade min kritik om politiker som jagade placeringar på bloggtopplistor i stället för att använda nätet till utveckla nya former för politisk kommunikation eller medborgardialog. Vid årsskiftet 2022 efterlyste jag i tidningen Journalisten ”mindre lata medier som sväljer digital opinionsbildning istället för att använda sin källkritiska förmåga”.
Det är frustrerande att inte få veta mer i dag. På bloggtopplistornas tid handlade det om att förstå hur länkar och nätverk kunde driva trafik. I dag är möjligheterna att skapa och manipulera digital uppmärksamhet så mycket större. Det kan handla om att köpa synlighet, använda bottar och samordna anonyma konton. AI gör det dessutom möjligt att massproducera och schemalägga innehåll i enormt stor omfattning. Tillsammans kan slutresultatet se ut som om det bygger på ett brett folkligt engagemang, men bakom allt finns det i själva verket finnas en mindre grupp eller automatiserad aktivitet. Plattformarnas algoritmer styr dessutom spridningen på ett sätt som användarna har så lite insyn i.
Jag vill samtidigt påminna om att allt digitalt engagemang absolut inte är manipulerat. Men innan vi talar om makt måste vi förstå vilka som skapat uppmärksamheten och hur. Är det människor, bottar, anonyma konton eller samordnade grupper? Och vad vet vi egentligen om deras påverkan?
Medieakademin redovisar sin metod och vilka felkällor som kan finnas. Visningar av klipp markerade som annonser räknas till exempel bort, medan gillanden, kommentarer och delningar på samma annons räknas in. Däremot framgår det inte tydligt hur mätningen hanterar falska konton eller samordnade förstärkningar.
Därmed missar Maktbarometern den avgörande frågan om vilken roll plattformarna själva spelar för den uppmärksamhet som Medieakademin mäter.
Vad som dyker upp i våra flöden bestäms till stor del av rekommendationssystem som bland annat sorterar, väljer bort och förstärker innehåll. Utan att människor aktivt har sökt sig till ett konto eller ens valt att följa det kan det få en stor publik. Plattformarna ändrar dessutom förutsättningarna för spridning genom beslut som varken innehållsskaparna eller publiken oftast har någon som helst insyn i.
Förstärkningen spelar roll det visar även forskningen. Ett exempel är en studie av Twitter från 2021 som visade att plattformens algoritmer gav den etablerade politiska högerns inlägg större förstärkning än vänsterns i sex av de sju undersökta länderna. Jämförelsen gjordes genom att studera vad som spreds i ett algoritmstyrt flöde jämfört med ett kronologiskt flöde. Det visade att det var algoritmerna som bidrog till skillnaderna i spridning, inte bara användarnas egna val av vilka konton de ville följa.
Forskningen visar oss tydligt hur rekommendationssystemen påverkar vilka röster som får spridning. År 2026 borde det därför vara självklart att vi, parallellt med siffror över engagemang och räckvidd, också undersöker plattformarnas egen roll i att skapa detta. Annars blir det svårt att ens tala om olika aktörers digitala makt.
Maktbarometern beskriver i dag X som ett högerpolitiskt intranät. I november 2024 kallade jag också X för ”Republikanernas intranät” i en intervju med Journalisten. Då i syfte att beskriva hur Twitter gått från att vara en plattform där vanliga medborgare kunde nå journalister oavsett hur många följare de hade, till dagens X där Elon Musks egna intressen och plattformens algoritmer i allt högre grad avgör vilka röster som får synas.
I årets Maktbarometer är 68 av de 100 största kontona på X högerpolitiska, endast tre har vänsterprägel. Men vad får vi veta om hur den här fördelningen har uppstått?
På X kan numer användare betala för en premiumtjänst och får därmed sina inlägg högre placerade i diskussionstrådarna. Den blå bocken, som tidigare signalerade att ett konto var verifierat på X, visar numera att användaren betalar för tjänsten. Medieakademin redovisar hur de hanterar annonsering i sitt metodavsnitt, men inte om de undersökt hur sådana fördelar för betalande konton påverkar resultaten. Vilken betydelse har det för vilka som får störst genomslag och hamnar på maktlistorna? Vilka har lämnat X, vilka har sökt sig dit och vilka gynnas av hur innehållet sprids? Det är ju en plattform som sedan Elon Musks övertagande också har förändrats politiskt, med en ägare som själv aktivt stödjer och ger uppmärksamhet åt högerpolitiska rörelser, ofta med dragning åt högernationalismen.
