Under veckan prövades inte bara vad Lundinbolaget gjort i Sudan utan också journalistiska arbetsmetoder. Flera journalister däribland Aftonbladets Oisín Cantwell pressades i rätten kring reportage från tiden – var de oberoende observatörer eller ofrivilliga aktörer i propagandakriget?
Av Martin Schibbye 29 augusti, 2025
– Måste jag ha kavaj på mig, frågar Aftonbladets Oisín Cantwell och torkar svetten ur pannan där han sitter på en bänk utanför sal 34.
– Ja, det tycker jag, svarar målsägandebiträdet Thomas Bodström och lutar sig över dagens vittne.
Cantwell brukar sitta på åhörarläktaren i olika rättssalar. Men nu är han kallad som vittne.
Lundinrättegången inleddes 2023, är den största i svensk historia och förväntas vara klar till våren 2026. Efter respektive sidas sakframställan har 32 målsäganden hörts och nu är rätten inne i en fas då de lyssnar på vittnen, experter, politiker, professorer och så ett antal journalister.
Cantwell passar på att berätta för Bodström, som tidigare varit socialdemokratisk justitieminister, att ”hans parti” aldrig kan vinna valet på ”brott och straff” – det är kört. Bodström slår ut med armarna och säger att han är långt från politiken idag, men ”vet det” och delar bilden. Det är också temat för Cantwells senaste kolumn.
Det är också i den rollen, som kolumnist och bevakare av de rättsvårdande instanserna som vi känner Cantwell från Aftonbladets spalter. Men den 27 mars 2001 publicerade Aftonbladet ett av de första på plats-reportagen från området.
En tid senaste reste DN längs med Lundins väg och strax före var SVT på plats. Alla har de kallats att vittna och det blir tydligt vilken betydelse det kan ha, långt senare, att vara på plats och berätta.
I en artikel med rubriken ”De som inte flydde dödades” av Oisín Cantwell och Martin Adler beskrevs vad de flyktingar från Nhialdo-området som de träffade sa. Åklagaren läste under sakframställningen upp hela texten och idag, nästan två år senare, står Cantwell utanför den rättssal han är kallad till.
Sin vana trogen vill han först stå utanför sal 34 tills han blir inropad. Men efter två och snart 100 vittnen vinkas han in direkt när dörrarna öppnas. Lundinrättegången är ett väloljat maskineri. Varje dag är planerad i detalj och pusselbit läggs till pusselbit.
Utanför salen rasar debatten om krigsbrotten i Gaza och den svenska krigsbrottskommissionen har inlett en förundersökning kring det som sker. Efter processerna kring Rwanda, Iran och nu Sydsudan kan Stockholms tingsrätt även i framtiden bli en plats där de filmer som vi tar del av via sociala medier kommer att utgöra bevisning i nya mål.
Men nu handlar det om en historia före de smarta telefonerna och de sociala medierna – då vittnesmålen stannade kvar hos de berörda tills de var i säkerhet och mötte journalister.
De två företagstopparna Ian Lundin och Alex Schneiter vid oljebolaget Lundin Oil, som numera heter Orrön Energy, står åtalade för medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sydsudan. De nekar till brott.
Det var länge sedan sal 34 var så fullsatt. Samtliga åklagare sitter på en rad till vänster i salen nedanför nämndemännen och de två juristdomarna. En extra av varje sort eftersom svenska myndigheter tänker på allt och inte vill behöva ta om det som redan är landets längst rättsprocess om någon skulle ramla av pinn.
Henrik Attorps i mörk kostym, bredvid Ewa Korpi, Karolina Wieslander, Martina Winslow och Annika Wennström som driver åtalet. Även den pensionerade åklagaren Anna-Maria Häggkvist som var med och drog lasset under de första åren är på plats, men nu bland åhörarna.
Mitt emot dem sitter den huvudåtalade Ian Lundins försvarare ledda av Torgny Wetterberg, Thomas Tendorf och Lina Hansson. Bakom, ”vad som ska likna ett vittnesbås” sitter geologen Schneiters försvarare Per E Samuelsson, Olle Kullinger och Johan Rainer.
