Analys om Coronavirus, Demokrati, Pressfrihet

Stakston: Utan yttrandefrihet bekämpas inte pandemin

FN menar i en ny rapport att flera länders agerande i pandemins spår undergräver press- och yttrandefriheten.

Av Brit Stakston 17 juli, 2020

David Kaye, FNs specialrapportör för yttrande- och åsiktsfrihet sedan 2013, beskriver i rapporten hur kampen mot smittan ofta skett på bekostnad av grundläggande mänskliga rättigheter och friheter.

Han berör mycket av det Blankspot rapporterar om bland annat i artikeln med 50 exempel på hot mot demokratin i början av pandemin. Redan då var det uppenbart hur utmanande balansgången mellan bekämpandet av viruset och utövandet av de mänskliga rättigheterna skulle bli.

Kaye lyfter fram fem särskilda problemområden; tillgången till information, tillgången till internet, tillgången till oberoende medier, desinformation och övervakning.

Covid-19 måste bekämpas i enlighet med de standarder som finns för vad som är lagligt, nödvändigt eller i proportionalitet. De åtgärder som genomförs ska inte gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet om att bekämpa smittan.

Rapporten är Kayes sista under hans förordnande som går ut i slutet av juli och ska fungera som råd till regeringar. Hans förhoppning är att man framöver, under pandemins fortsätta väg, ska ta ett starkt gemensamt grepp om de mänskliga rättigheterna.

För är det någonsin yttrandefriheten behövs så är det under en pandemi argumenterar David Kaye, tillgången till information får inte begränsas eller beläggas med hot eller strafförelägganden. Med information skyddas människors liv och hälsa. Med information underlättas allt beslutsfattande.

Problemet med desinformation och konspirationsteorier har blivit än tydligare.

I rapporten resonerar David Kaye utifrån hur artikel 19 i stadgan om de mänskliga rättigheterna bör vara i centrum även under en pandemi.

• Artikel 19
• Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

– Med en sådan robust och tydlig formulering bör alla regeringar vara oerhört vaksamma över att införa begränsningar, sa David Kaye i samband med publiceringen av rapporten.

Men han säger sig också ha viss förståelse för hur denna extraordinära situation kan leda till att regeringar kan vilja skydda ett lands invånare och införa begränsningar även på yttrandefrihetens områden.

Huvudbudskapet från honom som specialrapportör är att minsta lilla förändring alltid ska prövas och noga övervägas – om det verkligen är en nödvändig begränsning.

Han oroar sig för hur vissa regeringar gjort det svårare för medier att arbeta under pandemin och hur ytterligare andra regeringar passat på att göra det de länge velat göra i skyddet av pandemin.

Här nämner han till exempel Ungern genom de förstärkta hoten mot pressfrihet.

De fem problemområden som identifieras i rapporten består av följande.

1. Tillgång till information från offentliga myndigheter.

Detta handlar ytterst om att ingen kan känna till hela omfattningen av det hot som viruset utgör – utan att få information. Varken en individ eller samhället kan fatta lämpliga beslut utan tillgång till information eller förtroende för olika källor. Informationen som regeringar tillhandahåller måste därför vara så korrekt som möjligt och utformas som en tydlig vägledning.

Med ett så outforskat virus blir detta utmanade när kunskap och information ändras vecka för vecka, just därför blir transparens och tydlighet centralt.

Regeringars transparens gentemot medier är viktig och skulle åtkomsten till medier begränsas minskas åtkomsten till avgörande pusselbitar för allmänheten.

2. Tillgången till internet

Att under pandemin begränsa tillgången till internet är allvarligt. I Indien har man fortsatt att strypa tillgången till internet i Kashmirregionen. Det har gjorts sedan augusti 2019 men har förstärkts under våren. Utan tillgång till internet får varken allmänhet eller vårdpersonal tillgång till den senaste information om detta nya föränderliga virus. Det har även skett i Bangladesh som genomförde en internetblackout som påverkade Rohyinyaflyktingarna från Myanmar.

I Etiopien har man återkommande begränsat internettillgången i Oromiaregionen.

En pandemi påminner om vikten av tillgång till internet för att få digital tillgång till hälsoinformation. Och i det perspektivet är rapporten också en påminnelse om de fyra miljarder människor som än idag inte har tillgång till internet.

