Reportage om Pressfrihet, Sverige

Ljusen i medieskuggan

Del två i Lisa Bjurwalds reportageserie för Blankspot om pressfrihetens vita fläckar tar oss till platser där både hat och nya gräsrotsinitiativ blomstrar.

Av Lisa Bjurwald 19 september, 2016

Det är ingen bra dag att sjunga landsbygdens lov.

Regnet vräker ned och en arg bonde i blåställ har just grymtat åt mig på svårbegriplig dialekt.

– Landsbygd? Jönköping är inte landet, skrattar servitören på restaurangen dit jag tagit min tillflykt.

Lokaljournalistikens framtid har i kölvattnet av Stampens hotande konkurs seglat upp som en av höstens hetaste frågor. Många samtal har kretsat kring vem som tar vid när lokalredaktionerna bommar igen?

Som nollåtta med dålig koll på begreppet ”urban norm” och geografin utanför tullarna börjar jag mitt sökande efter svar – mitt i bibelbältet vid Vätterns strand.

Härifrån driver Maria Lillieström tillsammans med sin tidigare kollega på Jordbruksverket, Johanna Nilsson, sajten Härifrån. Om platsens betydelse.

– Det finns en urban norm som tar sig uttryck i hur vi – inklusive medierna – beskriver stad och land. En norm som formar och påverkar de beslut vi tar, sammanfattar Lillieström. Precis som det finns normer vad gäller kön, sexualitet och hudfärg, säger Maria Lillieström.

Härifrån.nu analyserar och slår hål på ett antal envisa mediemyter, som att storstaden skulle vara mer tolerant än landet, att bostadsbristen är ett storstadsproblem och att små (by)skolor skulle vara sämre skolor.

Men de kritiserar också mediernas brandkårsutryckningar till landsbygden.

– Risken med ”safarijournalistik” som “Landet runt” i SVT är att den framställer de områden och orter som inte är storstad som lustiga och exotiska, menar hon. Och det förstärker normen som säger vad som är normalt och vad som är ”det andra”.

Men under hösten har Maria Lillieström blivit mer oroad över vad medierna inte skriver.

– Mediekrisen resulterar inte bara i nedlagda tidningsredaktioner utan också i fusioner och sammanslagningar, påpekar hon. Min lokaltidning är Jönköpings-Posten, men koncernen som ger ut den – Hallpressen – lägger exakt samma nyheter i sina andra lokaltidningar runt om i länet. Det är bara utformningen som skiljer sig lite åt, säger Maria Lillieström.

Trenden är tydlig, allt fler svenska tidningar går från lokal till regional bevakning. De lyfter förstoringsglaset och suddar ut mindre orter från synfältet.

– Kanske kommer bevakningen av olika delar av landet att börja likna utrikesjournalistiken, där medierna har ett fåtal utsända korrespondenter satta att bevaka stora områden, funderar Härifrån.nu:s Maria Lillieström.

JÖNKÖPING. Maria Lillieström, grundare av Härifrån.nu analyserar den urbana normen och slår hål på envisa mediemyter.

Samtidigt insisterar mediecheferna på att de fortfarande kan ”åka dit det händer”. Lokaljournalister Blankspot talat med berättar om hur de har blivit omkörda av kvällstidningsbilar från Stockholm på väg till någon smaskig story. En annan reporter konstaterar krasst:

– Utanför staden blir det bara blåljus numera.

I branschtermer handlar det alltså om blåljusjournalistik: mord, bränder, olyckor.

– En centraliserad bevakning i kombination med den typen av landsbygdsjournalistik gör att vi missar det som tänks och görs utanför radarn. Vår kunskap om olika delar av landet minskar. I bästa fall får vi bara en turistversion, säger Härifrån.nu:s Maria Lillieström.

Och i sämsta fall? Den kontinuerliga bevakningen håller tricksande kommunpolitiker i schack, nystar i mobbningen på byskolan, bygger upp relationer med invånarna och finns där för att ta emot deras tips. När den försvinner uppstår ett vakuum som är som gjort för att utnyttjas. För det är inte bara välvilliga gräsrotsinitiativ som växer fram där tidningarna packat ihop. I medieskuggan dväljs också ljusskygga krafter – från Facebookgrupper som tas över av nationalister till nättidningar med rasistisk agenda.

I Eskilstuna har Facebookforumet ”Brottsplats Eskilstuna” uppmanat lokalinvånare att använda våld mot tiggare. De alltmer sadistiska inläggen har mötts med tummen upp.

