I oktober förväntas EU:s bedömning presenteras om Georgien är redo för att beviljas kandidatstatus för medlemskap. För Europas mest EU-vänliga land är det mycket som står på spel, och Georgiens regering anklagas för att stoppa processen.
Av Rasmus Canbäck 25 augusti, 2023
Kort efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 påbörjade diskussionen om att ge Georgien, Moldavien och Ukraina kandidatstatus för EU. Ukraina skickade sin ansökan till EU-kommissionen bara fyra dagar efter invasionen. En vecka senare gjorde Georgien och Moldavien samma sak.
Samtliga tre länder ingår i EU:s östra partnerskap. Av dessa ansågs Georgien ha kommit längre i reformarbetet än både Moldavien och Ukraina. Trots det beviljades Moldavien och Ukraina kandidatstatus sommaren 2022, medan Georgien uteblev.
Innan kriget i Ukraina var stödet för ett EU-medlemskap 85 % i Georgien. Under våren 2023 2023 ökade stödet till 89 %. I Sverige stöttar cirka 65 % ett EU-medlemskap.
I mitten på oktober förväntas EU-kommissionen motta en särskild bedömning som rekommenderar vägarna framåt för ett georgiskt medlemskap. Det senaste årens politiska utveckling i landet gör att utfallet är alltifrån säkert och mycket tyder på att EU, trots politisk vilja, tvekar inför kandidatstatusen.
När Europarådets ordförande Charles Michel i veckan kallade till toppmöte med länder som ingår i EU:s ansökarländer så uteblev Georgien. Förklaringen kan finnas i att övriga länder tagit steget till kandidatstatusförhandlingar med EU, men att uteblivandet av Georgien väckte starka reaktioner i Georgien.
Trots att Ryssland invaderade Georgien 2008 och ockuperar områden sedan dess anklagas den georgiska regeringen för att sända dubbla budskap till EU sedan kriget i Ukraina började. Det otvivelaktigt höga stödet för ett EU-närmande speglar inte politiken som regeringspartiet Georgiska drömmen bedriver. Bland annat har stödet till Ukraina, som historiskt varit en nära allierad, offentligt förblivit ljummet.
Det tog lång tid innan den georgiska regeringen ens fördömde den ryska invasionen och i stället för att distansera landet från Ryssland sedan februari 2022 så har regeringen närmat sig Moskva.
Det finns flera exempel på den georgiska regeringens närmanden mot Ryssland.
När EU-kommissionen bett Georgien om att följa sanktionerna mot Ryssland så har handeln i stället ökat. 2020 exporterade Georgien varor för 440 miljoner amerikanska dollar. 2022 ökade det till 652. 2022 träffades den högsta siffran sedan invasionen av Georgien 2008.
Förutom att främja ökad handel med Ryssland så kritiseras regeringen för att tina den kontroversiella relationen på flera sätt.
I maj 2023 återupprättades flygförbindelser mellan Georgien och Ryssland. På ett av de första planen reste den ryska utrikesministern Sergej Lavrovs dotter som deltog vid ett bröllop i Georgien. Det skedde samtidigt som georgiska regeringen öppnade för visumlättnader för ryska medborgare.
I mars 2023 försökte georgiska parlamentariker, med brett stöd hos regeringen, att lägga fram nya lagförslag om att begränsa det fria samhället. Lagarna, ”utländsk agent, ansågs vara importerade från Ryssland, men stoppades efter omfattande protester som möttes av polisvåld.
Bara dagarna efter att lagförslaget stoppades så brände konservativa grupperingar EU-flaggan utanför det georgiska parlamentet. EU-vänliga aktivister anklagar regeringen för att stillsamt tillåta de konservativa grupperna snarare än att stoppa dem.
Kontrasten mellan polisvåldet mot demokratiaktivisterna ett par dagar tidigare och polisens handfallenhet inför de konservativa blev tydlig. Sedan kriget började 2022 har dessutom det konservativa partiet, som saknar representation i parlamentet, växt lavinartat.
I en ny rapport från december 2022 från den georgiska EU-vänliga tankesmedjan Democracy Research Institute, visar att partiets tillväxt har varit oproportionerlig mot det folkliga stöd den har. En teori som presenteras är att Ryssland finansierar partiet.
Ett i utlandet omtalat exempel är att den förra premiärministern Michail Saakasjvili anklagas för att svältas i fängelse i Georgien. Han är den historiska motståndaren till regeringspartiet Georgiska drömmen och en god vän till Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.
Saakasjvili är ukrainsk medborgare och var under en tid borgmästare i Odessa. När Georgiens premiärminister Irakli Garibasjvili i maj anklagade Natos expansionspolitik för att vara en av huvudorsakerna till kriget i Ukraina höjde det också ögonbryn hos EU-representanter. Det anses vara ett av Rysslands narrativ för att legitimera invasionen av Ukraina.
Bakom kulisserna för regeringspartiet styr dessutom den rysk-georgiske oligarken Bidzina Ivanisjvili som gjorde sin förmögenhet i Ryssland på 1990-talet. Han har stundtals varit med på Forbes lista över världens rikaste personer. EU har pekat ut hans icke-transparenta relation med Ryssland som en avgörande punkt för kandidatstatusen.
Statsvetardoktoranden Per Ekman vid Uppsala universitet skriver sin avhandling om bland annat Georgien. Han menar att det finns en krock mellan regeringens agerande och folkets vilja.
