Brit Stakston skriver i en analys att debatten i veckan om New York Times bild på offer från attentatet visar att i en global digital mediemarknad måste allt omprövas: Inklusive nationella regler för bilder på offer efter ett attentat.
Av Brit Stakston 19 januari, 2019
Blankspot rapporterade i veckan om reaktionerna och mediekritiken mot bildpubliceringen av offer i ett terrorattentat i Kenya. En artikel skriven av New York Times utrikesreporter Kenya Kimiko de Freytas-Tamura om attentatet illustrerades med en bild på kulhålsperforerade kroppar liggande över borden på den restaurang där attentatet startade.
Artikeln och bilden publicerades i ett läge då många anhöriga fortfarande sökte information.
Utrikesreportern utsattes snabbt för hård kritik på Twitter och på Change.org startades en kampanj med krav på att bilden skulle tas ner. Mediekritiken växte ytterligare och Media council of Kenya, MCK som arbetar med mediefrågor, rapportering från konflikter och pressetik ställde ett ultimatum med krav på att tidningen skulle ta ner bilden inom 24 timmar och be om ursäkt. De hänvisade till det kenyanska pressetiska systemet och hotade med att dra in New York Times licens för att bevaka Kenya.
I sitt ultimatum ifrågasatte de tidningens första förklaring om behovet av att ”visa hur det är” och menade att bildvalet ”glorifierade och paraderade” terroristernas ”framgång” och ansåg att rapporteringen hade kunnat bildsättas annorlunda.
Responsen från New York Times kom snabbt och ställdes direkt till MCK. I ett kortare svar beklagar man hur bildpubliceringen orsakat smärta hos berörda och uttrycker förståelse för kritiken men försvarar också bildpubliceringen med hänvisning till tidningens vilja att låta läsare se och förstå världen.
Man betonar att valet av bild inte gjordes av utrikeskorrespondenten på plats i Nairobi, vilket är något hon återkommande anklagats för.
Senare kompletterades uttalandet med en mer utförlig text om de redaktionella beslut som låg till grund för bildpubliceringen där det är tydligt att man tagit till sig av kritiken.
I den texten förklarar NyT det redaktionella arbetet och berättar att det var bildredaktörer i New York som valde bilderna. De beskriver de svåra publiceringsbeslut som råder i situationer som dessa och ger exempel på andra svåra avvägningar. Tidningen exemplifierar också hur svårt det är genom att avslöja att det finns medarbetare som delar reaktionerna och nu anser att man inte borde ha publicerat bilderna. De säger också att bilden var av så känslig karaktär att den aldrig pushades ut i sociala medier, även om den toppade artikeln i början. När reaktionerna blev så starka som de blev valde man att trycka bilden längre ner i artikeln.
Man förklarar också att man i utvecklingsregioner i världen inte har tillgång till brottsplatserna på samma sätt och därför blir hänvisade till att använda bilder från andra leverantörer. I det aktuella fallet kom bilderna från AP.
Tidningen erkänner att man kan göra något åt det hela genom att skapa standarder som är mer konsekventa och applicerbara över hela världen. Och de beskriver att som ett resultat av diskussionen om den här bildpubliceringen kommer de att se över de standarder man har, så att de är de samma, oberoende av land.
I försvaret av bildpubliceringen nämns tidningens bilder från skjutningen i Las Vegas som jämförbara eftersom tidningen då också i samband med ett attentat visade upp bilder på offer. Det är inte heller första gången som västerländska medier är utsatta för hård kritik i Kenya, “Kenyans on Twitter” #KOT följer minutiöst utländska mediers rapporteringar och kritiserar varje snedsteg.
En del har också lyft fram att när den inhemska pressen gör pressetiska övertramp så blir det inte samma liv. Vid attackerna i Westgate så publicerade tidningen Daily Mail till exempel ett omslag med ansiktet på en död person. Ytterligare debattörer har noterat det absurda att bara timmarna efter ett terrorattentat så är det kravet på att deportera en journalist som trendar på twitter – inte sorg eller en diskussion om regeringens ansvar för att det kunde ske.