Efter en lång sommar på segelbåten för Schneiter, med rutter upp mot Arktis är det numera mer regel än undantag att han och Ian Lundin deltar via länk från oljebolagets kontor i Schweiz.
Förklaringen till att alla rättsaktörer satt fullt segelställ inför dagens förhör är att journalistiken kommit att spela en central roll för åklagarna. Kanske inte så viktig som vi journalister vill tro – bulken av bevisningen handlar om säkerhetsrapporter och planer för oljeexploatering som hittades under husrannsakan på bolagets kontor på Blasieholmen och i Geneve.
Men just de flyktingarna Cantwell ska ha mött 2001 flydde från ett område där bolaget ville leta olja enligt gärningsbeskrivningen, men det var också ett område där regimen inte hade kontrollen. Nhialdoområdet eller MOK-området. Kärt barn har många namn. Det är just detta som är kärnan i anklagelserna: att bolaget genom att vilja leta olja i dessa områden bidrog till att militären och miliserna drog igång offensiva militära operationer i vilka civila angreps urskiljningslöst.
Cantwell inleder med att berätta att han ”inte har någon journalistutbildning att tala om” men varit 27 år på Aftonbladet och att det blivit ”en hel del brott och straff.”
– Det här var mitt absolut första besök i Afrika, jag var ung allmänreporter och det innebär att jag kastas in i ämnen jag inte vet något om. Sudan och konflikten där visste jag absolut inget om inleder Cantwell ödmjukt.
På frågan om varför han då skickades? svarar Cantwell att han befunnit sig i Kosovo 1999 och att tidningsledningen inte ”ville skicka en gröngöling” till ett krigsområde. Cheferna visste att han skulle klara av resan och komma hem med material.
– Jag reste också med frilansfotografen Martin Adler som hade stora erfarenheter av krig och Afrika.
Sudan är generellt inte en del av Aftonbladets, eller andra kvällstidningarnas normala bevakningsområde, men Cantwell minns att det sänts en dokumentär i svensk tv vilken fått en enorm uppmärksamhet. Debatten i Sverige om Sudan och Lundin var vid tiden lika stor som dagens om Gaza. Om vi tänker oss att Lundin varit ett vapenföretag.
Dokumentären berättade bland annat om den åtta mil långa väg, som band samman Lundin Oils rigg med omvärlden. I samband med vägbygget ska regeringsstyrkorna fördrivit människor och bränt byar enligt anklagelserna och vittnesmålen.
Mellan 1997 och 2003 prospekterade Lundin Oil efter olja i södra Sudan, där det pågick ett brutalt inbördeskrig. För att förhindra att kriget skulle störa verksamheten genomförde den sudanesiska regeringen – enligt åtalet – en militär offensiv för att rensa oljeområdena från civila.
I början av rättegången visade åklagaren upp en trappa som vid en snabb titt liknande Maslows behovstrappa. Längst ner sömn och mat och högst upp meningsfulla relationer.
Men åklagarens trappa visar istället hur olika handlingar eller ”medverkansgärningar” bidrar till att möjliggöra de brott som sker i block 5A under den så kallade brottstiden. Ett av trappstegen, avsnitt G, sträcker sig från den 5 oktober år 2000 till 25 oktober 2001 och består i sin tur av olika delar, eller teman, som åklagarna valt att kalla dem.
Tema ett har haft rubriken ”Militären och milisgrupper lyckades genom offensiva militära operationer ta kontroll över större delen av block 5A varpå verksamheten kan bedrivas under år 2001”. För att bekämpa rebellerna genomförde regimen offensiva operationer. De äger rum i område två, framför allt kring Nhialdu, har åklagaren argumenterat för.
Ian Lundin har förnekat att krigsbrott ägde rum och istället lyft fram att oljeindustrins framtida vinster kommer att komma landet till del både i form av arbetstillfällen, nya vägar och broar, men också genom pengar till statskassan.
