På en diskret klinik i Thailand samlas skadade revolutionära soldater från Myanmars brutala inbördeskrig för att läka sina kroppar och själar. Bland dem finns Then Myat, som en gång lämnade sin familj för att kämpa mot militärjuntans styre.
Av Rasmus Canbäck 4 februari, 2024
Det här reportaget är en av flera delar i reportageserien om inbördeskrigets Myanmar. Läs de andra delarna här.
Then Myat fattar försiktigt tag om gitarrhalsen. Han känner med fingerspetsarna över nylonsträngarna och söker försiktigt efter de inledande ackorden. Han viskar att det var längesedan han spelade senast, samtidigt som han varsamt börjar spela med den andra handen.
Then Myats lågmälda röst överröstar knappt tonerna från gitarren. I bakgrunden hörs klinikens samordnare prata med de andra patienterna. Hon kollar till dem så att de mår bra.
– När jag begav mig ut i kriget så var min son bara fyra månader gammal, säger Then Myat efter att han har slutat spela. Jag brukade spela den här sången för honom.
Det har gått över två, snart tre år, sedan han lämnade sin nyfödde son och fru i Myanmars största stad Yangon där de fortfarande är kvar. Det var efter militärkuppen den första februari 2021 som Then Myat bestämde sig för att lämna. I dag sitter han på en hemlig klinik i Thailand för skadade revolutionära burmesiska soldater.
– Det fanns inget val. Det var militären som tvingade oss att ta ställning för vårt land. Det var något i att ha en nyfödd son. Jag ville inte se att han skulle växa upp under militärjuntans styre. Det här var jag inte ensam om – se dig omkring. Alla vi som är här har fattat liknande beslut och vi alla bär på våra egna historier om varför vi anslöt oss till revolutionen, säger Then Myat.
Hans vän kommer ut från ett av rummen. Den högra armen är amputerad. Det är han inte ensam om. Många av männen på kliniken har råkat ut för liknande skador. En har trampat på landminor och en annan har fått granatsplitter i huvudet. Flera av dem på kliniken kan till följd av skadorna varken prata eller röra sig. Kriget härjar på andra sidan gränsen och klinikens patienter bär vittnesmål över den död som råder.
– Min vän här, säger Then Myat, förlorade sin högra arm. Vi har övat tillsammans för att han ska lära sig att skriva med den vänstra i stället. Vi stred tillsammans så vi tar hand om varandra här.
Ett krigshärjat land
Den som tittar på en karta över inbördeskriget Myanmar får snart huvudvärk. Förkortningarna på de stridande parterna flödar i oändliga bokstavskombinationer. Den ena väpnade gruppen tillhör en etnisk falang, medan en annan är kommunistisk. Någon står nära Kina medan andra riktar sina blickar mot väst. Det som enar dem är att alla söker en demokratisering av landet.
I sociala medier har alla väpnade grupper sina egna kanaler. Rapporter myllrar dagligen fram om att de gör framsteg mot militärjuntan, som enligt dem, förlorar både makt och kontroll över områden.
Det går att följa inbördeskrigets olika faser som en röd historisk tråd från självständigheten från britterna 1948 och militärjuntans första kupp 1962.
Den största etniska gruppen bamarer, eller burmeser som den också kallas och som på svenska lätt förvirras med nationaliteten, utgör den ledande folkgruppen. De cirka 135 etniska minoriteterna som är utspridda i Myanmars hög- och gränslandområden och utgör cirka en tredjedel av befolkningen.
Fram till 1989 var det primärt motsättningar mellan kommunistiska grupper och juntan som drev på ett mer eller mindre intensivt inbördeskrig i norra delarna av landet och längs den kinesiska gränsen. Efter att kommunisterna i stort besegrats i början av 1990-talet inleddes en nästan två decennier lång kamp mellan juntan och etniska väpnade grupper. Etniska grupper mot den thailändska gränsen var så gott som självstyrande under hela denna period, vilket juntan ville sätt stopp för.
Ny konstitution och krav på demokrati
De första skotten i den moderna konflikten, som sker i dag, sköts 2008. Det var året då militärjuntan beslutade om en ny konstitution som på sikt skulle leda till ett öppnande av det slutna landet. Målet var att de internationella sanktionerna mot landet skulle tas bort och att regeringen, förenklat, skulle friställas från militären. Konstitutionsändringen innebar på pappret att ett flerpartisystem skulle införas och att liberala människorättsvärderingar implementeras.
2010 hölls det första valet under den nya konstitutionen. Det största oppositionspartiet som fortfarande leddes av fredspristagaren Aung San Suu Kyi bojkottade valet. Aung San Suu Kyi var fortfarande i husarrest och oppositionen ansåg inte att det fanns tillräckliga förutsättningar för att garantera ett fritt val.
