Den kinesiska staten har en omfattande verktygslåda för att driva propaganda och kontrollera medier världen över.
Av Brit Stakston 23 januari, 2020
Det är lätt att bli dystopisk nuförtiden när man fördjupar sig i digital propaganda och mediernas roll.
Forskningsinstitutet Freedom House ger i rapporten Beijings Global Megaphone en viktig inblick i hur den kinesiska megafonen fungerar och vad den har som mål.
Det kinesiska kommunistiska partiets propaganda är väldigt mångfacetterat och tonen har skruvats upp under de senaste åren. Syftet med strategin är att förmedla en positiv bild av Kina och det auktoritära ledarskapet, uppmuntra till investeringar i Kina samt visa upp kinesiska investeringar och strategiska satsningar utomlands.
Dessutom tystas och marginaliseras alla som kritiserar det kinesiska ledarskapet.
Påverkansmetoderna är anpassade utifrån olika länders politiska utgångsläge. Det som också är tydligt, enligt Freedom House, är hur Kina i regioner där demokratiutveckling pågår allt oftare lyfter fram sitt auktoritära ledarskap som en framgångsmodell för utveckling. Det finns ett tydligt mönster där man lyfter fram det kinesiska auktoritära ledarskapet som ett attraktivt alternativ till demokratin. Man gör allt för att presentera sig som en modell för andra länder genom att visa hur det är ett effektivt sätt att skynda på utvecklingen – samtidigt som man bevarar oberoendet.
Verktygslådan för mediepåverkan består summerat av propaganda, direkt eller indirekt censur och innehållsdistribution genom kontroll av olika kanaler eller erbjudande om gratis innehåll.
Rapportens inledning med exempel från olika delar av världen ger snabbt en tydlig bild över utvecklingen.
I Kenya finansierar det kinesiska tv-bolaget Star Times tillgången till digitala tjänster och satellit-tv på glesbygden i löfte om tillgång till lokala och internationella nyheter. Liknande investeringar i digital-tv sker i Asien, Latinamerika och fler länder i Afrika, bland annat Uganda och Nigeria.
I Portugal lanserade det kinesiska tv-bolaget China International Television Corporation, CITVC veckoprogrammet ”China Hour” i samarbete med portugisiska tv-kanalen Porto Canal. Det blev det första sydeuropeiska regelbundna tv-programmet med innehåll från kinesiska statsmediekanaler.
I Sydafrika fick journalisten Azad Essa gå omedelbart efter att i en veckokolumn skrivit om förföljelsen av över en miljon uiguriska muslimer i Xinjiang provinsen. Artikeln var publicerad av Independent Media som är det näststörsta mediebolaget i Sydafrika och till 20% ägs av Kina. Alla texter som skrivits av Essa togs bort och han beskriver det själv som ännu ett exempel av många på hur Kina köper sig afrikansk medietystnad.
Till dessa exempel ur rapporten kan det även adderas hur svenska medier har utsatts för påverkan. SVT nyheter sammanställde nyligen en enkät till de åtta största svenska nyhetsmedierna om deras erfarenhet av kinesiska påverkansförsök. Sex medier svarade och fyra av dem säger att de har kontaktats av den kinesiska ambassaden upprepade gånger via brev och mail med bland annat kritik mot publiceringar.
Metoderna för att öka den kinesiska närvaron i medier är bland annat genom förekomsten av vinklat, men gratis innehåll till lokala medier. Överenskommelser om innehållsutbyte av detta slag sker med ett stort antal små lokala medier över hela världen.
Ett annat sätt för att öka synligheten på redaktionell plats är att kinesiska ambassadörer skriver artiklar som tillfälliga kolumnister på ledarsidor eller arrangerar bjudresor för lokala journalister till Kina.
Desinformationskampanjer på kinesiska sociala medieplattformar som liknar hur den ryska påverkan skedde under det amerikanska valet förekommer allt oftare. Analyser visar dock att metoderna inte är lika sofistikerade.
Under 2019 började kinesiska desinformationskampanjer dyka upp allt mer även på de amerikanska sociala medieplattformarna. Twitter, Facebook och YouTube har avslöjat ett stort antal kinesiska desinformationskampanjer. Det handlar om kampanjer mot demonstranterna i Hong Kong via Facebook eller smutskastningskampanj mot den fängslade svenske medborgaren Gui Minhai på Twitter.
De statligt ägda medierna har egna konton på de amerikanska sociala medieplattformarna trots att de är förbjudna i Kina. På dessa konton är man dock inte transparent med kopplingen till det kinesiska kommunistpartiet. Man beskriver sig enbart för följarna som ”The biggest newspaper in China” eller liknande.
