Reportage om , , ,

Sydossetien går till val i krigets skugga – är det en rysk annektering på gång?

Försvarsminister Peter Hultqvist besökte nyligen Georgien och uttryckte oro för att landet skulle dras in i kriget. Men är de farhågorna realistiska? Rasmus Canbäck har på plats sökt svar.

Anatolij Bibilov som leder det ryskstödda separatiststyret i utbrytarrepubliken Sydossetien tog i veckan sikte på att bli en del av Ryssland genom idén om en folkomröstning.

Men för Alan som bor i Sydossetiens huvudstad Tschinval, eller Tschinvali som staden heter på georgiska är det inget som förändrar något.

– Man får trots allt se det som någon sorts populism. Han är sådan helt enkelt, säger Alan som arbetar för en statlig tidning och vill därför vara anonym. Efter en folkomröstning skulle sedan Sydossetien annekteras av Ryssland enligt förslaget.

Utspelet ska ses mot bakgrund av att det är val i helgen i Sydossetien och Alan menar att Bibilov försöker locka till sig röster. Det är inte första gången det sker, men denna gång har utspelet, i och med kriget i Ukraina, även nått internationella medier.

Bland annat skrev Dagens Nyheters utrikeskorrespondent Mikael Winiarski en krönika om det och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist bestämde sig för att åka till Georgien.

Den lilla de-facto självstyrande republiken Sydossetien har sedan Sovjetunionens fall varit centrum för flera konflikter. Senast 2008 då Ryssland gick in med militär makt, och har sedan dess varit kvar. I kölvattnet av kriget i Ukraina bubblar det återigen i regionen.

Väl framme vid den sydossetiska gränsen meddelade Hultqvist att det finns en ”stor oro för krig i Georgien”. Det baseras på det sydossetiska beroendet till Ryssland i kombination med Bibilovs utspel.

Vad kan Georgien sätta emot en annektering och innebär en annektering att ett krig startas?

Alan i Tschinval är inte övertygad om varken det ena eller det andra.

– Här är vi vana vid att leva med hot om krig hela tiden. Det går knappt en vecka utan att man pratar om en väpnad konflikt. Det här är inget nytt.

Över hela Tbilisi finns liknande maktkritiska väggmålningar. Foto Rasmus Canbäck

Den sydossetiska konfliktens moderna historia sträcker sig bakåt till Sovjetunionens fall, när georgiska och ossetiska nationalistiska krafter växte allt starkare. Sydossetien var under sovjettiden en autonom självstyrande republik innanför den georgiska sovjetstatens territoriella gränser. När Georgien 1991 deklarerade självständighet från Sovjetunionen så avskaffade man Sydossetiens autonoma status och döpte om regionen till Tschinvalidistriktet.

Det möttes till en början av stora protester i Sydossetien och väpnad konflikt. Det ledde till att ungefär 100 000 osseter lämnade Georgien, för att istället flytta till Nordossetien i Ryssland. Från Sydossetien flydde 23 000 georgier som inte kände samhörighet med den ossetiska nationalismen.

Kriget mellan Georgien och Sydossetien pågick i cirka ett och ett halvt år och resulterade i att en separatistisk regering tog kontroll över territoriet. 1992 slutade kriget med ett avtal om eldupphör underskrivet av Ryssland, Sydossetien och Georgien. Som en del av avtalet skulle alla tre stater ha fredsbevarande trupper som bevakade den de-facto etablerade gränsen.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, fick mandat att bevaka att eldupphöret bevakades. Deras kontor placerades i Tbilisi.

Med detta stadfästes statusen för Sydossetien som en icke-erkänd självstyrande republik med en i huvudsak ossetisk befolkning. Det bildades en gränsövergång för endast georgier och osseter som har familj på respektive sida av gränsen. Fram till 2019 var den fungerande, men efter upptrappat tonläge mellan Ryssland och Georgien stängde gränsen för gott.