I debatten som rådde vid tiden menade Ian Lundin att oljan inte var orsaken till våldet, eller att det skett en flyktingkatastrof i block 5A. Det var mot den bakgrunden som Aftonbladet bestämde sig.
– Nu måste vi själva åka till Sudan och bilda oss en uppfattning om vad som pågår, minns Cantwell från diskussionen på redaktionen.
Resan minns Cantwell gick först till Nairobi för att få ett inresetillstånd av gerillan SPLA och väl i Lokichoggio fick de hyra ett eget flygplan – reportaget skrevs sedan ihop i Nairobi och gick snabbt i tryck.
– Målet med resan var att komma så nära den beryktade vägen som Lundin Oil behövde och som jag minns det hade vi gjort en rätt hastig research och fick klart för oss att det fanns en by med många flyktingar och vi bestämde oss för att det var dit vi skulle.
Cantwell beskriver att han ville veta varför människor flytt och vad de flytt ifrån, men att det var svårt att sätta sig in i situationen. Även säkerhetsbedömningen var svår men de var ”under gerillans beskydd, vingar”, vilket skapade en trygghet – men också innebar att de hade ett intresse av att få ut sin bild av situationen.
– Jag hade skaffat mig en hygglig uppfattning om vad konflikten handlade om, berättar Cantwell och fortsätter att förklara den med att här fanns en separatistisk kristen gerilla som stod mot ett muslimskt norr och där oljan spelade en roll.
Cantwell beskriver att det handlar om ”snabba ryck” som kvällstidningsreporter att ”komma in, komma ut och publicera medan frågan fortfarande var en del av det offentliga samtalet”.
Ett av minnena han har är att Aftonbladet betalade för salt och majs, vilket gav viss rabatt på att hyra ett flygplan, som sedan flög in i Sudan. Det handlade inte om en burkmajs utan om att fylla en Antonov 26:a med nödhjälp för tidningens pengar. Men sådana var förhandlingarna och Cantwell minns att det fick ner priser för pilot, bränsle och plan.
– Avstånden är enorma, Sudan är lika stort som Västeuropa. Man måste flyga, berättar Cantwell medan försvaret antecknar.
Lokichoggio, basen för Operation Lifeline Sudan. Här samordnades leveranser av livsviktig hjälp via luften till krigshärjade områden – under den andra sudanesiska inbördeskriget. OLS var det första arrangemanget där FN förhandlade direkt med en icke-statlig aktör (SPLM/A), samtidigt som man upprätthöll neutraliteten. Även andra biståndsaktörer flög härifrån.
De vet vilket plan han flög med. De vet också vilken organisation som drev det och dess kopplingar till både kristna fundamentalister i USA och till gerillan SPLA. De har bilder på planet och har ägnat ett halvår åt att berätta för rätten att SPLA-gerillan utnyttjade inte ont anande journalister och tog in dem på vad de kallar för ”krigspropaganda turer”.
Även om Cantwell både på plats, i reportaget och nu i rätten är medveten om det så argumenterar han för att de på läsarnas uppdrag måste in.
Precis innan Cantwell gick in i sal 34 läste han igenom sitt nu 24 år gamla reportage och för rätten berättar han att han då läste att han från planet i luften såg allvädersvägen – men det ”är ett 20 minuter gammalt minne”.
– Jag minns också att piloten sa att flög de för lågt skulle de bli nedskjutna, flög de högt kunde de bli upptäckta av sudanesiska bombplan.
Cantwell minns att väl nere på marken träffade de en engelsktalande man från gerillan som var ”tolk, överrock och skyddsvakt”. Byn beskriver han som bestående av enkla lerhyddor av den typ man ”ser i naturfilmer”.
– Det var också väldigt mycket flyktingar, tusentals flyktingar. Deras situation minns jag var eländig och jag minns en kvinna som berättade att hon letade efter sina tre små barn, vilka hon inte hade några illusioner att finna vid liv.
