Fram tills nyligen regerade den liberala demokratin i triumf i stora delar av världen. Statsvetare trodde att demokratin i Europa och Nordamerika sedan länge var huggen i sten. Framtiden skulle inte bli så olik nutiden. Så kom framtiden.
Av Annika Hamrud 13 oktober, 2020
Texten är en återpublicering från stiftelsen EXPO:s projekt ”Faktalabbet” och publiceras med författarens godkännande. Det är också ett kapitel i en kommande bok med titeln ”Rasism 2020”. Faktalabbet är en satsning där EXPO tagit reda på vad forskningen säger om aktuella frågor med koppling till rasism.
Text: Annika Hamrud. Illustration: Agnes Florin
Vi befinner oss i en gradvis försvagning av demokratins ställning i världen. Det skriver statsvetarna Staffan I Lindberg och Anna Lührmann i artikeln A third wave of autocratization is here: what is new about it? i tidskriften Democratization.
Tidigare brukade demokratiers sammanbrott ske plötsligt, till exempel i en militärkupp, och därför var de väldigt enkla att identifiera empiriskt.
Det som nu sker är att flerpartisystemen blir allt mindre meningsfulla. På ytan finns det demokratiska systemet kvar och därför är det mindre enkelt att slå fast när det inte längre är just demokratiskt.
Flera andra forskare har senaste åren uppmärksammat utvecklingen och ett stort antal böcker har skrivits om hur demokratin försämras. En del beskriver det som att utvecklingen går tillbaka. Lindberg och Lührmann värjer sig för det uttrycket eftersom det leder tanken till att framtiden kommer att bli som dåtiden. De säger i stället att det pågår en successiv auktokratisering.
Framtiden är osäker men de demokratiska system vi har vant oss vid håller på att erodera på många håll. En autokrati är en diktatur, motsatsen till en demokrati. Autokratisering är därför motsatsen till demokratisering.
Det system som nu eroderas kallas för liberal demokrati eller konstitutionell demokrati.
Lindberg och Lürhmann är forskningsledare för ”Varietes of Democracy” vid Göteborgs universitet.
När de beskriver de demokratiska idealen utgår de från Robert Dahls klassiska föreställning om valdemokratin som ”polyarki”.
En polyarki har: fria och opartiska val, föreningsfrihet, allmän rösträtt, en vald verkställande makt (regering/president) liksom yttrandefrihet och alternativa informationskällor, dvs fria medier.
De flesta forskare arbetar med liknande definitioner av den demokrati som de anser är hotad. Vanligt när man talar om liberal demokrati är att man vill lyfta fram att demokratin är något mer än att ledaren väljs av medborgarna. I en liberal demokrati finns skydd för minoriteter, majoriteten kan inte fullt ut bestämma över alla andra.
Andra betonar särskilt rättsstaten. I boken How to save a constitutional democracy av juridikprofessorerna Aziz Z Huq och Tom Ginsburg används begreppet konstitutionell liberal demokrati. Professorerna betonar då betydelsen av att landet styrs under lagarna. De hävdar i sin bok att demokratin inte endast kan bygga på sina valda ledare utan att det ofta är anställda i domstolarna, i olika kontrollorgan, ombudsmän och ibland till och med militärer som inte tar order som de anser vara orättfärdiga, som räddar demokratin när valda politiker bryter mot de demokratiska reglerna.
Mäta demokrati
Varieties of Democracy är världens största samhällsvetenskapliga samarbetsprojekt. Institutet vid Göteborgs universitet mäter demokrati i nästan alla världens länder. Databasen innehåller 450 indikatorer på demokrati och presenterar ett 50-tal index på allt från yttrandefrihet och val, till juridiska systems oberoende och mediers och civilsamhällets frihet.
I artikeln om den tredje vågen av autokratisering står att det fanns 22 länder 2017 där demokratin håller på att försämras. Nya data för åren 2018 och 2019 visar att den siffran har stigit till 35.
– De nya autokraterna urholkar demokratin genom att gradvis ta över makten över medierna och civilsamhället och genom att göra det svårare att genomföra fria och rättvisa val. De använder också ofta hot om våld och falska juridiska processer, liksom lagstiftning mot vissa organisationer.
Från nejlikerevolutionen 1974 i Portugal har det pågått en demokratitrend i Europa och Latinamerika och senare även i Asien och Afrika. Men den trenden har alltså vänt.
– Det började plana ut för 10–15 år sedan och för 5–10 år sedan har det börjat gå tillbaka. Fler länder autokratiseras nu än som demokratiseras. Det är nästan bara små länder som går framåt, som Sri Lanka och Bhutan, säger Staffan I Lindberg.
