Efter Myanmars militärkupp har tusentals soldater brutit sina eder och vänt juntan ryggen. Bland dessa modiga själar finner vi Mauk Sein Swe, en före detta ingenjör inom flygvapnet, som nu istället slåss för demokrati.
Av Rasmus Canbäck 4 februari, 2024
Det här reportaget är en av flera delar i reportageserien om inbördeskrigets Myanmar. Läs de andra delarna här.
I ett lugnt hörn, längst in på caféet, har Mauk Sein Swe tagit plats. Den fyrtioårige mannen ler vänligt och det finns lite hos honom, i hans civila kläder, som indikerar att han en gång varit militärjuntans soldat.
– Det är en lång historia, börjar Mauk Sein Swe trevande.
Han deserterade från militären i december 2021, ungefär tio månader efter militärkuppen samma år. På morgonen den 1 februari 2021, samma dag som det nyvalda parlamentet skulle sammanträda för första gången, klev militären in och grep hundratals politiker, aktivister och tjänstemän, däribland regeringsledaren Aung San Suu Kyi och president Win Myint.
På engelska använder han, liksom alla inom revolutionära rörelsen, ordet ”defector” som närmast kan översätta till ”avhoppare”, även om den engelska innebörden är något bredare.
I dag bor Mauk Sein Swe i Thailand och driver en organisation som hjälper soldater i militärjuntan att ta samma beslut.
– När jag växte upp var armén populär bland unga män. Vi som gick med ville strida för vårt land, som soldater. Jag blev erbjuden utbildning genom armén. Ganska tidigt stod det klart att de ville skicka mig på en ingenjörsutbildning. Jag utbildades i fem år och sedan arbetade jag som ingenjör i 15 år. För det mesta arbetade jag med flygvapnet, med att ta hand om eldrör och kanoner, berättar Mauk Sein Swe.
När började kritiken mot militären gro?
– Det jag hade förväntat mig när jag gick med i armén uppfylldes inte. Så jag var nog skeptisk redan initialt. Under perioden som Myanmar började att öppna upp var det visserligen några saker som var märkliga inom militären, men jag såg inte hur det kopplade till politiken i stort. Det här utvecklades med tiden, berättar Mauk Sein Swe.
Han berättar om att han flyttat runt vid tre tillfällen under de 15 åren som han var aktiv. Varje gång flyttades han till bostäder som arrangerades av militären med ett tillhörande samhälle. Han berättar att livet inom militären är som att leva i en bubbla. Mycket var hiearkiskt, anser han, men livet var tryggt.
Han fortsätter berätta att hans egen skepticism utvecklades i takt med att samhället i stort också öppnades upp.
– Min skepticism kom framför allt i samband med att internet kom till landet och även vi i militären kunde enkelt ta del av vad som faktiskt skedde. Med internet kunde jag se att militären gjorde saker som inte kändes bra, som var fel. Under transaktionsperioden mot demokrati så var vi med lägre rang positiva inför utvecklingen, men det var tydligt att personer högre upp i hierarkierna såg det som ett hot.
**
**
Med början 2011 inledde den dåvarande regeringen ett antal reformer som bland annat innebar att censuren avskaffades och att tidigare politiska fångar släpptes fria. Civilsamhället fick möjlighet att organisera sig och verka mer öppet och fackföreningsrörelsen växte.
– Med militärkuppen, nådde det en kulmen då jag inte längre kände att jag kunde vara kvar, säger Mauk Sein Swe.
Han tillägger att en anledning till att kritiken inte var större när han var yngre var för att militären försökte kontrollera arméns åsikter.
– Inom militären hade vi inte ens radio på militärbasen, så det var svårt att förstå och ta del av verkligheten och olika perspektiv.
Hur långt ner i hierarkin fanns negativa åsikter om demokratiseringen? Vad ansåg dina närmsta officerare?
– Det var längre upp i leden. Officerare som stod över mig var om inte uttalat positiva till demokratiseringen, så åtminstone såg den inte som ett hot. De närmsta officerarna var mer intresserade av sina egna karriärer och att se efter sin familj, ja ungefär som folk är mest. De ville nog att de flesta i Myanmar skulle få det bättre. Högre upp i hierarkierna var det annorlunda. Min upplevelse, vilket många andra delar, är att de som hade makt inom militären ville bibehålla den och ville inte dela med sig av den till folket, berättar Mauk Sein Swe.
Det låter som om militärsystemet kan vara sårbart?
– Det stämmer säkert. De högt uppsatta använder ideologi för att vilseleda folket att tro att militären är de enda som kan försvara Myanmars buddhism och därmed det burmesiska folket. Militärens ideologi bygger på några principer. En är att militären är den enda som kan beskydda landets suveränitet, men också att vår nationalitet och religion beskyddas av armén. Det är genom den här ideologin som militären försöker att kontrollera soldater i de lägre leden, menar Mauk Sein Swe.
Kort efter att militärkuppen skedde i februari 2021 började även den civila motståndsrörelsen ta fart. Hans fru som arbetade inom skolväsendet gick ut för att demonstrera. Protesterna möttes av dödligt våld från militären, som han själv representerade.
– Redan i mars 2021, kort efter militärkuppen, så sökte jag möjligheter att lämna armén. Vid tidpunkten så gick min fru med i revolutionen genom den civila motståndsrörelsen. Många kvinnor som deltog i samma protester som hon dödades av militären, och då bestämde jag mig, berättar han.
I takt med att landet blev att oroligare började militären också stänga in sin personal, berättar Mauk Sein Swe.