Säkerhetssituationen beskriver han som svårbedömd. Han minns att de ibland hörde ljud från granater men att det ”i allt väsentligt kändes lugnt och stabilt”.
Vid ett tillfälle fördes de till ett skyddsrum med gerillaledare, men det var aldrig så att de befann sig i någon akut eller hotfull situation.
– Bomber slog ner några byar bort och ett antal soldater ska ha dödats, fick gerillan höra via radio. På avstånd hörde man muller, granater och ibland något som kanske lät som kulspruteeld, så vi befann oss tveklöst nära stridslinjen.
Cantwell minns att fotografen Adler en natt tog sig till fots till fronten mellan SPLA och regeringsarmén och kom tillbaka med dramatiska bilder på kulspruteeld. En av de bilderna är också med i reportaget.
Under tiden i byn träffade de också en gerillaledare, Peter Gadet, som ”ville ge sin syn på konflikten” vilket Cantwell bedömer vara ”en vinklad berättelse”.
– Han beskrev att gerillan gjorde fantastiska framsteg mot en övermäktig fiende. Men några år senare förstod jag att det var sällsynt att det fanns bilder på honom och att han var efterlyst krigsförbrytare, men det vet jag inte om det stämmer.
Cantwell märkte att detta var en rutinerad krigare ”vars utsagor man ska ta med en nypa salt”, men han minns honom som vänlig, hövlig och inbjudande.
Åklagaren Annika Wennerström går sedan tillbaka till civilbefolkningen och frågar vad Cantwell minns av dem.
– Att detta är väldigt fattiga människor råder det ingen tvekan om, men de förs fram och det är sedan tolken som översätter och deras berättelser… det är 24 år sedan… jag minns inte vad de sa men det har jag läst mig till: det är hemska berättelser, det är människor som har förlorat allt, som är på flykt och som lämnat efter sig familjemedlemmar, barn, syskon som ska ha dödats.
Åklagaren frågar vad han menar med att ”människor förs fram” och Cantwell säger att det också fanns utrymme för att gå runt och prata med andra människor – de själva ville prata med. Totalt bedömer han att de pratade med ett tiotal personer, ”på ett djupare plan”.
– Mitt intryck var att de talade från hjärtat, men det är ju tolken vi får höra. Jag fick intrycket av att dessa talade fritt ur hjärtat, men hur sanningsenlig tolken sedan var… jag gjorde anteckningar, vi använde inte bandspelare.
Åklagaren frågar om Cantwell ”ställde några frågor” och får svaret att han ”har svårt att tänka sig att han inte ställde några frågor”.
– Text och bild ska hänga ihop, så på kvällarna bestämde vi oss för vad vi skulle satsa på, och jag har svårt att tänka mig något annat än att vi satsade på de dramatiska och mest tragiska ödena.
En flykting berättade om hur soldaterna vällde in i byn och slängde in brinnande facklor i hyddorna.
På tingsrättens skärmar visas själva artikeln i Aftonbladet upp med rubriken ”De som inte flydde dödades” och en av flyktingarna berättar om en attack som ”ska ha genomförts av regeringsstyrkor mot samhället Nhialdu och några omkringliggande byar, tio mil från Buoth, den femte februari i år”.
En annan av de intervjuade, Niyang Thon, en kvinna i 70-årsåldern som är klädd i trasor, trodde att hon skulle vara säker i Nhialdu, som av och till varit ett starkt fäste för gerillan. Hon flydde dit för ett år sedan efter att armén skövlat hennes hemby. Nu är hon på flykt igen.
”Dom mördade några kvinnor och barn, slog ihjäl dom”, säger hon till Cantwell.
– Jag minns henne, jag minns att hennes enda ägodel var en tygpåse med tobak.
En annan uppgift i artikeln handlar om vägen och Cantwell skriver att en hjälparbetare säger att ”det inte bor några människor i området längre, det enda som syns är oljebilar och militära fordon som kör fram och tillbaka”.