Idag är den enda vägen in i Sydossetien genom Ryssland, och den som passerar den vägen anses ha begått en kriminell handling i Georgien.

Hursomhelst rådde ett relativt vapenstillestånd mellan Georgien och Sydossetien mellan åren 1992-2004. Georgien ansågs vara ett av världens mest korrupta länder och politiken, liksom näringslivet, genomsyrades av osäkerhet. 2003 skedde dock en revolution med den kontroversiella ledaren Michaeil Saakasjvili i spetsen som snabbt genomförde stora tillsynes demokratiska reformer. Till en början spred han också budskapen om att inleda fredliga förhandlingar mellan Georgien, Abchazien och Sydossetien. Men han ställde också krav på att Georgien skulle få bevaka gränsen mellan Sydossetien och Ryssland för att ta del av tullintäkter.

Snart började oroligheterna. Under ett par kom regelbundna rapporter om skjutningar och upptrappat våld mellan de georgiska fredsbevarande trupperna och sydossetiska dito. Sidorna anklagade varandra för att inte hålla en neutral ställning.

Samtidigt blev det tydligt att Sydossetien blev alltmer beroende av Ryssland, och så gott som hela den icke-erkända republikens ekonomi sammankopplades till landet i norr.

När Georgien våren 2008 deklarerade att de vill ansluta sig till försvarspakten NATO utbröt en diplomatisk kris med Ryssland. Ett halvår senare, efter månader av upptrappad retorik mellan parterna, gick Ryssland in med trupp i Sydossetien och ett fullskaligt krig utbröt med Georgien. NATO har fördömt det som en invasion av Georgien och betraktar den ryska närvaron i Georgien som en ockupation. I Sydossetien råder en tudelad opinion som å ena sidan önskar självstyre och å andra sidan förstår det ryska beroendet. En rysk annektering skulle dessutom ena Nord- och Sydossetien även territoriellt.

Det är denna ådra som Anatolij Bibilov försöker tilltala med sitt löfte om en folkomröstning.

”De flesta georgier anser att Sydossetien lever i ett sorts ryskt fängelse” säger Laura. ”För georgier ser man förlusten av Sydossetien som en direkt konsekvens av en rysk imperialism och ockupation”.

Blankspot träffar Laura Cerada som under flera år arbetat med fredsbyggande insatser i Georgien, och som idag studerar mastersprogram i global politik i Malmö med särskilt fokus på Kaukasien. Hon förklarar att det ryska närmandet för Sydossetien blir allt starkare.

– Det är väldigt tydligt att Bibilov är Putins man på tronen, säger Laura. I februari träffades Vladimir Putin och representanter från Nordossetien, Luhansk och Donetsk vid ett särskilt möte. Sydossetien har också skickat militär till Ukraina under kriget, vilket har väckt starka reaktioner i sociala medier i Sydossetien. Man är emot det egentligen. Men trots det kommer Bibilov sannolikt att vinna valet.

I Sydossetien bor det idag cirka 65 000 människor, och i Georgien nästan 3,5 miljoner. Ett sätt att stärka den egna militären i Sydossetien är att delvis inkorporera den i den ryska. Reaktioner på sociala medier i Georgien har handlat om att man anser att man har ett eget krig att utkämpa om det skulle ske.

– Det är inte första gången en president i Sydossetien kallar till en folkomröstning om rysk annektering, resonerar Laura. Det skedde redan 2015. Det som skiljer då från nu är att reaktionen från Moskva var att man då distanserade sig från en sådan omröstning. Nu har man visserligen inte bejakat idén om folkomröstning i Moskva, men tonläget är inte alls lika kyligt. Med det sagt tror jag personligen inte att en annektering kommer ske. Men vem vet? Det har hänt saker som jag aldrig skulle tro, och vi lever i galna tider.

Vidare menar Laura att kriget i Ukraina påminner georgierna om att frusna konflikter snabbt kan hettas till, och att det är viktigt att arbeta med fredsbevarande insatser.