I november 2010 släpptes slutligen Aung San Suu Kyi som frihetsberövats sedan 1991. Tillsammans med det gavs runt 2 000 politiska fångar amnesti och sanktionerna släppte. Hennes parti Nationella Demokratiska Förbundet vann valet 2015, men Aung San Suu Kyi förhindrades att bli premiärminister i och med hennes son och make var brittiska medborgare. Mellan åren 2011 och 2022 ökade handeln med utlandet i snitt med 13,4 procent, enligt data från FN.
Med de nya vindarna, och ibland omvärldens naiva syn på skeenden i landet, förstärktes civilsamhället. De politiska fångarna som släpptes, som till stor del kom från historiskt oppositionella studentföreningar, ställde kraven på reformer. Militären som i den nya konstitutionen garanterats 25 procent av parlamentssäten hade dock fortsatt stor makt. De garanterades också med konstitutionen kontroll över försvarsministeriet, gränserna och nationell säkerhet.
Det första tecknet på militärens makt var när de försökte gripa ledare för studentorganisationerna 2014 och 2015 som fått nytt liv efter amnestin. Det väckte stor kritik från omvärlden, men det var också ett tecken på att Aung San Suu Kyis regering hade litet att säga till om vad gällde säkerhetsfrågor. Studentledarna släpptes visserligen, men det blev också en lärdom att det ”demokratiska projektet” hade en lång väg att gå.
En mörk vändning
Med den etniska rensningen mot den i huvudsak muslimska minoriteten rohingyer 2016 till 2018 begrep hela världen att även om det var mycket som såg ut att ändras i Myanmar, så var det något fundamentalt som stod fel till. Dessutom försvarade Aung San Suu Kyi militärens ageranden i Internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC).
ICC utreder om ageranden mot rohingyer kan betraktas som ett folkmord, vilket många människorättsorganisationer, FN-organ och flera länder i väst anser. Den retorik som många demokratiaktivister i Myanmar försökte att driva, om att det var militären som låg bakom folkmordet, höll inte hela vägen.
I allt större utsträckning verkade det som att demokratin som Aung San Suu Kyi företrädde endast omfattade den etniska majoritetsgruppen – inte den övriga tredjedelen. Trots det vann hennes parti två val i rad med ungefär 80 procent av rösterna. Regeringens makt utmanade därmed militärens på allvar.
**
**
Den första februari 2021 rullade armén in i huvudstaden Naypyidaw. Under två månader dödades omkring 1 700 civila och uppemot 10 000 oppositionella greps. Det var långt fler än vad som suttit i fängelse innan 2011. Bland dem som arresterades var Aung San Suu Kyi och flera i regeringen.
Med det tog också det inbördeskriget en ny vändning. Then Myat, liksom tiotusentals andra, lämnade sina familjer och anslöt sig till den revolutionära armén, People’s Defence Forces (PDF), och hundratusentals gick i storstrejk i vad som kallas Civil Disobedience Movement (CDM, om den kan du läsa mer i andra delen av reportageserien).
People’s Defence Forces startades under National Unity Government, som utgör resterna av Aung San Suu Kyis forna regering. Den erkändes i en icke-bindande resolution av Europaparlamentet 2021 som den rättmätige och har fortfarande kvar sina representanter i FN:s generalförsamling. I övrigt saknar den internationellt erkänd status.
Sein Win, direktören för den burmesiska tankesmedjan Institute for Security Policy, i den thailändska staden Chiang Mai menar att kampen som återupptagits 2021 är annorlunda än de tidigare krigen.
– Det som verkligen skiljer revolutionen åt är att den inte bara omfattar etniska minoriteter, utan även bamarerna. Det gör att storleken på revolutionen är betydande, säger Sein Win när vi når honom.
Han bekräftar bilden av att det för utomstående kan vara rörigt att förstå hur de olika rebellrörelserna samverkar.
– Lite förenklat finns det tre olika kategorier av rebellrörelser. Den första är de etniska grupperna som i huvudsak är västorienterade. Den andra är PDF, alltså de revolutionära rörelserna som bildades efter 2021, som också är västorienterade. Den tredje är 3 Brotherhood Alliance, som ligger vid den kinesiska gränsen. Den har närmre band till Kina, även om alla mer eller mindre strävar efter ett demokratiskt mål, berättar Sein Win.