– Detta är från vår research. Några hjälporganisationer hade släppt rapporter så detta kan vara från den eller från någon muntlig utsaga.
I artikeln beskrivs också ett möte med Tumongvork Vegvong, en äldre man ”helt klädd i blått, som var hövding i Nhialdu”. Till Cantwell säger han att det ”kom två helikoptrar och sköt mot folk”.
– Om fler berättade om detta minns jag inte, säger Cantwell, men han berättar att de också under tiden i Kenya, i Lokichoggio, kan ha fått höra saker av hjälparbetare som dock alla ville vara anonyma.
Det är också förklaringen, menar Cantwell, till att inga hjälparbetare eller någon från FN är citerade i artikeln.
– Den handlade om att upprätthålla förtroende både hos gerillan och hos regeringssidan, säger Cantwell, men markerar att han inte på grund av meddelarskyddet vill gå närmare in på vilka organisationer detta kan ha varit.
På frågan om han funderat en del på om versionen han kan ha fått varit tillrättalagd säger han att han inte kände det.
– Den svaga länken är översättningen, tolken tillhörde ju gerillan och detta borde ha nämnts i texten.
Med det sagt beskriver Cantwell att flyktingarna också berättade med kroppen och var förtvivlade.
– Jag uppfattade det som äkta, men det är klart jag kan ha blivit lurad. Jag kan inte sitta här och garantera att de pratade sanning.
I dag, 24 år senare, står han fast vid sin artikel och han minns att det blev en debatt om artikeln då Aftonbladet varit nära Lundins områden och att DN någon månad senare gjorde en ”liknande resa, möjligen inspirerade av Aftonbladet”.
– Syftet, som var att samla in vittnesmål och att samla in berättelser, menar han uppnåddes, men att de jobbade under svåra omständigheter och att en del så klart kunde gjorts bättre.
På frågan om han hade kontakt med Lundin svarar Cantwell att han kan ha skrivit något om förundersökningen som ledde fram till det här åtalet – men att han inte minns någon reaktion på artikeln från Lundinbolaget.
Det sista som sker i förhöret är att rätten förevisas en karta och på den ser man att Nhialdu ligger sydväst om Bentiu och sedan Buoth som ligger väster om Nhialdu.
– Jag är ingen expert på kartor och Sudan men det ser rimligt ut att det var där vi var.
Med det är huvudförhöret avslutat och målsägandebiträdet Bodström har några frågor och börjar med att fråga om skillnaden mellan att vara kolumnist och att vara nyhetsreporter.
– En nyhetsreporter ska vara neutral, en kolumnist ska ta ställning.
– När du reste ner hit, var du då nyhetsreporter?
– Ja.
Bodström ber därefter Cantwell att berätta om de etiska reglerna för journalistiken och Cantwell säger att ”ska man överleva i den här branschen så är det bättre att kolla en story än att inte kolla en story”.
Vad gäller citat säger vittnet att det viktiga är att ”andemeningen går fram”, så länge den citerade är nöjd med att ha sanningsenligt fått fram sin poäng.
– Gud ska veta att jag fått kritik av och till under mina trettio år som journalist, men jag har inte fått särskild kritik för citat.
Bodström frågar sedan om det var någon skillnad mellan de som värdarna valde ut och de som Cantwell själv valde ut, varpå han menar att deras berättelser var liknande. På frågan om det faktum att flyktingarna fick majs och salt påverkade deras utsagor svarar han att han inte märkte något av detta. Inte heller märkte han något av att tolkningen skulle ha varit ett upplevt problem under resan.
Storleken på södra Sudan jämfört med Skandinavien. En bild som försvarat visat upp under rättegången.
Med det är det dags för motförhör och advokat Per E Samuelsson börjar med att fråga hur det gick till att få gerillans tillstånd?
– Jag minns kontoret i Nairobi som kanske litet och stökigt, kaotiskt, det var inte modernt och datoriserat som saker är i Sverige. Det var papper som skulle fyllas i och stämplar, och vi fick svara på frågor om varför vi ville dit.