Vi intervjuade tidigare i veckan fotografen Mutua Matheka från Nairobi som ägnar en stor del av sitt arbete för att just förändra bilden av Afrika i medier och reklam. Han var djupt besviken över bildpubliceringen men inte förvånad och sa bland annat: ”Det är kanske det som gör mest ont, att veta om att svarta kroppar inte behandlas med samma respekt eller värdighet som de förtjänar.” Han adderade att ”värdighet sparas för västerlänningar” vilket blev högaktuellt i diskussionen efter en tweet om attentatet från den amerikanske ambassadören i Kenya.
Ett av de 21 offer för attentatet var nämligen amerikan och ambassadören Bob Godec beklagade därför bortgången av den amerikan som dog i attentatet, men gjorde misstaget att enbart nämna det offret i sin första av totalt fyra tweets om attentatet: ”The United States commends the speed and courage of the Kenyan security services in ending the January 15 terrorist attack at the Dusit2D Hotel complex in Nairobi and rescuing innocent civilians. It is with great sadness that we confirm one American citizen was killed.”
I sin nästföljande tweet uttryckte han sorg för alla inblandande offer, men den första tweeten där han valde att exkludera samtliga andra offer var den som spred sig mest och därmed bidrog den till öka på en redan infekterade situation.
Händelserna efter attentatet har nu lett till diskussioner om att återigen avslöjas en strukturell rasism i ett skarpt läge när svarta kroppar blir objekt och inte subjekt.
En effekt är också att beslutet att publicera bilder och kritiken mot den har ökat riskerna inte bara för den egna reportern utan även för andra journalister på plats, när sår från tider av kolonialt maktmissbruk rivs upp. Utrikeskorrespondenter i sig har börjat att ifrågasättas och taggen #deportkimiko med krav på att reportern utvisas ur landet är ännu aktiv. Varje tidigare rapportering hon gjort detaljstuderas och Kimiko de Freytas-Tamur får motta förskräckliga och direkta hot på Twitter.
Händelsen och mediekritiken avslöjar det obsoleta att i en digital samtid från en redaktion i ett annat land välja bilder från ett attentat och applicera andra regler än de man utgått ifrån om attentatet skett i Europa eller USA. Samtidigt är det i exakt sådana situationer som publiceringsbesluten är som svårast.
Otvetydigt är det dock att i samma stund som New York Times lägger ut artikeln på Twitter och utrikeskorrespondent retweetar länken så når den ut till, och är lika relevant för, den kenyanska såväl som den amerikanska publiken.
Kenya är ett av de mest digitaliserade länderna på den afrikanska kontinenten och Twitter är som sagt väl använt. Artikeln i amerikanska medier blir därmed genast en del av medierapporteringen för alla inklusive de som ännu letar efter information om anhöriga i terrordådet och som vet att de bokat en lunch på restaurangen Dusit. I ett land där det inte finns en mediekanal med hög trovärdighet dit många vänder sig för basinformation letar alla, i ett läge som detta, överallt efter information. Följer alla möjliga medier och varje livesändning från tv-bolag samt människor på plats och allt hittas enklast via twitter. Det framkommer i MCK: senaste respons att en avgörande faktor för deras kritik och hur kränkande publiceringen var är att den publicerades i skarpt läge när attentatet ännu pågick.
Inget av detta försvarar dock det oacceptabla med hot mot journalister eller ifrågasättandet av pressfrihet genom att hota med att dra in licenser, när missnöje finns mot publiceringar. Men händelsen visar trots allt hur en digital mediemarknad kräver omprövning av allt: Inklusive nationella bildpolicys eftersom vi lever i en värld där människor är sammanlänkade världsmedborgare via digitala medier.
”Det spelar ingen roll vem man rapporterar för. Värdighet är inget som medier kan ge till vissa människor. Det är att gå bakåt i utvecklingen och är ett kolonialt beteende. De som har privilegiet och makten måste inse att de har ansvaret för att vara uppmärksamma på detta, ” säger fotografen Mutua Matheka.