Det som är utmärkande för samtiden är att det är väldigt stora länder som autokratiseras – USA, Brasilien, Indien, Turkiet, Ukraina och Polen – där en tredjedel av världens befolkning, 2,5 miljarder människor, lever.
– Det är ju också så att dessa länder kan dra med sig andra. Bland det första Trump sa när han blev president var att demokrati inte längre var ett utrikespolitiskt mål för USA. Om du då är en ledare nånstans som gärna vill bli diktator så säger du ’Yes! nu kan jag strypa åt oppositionen, civilsamhället och akademikerna på universiteten’, säger Staffan I Lindberg.
2020:s rapport från Varieties of Democraies har titeln Autocratization Surges – Resistance grows.
VoD visar hur fler regeringar manipulerar medierna, underminerar civilsamhället, rättsstaten och manipulerar val.
Rapporten visar att världen nu har en majoritet av länder som är icke-demokratier för första gången på länge, att trenden av minskande demokrati accelererar, att mest påverkat är yttrande- och mediefriheterna men att även valens kvalitet börjar gå ner.
Över en tredjedel av världens befolkning – 2.6 miljarder människor – bor nu i länder som faller tillbaka på centrala demokratimått.
EU har fått sin första auktoritära medlemsstat någonsin (Ungern).
Indien ligger nu farligt nära att inte längre vara en demokrati.
Sverige inför ett vägval
Abrak Saati är forskare på statsvetenskapliga institutionen på Umeå universitet. Hon studerar främst demokratisering i länder som har genomgått krig, men hon har också gjort ett Ted-talk om hotet i länder som ser den liberala demokratin som ett normaltillstånd. Hon oroar sig. Även för Sverige.
– Den svenska demokratin är inte unik i att den står grundmurad, den är inte ett permanent tillstånd. Oavsett vilka attacker den kan utsättas för. På precis samma sätt som den har nedmonterats i Ungern och Polen så är det fullt möjligt att det kan ske i Sverige och jag tänker att det här är något som vi har svårt att ta till oss.
Abrak Saati menar att Sverige nu står inför ett vägval.
– Det som har gjort Sverige unikt fram till nu är ju att övriga partier inte har talat med Sverigedemokraterna. Kristerssons möte med Åkesson den 4 december 2019 är en milstolpe i svensk politisk historia. Isoleringen är bruten, och vad det kan leda till i förlängningen är svårt att veta.
Vad skulle SD kunna göra som skulle hota demokratin?
– Deras makt beror på hur starka de blir men i ett fullständigt skräckscenario blir de lika stora som Fidesz i Ungern. Med majoritet i riksdagen får de en enorm möjlighet att ändra spelregler och processer.
Demokratihotande politiker
Juridikprofessorna Aziz Huq och Tom Ginsburg beskriver i en artikel i nättidningen Vox hur att ”wanna-be-diktatorer” kan kännas igen.
Dessa politiker börjar med att försöka kontrollera berättelsen om samtiden. Detta gör de ofta genom att attackera eller skrämma pressen. De kan också anklaga olika personer för förtal, fabricera anklagelser och försöka driva rättsprocesser mot dem. Hård mediereglering är också vanligt.
Propagandan går ut på att framkalla och överbetona säkerhetshot mot nationen. Målet är att skapa en känsla av kris. Kriskänslan tillåter de tilltänkta autokraterna att baktala kritiker som viljesvaga och opatriotiska. Ett annat vanligt retoriskt grepp från ledare som vill montera ner demokratiska institutioner är att beskriva dem som försvarar institutionerna som representanter för en trött, isolerad elit.
- Fakta om Populism
- Fyra av de största demokratierna leds nu av ledare som uppvisar stora likheter. Det handlar om USA, Indien, Indonesien och Brasilien. I Europa styrs Ungern och Polen av partier som enligt Varieties of Democracy inte längre är demokratier. Vad är det egentligen för ideologi som förenar dessa? Många kallar det för populism.
- Brexit och Donald Trump, utvecklingen i Ungern och Polen där pressfriheten, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter sätts på undantag, Marine Le Pens ”avdemonisering” av Nationella Fronten i Frankrike, framgångar för den italien- ska Femstjärnerörelsen, liksom för Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Alternative für Deutschland (AFD) har fått allt fler forskare att studera det som kallas populism.