– Den största utmaningen just nu är här hur man hittar rätt i försoningsprocessen, och att Georgien behöver erbjuda människorna i Sydossetien ett bättre alternativ än Ryssland. Det är viktigt att minska rädslan och osäkerheten till den ossetiska minoriteten och öppna för möjlighet att leva i Georgien, som vem som helst. Det kan bara göras genom förtroendegivande insatser från Georgien och gentemot osseterna.

Vidare förklarar hon att det görs genom att Georgien behöver ta frågorna om minoriteters rättigheter på allvar.

– Georgien bör stärka minoriteters rättigheter och även implementera framtagna policyer för alla minoriteter i Georgien. Det är ett land med många minoriteter och man behöver leva efter det genom att skapa ett pluralistiskt land, och bygga ett inkluderande samhälle. Det är något som georgiska regeringar hittills inte riktigt brytt sig om.

Frågan om det hägrar krig i Kaukasien är dock kvar. I grannländerna Armenien och Azerbajdzjan har liknande upptrappad retorik förekommit i konflikten i den armeniskdominerade regionen Nagorno-Karabach, formellt innanför Azerbajdzjans gränser. Där slöt man så sent som 2020 ett avtal om eldupphör som bevakas av ryska fredsbevarande trupper.

Sedan kriget i Ukraina har mycket hänt. Det ukrainska parlamentet uttryckte sig i favör för Azerbajdzjans invasion av Nagorno-Karabach på Twitter när konflikten briserade igen i mars 2022. Det förmodades leda till att Ryssland skulle utkämpa ett tvåfrontskrig. Efter massiv kritik från den armeniska sidan drogs uttalandet tillbaka och man skyllde på att det skett ett tekniskt fel.

Liknande retorik har förts i Georgien. Den sydossetiska gränsen går bara ett par kilometer från viktig infrastruktur som förbinder Georgiens centrala delar med dess västliga, och militärstrateger är väl medvetna om att en invasion av Georgien från Ryssland kan avskärma Georgien inom ett par timmar.

Det har också ryktats om stora truppförflyttningar från regionen. Ett turkiskt mediehus rapporterade om att Armenien skickade stridsflygplan för att bistå Ryssland, och det har ryktats om att Ryssland flyttar sina trupper från Nagorno-Karabach till Ukraina. Allt det här har tillbakavisats som desinformation, men som sannolikt fick vingar i internationell press eftersom det skulle gynna Ukraina i kriget mot Ryssland.

Det är en hållning som civila i Kaukasiens konfliktområden ser på med olust. Är de bara spelpjäser i världspolitiken?

Samma dag som Bibilov lovade en folkomröstning, så meddelade Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj att man drar tillbaka sin ambassadör från Georgien. Den officiella förklaringen var att markera mot Georgien. Man ansåg att Georgien misslyckats med att ta Ukrainas sida i konflikten, och att en konsekvens av det var Bibilovs utspel. Ett par dagar senare sparkades ambassadören och skulden lades på honom. Den inofficiella spekulationen handlar om att Zelenskyj och ambassadören haft interna motstridigheter. Det har dock inte bekräftats.

Kraftverket utanför Tbilisi byggdes under Sovjetunionen. Fortfarande är stora delar av energinätet anslutet till Ryssland. Foto Rasmus Canbäck

Men frågan som Peter Hultqvist ställt sig kvarstår: Finns det en risk för Georgien att gå in i ett krig med Ryssland?

I Georgien talar Blankspot med Georgi Melasjvili som är chef för den proeuropeiska tankesmedjan Europeisk-Georgiska Institutet. Georgi har forskat i säkerhetspolitik, och berättar för Blankspot att han inte tror att det blir en militär eskalering.

