Analys om Demokrati, Digitalisering, Facebook

Söndagskrönika: Det går inte att lägga all skuld på Facebook

Facebooks tyngsta vecka någonsin avslutades med att en av deras största kritiker, filippinska journalisten Maria Ressa, fick Nobels fredspris. Brit Stakston menar att de traditionella medierna borde vara mer självkritiska i sin relation till Facebook.

Av Brit Stakston 10 oktober, 2021

I början av veckan skedde ett längre avbrott som ströp tillgången till Facebook och dess systerbolag för miljarder användare i världen.

Det följdes av ytterligare perioder med problem för Facebook under fredagen. I ljuset av att bolaget just nu återigen är i centrum för diskussionen om allt som inte fungerar med internet blev avbrottet en högst oläglig påminnelse för dem om den världsdominans företaget har.

Den amerikanska senatorn Richard Blumenthal menade att Facebook nått sitt ”tobaksögonblick” när nu visselblåsare inifrån organisationen konstaterar att de är ”beroendeframkallande och giftiga”.

Det blev i veckan mer än märkbart synligt att många har ett osunt beroendeförhållande till Facebooks olika plattformar och användarna var frustrerade när de inte kunde komma åt sina appar.

Avbrottet var extra sårbart för de som bor i regioner av världen där Facebook är lika med internet. Eller för alla de företagare som har all sin verksamhet i någon av apparna.

Dessutom framträdde i veckan huvudkällan till den pågående gedigna granskningen mot Facebook som Wall Street Journal publicerat: Visselblåsaren Frances Haugen vittnade inför en underkommitté till den amerikanska kongressen.

Under vittnesmålet och den efterföljande frågestunden bad ett flertal senatorer om uppföljande dokument och rapporter runt specifika frågor samt bad om inspel till olika lagförslag. Haugen kommer även att vittna för det brittiska parlamentet senare i oktober.

Facebook har med andra ord definitivt inte hört det sista av Frances Haugen.

Hennes vittnesmål kommer helt rätt i tiden och senatorerna var överraskande väl inlästa på de frågeställlningar som de läckta dokumenten väcker. Det var tydligt att dessa avslöjanden kommer att få en hel del konkreta följder inom ramen för denna underkommittés beslutsområde. Det kommer handla om förslag om förändringar av algoritmerna, försök till förändringar av sektion 230 och då specifikt det som rör just algoritmerna samt ansvarsutkrävande av Facebook över varför de införde ”mjuka ingreppen” som infördes under valet 2020 för att sakta ner delningsfrekvenser och annat inte fortsatte att användas efter valet.

Här exemplifierar Haugen med hur Twitter agerat annorlunda genom funktionaliteten som gör att om man delar en artikel utan att ha läst den, då ställs frågan ”är du säker på att du vill dela detta utan att ha läst artikeln först?” vilket saktar ner delningarna.

Andra saker Haugen föreslår för att förbättra situationen är att välja kronologisk ordning av innehållet i stället för algoritmisk, att Facebook bör dela med sig mer av sin interna forskning samt införandet av en en extern tillsynsmyndighet där någon med hennes kompetens ska vara ansvarig.

Skulle granskningen dessutom kunna visa att aktieägarna förts bakom ljuset så skulle det vara riktigt allvarligt för Mark Zuckerberg som i veckan mest kommenterat att vittnesmålet inte gör deras insatser inom området rättvisa.

Det mest unika med utfrågningen är hur senatorerna såg ut att på djupet förstå mer av det mesta inklusive Facebooks påverkan i andra regioner i världen och Frances Haugen återkom till situationen i Etiopien ett flertal gånger.

Kritiken mot Facebook har under året nått nya nivåer allt sedan stormningen av Kapitolium i januari, som enligt många analyser inte hade ägt rum utan sociala medier. Sedan dessa har också Bidenadministrationen tydligt aviserat att åtgärder kommer att tas för att förhindra den skadliga företagskoncentration som finns inom techsektorn.

President Biden har själv också sagt att ”Facebook dödar människor” på frågor om den mängd av desinformation om vaccin som fortsätter att spridas.

Vittnesmålet från Haugen inför underkommittén i den amerikanska kongressen var lika tydligt: ”Facebooks produkter skadar barn, väcker splittring och försvagar vår demokrati”.

Till delar är det här en välbekant kritik mot Facebook och dess dotterföretag som hörts tidigare. Varje avslöjande av före detta anställda eller i böcker de senaste åren har visat hur illa ställt det är med Facebooks interna processer.

Även i Haugens vittnesmål blir det tydligt att företagskulturen präglas av att de agerar mer i efterhand när felaktigheter avslöjas än att de själva tar ansvar för och förutser konsekvenserna av sin tjänst och agerar proaktivt för att skydda användare.

Den här sortens avslöjanden följs av tradition av löften från Facebook om olika åtgärder och redovisningar av hur många konton som blockats, raderats eller stängts av. Siffror som är svåra att värdera utan en helhetsbild vilket journalistiken ofta missar när man endast återger antalet åtgärder.

Haugen beskriver hur Facebook fortsätter också att expandera och ger sig in i nya länder utan att förstå den kulturella kontexten, den språkliga komplexiteten i vissa regioner av världen eller utan att ens vara tillräckligt bemannande med moderatorer.   