- Definitionen av populism är att det är en ideo- logi som ser samhället som uppdelat i ”det rena folket” och ”den korrupta eliten”. En populist anser sig själv vara uttolkare av folkets mening. Hen är inte bara anti-elitist utan också anti-pluralist. Men populismen är som en kameleont som smälter in i omgivningen.
- Populismen är demokratisk i och med att företrädarna vill ha val. Samtidigt är den motsatsen till liberal demokrati med fri åsiktsbildning, opolitiska tjänstemän, självständiga domstolar, granskande medier och minoritetsrättigheter. Akademisk kunskap och fria medier ses av popu- listerna som folkfiender.
- Men alla använder inte begreppet populism för att beskriva politik som sträcker sig från Donald Trump till socialistiska Syriza. Professorn i sociologi Jens Rydgren anser exempelvis inte att Sverigedemokraterna är ett populistiskt parti. Han anser att partiet är detsamma som förr. För SD är nationalismen viktigast, de strävar efter att göra Sverige homogent. De är motståndare till all typ av mångkulturalism, de är motståndare till invandring och i vissa fall även till etniska minoriteter som inte har invandrat. Jens Rydgren föredrar beteckningen radikal- höger på Sverigedemokraterna. Han anser däremot att Ny Demokrati, som satt i riksdagen 1991–1994, var ett populistiskt parti.
Ett oberoende rättsväsende och kontrollorgan som riksrevision, JO och JK kan stoppa mycket av nedmonteringen. Men tyvärr ser man ofta hur dessa politiker försöker att störa domstolsarbetet och skrämma domare.
När tjänstemän insisterar på att följa lagar och normer blir också de trakasserade. Ofta byts regeringstjänstemän som har anställts baserat på deras professionella meriter ut mot partitrogna medarbetare. Detta leder till att ”diktatorn” kan använda tjänstemännen till att driva politik, starta undersökningar och rättsprocesser mot sina politiska rivaler inför nästa val.
De demokratihotande politikerna försöker sedan att underminera den politiska oppositionern. Även om valen fortsätter som tidigare så är de främst där för att ge ledarna legitimitet. Det är vanligt att regler om hur många mandatperioder man kan sitta ändras, och att man ändrar valkretsar och olika regler som gör det lättare för den autokrate ledaren eller partiet att sitta kvar.
I deras gemensamma bok How to save a constitutional democracyrenodlar de vilka åtgärder som genomförs när det antidemokratiska partiet kommit till makten.
1. Författningsreformer. Det handlar om att ändra grunden i det politiska systemet.
2. Makten flyttas till den verkställande grenen på bekostnad av den lagstiftande (i Sverige kan det handla om att avskaffa förbudet mot ministerstyre över förvaltningen).
3. Man avskaffar ombudsmän (JO, JK, DO, BO) och försvårar för journalister att utföra sitt arbete.
4. Man trycker undan eller till och med eliminerar oppositionens rätt att verka; och man manipulerar valresultaten.
Auktoritarism
I den bästsäljande boken How democracies die av Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt beskrivs det som de kallar ”den tragiska vägen via allmänna val till auktoritarism”.
Författarna är särskilt oroade över valet av Donald Trump, av hur USA har polariserats och hur rasism och hat uppmuntras av landets ledare. Men det är inte Trump som har påbörjat eroderingen av den amerikanska demokratin. För numera dör demokratier långsamt, menar Levitsky och Ziblatt.
Det tog 20 år efter att Hugo Chavez blev ledare för Venezuela innan landet helt blev en autokrati.
”Uppenbara diktaturer – i form av fascism, kommunism eller militärstyre – har försvunnit i stora delar av världen. Militärkupper och andra våldsamma övertaganden är ovanliga. De flesta länder håller val. Demokratier dör fortfarande, men på andra sätt. Sedan slutet av det kalla kriget har de flesta demokratiska sammanbrott inte åstadkommits av generaler och soldater utan av valda regeringar. Liksom Chavez i Venezuela har valda ledare underminerat demokratiska institutioner i Georgien, Ungern, Nicaragua, Peru, Filippinerna, Polen, Ryssland, Turkiet och Ukraina. Demokratisk tillbakagång idag inleds vid valurnan”
När boken skrevs hade inte Jair Bolsonaro vunnit valet i Brasilien. Och Indien kom inte med just i detta citat.
Levitsky och Ziblatt anser att partiernas viktigaste roll är att vaska fram en god kandidat och stoppa demagoger från att nomineras. Där har det republikanska partiet misslyckats katastrofalt, de tog inte ansvar för demokratin när de lät Donald Trump bli nominerad.