– Om EU bestämmer sig för att ge Georgien kandidatstatus i höst så är det knappast regeringens konstruktiva ageranden som ligger till grund för det, snarare bygger argumenten på det folkliga stödet för att närma sig EU. Det är uppseendeväckande högt, säger Per Ekman till Blankspot.
Samtidigt är han tydlig med att EU sannolikt inte kommer att stänga dörren.
– Den stora frågan är inte om EU säger nej, den är hur mycket ja som EU säger till Georgien. Det finns en oro i EU att om moroten för Georgien inte är tillräckligt stor så kommer det få motsatt effekt; alltså att georgiska regeringspartiet tappar intresse för reformarbetet. Det är en svår balansgång för EU där man å ena sidan vill markera mot regeringens alltmer auktoritära drag, och å andra sidan öka inflytandet i södra Kaukasien och visa sitt stöd till den georgiska befolkningen.
Han resonerar att det finns olika scenarier.
– Ett scenario är att man ger positiva signaler till Georgien, men inte fattar beslut om kandidatstatus förrän efter valet 2024, beroende på om valet är demokratiskt eller inte. Det kommer inte mottas positivt bland folket som anser att man borde ingå i samma paket som Moldavien och Ukraina men frågan är då om skulden för detta läggs på regeringen eller på EU.
– Ett annat är att man ger kandidatstatus redan nu, men att man påminner regeringen om att de måste leverera framöver. Ett tredje, som är mer restriktivt, är att inte ge några löften än och hänvisa till att alla punkterna inte uppfyllts, säger Per Ekman.
Enligt Per Ekman är det framför allt två punkter i det tolvpunktsprogram som EU presenterat för Georgien där parterna står längst ifrån varandra.
– Den ena punkten handlar om politisk polarisering i Georgien. Det hänger mycket ihop med hanteringen av Saakasjvili, men också om hårdför retorik från både regeringen och oppositionen, något som inte lär minska när vi går in i ett valår. Den andra berör oligarkstyret och är kopplat till Ivanisjvili. Båda dessa punkter är politiskt känsliga och lösningen för att hantera frågorna i Georgien ser ut att vara långt borta.
När EU godkände Moldaviens och Ukrainas ansökan för att få kandidatstatus gjorde de samtidigt en prioriteringslista bestående av tolv punkter till Georgien. Nio av de största organisationerna som arbetar för demokratiutveckling i Georgien gick då ihop för att initialt tolka prioriteringar och därefter observera utvecklingen.
Från januari i år publiceras observationsrapporter löpande från dessa. Rapporterna koordineras av Open Society Georgia Foundation (OSGF), och delas med media, den georgiska regeringen, EU och utländska organisationer.
Vano Chkhikvadze är en av dem som arbetar med att koordinera rapporten. Han säger till Blankspot att dialogen med regeringen är så gott som obefintlig.
– Vi bjuder in regeringsrepresentanter till våra rapportsläpp, men de svarar inte ens på inbjudningarna. I stället har flera av oss, bland annat jag, blivit uthängda av högt uppsatta politiker. Med det sagt så har vi ändå indikatorer på att de läser våra rapporter, vilket vi kan se på språkbruk och referenser, berättar Vano Chkhikvadze.
Enligt Vano Chkhikvadze så är mätningarna som de gjort i rapporterna hårdare än EU:s krav, vilket syntes vid en muntlig genomgång i Stockholm i juni.
– När EU bjöd in Georgien till Stockholm under Sveriges ordförandeskap i EU juni var signalerna mjukare än vad de är i våra rapporter. Så våra observationer speglar nödvändigtvis inte EU:s krav.
Han fortsätter resonera att EU bedömer Georgiens möjlighet till kandidatstatus utifrån en teknisk respektive politisk aspekt.
– Om EU endast skulle bedöma Georgien utifrån tekniska aspekter, alltså hur långt Georgien tillmötesgår tolvpunktslistan, så är chanserna för kandidatstatus låg. Däremot finns det politiska aspekter som väger lika tungt. Förutom att kandidatstatus stärker det georgiska civilsamhället så vill EU sannolikt inte låta Moldavien och Ukraina ligga steget före i förhandlingarna – man vill ha med Georgien, säger Vano Chkhikvadze.
Visserligen betonar Vano Chkhikvadze att det endast skett marginella framsteg under året och att de huvudsakliga punkterna, så som polarisering och oligarkstyret, möjligen försämrats. Men han säger också att om EU beviljar kandidatstatus så bör det ske med krav på dialog med civilsamhället.
– Som sagt, det har inte varit någon konsultation med civilsamhället alls från regeringens sida sedan prioriteringarna presenterades. Det är avgörande och viktigt att medlemsstaterna för en direktdialog med oss i civilsamhället, men också ställer krav på georgiska regeringen att göra det, resonerar Vano Chkhikvadze.
Slutligen argumenterar han att EU i oktober har olika alternativ att agera utefter när bedömningen läggs fram.
– För att ett land ska ges kandidatstatus krävs ett enhälligt beslut. Det förenklas om det framgår att en rekommendation läggs fram i bedömningen i oktober, men en annan väg att gå är att lägga fram en rent teknisk rapport. Det vill säga att den endast bedömer hur långt Georgien kommit gentemot prioriteringarna, och att man då lämnar större tolkningsutrymme för medlemsstaterna att bedöma situationen. Det lär dock uppenbara sig ganska snabbt hur medlemsstaterna ser på saken, säger Vano Chkhikvadze.
Toppbild: EU:s och Georgiens flaggor.