En studie från 2026 undersöker hur X:s styrning förändrats under Musk. Forskarna beskriver hur Elon Musk samlat allt mer av makten över X regler och hur hans politiska övertygelser påverkar hur plattformen styrs. Det säger också något om vilken makt den som äger en plattform har över det offentliga samtalet. I december 2025 bötfällde EU-kommissionen X med 120 miljoner euro för brott mot Digital Services Act. Beslutet gällde bland annat den vilseledande blå bocken och bristande tillgång till data för forskare. Samtidigt granskar EU X rekommendationssystem inom ramen för Digital Services Act.
Utifrån Maktbarometern går det inte att avgöra hur mycket av högerdominansen på X som beror på användarnas politiska sammansättning, rekommendationssystemen eller Musks agerande. Men just därför borde den politiska slagsidan undersökas närmare i stället för att bara titta på dem som toppar listorna.
Och samma granskning som av X behövs förstås göras av alla de andra plattformarna. Meta äger Facebook, Instagram, Messenger och WhatsApp, men tjänsterna fungerar på olika sätt och har olika system för hur innehåll sprids och blir synligt. På Facebook och Instagram spelar rekommendationssystemen en större roll, medan spridningen i Messenger och WhatsApp i högre grad sker genom privata samtal och grupper. Även här behöver vi veta mycket mer om hur plattformarnas egna beslut påverkar vilka som får genomslag innan vi drar slutsatser om digital makt.
Ett av rapportens mest intressanta exempel på ”makt” är Facebooksidan ”Vacker dag” som har publicerat cirka 1 500 inlägg som tillsammans fått över 167 miljoner visningar. Det är sannerligen ett överpedagogiskt exempel på hur AI-genererat innehåll ser ut med den här innehållsmixen av påhittade berättelser och nyheter kopierade från etablerade medier. Enligt Facebook ser det ut som om sidan administreras från Ungern och Ukraina.
Vad säger då de där 167 miljonerna visningar om sidans makt? Visst, innehållet har fått enorm spridning, men vi vet väldigt lite om de som står bakom, varför det här AI-skräpet produceras och hur det överhuvudtaget påverkar de som tar del av det. Ändå blir sidan en av Sveriges största i årets barometer över digital makt. När det handlar om innehåll som pushats ut till användarna.
Ett tydligt exempel på skillnaden mellan digital uppmärksamhet och faktiskt väljarstöd är Maktbarometerns tankeexperiment med en alternativ riksdag baserad på årets topplistor. Medieakademin har här räknat om partiernas räckvidd och engagemang i sociala medier till 349 riksdagsmandat. Medborgerlig samling får då 23 mandat, Alternativ för Sverige 26 och Örebropartiet 30. Tillsammans får de 79 mandat, trots att inget av partierna fick ett enda i det verkliga riksdagsvalet.
Partierna kan förstås ha påverkat valrörelsen ändå, men då är det den politiska påverkan som borde undersökas, inte antalet reaktioner.
Medieakademins rapport kom en månad efter valet, mitt under regeringsbildningen. Skillnaden mellan de båda riksdagarna borde ha varit en journalistisk guldgruva för att dagsaktuellt kunna analysera förhållandet mellan digital uppmärksamhet och politiskt inflytande.
Visst finns det journalister som granskar hur digital opinion skapas och manipuleras, men den kunskapen verkar inte ha förändrat den dagliga nyhetsrapporteringen. Där räcker än idag stora räckviddssiffror för att det ska bli en nyhet rakt av.
Men att någon har sett, följt eller reagerat på ett innehåll säger i princip ingenting om hur personen har påverkats. Ändå tillskrivs aktörer inflytande över människor vars uppfattningar de facto ingen har undersökt.
Min förhoppning är därför att nästa gång uppgifter om digital makt landar på redaktionerna blir den första frågan hur uppmärksamheten har skapats, och av vem. Först därefter går det att avgöra vad som faktiskt är en nyhet. Annars riskerar journalistiken att göra en tillverkad bild av folkopinionen till en etablerad sanning.
Medieakademin måste i sin tur kunna visa att de faktiskt mäter det de påstår sig mäta. År 2026 går det inte att presentera listor över digital makt utan att på allvar förhålla sig till hur räckvidd kan manipuleras, hur plattformarnas rekommendationssystem påverkar resultaten och vilken makt företagen bakom dem själva utövar.
Och det är hög tid att vi ägnar mer uppmärksamhet åt dem som äger och styr plattformarna. I Elon Musks X blir det särskilt tydligt hur en ägares politiska övertygelser kan påverka villkoren för det offentliga samtalet. Det borde vara minst lika intressant att granska som vilka politiker som toppar listorna. Vilka plattformsägare toppar i manipulation av sin plattform?
En kortare debattartikel om Maktbarometern publicerades hos Journalisten den 21 oktober 2026.
Toppbild: AI-genererad bild baserat på en prompt utifrån artikelns innehåll.