– Ja, det var dit vi ville komma. De släppte väl inte in vem som helst i området? Hade ni några kontakter med gerillan tidigare?
– Jag hade inte det. Martin Adler kan ha haft det, men vi förklarade vad det handlade om: Lundin Oil och så, och jag upplevde det som att detta också var i deras intresse. Men som jag minns det var platsen vårt förslag, då vi fått reda på att i denna lilla by skulle det finnas flyktingar, men jag tror inte det var gerillan som sa att vi skulle dit. De godkände snarare att vi ville dit.
– Men är det inte konstigt att i precis den by ni väljer ut, där finns Peter Gadet, SPLA:s ledare?
– För mig var det inte konstigt då, jag visste inte vem det var förrän efteråt.
– Så är det en slump?
– Antingen är det en slump, eller så minns jag fel?
– Kan det vara Martin Adler som hade gamla kontakter?
– Så kan det vara.
– Vet du att han hade en film som heter ”Civil War Tearing Sudan Apart”?
– Nej.
Lundins advokat Per E Samuelssons strategi är försöka sätta in artikeln som ett led i SPLA:s krigspropaganda och frågar Cantwell om nu syftet var att ”komma så nära vägen som möjligt”, – varför reste då inte Aftonbladet till själva vägen?
På det svarar Cantwell att det var flyktingarna som flytt vägen som var intressanta och inte ”vägen i sig”.
Per E Samuelsson är en av många av advokaterna i Lundinrättegången som är skicklig på att det som i filmer heter ”korsförhör” men som på juridiska i stenhuset på Kungsholmen heter ”motförhör”. Otaliga är de vittnen som efter att svarat på Samuelsson frågor fått känna att de lever. Men så är det också långa fängelsestraff för de krigsbrott hans klient är anklagad för att ha bidragit till.
Cantwell får frågan om vad han minns från piloten och han minns honom som ”frilansande pilot/lycksökare” som flög på uppdrag av en amerikansk kristen hjälporganisation vars namn han inte minns.
– Jag vet att de flugit in en hel del biblar, vilket jag tyckte var konstigt.
I artikeln står det att organisationen hette Safe Harbour, vilken beskrivs av försvaret som en ”fundamentalistisk kristen organisation”.
Cantwell ombeds sedan beskriva hur stort planet var och hur mycket majs de hade med sig in till gerillans områden. När han inte minns hur planet såg ut visar försvaret upp en bild på ett av flygplanen, en Antonov 26:a, vilket Cantwell säger sig känna igen.
– Du sa att du hade inga kontakter med Lundin innan ni åkte ner. Hade du kontakt med Khartoum? Det var ändå deras land du skulle in i.
– Nej, men som journalist finns det ofta goda skäl att inte ha det när man ska resa in i länder utan att meddela det.
Frågorna handlar sedan om mötet med Peter Gadet och hur det mötet gick till. Cantwell minns att Gadet gav dem en get och att de satt och pratade ett tag.
– Sa han något om sin egen krigföring?
– Nej, inte vad jag kan minnas.
– Har du hört talas om strider inom olika interna nuer-grupper?
– Nej, jag är sannerligen ingen expert på strider i Sudan.
Rätten har tidigare fått se bilder från Peter Gadets läger i olika byar och flera journalister har före Cantwell också kritiserats för att försöka intervjua bybor inne på en militariserad by – mitt i ett brinnande krig. De journalister som Bengt Nilsson som för SVT intervjuade flyktingar längs med vägen i närvaro av regimens soldater har också fått liknande kritik av åklagarna. I grunden har ingen av sidorna en djupare insikt om villkoren för konfliktjournalistiken.
Advokat Per E Samuelsson ber vittnet berätta ”hur många gerillasoldater det var i relation till flyktingarna”, och Cantwell tror det var ”ett par hundra soldater” och att det kunde beskrivas som en ”uppsamlingsplats för Peter Gadets styrkor” – där de vilade och återhämtade sig.
