Analys om , ,

Krokodiltårar som är svåra att tro på

Ännu en offentlig person tog i veckan avstånd från sitt tidigare näthatande. Brit Stakston analyserar Cissi Wallins avbön men låter sig inte övertygas.

Tiden verkar slutligen hinna ifatt de starkast lysande opinionsbildarna.

Cissi Wallin, känd för att vara en röst för kvinnors rättigheter och som med sin egen berättelse om övergrepp och våldtäktsanklagelser mot en känd medieman blev en av tändgnistorna för den svenska metoorörelsen har nu kastat in handduken och gjort avbön.

Under en period hyllades hon av många för sitt mod – men parallellt har hennes agerande på nätet genom åren kantats av kritik för uthängningar och besatthet.

För ett år sedan skrev jag en text om hur destruktiv den här ständiga drömmen om ett drev är och hur det allt mer blivit en rumsren metod för att påverka.

Utifrån pandemins möjlighet till omstart var texten riktad mot alla som ville arbeta med förändring och texten riktades mot influencers och instagramaktivister med en uppmaning att lämna drevjakten bakom sig:

”Det finns en konkret och befriande del i vardagen som försvunnit när samhället skalats av på detta sätt.

Äntligen är det tystare på nätet.

Äntligen vänder medier blickarna mot annat än de som skriker högst på nätet.

Debattörerna som är mästare på att domptera samhällsdebatten lyckas inte göra sin röst hörd längre. Och influencers letar nya betalande samarbeten.

Alla får en chans att nyktra till. Hur har dessa personer kunnat få ta allt syre?

Denna omstart kan användas till att reflektera över hur man själv blivit en del av detta.

Hur det ropats på ”drev!” vid minsta lilla kritik. Kanske för att man vet att uppförstorade digitala debatter leder till medieuppmärksamhet.”

Läs hela texten som är ett utdrag från tidskriften Kurage.

De senaste åren har jag följt hur demokratirörelser bildas och utvecklas på internet. Där har Wallin varit en av de nätaktivister jag studerat. Med stigande förfäran har det gått att följa jakten på ständig uppmärksamhet. Med hjälp av digitala folkdomstolar har de dagliga digitala attackerna och ständiga jakten efter potentiella drev blivit som en gräshoppssvärm som dragit fram.

Det är självfallet inte sunt att driva samhälleligt förändringsarbete baserat på en stark självcentrering. Varken för individerna själva som agerar eller samhället i stort. Hur angelägna frågor det än är. Men den sorgliga sanningen är ju att det under en period varit oerhört framgångsrikt. Medierna följer varje utspel och politiker som vill ta enkla poänger hakar gärna på.

Att skärmdumpa och spara bilderna utan att publicera har genom åren varit min metod för att såväl dokumentera som bearbeta hur nätet och dess mekanismer missbrukas. Det har krävt en stor dos av förmåga att sitta på händerna för att inte slösa bort stora delar av även mitt liv med att ifrågasätta de uppenbart dubbla standarderna som så ofta förekommer hos den här typen av debattörer. Det är lätt att dras in i meningslösa tidsslukande diskussioner online och måste aktivt undvikas om någon förändring ska kunna ske.

Metoderna som dessa nätrörelser och opinionsbildare använder sig av har jag tidigare under delar av #metoo-rörelsens agerande kallat just antidemokratiska. De agerar online som vilka populistiska eller auktoritära rörelser som helst. Den nya medielogiken missbrukas och används raffinerat oavsett om man är nazist, rasist eller feminist.

Drömmen om ett drev har på ett bekymmersamt sätt blivit standard i opinionsbildning. Varje dag ser ut att börja med att man scannar igenom alla flöden för att hitta någon eller något som man kan rasa mot. Ett digitalt köttben att bita i.

Det kan vara en politiker, debattör, opinionsbildare eller någon med en hyfsad följarskara. Det kan vara en före detta komiker, metooade journalister, författare, skådisar, artister och andra som kan punktmarkeras. Och hittar man inte något alls går det ju att klippa och klistra lite och fabricera ett fiktivt påstående som skapar engagemang.

Resultatet? En ständigt pågående pardans.

Varannan aktivisternas.

Denna eviga vals är förnedrande för alla parter. Det här agerandet kommer trots allt med ett högt pris och det är långsiktigt ett alldeles för destruktivt och reaktivt sätt att driva förändringsarbete på.

När nu Wallin i veckan skriver en kort krönika i Expressen om att hon vill göra avbön så blir jag förvånad över genomslaget detta får.

Alla hennes funderingar om sitt näthatande har varit känt sedan en längre tid. I den egna podden ”Wallin och Drougge” finns timslånga samtal om just detta och om opinionsklimatet idag, kritiken mot transrörelser, cancelkulturen, representation och den styrande identitetspolitiken och ”wokeismen”.

Blandat med reflektioner över det egna näthatet.

I poddavsnittet ”Avgå Margaux” för över ett halvår sedan förekommer samma exempel och resonemang om konsensuskulturen som råder. Men inget i hennes agerande ser ut att ha ändrat sig sedan dess.

