Att ifrågasätta makten är journalistikens uppgift. När utrikesministern, i TV4, avfärdar vår pressetiskt granskade publicering som ”konspirationsteori” och ”desinformation” pekar det på något mycket större: en glidning i synen på mediernas roll. Brit Stakston reflekterar över vad som står på spel inte bara för Blankspot utan för demokratin.
Av Brit Stakston 24 maj, 2025
I veckan publicerade Blankspot uppgifter som fått stor uppmärksamhet.
Det är en sak att utrikesministern förnekar dessa uppgifter och sakligt bemöter det som presenterats i en journalistisk granskning. Det är en helt annan sak att insinuera att journalistiken är konspirationsteoretisk desinformation. Eller med kammaråklagarens ord: en påverkansoperation.
Uttalandena är häpnadsväckande och tyvärr smärtsamt tidstypiska. Men de var vad som hände i morse i TV4 när utrikesminister Maria Malmer Stenergard kommenterade vår rapportering om de från Turkiet framförda önskemålen. Hon ifrågasatte också varför man” inte bara kan glädjas” åt att Medin är hemma – istället för att ställa kritiska frågor.
Utrikesministerns uttalanden var svar på frågor från Jenny Strömstedt i Nyhetsmorgon i samband med en längre intervjun om utvecklingen i Gaza.
Blankspot har under våren följt utvecklingen i Turkiet, noggrant verifierat uppgifter och kartlagt diplomatins spelrum. Redan i Blankspots artikel framgår att Säkerhetspolisen och åklagare förnekar kopplingar mellan gripanden i Sverige och Medins frigivning, något som också redovisats sakligt.
I dagens Medierna i P1 berättar chefredaktör och ansvarig utgivare Martin Schibbye och reportern Rasmus Canbäck mer om de överväganden som tagits inför beslutet att publicera. Det finns också ett specialavsnitt av Blankspotpodden som ägnats detta, Turkiet, UD och det tysta priset . Veckans nya uppgifter från redaktionen var ett resultat av uthållig bevakning av komplexa förlopp över tid och inte ett hafsverk baserat på lösa rykten.
Reaktionen på vår publicering blir för mig ett tydligt exempel på den nya reflexen att ifrågasätta journalisters motiv snarare än att ställa sig kritiska till det vi publicerat.
Allt oftare misstror makthavare och andra aktörer medierna, och utmålar pressen som aktivister med dolda agendor snarare än uppgiften som oberoende granskare. Det är ett tidens tecken på det allt starkare bubblande medieförakt som jag de senaste åren försökt peka på.
Att vi, och alla andra medier, i vår tur ska granskas och ifrågasättas är självklart. Men när publiceringen av nya uppgifter inom vår pågående granskning utmålas som illojal och rent påhitt då har något förskjutits.
Låt mig skissa på hur det hade kunnat låta för låt säga fem år sedan. Kanske hade utrikesministern i motsvarande läge då kanske sagt: ”Jag delar inte de slutsatserna om skeendet och ifrågasätter uppgifterna, jag vet att det inte är sant, men jag förstår också att den här positiva och snabba utvecklingen kommer att granskas av journalister. Det är deras rätt att granska och jag vet vad vi har gjort och inte gjort”.
Typ…
Det jag försöker beskriva är att tidigare skulle en minister oavsett parti troligen initialt betonat mer av en respekt för medias roll även i känsliga ärenden, kanske glidit in på förståelse för allmänhetens intresse och försiktigt men oerhört bestämt avböjt att kommentera detaljer hos en enskild publikation med uppgifter som man anser är felaktiga. Försvarat sin hållning – men knappast beskyllt journalister för desinformation eller konspiration.
Skillnaden i synen på medier är påtaglig och jag möter den varje dag i mitt värv som mediestrateg. Tidigare regeringsföreträdare såg oftare pressen som en självklar del av demokratin och mer sällan antyddes att de agerade med dolda motiv.
