När Lundins styrelseordförande Ian Lundin och vd Alex Schneiter nu åtalas för medhjälp till grovt folkrättsbrott blir det första gången sedan Nürnbergsprocesserna som företagsledare ställs inför rätta med hjälp av den åtalspunkten. Martin Schibbye reste till Nurnberg i Tyskland för att i en krönika sätta åtalet i ett historiskt perspektiv.
Av Martin Schibbye 11 november, 2021
Rum nummer 600 inne i domstolen i Nürnberg ser ut precis som det gjorde hösten 1945. Inför rättegången vreds domarnas bänk 90 grader mot de stora fönstren. Träbänkar flyttades för att ge plats åt ett system från IBM för simultantolkning till fyra olika språk. Fönster sattes in för att fotografer skulle kunna ta bilder på de åtalade. Glaspaneler sattes upp för att radioreportrar i realtid både skulle kunna se och rapportera.
En filmduk monterades framför vittnesbåset.
Men den största förändringen var ändå den helt nya läktaren för publiken: Hela den bakre väggen togs ner för att ge plats till 235 sittande åhörare. Dessutom byggdes en balkongläktare med plats för ytterligare 128 personer.
Det sista som byggdes var en träbro som kopplade ihop cellerna i den östra flygeln med domstolen så att fångarna kunde tas till rättegången utan att behöva transporteras i bilar.
När ridån gick upp var världspressen på plats.
Jag står utanför domstolsbyggnaden och försöker förstå hur lagar som är museum och historia inom kort kommer att användas i ett dagsaktuellt åtal.
Hur vi återigen står inför en situation där företagsledare åtalas för medhjälp till folkrättsbrott.
De som tidigare delgivits misstanke anklagas för att ha varit inblandade i brott mot mänskligheten när över 12 000 sudaneser dödades och minst 160 000 drevs på flykt under åren 1997-2003 för att det svenskkopplade oljebolaget skulle få borra i lugn och ro i det som i dag är Sydsudan.
De historiska exempel som finns på liknande åtal handlar om åtal mot tyska industrialisters efter andra världskriget och mot affärsmän som försåg den irakiska regimen under 1980-talet med material så att den kunde bygga kemiska vapen.
Det är i den ligan man spelar.
Jag läser inne på museet om åtalet mot den tyska kemi- och läkemedelskoncernen IG Farben. Bolaget hade en ledande roll inom näringslivet i Nazityskland och efter andra världskrigets slut framkom att företaget deltagit aktivt i de tyska krigsförberedelserna, bland annat genom att inför invasionen av Polen och Tjeckoslovakien planera vilka av dessa länders industrier som skulle konfiskeras och föras över till tysk ägo.
IG Farben var också ett av de företag som i störst utsträckning utnyttjade judiska fångar, bland annat i Auschwitz.
I den så kallade IG Farben-processen, som var en del av Nürnbergrättegångarna efter krigsslutet, ställdes 23 chefer inom IG Farben inför rätta för delaktighet i flera av nazisternas brott. 12 av dem dömdes till fängelsestraff, men ingen behövde avtjäna mer än tre år i fängelse.
Tribunalen avvisade också trots den massiva bevisningen åtalspunkterna om aggressiva krigsförberedelser och slaveri.
Efter rättegången delades koncernen IG Farben upp i mindre delar, bland annat Bayer AG, som än i dag är ett av världens ledande kemitekniska företag.
Brottsrubriceringen mot Lundin är alltså av sådan dignitet och allvar att man måste gå tillbaka till Nürnbergrättegångarna för att hitta en motsvarighet och det är kanske ingen slump att det är just Lundin som hamnat där de hamnat.
Lundin hade tidigare i sitt försvar argumenterat för sin tro på att oljeutvinning i konfliktzoner skapar ”fred och välstånd” och det unika med bolaget är inte kriserna det försatt sig i utan att det alltid klarat sig ur alla kriser.
En fråga som i dag infinner sig är vad Lundins verksamhet säger om Sverige som land.
Att statliga AP-fonder, Swedbank och Nordea – trots allt vi vetat – genom alla år, i kris efter kris, hållit fast vid Lundinaktierna – in i kaklet, säger något om oss alla.
I en intervju jag gjorde med Nordeas etiska chef Sasja Beslik för ett par år sedan blev det tydligt att det är först när Lundin döms i en domstol som det kunde bli aktuellt för banken att agera.
Men borde inte etik, och etiska investeringar betyda något innan övergreppen blivit så omfattande och väldokumenterade att det rör sig om krigsbrott?
Borde inte varningsklockorna ringt tidigare när flera åklagare ägnar elva år av sina liv åt en förundersökning?
Inställningen hos flera av fonderna att vänta tills en eventuellt fällande dom känns både daterad och oseriös.
Men det är också en inställning som gjort oss alla medskyldiga.
När ridån nu går upp i domstolen kommer världspressen, precis som i Nurnberg, att vara på plats. Återstår att se om det kommer att byggas nya balkongläktare för åhörare. Sättas upp nya glaspaneler och riggas filmdukar för åhörarna.
Likheterna mellan en åklagare och en journalist är flera.
Men det finns en avgörande skillnad.
Journalisters frågor behöver man inte svara på.
Frågor som ställs av en åklagare i en domstol är av en helt annan kaliber.
Att hävda att man skapat ”fred och välstånd” i Sudan kan man göra i en intervju.
Att hävda det i en domstol är en helt annan utmaning.
Stöd oss så kan vi fortsätta att publicera reportage. Du kan också skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