Frågan som författarna nu ställer sig är om Donald Trump kommer att släppa fram en eventuell annan segrare i presidentvalet i höst. Kommer han att erkänna sig förlorad om valet inte går i hans favör? Det är inte alls säkert.
Polariseringen
Normer om tolerans och återhållsamhet har skyddat den amerikanska demokratin och gjort att landet kunnat undvika det som har drabbat andra demokratier runt om i världen – som Europa på 1930-talet och Latinamerika på 1960- och 1970-talet. Nu är toleransen och återhållsamheten borta, partierna ser sig inte som motståndare utan som fiender, det har påverkat landet så mycket att 50 procent numera svarar nej på frågan om de kan acceptera att deras barn gifter sig med någon som röstar på det andra partiet.
Levitsky och Ziblatt skriver att den amerikanska demokratin har underminerats såväl genom att man överutnyttjar de lagar som finns som att man bryter mot oskrivna lagar, mot protokollet.
Lagar som överutnyttjas är exempelvis att senatorer ”filibustrar” – dvs de utnyttjar en rätt som finns att tala hur länge man vill i senaten. Ett annat exempel är hur den federala administrationen stängs ned när kongressen inte stödjer presidentens budgetförslag.
Tydligast brott mot konventionen var när domaren i högsta domstolen Antonin Scalia avled i februari 2016. Scalia tillsattes av Ronald Reagan 1986 och ansågs vara den allra mest konservativa domaren. En månad senare presenterade president Barack Obama Merrick Garland som efterträfade till Scalia för senaten. Merrick Garland är brett respekterad bland såväl republikaner som demokrater. Men det spelade ingen roll. Den republikanske senatorn och gruppledaren Mitch McConnell hade redan en timme efter Scalias död meddelat att ingen kandidat skulle accepteras som domare utan att det skulle beslutas efter valet i november.
Effekten blev att Högsta domstolen fram till dess att Donald Trump hade tillrätt och kunde nominera sin egen väldigt konservative kandidat hade åtta ledamöter vilket ofta ledde till att det inte gick att ta beslut.
Att Trump beslås med dagliga lögner, att han anställer högerextremister och själv verkar vara såväl sexist som islamofob och rasist, spelar därför ingen roll. I samband med att han stod inför riksrätt steg stödet för honom är nu högre än någonsin tidigare under hans presidenttid.
Polariseringen handlar inte längre om skatter. Det handlar om ras och kultur, menar Levitsky och Ziblatt.
Professorerna lyfter det faktum att inga auktoritära ledare kommer till makten via val utan att få hjälp av de etablerade partierna.
De har flera exempel i sin bok. Hugo Chavez släpptes från fängelset (där han satt efter ett misslyckat kuppförsök) av president Rafael Caldera och hans stöd anses av många ha lett till att Chavez sedan vann valet 1999.
I Italien 1922 blev Mussolini premiärminister när demokraten och liberalen Giovanni Giolitti byggde en allians med stöd av fascisterna.
I Weimartyskland släppte den konservative rikskanslern von Papen in nazisterna i regeringen.
De som släpper in outsidern gör det av samma anledning. De vill ha makten och tror att de kan behålla kontrollen. De flesta republikaner som föraktade Trump stödde honom ändå i slutändan.
Levitsky och Ziblatt påpekar att dessa politiker skulle kunna ha gjort annorlunda. Och de exemplifierar med hur konservativa vid det senaste presidentvalet i Frankrike valde att stödja den liberala kandidaten Emmanuel Macron trots att deras politik hade många likheter med högerextrema Nationella Frontens Marine Le Pen.
Ett annat parti som författarna lyfter fram för att de avvisade kortsiktiga vinster är det svenska konservativa partiet Allmänna valmansförbundet (numera Moderaterna) som klippte banden med sitt ungdomsförbund 1933 eftersom ungdomsförbundet stödde Hitler.
Vill du läsa mer om forskning? Alla Faktalabbets texter hittar du här.
KÄLLOR:
Steven Levitsky och Daniel Ziblatt How democracies die Random House (2018)
Yasha Mounk The People vs. Democracy, Why our freedom is in danger and how to save it Harvard University Press (2018)
Staffan I Lindberg och Anna Lührmann A third wave of autocratization is here: what is new about it? i tidskriften Democratization (2019)
Aziz Huq and Tom Ginsburg How to lose a constitutional democracy, i tidningen Vox
Aziz Huq and Tom Ginsburg How to save a constitutional democracy,The University of Chicago Press (2018)
Av Annika Hamrud
Hjälp oss skriva mer om Demokrati!
Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