Jag kan inte nog betona att det här reflexmässiga misstänkliggörandet som utrikesministern gav prov på i morse är djupt oroande.
Journalistiken möts idag av en misstro som går rakt mot själva idén om oberoende journalistik och vår rätt att granska.
Jag är ledsen att säga det, men det här behöver vi sätta stopp för.
Den pressetiska självsaneringen, vårt hantverk, som är den svenska journalistikens viktigaste verktyg för att hålla pressen fri och ansvarstagande särskiljer också det journalistiska innehållet från annat på nätet. Men det räcker inte längre. Journalistiken smetas ner med begrepp från säkerhetspolitiken som informationspåverkan, desinformation och påverkanskampanjer och denna gång för att avfärda det som stör. I det här fallet utrikesministerns förhoppning om att vi enbart borde fira UD:s framgångar med det historiskt snabba frisläppandet av Medin.
Det är klart vi gör det. Också.
En av de viktigaste rapporterna som jag läst de senaste åren som beskriver utmaningen med det nya informationslandskapet och demokratins försvar är FOI:s rättsliga ramverk för hur statliga aktörer bör hantera desinformation. Den är oerhört rollklargörande och lyckas boxa in hel del av de utmaningar som finns.
Rapporten gör det tydligt hur man från statens sidas borde agera, om det nu vore desinformation som man befarar. Det ligger i statens uppgift att ”bemötandet måste ske sakligt, rättsenligt och inom ramen för grundlagens skydd för yttrandefrihet”.
Och fortsätter:
”Alla möjliga åtgärder är inte tillåtna. Objektivitetsprincipen i regeringsformen kräver ett respektfullt, sakligt och opartiskt bemötande”.
När utrikesministern, genom att förstärka kammaråklagaren Mats Ljungqvists slängiga ordval om hittepå och det mer vaga ”nästan känslan av en påverkansoperation”, idag höjer tonläget ytterligare gällande misstankarna mot Blankspots publicering med ord som ”desinformation” och ”konspirationsteorier” antyder hon att vi och andra medier är en del i ett spel snarare än att vi granskar spelet, ja då har vi sannerligen ett helt nytt landskap framför oss.
Visst har även en minister yttrandefrihet, att kritisera medier och ifrågasätta publiceringar är en del av det demokratiska offentliga samtalet. Men med offentlig makt följer också ett särskilt ansvar. När en utrikesminister i sin ämbetsroll använder begrepp som ”desinformation” och ”konspirationsteorier” om en journalistisk publicering, sker det inte i ett vakuum. Ord betyder något och hennes ord väger så mycket tyngre. De formar samhällets syn på medier och riskerar att skapa tystnad där det borde finnas utrymme för fortsatt granskning.
Att säga “jag håller inte med” är en sak. Att misstänkliggöra journalistiken som samhällsfarlig är något helt annat. Hennes fokus på sin mediekritik borde ha lagts på att sakligt bemöta de eventuella sakfelen hon anser finns i rapporteringen.
Så vem vinner på att medier misstänkliggörs?
Ja inte är det medborgarna eller demokratin. Men kanske makten, åtminstone tillfälligt. Men i längden kan vi nog alla ta tillfället i akt och reflektera över att det är en förlust för det öppna samhället. Och som FOI-rapporten konstaterar inte nödvändigtvis stärker allmänhetens förtroende.
Vi må vara en liten redaktion. Men vi bär på en stor uppgift. Och vi delar den med alla andra journalister i det här landet som arbetar för att kasta ljus på saker där andra hellre vill ha skuggor. Det är en uppgift värd att försvara.
Och samtidigt som vi firar att Joakim Medin blev fri värnar vi också om vår rätt att ställa frågorna om hur och varför.
Det är själva kärnan i demokratin och vår utrikesminister borde stått upp för vår rätt att undersöka fallet och inte valt att misstänkliggöra journalistiken.
Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. För Blankspot bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