3. Tillgång till och skydd för oberoende medier

En pandemi är ett tillfälle att återigen förstärka den fundamentalt viktiga roll som de fria, ocensurerade och obehindrade medierna har. Det är genom medier som människor kan skaffa sig mer kunskap och perspektiv slår rapporten fast.

David Kayes skriver att ”Journalisternas fulla skydd kan inte uppnås när det råder en kultur som devalverar det fria yttrandet och förnekar respekt för människor som försöker utöva yttrandefriheten”.

Det har varit ihållande attacker på journalister och civilsamhällsrepresentanter under de senaste åren, till exempel i USA, Ungern, Thailand och Filippinerna.

Journalisten som budbärare angrips och regeringar vill begränsa rapporteringen såsom i till exempel i Ungern där man med hjälp av undantagsregler och en särskild coronalagstiftning kan sortera kritiska artiklar som ”falsk information” och arrestera journalister. Istället borde regeringar agera på ett effektivt sätt mot den information som lämnats av journalister.

I rapporten beskrivs det olämpliga i att politiska ledare, offentliga tjänstemän och/eller myndigheter förnekar, skrämmer eller hotar medier eller enskilda journalister. De ska inte underminera förtroendet för journalisters trovärdighet eller respekten för vikten av oberoende journalistik.

4. Desinformation om folkhälsa

“Fake news spreads faster and more easily than this virus, and is just as dangerous” sa WHOs generaldirektör den 20 februari 2020. Och sedan dess har begreppet “infodemi”, som innefattar det snabba spridandet av all slags information inklusive rykten, skvaller och opålitlig information, etablerats.

WHO skrev i en rapport redan 2010 om att man inte vinner något på att använda straff som metod för desinformation för att det skapar rädsla för att dela någon information alls. Man ska istället fokusera på att monitorera och identifiera desinformation, analysera den samt kontrollera och begränsa.

Mycket av den offentliga diskussionen om falsk information om pandemin rör åtgärder som man anser att regeringen eller privata företag bör vidta för att ta bort desinformation eller straffa dem som sprider den. I rapporten lyfter man fram att det är viktigt att även regeringar är självkritiska och inte bidrar till att sprida falsk information.

Under pandemin har det förekommit hälsofarliga rykten och rena kvacksalveriförsök från olika företag. Konsumentlagstiftning nämns här som ett exempel på viktiga aktörer under en pandemi.

Utbildningsinstanser som ökar mediekunskapen och ger individer verktyg för ett kritiskt tänkande så att de kan skilja på verifierbara och overifierbara påståenden är en annan viktig åtgärd.

Under den här punkten nämns också sociala medieföretagens ansvar. Ett kritiskt perspektiv av att de under pandemin tagit för stora kliv mot att lägga sig i vad människor gör och publicerar. Exemplet som ges i rapporten är att Facebook tog bort evenemang om demonstrationer mot lockdowns. Här är David Kayes tydlig med att det är en allvarlig utveckling när Facebook agerar som om de vore en stat.

Han tror också att det inte varit positivt för sociala medieföretagen att inte kunna arbeta tillsammans under den här krävande perioden. Det krävs möten och samtal för att diskutera nya policies och avvägningar vilken infodemin med tydlighet visat.

5. Övervakning

Här tar rapporten upp hur digital teknik används för smittspårning och vikten av att det följer de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I sin summering adresserar David Kaye att om man bemöter allmänheten “som att de har en förmåga att förstå komplicerad information, om man behandlar dem som partners i ett osäkert och skrämmande ögonblick i den globala historien, främjar det den typ av social solidaritet som krävs för att vända tidvattnet”.

Det är då man kan hindra en exponentiell tillväxt av infektioner och ge hälsomyndigheterna det utrymme och den tid de behöver för att utveckla de typer av interventioner som kan skydda folkhälsan på lång sikt.

**

Hör ett samtal med Brit Stakston i Studio Ett om David Kayes specifika kritik mot Donald Trump och Vita Huset för deras agerande under pandemin gentemot medier och hur det undergräver förtroendet för medier över hela världen.

Här kan rapporten laddas ner i sin helhet.

FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna

Av Brit Stakston