Ur ett lokalt perspektiv kan detta vara den värsta konsekvensen av mediekrisen: i stället för oberoende journalistik får medborgarna hålla till godo med vinklade eller till och med falska nyheter.

En av få redaktioner som grävt i problemet är P4 Jämtland (augusti -16). Lokalsajten de granskat saknar såväl avsändare som ansvarig utgivare. P4 Jämtlands reportrar lägger också fram bevis för kopplingar till en högerextrem grupp. Inget av detta har dock hindrat etablerade medier från att citera sajten som vilken nyhetskälla som helst.

Varför? Det handlar sannolikt om tidsbrist i klickjaktens tid där redaktionerna dessutom är hårt bantade. Eller om kunskapsbrist kring vilka tveksamma avsändare det faktiskt finns på lokala sajter ute i landet. Eller båda delarna.

Men en sak är säker: Om inte medieföretagen är vaksamma på vilka som tar över när de låter ett område falla i skugga, riskerar de att underblåsa missnöjet mot ”de svekfulla medierna” ytterligare. Främlingsfientliga aktörer betraktar medierna som fienden och sitter ofta på konkreta strategier för att motarbeta dem, exempelvis att hänga ut journalister och uppmuntra till hot. Mediefixeringen är tydlig så fort man går in på en högerextrem webbtidning. Och de är inte sena att ta upp kampen om mediekonsumenterna.

I en podd som sänds av den högerextrema grupp som P4 Jämtland granskat diskuterar en aktivist vikten av att skapa lokalt engagemang för sin sak: “En sak man kan göra i småbyar är att man skapar en lokalmedia med en hemsida som är döpt till byns namn. Folk är intresserade av vad som händer i sitt närområde. Det kan ha en väldigt stor inverkan på lokalsamhället att man för fram en politisk inkorrekt version av samhällsutvecklingen”, säger aktivisten i podden.

Ett konkret sätt att trygga journalistiken såväl lokalt som nationellt vore att lära medierna hur de bättre och mer aktivt kan lyfta fram skillnaderna mellan journalistik och vinklad propaganda. När dagstidningarna försvinner från köksborden är skolan en arena man inte har råd att negligera.

Men ett försök att säkra framtiden för Mediekompass, projektet som under många år lärt svenska skolelever om journalistik och källkritik och låtit dem träffa lokala tidningsreportrar, möttes av ointresse från landets mediekoncerner. NWT i Värmland och Gota Media i sydöstra Sverige hörde till undantagen.

Detta trots att mediecheferna offentligt talar sig varma för just den typen av satsningar.

I år gick Mediekompass i graven.

TRAPPHÄNG. Lovisa Arvidsson och Karin Jonsson.

Efter 80 mils körning rakt norrut hamnar man vid Storsjöns strand, i en stad mindre än hälften så stor som Jönköping.

På ett café i centrala Östersund förs samma samtal om behovet av att bryta den urbana normen och ljusa upp medieskuggan. Här trängs grundaren av Facebookgruppen Glesbygdsgirls Karin Jonsson, ledarskribent på Östersunds-Posten, tillsammans med Lovisa Arvidsson, ledarskribent på rivaliserande men också Mittmedia-ägda Länstidningen.

– Jag startade Glesbygdsgirls förra året för att belysa den urbana, mansdominerade norm som drabbar tjejer och kvinnor på landsbygden extra hårt, berättar Karin Jonsson. Men jag hade ingen aning om att forumet skulle locka till sig tusentals medlemmar. Glesbygdsgirls har vuxit långt bortom min kontroll!

Idag har fenomenet Glesbygdsgirls närmare 13 000 kvinnliga medlemmar (män är portade) och man diskuterar allt från jakt till genmodifierade grödor.

– Äntligen finns det en plats för kvinnor som vill bo på landet och som inte har någon längtan efter storstaden, sammanfattar gruppens deltagare känslan. Forumet har blivit ”nästan som en lokaltidning”.

– Där finns allt från tips på hur man fixar fruset vatten i huset till nyheter om att en skola eller hälsovårdscentral ska läggas ned, berättar Karin Jonsson.

Karin Jonsson och Lovisa Arvidsson tillhör båda den frukostklubb som träffas regelbundet i Östersund för att diskutera stad kontra landsbygd. I frukostklubben ingår filmare, illustratörer, textildesigners, entreprenörer och företagsrådgivare: ”kulturintresserade normtänkare”, som Jonsson beskriver det. En publicist är inte närvarande: utgivaren av det nya tillskottet Jämtlands Tidning. Dess ägare är entreprenör och har tidigare startat ”hustru-importsajten” Fru.nu, berättar Karin Jonsson.