Kinesiska sociala medieplattformer som WeChat och TikTok är de som förmodas bli än viktigare för påverkan i takt med att antalet användare ökar över hela världen.
I paletten över sätt att påverka medier finns också ett aggressivt närmande till lokala traditionella medier i försök att tysta det man upplever som regimkritik. I Freedom House rapport nämns de 52 förolämpande och delvis hotfulla uttalanden från den kinesiska ambassaden i Sverige med kritik mot svenska mediers rapportering. Andra länder som under de senaste åren utsatts för extra hårt tryck är Ryssland, Gambia och Myanmar.
Kritik av detta slag följs ofta av cyberattacker eller fysiska hot.
Men all propaganda är inte producerad av kinesiska statsmedier. Kinesiska diplomater och andra ägnar också mycket tid och omsorg åt att utveckla vänskapliga relationer med journalister och andra representanter för privatägda medier. De uppmuntras och belönas om de sprider innehåller som främjar den kinesiska idealbilden. De medier som bäst förmedlar CCP:s intressen – oavsett om det är i den kinesiska diasporan eller andra nya medieaktörer – får belöningar i form av annonspaket eller andra lönsamma samarrangemang. I det material som premieras av Kina publicera återfinns bland annat bekännelsevideos från samvetsfångar.
Bjudresor till Kina maskeras som utbildningsresor. I rapporten nämns hur tidigare deltagare från Pakistan och Sri Lanka som deltagit i bjudresor maskerade som utbildningsresor snabbt förstår vad som gäller. Att de vid hemkomst efter en sådan påkostad utbildningsresa förväntades skapa innehåll som ligger i linje med kommunistpartiets narrativ.
Mer transparenta, men ändock tydliga påverkansmetoder, är att använda sig av köpt medieutrymme av det mer traditionella slaget. Det sker i form av återkommande flersidiga annonsbilagor i printutgåvor i etablerade nyhetsmedier över hela världen eller i form av annonser.
Mot bakgrund av rapporten blir det tydligt vilken roll såväl debattartikeln hos Dagens Industri av den kinesiska ambassadören som den kritiserade annonsen hos Dagens Nyheter förra hösten spelar i den större kinesiska taktiken. Avsändaren för annonsen var Folkrepubliken Kinas särskilda administrativa region i Hongkong.
Annonsen bör ses som en tidsmarkör för den förändring som skett i medielandskapet men också på hur effektivt den kinesiska staten utnyttjar medielandskapet av i dag. Digitaliseringen och snabbheten den medför ger nya möjligheter till att få ut ett budskap och samtidigt underminera den fria pressens roll.
Med nya globala medieaktörer och internet på plats förflyttar sig gränserna svindlande snabbt. Det som å ena sidan försvaras som en typisk liberal hållning till opinionsannonsering måste å andra sidan ses i den större kontexten av den ständigt pågående propagandan.
En annons av detta slag kan inte längre ses som en enskild händelse som kan hållas isär från allt annat. Den ingår för avsändaren i en långsiktig mediestrategi där de traditionella medierna är målet och inte bara distributionskanalen. Det blir återigen tydligt att pressade medier lätt kan bli nyttiga idioter när man i en liberal hållning tror att den redaktionella integriteten och stängslen till den kommersiella affären skulle skydda tillräckligt.
För 10 år sedan hade den annonsen varit utesluten.
Den kinesiska internationella mediestrategin underminerar enligt Freedom House press- och yttrandefriheten samt andra grundläggande byggstenar för demokratin.
Addera sedan perspektivet av ökade marknadsandelar för Huawei och de stora ekonomiska konsekvenserna som brutna samarbeten, bojkotter eller avslutade investeringar från Kina kan leda till efter mediekritik så blir bilden ännu mörkare.
Det verkar lätt för en auktoritär makt med monetära resurser att i en digital era kunna kväsa demokratier.
Rapporten pekar också på att det kommunistiska partiet strategi med Xi Jinping i ledningen kan ha förbättrat Kinas image i vissa regioner såsom Mellanöstern, Afrika och Sydostasien.
Medan motreaktionerna växer i regioner som Europa, USA och Nordostasien. Allt fler journalister, politiker samt techföretag och civilsamhälle reagerar över hur medieutvecklingen i Kina går allt längre från insyn, transparens och värnande om pressfrihet.
Denna överblick av hur den kinesiska megafonen fungerar blir ännu en påminnelse om hur den liberala demokratins öppenhet får allt svårare att stå emot de konstanta propagandavågorna.
Men denna globala plan för att kontrollera medier visar också att den fria journalistiken själv bär på lösningen.
Fortsatt granskning och ökad kunskap om digital propaganda.