Sedan inbördeskriget börjat skifta till de revolutionära rörelsernas fördel har även Kina tonat ner sitt stöd till militärjuntan. Historiskt har Kina varit juntans främsta allierade med både stora investeringar och vapenexport. Enligt Sein Win beror Kinas blygsamt skiftande ställning på att Peking inte upplever att juntan längre kan ge säkerhetsgarantier för Kinas investeringar.
– Kina har stora investeringar i landet, både vad gäller gruvdrift, infrastruktur och uppbyggnad av städer. Stödet från Kina till militärjuntan har avtagit i takt med att de upplever att säkerheten inte kan garanteras för investeringarna. Kina verkar just nu omfördela sina spelade kort i Myanmar, säger Sein Win.
Slutligen menar Sein Win att militärjuntans största utmaning är att rotera sina trupper. Trots att den är överlägsen vad gäller vapeninnehav, både i mängd och teknologiskt, så har armén svårt att i längden stå emot de revolutionära grupperna.
– Ett betydande problem för militären är rotation av trupper. Mycket tyder på att armén har svårt med nyrekryteringar och moralen verkar relativt låg. Som sagt så är en stor skillnad från tidigare att även bamarerna är inblandade i kriget, vilket gör att många inom armén har vänner eller till och med släktingar som strider på de revolutionäras sida, säger Sein Win.
Enligt Institute for Security Policys rapporter uppges People’s Defence Forces ha uppemot 80 000 soldater. Tillsammans med Three Brotherhood Alliance och de etniska styrkorna är det mellan 150 000 och 200 000 som strider mot militärjuntan. Enligt International Institute for Strategic Studies ska militärjuntan ha ungefär 330 000 styrkor, varav en betydande del är icke-stridande.
Siffrorna fluktuerar dock och bland militärjuntan är det många som deserterar. Den som söker efter storleken på de oppositionella styrkorna kommer hitta motstridiga eller redan föråldrade uppgifter. Det som är säkert är att militärjuntans militärtekniska övertag är stort. Under många år har juntan köpt utrustning från länder som Indien, Kina och Ryssland, liksom även från Sverige på 1980-talet. I december sade sig rebellrörelser i Kachinregionen ha kommit över en stor arsenal av granatgeväret Carl Gustaf efter att juntan lagt ner vapnen.
Det är därför anmärkningsvärt att motståndsrörelsen gjort stora framsteg. Sedan inbördeskriget började har den holländska journalisten Thomas Van Linge tillsammans med team bestående av burmesiska forskare och ett antal aktivister uppdaterat kartor. De är baserade på verifierade territoriella ändringar i inbördeskriget. I en jämförelse från tidigt 2022 till 2024 finns en betydande skillnad hur stor yta som militärjuntan kontrollerade.
Han uppger för Blankspot att det inledningsvis var svårt att verifiera hur mycket militärjuntan kontrollerar.
– Det är svårt att säga hur mycket juntan kontrollerade för två år sedan i och med situationen var betydligt mer flytande då. Det jag kan säga är att motståndsrörelsen i dag kontrollerar omkring 310 kvadratkilomoter territorium, vilket motsvarar ungefär halva landet. Om man jämför det med för två år sedan så kontrollerade motståndsrörelsen ungefär 30 till 35 procent och inga betydande städer, eller ”township centers” som man säger i Myanmar, säger Thomas Van Linge.
Han tillägger att en stor skillnad är att motståndsrörelsen numera kontrollerar städer också.
– En betydande skillnad från två år sedan är också att den territoriella skillnaden även består av att motståndsrörelsen tagit kontroll över 30 större städer. Det har skett de senaste månaderna. Tidigare var motståndsrörelsen främst i skogar, berg och gränsområden. Nu har de tagit kontroll över viktig infrastruktur, viktiga städer och militärbaser, menar Thomas Van Linge.
I gränsstaden Mae Sot är kartorna bara skepnader för det burmesiska samfundet som återhämtar sig eller som har flytt från krigets Myanmar. Den officiella thailändska siffran är att det bara bor runt 60 000 människor i staden, men de senaste decennierna och särskilt de senaste åren har det kommit tiotusentals burmeser till staden.
Inofficiella siffror säger att runt 200 000 burmeser bor i Mae Sot med omnejd och att 80 procent av befolkningen talar något av de burmesiska språken. Många av de oppositionella burmeserna upplever att de befinner sig i Thailand på en sorts nåder och många är försiktiga att uttala sig offentligt om de thailändska myndigheterna.
Tehuset Loot Lat Yay är en av många platser som finns för rebellrörelserna att träffas. På väggen finns Che Guevara-målningar, revolutionärt klotter och vänsterbudskap. Många av dem som besöker har anarkotatueringar på underarmarna eller Antifasymboler på bröstet. Var och varannan berättar att de är soldater. Några har skadats i strid och bytt spår till att bli aktivister – andra är där för att vila.
