I över ett decennium har Joakim Medin rapporterat om Turkiet och kurdfrågor. Rasmus Canbäck skriver om hur han sällar sig i ledet till en rad utländska journalister som Turkiet försöker tysta.
Av Rasmus Canbäck 31 mars, 2025
Varje morgon hittade jag 62-åriga Behiye längst in i butikens lager. Hon satt nedsjunken vid en symaskin och tårarna rann. Hon hade legat vaken hela natten, sade hon. Bilderna från Islamiska statens gränslösa – ondskefulla – angrepp mot kurdiska byar i norra Syrien höll henne vaken.
Året var 2016 och jag arbetade som butikschef för en second hand-butik. Personer i utsatta situationer arbetade hos oss. Behiye var kanske en av de mest traumatiserade och utan arbetsplatsen hade det blivit värre, sade hon.
Vid samma tidpunkt publicerade Joakim Medin sin bok ”Kobane” om kurdernas kamp mot IS. Han beskrev dem som ”västvärldens bästa allierade” mot islamisterna. Soran Ismail spelade samtidigt in en dokumentär där han undersökte om han skulle ansluta sig till PYD/YPG i Rojava för att skydda kurderna.
USA pumpade in pengar och stöd till dem. Ann Linde skulle, i egenskap av utrikesminister, delta som talare vid en insamlingsgala några år senare och samla in pengar till humanitärt arbete i dessa områden. Då sade utrikesministern att Sverige aldrig skulle vända kurderna ryggen.
Alla var överens om att kurdernas kamp mot IS försvarade Europas säkerhet.
Men på andra sidan gränsen, i Turkiet, muttrades det rejält. President Erdogan hade precis avslutat fredsförhandlingarna med PYD/YPG:s systerorganisation PKK. I takt med att PYD/YPG stärktes noterade ledningen i Ankara att PKK också stärktes – det här ville man få slut på.
Journalister som rapporterade om kriget kom ofta vägen genom Turkiet. Rapporteringen var inget som föll turkarna i smaken som gjorde allt för att stoppa journalisterna. Vid flera fall lyckades det.
Vid tidpunkten häktades den amerikanska journalisten Lindsey Snell i 67 dagar av turkiska myndigheter, med anklagelser om samröre med så väl CIA som kurderna. Det finns inga offentliga detaljer om hur hon släpptes. Ett par år senare utfärdade dock Turkiet en Interpol-efterlysning mot henne.
Ett liknande öde mötte den brittiska journalisten Jake Hanrahan, som driver konfliktplattformen Popular Front. Han hade visserligen bevakat PKK inifrån i Turkiet. Arbetet resulterade i att han arresterades och blev skickad mellan olika högsäkerhetsfängelser ett par veckor. Till slut deporterades han till Storbritannien.
Hans tolk förblev häktad i ytterligare 100 dagar.
Ett par år senare, 2018, ändrades synen på YPG/PYD. Turkiet såg de kurdiska väpnade styrkorna som ett allt större hot och inledde en markoffensiv i norra Syrien, i det som kallas Rojava på kurdiska. Syftet var att upprätta en ”säkerhetszon”.
Bombningarna av städer och civila områden har av många beskrivits som urskillningslösa. Plötsligt stod västvärlden, ledda av USA, och Turkiet på två olika sidor av konflikten. Det ledde till att USA år 2020 införde ett vapenembargo mot Turkiet, trots att båda länderna var Natomedlemmar.
Sedan dess har Turkiet sett synen på kurdiska styrkor som en av sina viktigaste utrikespolitiska frågor att driva. Det här upplevde inte minst Sverige under den turbulenta Natoprocessen 2022 till 2024. Turkiets stenhårda inställning mot kurderna blev nu Sveriges sak att ta tag i.
Hursomhelst, det fall som kanske liknar Joakims Medins mest är det om Deniz Yücel. Det skriver Paul Levin, rektor för Stockholms universitets Turkietstudier, på plattformen Bluesky.
Deniz Yücel är en tysk-turkisk journalist som tidigare var den tyska stortidningen Die Welts korrespondent i Turkiet. 2016 skrev att Turkiet begått ett folkmord mot armenier och upprepade ett skämt om turkar och kurder. För det anklagades han för att ”förolämpa staten”.
För det satt han fängslad i ett år från 2017 till 2018 utan att åtal väcktes mot honom. Anklagelserna adderades med att han ”propagerade för en terrororganisation”. Efter att Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel förhandlat med Erdogan kunde han återvända till Tyskland. Han dömdes dock i sin frånvaro till fängelsestraff på två år och nio månader.
Konsekvensen blev att relationen mellan Turkiet och Tyskland är ansträngda fram till i dag. Turkiet har återkommande tagit upp nya anklagelser mot Yücel.
Ett annat fall Paul Levin tar upp är det med den amerikanska pastorn Andrew Brunson. Han arresterades 2016 i Turkiet med anklagelser om att vara involverad i 2016 års misslyckade kuppförsök mot Erdogan. Han hölls också häktad i Turkiet i över två år utan att åtal väcktes mot honom. Anklagelserna handlade om ”spioneri” och ”samröre med terrororganisationer” (PKK och Gülenrörelsen).
Mig veterligen finns det ingen utländsk journalist som ännu blivit dömd i Turkiet. Det som står säkert är att rapportering om kurdernas sak är något som retar upp regimen i Ankara.
I det här avseendet sticker inte Joakim Medins rapportering ut. Tvärtom går den i linje med den som varit gängse bland de konflikt- och krigsjournalister som åkt till kurdiska områden i Syrien. Komplexiteten mellan hur västvärlden sett på kurdernas kamp gentemot Turkiets syn på saken har varit ett nyckelperspektiv i rapporteringen.
Det blev särskilt tydligt sommaren 2021 när Turkiet plötsligt beslutade att dra in ackrediteringen (tillståndet) för 2 000 journalister i landet, inklusive utrikeskorrespondenter. Syftet var att rensa ut dem som hade en rapportering som inte ansågs vara tillräckligt i linje med hur den turkiska regeringen betraktade kurdfrågan. När korrespondenterna sökte ackreditering på nytt var det många som fick packa sina väskor och resa hem.
Den ökade pressen mot utländska journalister är ett vanligt auktoritärt drag. Syftet är att genom alla tillgängliga metoder kväva röster som ger andra synsätt på komplicerade frågor. För Turkiet har synen på kurdernas sak länge varit en sådan.
Det värsta är att det verkar fungera. Åtminstone jag kommer inte sätta min fot i Turkiet så länge despoten styr.
Toppbild: Joakim Medin i Syrien. Foto Masoud Mohammad
TIPS: Varmt välkomna till Blankspots 10-årsdag den 8 april i centrala Stockholm. En inspirerande eftermiddag om mediers framtid och firandet av ett decennium av gräsrotsfinansierad journalistik.