I aktbilaga 749 på sidan 14 finns ett antal fotografier tagna av Adler. En av dem visar vad som skulle kunna vara ut som barnsoldater bärande på vapen.
Fotografen Martin Adler rapporterade från krigszoner över hela världen, från Rwanda, Irak och El Salvador. Hans bilder lämnades över av Cantwell under polisförhöret. Han mördades 2006 under en demonstration i Somalias huvudstad Mogadishu. Försvaret ifrågasatte varför en av hans bilder inte fanns med i reportaget.
När de visas för rätten frågar advokaten Cantwell om det är ”barnsoldater” på bilden.
– Kommer du ihåg om du såg barnsoldater?
– Jag minns uppenbart vapenotränade personer som drillades och fick skjuta med kalasjnikov.
– Men det skrev du inget om?
– Nej, vårt uppdrag var att lyssna på flyktingar och det koncentrerade vi oss på.
Advokat Per E Samuelsson visar återigen upp artikeln och även han har gulmarkerat ett antal partier. I en bildtext står det att det råder ”krig kring oljefaten” och frågan till Cantwell är var ”oljefaten ligger”.
– Det du ser där är en bildtext och den är med all sannolikhet författad av honom.
– Så du vet inte var oljan fanns?
– Nej.
Vid tiden var det enda bolag som producerade olja: Talisman i grannblocket. Lundinbolaget hade hittat men ännu inte fått upp en enda droppe kommersiellt säljbar olja. Några fat fanns med andra ord inte heller.
Försvarsadvokaten har också gulmarkerat samma parti som åklagaren om attacken mot Nhialdu.
– Hur vet du att det var regeringsstyrkor som hade genomfört en attack mot Nhialdu? Varifrån kommer den informationen?
– Så vitt jag kan minnas kommer det från hennes (flyktingens) berättelse.
Per E Samuelsson frågar om Nhialdu och om det ligger i Lundins område och om det fanns olja där. Cantwell skakar på huvudet och säger sig inte veta det, varpå Per E Samuelsson läser upp att Cantwell skriver i artikeln att Lundin ”borrar efter olja i detta område”.
– Är det rätt uppfattat att källan till detta uttalande är dessa rapporter, och du sa att du alltid kollar dina källor. Berätta hur du kollade de här källorna?
– Det här är nu snart 25 år sedan, jag kan inte tänka mig annat än att vi tittade i rapporterna. Menar du att vi skulle dubbelkolla hjälporganisationernas påståenden? Nej, det gjorde vi inte. Våra möjligheter att göra det innan vi åkte är på gränsen till obefintliga. Journalistik fungerar på det här sättet: man kan berätta saker och citera ur rapporter och då ser läsarna varifrån informationen kommer.
Cantwell fortsätter att förklara att ”journalistik är något annat än juridik” och att det viktiga är att redovisa varifrån man fått information.
– Så detta är ingen egen iakttagelse?
– Nej, som det framgår av texten så kommer detta från hjälporganisationernas rapport.
De åtalades försvarsadvokater har under hela förra våren ägnat tid åt att visa på samband mellan SPLA, biståndsorganisationer och medier. I en bok om inbördeskriget ”First raise a flag” som försvaret lämnat in som bevisning så beskriver författaren hur kristna organisationer som stod nära SPLA för att vända krigslyckan började organisera turer för journalister där de enligt förvaret ”fick åka in och se folk dö”.
I boken berättas det att detta glömda krig ”kommer att pågå i ytterligare decennier om inte SPLA:s propaganda blir bättre”. Trots pengabrist så prioriterades det att flyga in BBC-, CNN- och Reutersreportrar i områden som var drabbade av kriget.
Med åren blev fler av organisationerna kända för att på ett säkert sätt kunna flyga in och ut journalister då deras plan inte besköts på grund av de goda kontakterna med SPLA. Slutsatsen försvaret drar av detta har under hela rättegången varit att all information som flödat ut ur block 5A under åtalsperioden måste bedömas med försiktighet. Jobbet har varit och är att skapa tvivel.