Att Facebook på detta sätt bidrar till polarisering och även bidrar till distributionen av konspirationsteorier har varit ett problem under pandemin. Trots alla löften från Facebook och andra sociala medieföretag om att ta bort desinformation och peka till korrekt information hos ansvariga myndigheter har desinformation om vaccin fortsatt spridas så även på Facebook.

Nyligen kom en besvärande rapport från CCDH, Center for Countering Digital Hate att så få som 12 personer kan stå för 65 procent av den falska informationen runt vaccin som sprids i USA i dag.

Under intervjuerna med Frances Haugen nämner hon återkommande hur engagemangsalgoritmen påverkar användarna.  Hon säger att europeiska politiker bekymrat vänt sig till Facebook över hur algoritmerna leder till att de tvingas anpassa sin retorik efter Facebooks algoritm.

Mönstret av hur politiker eller opinionsbildare lever ut sin ilska och med svartvita högröstade debatter startar drev och bygger upp ett narrativ med hjälp av fiktiva folkstormar och för att förstärka en konflikt är även det sorgligt välbekant. Än idag är det lättaste PR-knepet för påverkansarbete att scrolla igenom flödet och angripa någon och ju vassare någon är, desto snabbare kommer traditionella medier att fånga upp det.

Och här börjar vi närma oss pudelns kärna runt de uppenbara problemen med medielandskapet och demokratin idag.

Journalistikens egen förstärkande roll av polarisering, desinformation och lögner online.

I fredags gick Nobels fredspris bland annat till journalisten Maria Ressa som de senaste åren varit en av de starkaste kritiska rösterna mot Facebook. Hon ser priset som “ett globalt erkännande av journalistens roll i att reparera, fixa vår trasiga värld”.  Hon har själv som en reaktion på Facebooks eget “tillsynsråd” grundat ”The Real Facebook Oversight Board.”

Reiss-Andersen från Nobelkommittén kommenterade i samband med offentliggörandet av fredspriset att journalistiken har en viktig roll i relation till teknikutvecklingen och menade att ”vi lever i en tid då tekniken har gjort det lättare än någonsin att sprida lögner” och adderade: “Vi upptäcker att människor manipuleras av pressen, och … faktabaserad högkvalitativ journalistik är faktiskt mer och mer begränsad”, sa hon till nyhetsbyrån Reuters.

I relation till teknikutvecklingen och Facebooks roll i våra liv har jag sedan länge påtalat hur medier själva är det största problemet på grund av sin oförmåga att just producera ”faktabaserad högkvalitativ journalistik” i relation till nätutvecklingen. En förmåga att analysera plattformarna och hur de används för påverkan har saknats.

Finns det några som självkritiskt borde ställa sig frågan ”hur kunde det bli så här?” i relation till nätjättarna så är det de traditionella medierna som i så bekymrande stor utsträckning tappat bort sitt hantverk i relation till det som utspelar sig i sociala medier. Journalistiken reproducerar ofta Facebooks eget narrativ om att de är en “demokratisk nation” vars ytttrandefrihet ska försvaras och använder själva den engagemangsbaserade algoritmen för såväl innehållsproduktion som distribution.

”Facebook är ju som ett eget land, en nation, de har mycket mer makt än Sveriges Riksdag, utan insyn” avslutar reportern Katarina Andersson i Medierna i Sveriges Radio inslaget om Facebook.

Det är den här underliga bakvända PR som journalistiken alltid sysslat med gällande Facebook.

Journalistiken har byggt plattformen till vad den är.

Dessutom är ett påstående om att ett kommersiellt annonsföretag baserat i USA och som till största del ägs av en enskild privatperson har större makt än en folkvald statsminister rejält bekymmersamt ur ett demokratiperspektiv.

Intressant är också att när användarna loggar in igen och glömmer det som hänt – kommer även journalistiken glömma de här diskussionerna.

Frågan om Facebooks rätt och behov av att moderera sitt innehåll för att ge användarna en bättre användarupplevelse fjärran från omodererade plattformar som Flasbhack tolkas inom mediebranschen mer som hot mot yttrandefriheten. Detta trots starka vittnesmål från just nämnda fredspristagare Maria Ressa om faran med hur plattformarna används för manipulation och förföljelse online.

Det går inte att lägga all skuld på Facebook på det som inte fungerar med internet eller hur människor beter sig mot varandra. Och det går inte att se det som en fråga där de unga ska skyddas från techföretagen. Det är ju de äldre med makt som är huvudproblemet just nu. Medier, politiker och opinionsbildare älskar själva de här plattformarnas möjlighet till distribution och utnyttjar den nya medilogiken väl.

Ny teknik används raffinerat som en snabb väg till framgång och makt genom hur uppmärksamhet online värderas i traditionella medier. Journalistiken har inte alltid förmågan eller tiden att analysera dessa fenomen.

Etablerade medier fortsätter än i dag att aningslöst svälja digitala beten. Utan att inse att de själva är målet blir de “nyttiga idioter” när de ger ökad legitimitet till marginella randfenomen som vore de representativa för en bred folkopinion.

Så efter en vecka där konsensus verkar råda om att Facebook är det största hotet på internet önskar jag mig en mer nyanserad och uthållig bevakning av techsektorn och vad som är webbens framtid.

Och en ökad självinsikt hos traditionella medier över sin egen kluvna relation till Facebook.

Medierna har byggt Facebooks varumärke och position när man utnyttjat algoritmerna för att nå ut bredare och för att hitta engagerande innehåll.

Av Brit Stakston