Den oskyldige tatueraren som föll offer för hennes raseri på instagram som i krönikan beskrivs som ”en ung kille med en liten tatueringsstudio fick hat och hot av rasande brudar på Instagram”.

Även Mr Cool-incidenten som hon i krönikan refererar till ”Vad fan höll jag på med? Vad ville vi förändra med denna moralpanik över några tramsiga låtar?” och den ständiga jakten på klick och reaktioner.

Men det fortsatte som vanligt efter det. I avbönen på Expressen publicerad i veckan skriver hon:

”Att vara en feministisk profil i dessa dagar har blivit lukrativt, inte minst på nätet. Och efter flera år med välbesökta sociala medier kan jag krasst konstatera att publiken, absolut mest andra och unga kvinnor, kräver raseri. Man kräver en kultur, frontad av några slags totalt onyanserade ledargestalter, där det ständigt letas efter nya saker och människor att peka ut som fel, farliga och fullvärdiga förtryckare. Jag föll för den pressen, och jag lät mig dras med i en mentalitet som på intet sätt representerar den jag vill vara.” skriver Cissi Wallin i Expressen.

På instagram förtydligar hon sin avbön.

”Jag kommer hädanefter inte delta i några utpekanden kring och av enskilda, som man förväntas gå i flock mot för att ”hen gjort/sagt något problematiskt” offentligt. Jag ser ingen poäng i det. Det är bara ett destruktivt flockbeteende där vi letar tillfälliga projektionsytor.”

Det är oerhört samtidstypiskt att nu försöka reducera sig själv till en ”marginell instagrammare” som agerat på uppmaning av horder av unga som ”kräver raseri”. Det är alltså alla DE ANDRA som krävt raseri. Hon pekar ut de som trott på henne som det stora problemet och skyller allt på alla och offrar dem därmed för sin egen teatraliska botgöring.

För den som studerat hennes digitala närvaro från läktarplats är det uppenbart att Wallin varit anföraren som återkommande både initierat och hetsat på nätattackerna till ständigt högre nivåer. Återkommande har alla försök till ”att håna och skrämma andra till underkastelse och tystnad” kommit från henne och på så sätt visat vägen för sina följare. Och även om det är begripligt att man kan dras med så har man själv ett ansvar.

I exemplet med Mr Cool så tillhör hon inte enbart till dem som ”förfasade sig över att en manlig komiker skrivit några låtar med så kallat olämpligt innehåll”.

Det var allvarligare än så. Hon höjde konfliktnivån genom att göra en osmaklig koppling mellan låten ”Knulla barn” och hur det gick för den mördade journalisten Kim Wall. Komikern Anton Magnusson hade många år tidigare haft en relation med Wall.

”Tänker på ditt ex Kim Wall. På hur hennes familj känner kring att du skriver och släpper låtar om just det hon föll offer för. Hur det är något av det grövsta övertramp jag någonsin hört talas om”.

I uppföljande intervjuer om avbönen nu i veckan klargör hon att den inte alls är en offentlig ursäkt eller begäran om förlåtelse till alla hon skadat utan mer en reflektion av henne om hur hon agerat på nätet.

– Nej, jag tycker det är så larvigt det här ”nu ska man göra avbön och be massa människor om ursäkt”. Det är inte det det handlar om. Det finns massa människor som tycker illa om mig och som tycker att jag har sårat dem. Om de genuint tycker det så kan de höra av sig till mig så kan vi snacka. Men det här handlar om en reflektion över sitt eget beteende på nätet, säger hon till SVT.

Ett typiskt Wallinskt agerande att till och med få avbönen att handla mer om sitt eget beteende och inte vad hon orsakat andra.

Kritiker har genom åren skämtat om hur ”allting handlar om Cissi Wallin” för att beskriva hennes ”aktivism” som alltid ytterst kommit att handla om henne själv.

Detta narcissistiska drag i sättet att driva sin kamp har många i samband med olika kraschade projekt vittnat om. Och är även det så typiskt för vår samtid.

Men här finns nog en av huvudanledningarna till att krönikan skrivits, vid sidan av en dos skrivkramp när deadline för texten närmade sig, det är ett faktum att det nu finns andra mycket mer framgångsrika feminister och opinionsbildare som lyckas driva frågor.

Och även om hon genom sin avbön lyfter en viktig poäng om förändring och att man kan göra fel så handlar det nog för Wallin ytterst om att hatet på nätet inte längre öppnar alla de dörrar som det tidigare öppnat för henne.

Krasst handlar det nog mest om att förbättra sina chanser att hitta nya sätt att ta plats i offentligheten.

Den arga underdogen har spelat ut sin roll. De frågor hon drev är mainstream och hanteras av så många andra numera.

Genom en sökning på Cissi Wallin i Retrievers mediedatabas sedan 2015 är det tydligt att hennes peak varit. Ett halvår in i 2021 är medienärvaron märkbart lägre.