I ett annat avsnitt av reportaget som försvarsadvokaterna riktat in sig på skriver Cantwell ut att han under flygningen ser vägen som oljebolaget byggt.
– Jag har inga tydliga minnen av att ha sett vägen, men i och med att jag skriver om den så har jag sett den. Det jag minns är det piloten berättade och att vi flög under molnen och hade fri sikt. Jag minns också att det var oändliga vidder av sand och bush, karga slätter.
– Minns du något av vad du såg av vägen?
– Jag läser i texten att jag måste ha sett den, men har bara vaga minnesbilder och mitt minne är mitt minne av texten som jag läste nu för en timme sedan.
– Föll det dig inte in att åka dit och titta? Resa till vägen?
– Nej, vi hade ett uppdrag: in, titta, prata med flyktingar och sedan ut.
– Men var inte syftet att träffa flyktingar som hade flytt från vägen?
– Ja, och vi träffade flyktingar som befann sig ”förhållandevis nära”.
Även vägen är en central del av åklagarens bevisning. Det är enligt dem den sudanesiska arm´
I texten står också att 48 byar bränts när vägen byggdes och att det enda som syns på vägen enligt hjälparbetare är oljebilar men inte människor.
– Du sitter i Nairobi och skriver detta och skickar till Stockholm. Du har klippt in från Christian Aids rapport och lagt till att det fortfarande är öde.
– Detta är en vanlig journalistisk metod, att komplettera rapporten med vad jag ser själv med egna ögon.
I en faktaruta står det sedan att Lundin Oil producerar 4 200 fat olja om dagen. Om det är korrekt vet inte Cantwell, men han påpekar att faktarutorna ofta skrivs av redaktionen och inte av reportern.
Uppgiften kommer säkerligen från ett av Lundinbolagets pressmeddelanden vid tiden. En provborrning vid Thar Yath har gett bra resultat och i en pressrelease uppger bolaget att man i framtiden ”tror sig” kunna utvinna ”4 260 fat olja per dag från 100 meters djup”.
Efter det tar Ian Lundins försvarare Torgny Wetterberg över och presenterar teamet som försvarar Ian Lundin.
– Varför la inte Aftonbladet pengar på att skicka er med någon som är mer neutral och med egen tolk?
Cantwells svar är att detta är en ekonomisk fråga – som hans chefer borde svara på. De sitter dock inte i sal 34.
– Varför bandar och filmar du inte intervjuerna?
– Idag hade vi definitivt bandat och filmat. På den tiden fanns en hemsida, men i grund och botten var vi fortfarande traditionella tidningsjournalister. Jag och andra tidningsjournalister jobbade inte med bandspelare överhuvudtaget, då behöver man inte lyssna på bandinspelningar. Att banda är bara viktigt om man intervjuar politiker.
– Så det är bra med bandinspelningar om man behöver bevis?
– Ja. Och hade jag förstått att jag 24 år senare skulle sitta i en förhandlingssal i Stockholms tingsrätt så hade jag spelat in.
Men lägger Cantwell till ”inte för att samla bevis till en rättegång” utan för att läsarna, tittarna och lyssnarna kräver det av ett modernt mediehus som Schibstedt.
Den sista frågan är om Cantwell idag med säkerhet kan säga var byn ”Buoth” ligger, varpå han skakar på huvudet.
– Du kan ha landat var som helst i området?
– Vi visste att vi befann oss i Sudan och det råder ingen tvekan om att vi var förhållandevis nära stridsfronten. Man hörde muller, det kan ha varit bomber och granater.
– Så ni var på en plats, någonstans i Sudan där det förekom strider?
– Ja.
Utanför salen, efter en mangling av försvarets advokater som pågick i nästan en timme, tar Oisín Cantwell fram sin mobil och skriver på: X ”Det var en pärs, men jag lever”.
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag under rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