– Vad är statusen för Tschinvalidistriktet idag? Det är helt beroende av Ryssland redan. Ekonomi, militär, välfärd. Ja, allt är ryskt. Om Ryssland annekterar regionen så kommer det inte ske någon folkrättslig ändring i statusen, och Georgien kommer inte se annorlunda på saken. Området är fortfarande ockuperat och ingen, förutom fem FN-stater, erkänner den sydossetiska republiken.

Georgi syftar till att det bara är fem stater i FN som erkänt Sydossetien som självständigt. Bland dessa finns Ryssland, Venezuela och tre stillahavsstater som alla har nära band till Ryssland.

Men han tolkar den plötsliga upptrappade retoriken som ett misslyckande från den georgiska regeringen.

– Dagens regering drivs i grund och botten av en enda person. Det är Ivanisjvili. Han är en av världens rikaste män och återkommer på Forbes lista som en av dem. Han gjorde sin förmögenhet i Ryssland på 1990-talet och frågan är egentligen om hur starka band han har till Ryssland fortfarande?

Bidzina Ivanisjvili anses ha en förmögen på 6 miljarder dollar, vilket motsvarar nästan halva Georgiens BNP. Han startade partiet Georgisk dröm som en följd av att den förra presidenten Saakasjvili förlorat kriget mot Ryssland om Sydossetien. Först var Ivanisjvili ordförande för partiet, sedermera vann de valet och han blev under en kort tid president.

Formellt har han nu dragit sig ur politiken, men Georgi menar att de flesta är övertygade om att det är han som styr bakom kulisserna.

– Han är sponsor till Georgisk dröm. Partiet agerar efter hans agenda, och den tjänar hans agenda. I det här fallet är det tydligt. Folket har uttryckt sitt stöd, mycket mer än något annat land, i Ukrainas favör. Folket i stort anser att vi genomgått exakt samma sak som Ukraina genomgår nu. Men ändå har Georgien inte tagit Ukrainas sida. Varför?

Frågan är retorisk och han fortsätter.

– På ena sidan av myntet finns Ivanisjvilis person. Han är avskärmad från folket, och Gud vet var han är någonstans. Ingen vet. Han visar sig inte offentligt. Hans logik är en rysk oligarks logik dessutom. På den andra sidan sida av myntet finns den sittande regeringens misslyckanden med att göra sig oberoende från Ryssland. Det är anmärkningsvärt med tanke på vår våldsamma historia med vår granne i norr.

Georgi fortsätter med att berätta om de finansiella banden till Ryssland, och att energinätet är en kvarleva från sovjettiden. Det finns stora risker i att reta upp Ryssland.

– Om du går till ett apotek så är 99 % av alla produkter ryska. Om du går till en matbutik så hittar du ryska produkter överallt. Om vi verkligen gjort uppriktiga försök att närma oss Europa så hade det gått att byta ut beroendet, men ändå presenterar inte regeringen någon plan för att göra det.

Anatolij Bibilov träffar Vladimir Putin i Moskva, år 2020. Bild Mikhail Klimentyev / TASS

När det i helgen är val i Sydossetien står det mellan Bibilov och en splittrad opposition. Flera av motkandidaterna har nekats att registrera sin kandidatur. Den amerikanska människorättsorganisationen Freedom House rankar Sydossetien som auktoritärt. Det finns knappt några politiska eller civila rättigheter, och tron på fria val är låg. Det är troligt att Bibilov vinner valet och då är frågan om löftet om en folkomröstning blir verklighet.

Och om det blir, vilka löften kommer då från Moskva? Hittills har saken avfärdats från Kreml.

Alan i Sydossetien ser på saken med tudelad skepticism.

– I Georgien säger de att vi heter ”Tschinvalidistriktet” och här ska vi vara en del av Ryssland. Det är i slutändan ett långt misslyckande som gör att vi är i denna situation.

Toppbild: Demonstranter samlas för att protestera mot georgiska regeringens hållning gentemot Ukraina. Foto Rasmus Canbäck.