2015:                357

2016:                442

2017:                1 485

2019:                1 932

2020:                1 080

2021:                252 (tom 31 maj 2021)

Jag hoppas att medier såväl som politiken ägnar sig åt en stunds självreflektion och låter till exempel kampen mot sexövergrepp vara större än ett enskilt fall. Och att utvecklingen förs på ett sätt som stärker rättssäkerheten.

Vi måste parallellt med det ha robusta rättssystem som skyddar oss alla mot förtal online för det slagfältet utnyttjas redan på ett sätt som tystar människor och brännmärker dem för evigt. Detta står inte i konflikt med rätten att berätta för sin närmaste krets, polisanmäla och driva sin kamp.

Förtalslagstiftningen behövs nu mer än någonsin när de flesta enbart är en knapptryckning bort från digitala angrepp mot det som upplevs som orättvist.

De parallella digitala rättssystem som bildats är oerhört skrämmande. Folkdomstolen är inte ett redskap för rättvisa och det är oansvarigt att mitt i en möjlig förändringsprocess skrika allt högre om hur rättsosäkert Sverige är.

För det är det mest anmärkningsvärda i detta – hur Wallin drivit opinionsbildning genom att vinkla det till att kvinnor i Sverige är fullständigt rättslösa. Det leder till att människors tillit till demokratins bärande institutioner minskar. Vilket ytterst inte gynnar de utsatta kvinnorna alls. Tvärtom så stärker det enbart deras förövare.

Vart ska de kvinnor som inte har 100 000 följare på instagram eller försörjningen tryggad som Cissi ta vägen nu när hon offrat dem och inte tänker agera för dem längre.  

För det Cissi Wallin lärt dem är att ingen kommer att lyssna på dem. Och nu inte ens hon längre.

Och dessutom har de fått höra att situationen i Indien är bättre för kvinnors rättigheter än för de som bor i Sverige vilket så sent som imorse upprepades i P1.

Det är ansvarslöst att ta ifrån människor de livlinor en demokrati ger dem tillgång till och som de borde kunna lita på genom de skyddsnät som finns i samhället. Och även om systemen fallerar emellanåt, för det händer tyvärr, så är de långsiktigt så mycket mer att hålla i hand än Cissi Wallin eller det indiska rättssystemet och deras syn på kvinnor.

Wallins mediekritik har återkommande handlat om att svepande anklaga den fria pressen för mörkläggningar och för att agera till förövarens fördel. Hon har dessutom drivit frågan om pressetik i en riktning som mer liknar de tendenser som finns hos ytterkantsmedier på högerkanten i till exempel frågan om namnpubliceringar.

Förtalslagstiftningen till exempel är lika mycket ett skydd mot misogyni och att bli stämplad som hora vilket Mårten Schultz häromdagen förtydligade i en lång pedagogisk twittertråd om förtalslagstiftningen. 

Ett av alla de projekt som startats av Wallin under stor uppmärksamhet och sedan fallerat är uthängningssajten Gardet. Vid uppstart förklarade hon deras syn på pressetik på följande vis hos Dagens Media.

– Vi för mycket diskussioner om pressetik och jag tycker att det är en viktig fråga. Samtidigt finns det en hel del att säga om det svenska systemet och delar i det som vi vill utmana. Andra jämförbara länder i Europa är till exempel mer generösa med namnpubliceringar av dömda brottslingar, säger Cissi Wallin och fortsätter:

– Generellt tycker jag och Gardet att svenska medier är för fega. Pressetik är jätteviktigt, men det finns en etik åt andra hållet som är minst lika viktig, som handlar om att värna allmänheten och skydda kvinnor och barn från dömda brottslingar sa Cissi Wallin till Dagens media.

I sina angrepp mot public service och mot de (kvinnliga) journalister som gjorde sitt arbete i samband med granskningen av metoo som Uppdrag Granskning genomförde ifrågasattes varför den ens skulle ske.

I en rättsstat måste alla som anklagar någon för grova brott vara beredd på att bli granskad utan att ifrågasätta granskningen.

Den makt som Cissi Wallin hade under åren runt och efter metoo går knappt att föreställa sig. Alla duckade av rädsla för den digitala armén hon hade bakom sig.

I en summering av Wallins digitala gärning är hon och Hanif Bali de två offentliga personerna som under 2010-talet förfinat och använt sig av konsten att trolla och dreva på nätet allra mest framgångsrikt. Och det som pågår nu är bara ännu en omsvängning för att hitta en ny roll i offentligheten.

Det finns med andra ord en mängd anledningar till att inte bry sig om Cissi Wallins avbön över sitt näthatande. Men det är sannerligen som att befinna sig i en skruvad parallell värld att se henne förvandla sig till nätets goda riddare som om utmärkelsen ”Årets nätängel” vore nästa mål.

Faktum är att hatet helt enkelt inte är lika lukrativt längre och de som driver frågor om kvinnors rättigheter är dessutom så mycket mer snabbrörliga och gör framför allt det som Wallin aldrig gjort.

Bygger verkliga och mer bestående och inkluderande allianser.

Tillsammans.

Toppbild: CC BY/ Dick Schager

Jag vill prenumerera!

Läs våra köpvillkor vid beställning.