Lokaltidningen i fråga är inte lika tveksam. Vi går igenom den tillsammans och artiklarna visar sig vara en harmlös mix av lokala porträtt, annonser och notiser.

Jämtlands Tidning har lyckats få så många prenumeranter att den numera uppbär presstöd – ändå ignoreras den av de två etablerade tidningsredaktionerna.

Lovisa Arvidsson och Karin Jonsson är mer bekymrade över sajter som sprider rykten och rasism. De har landat i slutsatsen att den lokala poliskrisen hänger ihop med krisen för lokaljournalistiken:

– Invånarna på platser som inte längre bevakas av oss journalister känner att de lever i ett laglöst land, övergett av både medier och myndigheter. Det är inte konstigt att de blir lättade över att få kanalisera sitt missnöje i Facebookgrupper och liknande som har udden riktad mot flyktingar, menar Arvidsson. Hon exemplifierar med en lokalsajt i Backe i norra Jämtland som påstod att skolbarn sextrakasserades av flyktingar. Enligt polisens undersökning och P4 Jämtlands grävande reportrar visade det sig att ryktesspridningen saknade grund.

Vi lämnar caféet för att ta några bilder i stadens centrum, belåtna över att få med en man som läser en papperstidning i förgrunden. Liksom i Stockholm tycks det annars vara digitala nyheter och Pokémon-jakter som gäller i Östersund. Lovisa Arvidsson berättar att bara under de två år hon verkat som ledarskribent vid LT har tidningen gått ned kraftigt i personal – ”och innan dess hade de genomfört en halvering”.

– Ursäkta, men varifrån går bussen tillbaka? frågar jag en förbipasserande kvinna medan jag sneglar på klockan.

– Tillbaka till vad? svarar hon med förvirring i rösten.

Landet som en plats att resa från och till men aldrig att stanna i; se där, den urbana normen in action.

Någon vecka senare kommer ytterligare ett besked om att två svenska lokalredaktioner ska slås ihop. Denna gång är det NSD och Norrbottens-Kuriren som får ingå tvångsgifte för att spara på slantarna.

I norra Sverige skräder man inte orden. Journalistiken hålls gisslan av ekonomerna, menar till exempel den Luleåbaserade medieanalytikern Gert Frost.

Den definitiva svenska studien i ämnet, Landsbygd i medieskugga (Södertörns högskola 2014), konstaterar att närmare etthundra lokalredaktioner lades ned mellan 2004 och 2014.

Även de stora mediernas bevakning av landsbygden har minskat kraftigt.

Dagens Nyheters halverades till exempel under dessa tio år. När tidningskoncernen Mittmedia sommaren 2016 valde att öppet diskutera olika strategier framåt, varav en inbegrep att säga upp stora delar av sin journaliststyrka och göra om dagstidningar till gratistidningar, gick till och med kulturministern i taket. Alice Bah Kuhnke hävdade att medierna balanserar vid avgrundens rand, vilket fick Gefle Dagblads ansvariga utgivare Anna Gullberg att skriva en minnesvärd drapa (”Välkommen ministern, till oss ’på randen av ett stup’. Det är här vi gör angelägen journalistik”, GD 26/8):

Mitt i Medieutredningens slutspurt blir periferin plötsligt intressant. För det är ju det vi klassas som – även om vi inte alls känner igen oss i det – tidningarna som är utanför riksredaktionerna och som upprätthåller det demokratiska kontraktet till läsarna som så många av de stora retirerat från. (…)

Det är nära, det är angeläget, och det är så långt ifrån den sorgliga bild som tecknats av lokaljournalistiken att jag undrar om debattörerna gör faktiska observationer eller om de bara kör på med något gammalt manus de bestämt sig för är den linje de driver.

Många journalister och forskare som Blankspot pratar med under den här reportageserien hänvisar till Umeåforskaren Madeleine Eriksson, vars avhandling (Re)producing a periphery. Popular representations of the Swedish North (2010), anses banbrytande. Men är hennes forskning fortfarande giltig, så här sex år senare?

Absolut, menar Eriksson själv:

– Sannolikt är det ännu värre i dag, med färre lokalredaktioner och en ännu starkare trend bland unga att flytta till storstadsområdena.

Vad anser hon som forskare om de nedlagda lokalredaktionerna?

– Jag tror främst att de påverkar människor genom att de läggs ner: ”Se här, ingen bryr sig”. Men självklart kommer det att påverka rapporteringen, särskilt på sikt.