Denna dag står de på stolar och bänkar för att hänga upp glitter i taket. De rökande männen sträcker sig över linorna för att hänga upp girlanger i rosa, guld och rött samtidigt som smörig musik spelas i bakgrunden.
Det är inte vilken dag som helst.
Min Htun Kyaw, som egentligen heter något annat, stred i över två år för People’s Defence Forces. I dag tittar han på sina kamrater som alla hjälps åt med att göra i ordning för bröllopsfesten.
– Jag kanske åker tillbaka om ett par månader. Men jag kan inte bestämma mig, säger Min Htun Kyaw. I dag ska vi hursomhelst inte tänka på den saken.
Det är slående hur soldaterna i motståndsrörelsen oftast kommer från civila bakgrunder. Medan en arbetat med att sälja mobiltelefoner på en marknad så har någon annan drivit en gymverksamhet. En tredje är lingvistikstudent medan en fjärde är byggarbetare. De som kommer från en militär bakgrund är avhoppare eller är en del av de etniska motståndsrörelserna som har en längre historik av gerillakrigsföring.
[LÄS MER: Från befäl till befriare: en soldats flykt från Juntans grepp]
En anledning är logiken bakom militärjuntans styre. Det har skrivits mycket i Myanmar om hur militärjuntan byggt sin makt på att knuta en stor mängd lojala familjer till sig. Yrket har gått i arv mellan generationer och skapat en samhällsklass av militärer vars makt har legat i våldsmonopolet.
Genom militärleden har den juntans informationskanaler har propagandan fram till det senaste decenniet fungerat effektivt. Armén har hotat för återkolonisering och sagt sig beskydda den buddhistiska livsstilen. Men med öppnandet av landet, där tillgången till internet – långt efter stora delar av världen – gick från att vara en lyxvara till en allmän produkt, ökade också medvetenheten om juntans vanstyre snabbt.
Det i kombination med att sociala medier gjorde det enkelt att organisera sig är åtminstone en teori som ligger som grund för den omfattande enighet som uppstod mot juntan i samband med militärkuppen 2021.
Det har gått ett par dagar sedan bröllopsdagen ägde rum när Min Htun Kyaw är tillbaka på tehuset. Denna dag har han i stället för en silverfärgad skjorta på sig en T-shirt med texten ”Fight for democracy and freedom”. Verkligheten är tillbaka.
– Både min och min frus familj är kvar inne i Myanmar. Det är bättre att inte visa våra ansikten, påtalar han liksom i princip alla andra som vi träffar.
Han berättar att han är en från en by, men att han åren innan militärkuppen skedde bodde i Yangon. Från Mae Sot försöker han att engagera sig så gott det går i revolutionen. Han hjälper till där det behövs, berättar han, medan han själv försöker bestämma sig för om han ska tillbaka till fronten.
– Det är alldeles för mycket lidande. Många vanliga, bra, människor dör helt i onödan, säger Min Htun Kyaw.
Hans för några dagar sedan strålande ögon blir sorgsna och han tystnar när han minns tillbaka till striderna inne i landet. Han beställer in burmesiskt te, som till hälften består av mjölk och socker.
Medan han rör runt i det visar jag bilder från kliniken och berättar om möten. När bildspelet kommer till Then Myat, mannen med gitarren, säger Min Htun Kyaw till mig att stanna.
– Han är från Yangon, eller hur? Har du fler bilder? Visst hade han en liten son innan han gav sig ut, visst arbetade han med telekommunikationer?
Jag nickar bekräftande mot honom. Min Htun Kyaw kisar mot Then Myats ansikte och ögonen tåras när det går upp för honom att det verkligen är hans vän.
– Jag har inte sett honom sedan revolutionen. Ingen av mina vänner har kunnat säga var han är. Vi befarade det värsta. Jag måste genast få träffa honom, säger han.
Det här reportaget är en av flera delar i reportageserien om inbördeskrigets Myanmar. Läs de andra delarna här.
De flesta namn i reportaget är ändrade, liksom ansikten anonymiserade. Det är i syfte att skydda de intervjuades familjer som bor kvar i områden som kontrolleras av militärjuntan. Myanmar är ett av världens mest auktoritära länder och militärjuntans repressiva metoder ses bland de allra värsta i världen. Den familj som kan spåras till personer i texten riskerar förföljelse och, i värsta fall, långa fängelsestraff.
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Michael Sladnick som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan honom hade inte rapporteringen blivit av. Text och bild av Rasmus Canbäck.