– I maj månad, samma år, så stängde de in oss soldater i ett övervakat läger. Inifrån det stängda militärlägret fanns det inga uppenbara möjligheter att lämna armén. Hela familjer stängdes in, och så här är det fortfarande. Min fru var också med mig. Den första riktiga möjligheten uppstod i samband med ett besök vid ett militärsjukhus eftersom jag fått problem med mina njurar, säger Mauk Sein Swe.
Vad hände då?
– Det var den femte december 2021 som jag lämnade armén. Jag minns det mycket väl. Två dagar innan hade jag kommit till sjukhuset och min fru var med mig. Vi hade redan bestämt oss. Det var därifrån som möjligheten uppstod att lämna armén. Rent konkret gick jag då med i civila motståndsrörelsen, genom att bli en avhoppare. Vi reste mot den thailändska gränsen, med ett stopp vid ett sjukhus i ett av de frigivna områdena. En vecka senare åkte vi in i Thailand.
Det låter som ett modigt beslut.
– Nej, jag tycker inte det. Vi planerade allt i detalj och så lämnade vi mot den thailändska gränsen. Det här är något som alla som hoppar av militären går igenom, säger han bestämt.
Har du kontakt med några i armén fortfarande? Du måste ha vänner kvar, eller hur?
– Jo, det har jag. När jag först lämnade armén så försökte flera från mitt regemente höra av sig till mig med uppmaningar om att återvända. Jag gjorde inte det. Med tiden har jag avslutat kontakten med de flesta. Vad kan man tro? Jag har levt hela mitt vuxna liv inom militären och har givetvis vänner där. Jag talar med ett fåtal. De uttrycker en ovilja inför militärens arbete, men har svårt att lämna.
– De är fast i samma situation som jag och min fru, men de kanske även har barn. Så de är instängda i militärlägren och ser inga vägar ut. Det är svårt att klandra dem för det. Jag och min fru hade tur som fann en utväg. Bland det första jag gjorde när jag lämnade militären var att skriva till dem som jag betraktar som vänner för att förklara anledningarna till mitt beslut. De har respekterat det och vissa har delat liknande tankar, berättar Mauk Sein Swe.
Hur skulle du säga att militären fungerar i dag? Vad är känslan inom den när du pratar med dina bekanta som är kvar?
– Armén är inte långt ifrån en kollaps. Den styrs hierarkiskt och ledarna styrs av självintresse och makt. Det finns väldigt lite arbete inom armén som bygger på att skapa gemenskap genom brödraskap och ett gemensamt mål. Armén säger sig vara stark, men den lider av splittring till följd av revolutionen, inleder Mauk Sein Swe.
Han fortsätter att berätta om att en stor anledning till splittringen ligger i att det är ett inbördeskrig som utkämpas.
– Ett problem inom militären är att den nu försöker strida mot sitt eget folk, och det är många soldater som har vänner eller släktingar som inte står på militärens sida och som till och med strider emot den. Det gäller både sådana som är med i den civila olydnadsrörelsen och som har gått med i revolutionens armé som har en betydligt större gemenskap, resonerar Mauk Sein Swe.
Han menar att moralen till följd av det är låg inom militären.
– Det gör att moralen påverkas. Jag förväntar mig att militären med tiden kommer att kollapsa steg för steg. Det kan vi redan se i dag. Vi tror att det är uppemot 5 000 soldater som hoppat av militären, och vi ser att siffrorna ökar. Inom poliskåren rör det sig om kanske 6 000, säger Mauk Sein Swe.
Enligt Mauk Sein Swe är en huvudsaklig anledning till vad han beskriver som militärens utmaningar är att kriget, till skillnad från tidigare, nu pågår på flera fronter samtidigt.
– Innan 2021 så stred militären bara i ett område åt gången. Det gjorde att propagandaapparaten också kunde vara effektivare. Efter 2021 strider militären på flera olika fronter samtidigt, vilket gör att militärledningen till stor del har tappat kontroll över narrativen.
I dag är du aktiv inom en organisation som ska hjälpa avhoppare, hur fungerar det?
– Vi har kontor här i Thailand och så finns det ett i Indien. Vi har flera olika mål. Det ena är att erbjuda sådana som lämnar armén en gemenskap när de kommer hit. Ett annat viktigt mål är att bidra till en avhopparrörelse. Vi vill visa att det finns en framtid utanför armén. Det är inte ett lätt beslut att ta för många. Vi ser till att hjälpa de avhoppades familjer och inte bara enskilda individer. Förutom det så verkar vi för att revolutionens synsätt ska spridas inom militären. Vi har goda kontaktnätverk och försöker sprida information om vad revolutionen vill åstadkomma, berättar Mauk Sein Swe.
Ser ni resultat?
– Det är tydligt att det finns soldater som verkligen tror på militärens propaganda och ideologi. Dessa är mycket mer utmanande att arbeta med, så i första hand försöker vi att fokusera på dem som går att påverka. Det här är ett långsiktigt arbete. Något som vi försöker göra är att nå ut till internationella organisationer för att berätta om vårt arbete, för att förhoppningsvis också sprida kunskap om situationen i armén. Vi tror det är viktigt för att visa på att juntan ständigt försvagas och på så vis öka stödet för revolutionen utomlands också.
Det här reportaget är en av flera delar i reportageserien om inbördeskrigets Myanmar. Läs de andra delarna här.
Namnet, liksom ansiktet, på den intervjuade är anonymiserat. Det är i syfte att skydda hans familj som bor kvar i områden som kontrolleras av militärjuntan. Myanmar är ett av världens mest auktoritära länder och militärjuntans repressiva metoder ses bland de allra värsta i världen. Den familj som kan spåras till personer i texten riskerar förföljelse och, i värsta fall, långa fängelsestraff.
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Michael Sladnick som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan honom hade inte rapporteringen blivit av. Text och bilder av Rasmus Canbäck.