Hon tror inte att Facebooksidor skulle vara lösningen och säger sig ”sakna tilltro” till internetbaserade grupper som Glesbygdsgirls:

– Jag tror inte att sådana här grupper förändrar något. Jag tycker att Facebook bringar fram det sämsta och oärligaste hos människor; det är mest vackra landskap och höns.

Sofia Dahlström basar över Expressens lillebror Göteborgs-Tidningen.

I miljonstaden Göteborg med utsikt över Kungstorget sitter Sofia Dahlström och basar över Expressens lillebror Göteborgs-Tidningen. Dahlström har en bakgrund på västkustjätten GP och klev över till Expressenfamiljen och rollen som GT:s chefredaktör förra våren. Under året som gått har tanken på att göra något för lokaljournalistiken gnagt inom henne:

– Min företrädare hade precis genomfört en stor omorganisation som bland annat innebar att ledarredaktionen på GT avskaffades. Och budgeten är ju begränsad. Men jag kände att vi borde kunna göra något.

En levande diskussion är centralt för det som händer lokalt, säger Sofia Dahlström. Det märker hon inte minst på den spirande floran av lokala Facebookgrupper där medlemmar ventilerar åsikter och tips med stort engagemang. Men utanför de sociala medierna har utrymmet för lokalt tyckande varit begränsat:

– I Göteborg är det i princip bara GP som tillhandahåller en journalistisk arena för debatt. Men som debattör ska du inte bara ha en plattform att vända dig till. Många viktiga diskussioner riskerar att hamna utanför. Därför känns den här satsningen viktig för oss som ”lillebror”.

Debattsatsningen i fråga har premiär på GT och Kvällsposten nu i september och leds på båda tidningarna av ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg.

De flesta publicister Blankspot har talat med lyfter fram det ekonomiskt omöjliga i att ha en heltidstjänst på orter som kanske inte ens genererar en artikel per vecka:

– Däremot är det viktigt att fortsätta producera lokala granskningar, att få läsarna att reagera och tänka att ”oj, det där kände vi inte till!” säger Sofia Dahlström, som tidigare har jobbat på Uppdrag granskning. Vi har till exempel pratat om att välja ut och granska en kommun per halvår. På så sätt skulle ingen västsvensk kommun känna sig säker.

Här blir paradoxen tydlig: Medierna zoomar ut från landsbygden. Undersökande journalistik anses uppta för mycket tid för att vara ekonomiskt motiverad. Grävgrupper läggs ned. Ändå lyfts just den typen av material – egna avslöjanden, lokala stories – fram av landets publicister som centralt. Inte minst för att särskilja tidningar från icke-journalistiska Facebookgrupper och sajter – och för att kunna ta betalt för sitt material.

Hittills går detta dock under förväntan. Under förra året bestod endast sex procent av tidningarnas upplaga av digitala prenumerationer (MedieSverige 2016, Nordicom). Chefredaktör Sofia Dahlström tvekar på frågan om GT är beredda att sätta prislappar på sin lokala journalistik:

– Det är inte en lätt fråga, och inte en lätt övergång. Jag har inte själv den instinkten, trots att jag redan betalar för både film och musik. Vi läsare kanske inte är redo för den här omställningen ännu?

Är det rättvist att bara de som har råd ska kunna läsa tidningarnas premiumtexter, som granskande journalistik, frågar hon sig vidare. Ytterligare en demokratisk aspekt att ta hänsyn till. Men om valet står mellan att överleva och att lämna läsare i sticket, i ett samhälle där extrema krafter står redo att fylla medieskuggan, kanske elitism trots allt är att föredra. Åtminstone tills överlevnaden är tryggad. Och för att göra det, ja då krävs det en bra mycket starkare tro på att den egna produkten är värd att betala för än vad svenska publicister uppvisar i dag.

Lisa Bjurwald, journalist och författare.

Detta är det andra reportaget i den reportageserie om pressfrihetens vita fläckar som författaren och journalisten Lisa Bjurwald påbörjat för Blankspots räkning. Här kan du läsa del 1.

Vilka berättelser saknar du i dina flöden? Gå med i Blankspot och  bidra i facebookgruppen ”Pressfrihetens vita fläckar” eller tipsa oss på taggen #blankspotsverige 

Läs även Nils Resares krönika som ger en bakgrund till vår nya satsning på att hitta pressfrihetens vita fläckar och Martin Schibbyes text om jakten på “Sveriges Ogaden.”

Av Lisa Bjurwald