På plats i Israel träffar Josephine Forthmann invånare i landets palestinskt befolkade områden. Där är möjlighet till skydd mot robotattacker långt ifrån en självklarhet.
Av Josephine Forthmann 29 mars, 2026
Sirenen börjar som ett avlägset eko, ett ljud man först försöker ignorera. Sedan växer det, skär genom gatorna, in genom fönster, genom kroppen.
I Tel Aviv kommer rörelsen omedelbart: Stolar skjuts undan, dörrar slås upp. Någon ropar från en balkong. Folk rör sig snabbt men metodiskt, som om kropparna redan vet vad den ska göra.
Nittio sekunder.
Ner i trapphuset. In i skyddsrummet. Vänta.
Några timmar senare, i det palestinskt befolkade Tamra i norra Israel, berättar en kvinna om samma siren.
– Vi hör den också. Men det är annorlunda här.
Hon står i sitt vardagsrum. Inget förstärkt rum, inga skyltar som visar vägen. Bara väggar som är byggda för vardag, inte för krig.
– När den börjar tittar vi bara på varandra. Vart ska vi gå?
Det pågående kriget mellan Israel, USA och Iran utspelar sig på kartor, i luftrummet, i strategiska analyser. Men på marken handlar det om något mer konkret: tid, avstånd, och tillgång till skydd.
I teorin omfattas alla medborgare av samma varningssystem. Sirenerna ljuder lika högt i judiska som i palestinska städer. Notiser skickas ut till alla telefoner.
Men där slutar likheten.
– De har skyddsrum överallt. Vi har inget, säger kvinnan i Tamra.
Hon säger det utan dramatik. Det är ett konstaterande.
Den förstörda byggnaden i Tamra. Foto Josephine Forthmann
Förra sommaren slog en robot ner i staden. Fyra personer dog.
– De hade ingen chans, säger hon.
Den natten fylldes hennes lägenhet av grannar. Hon har ett av få förstärkta rum i området.
– Vi var många fler än vad rummet är byggt för. Folk satt på golvet, stod i dörröppningen. Men det var ändå bättre än ingenting.
Sedan dess har sirenen förändrats.
– Förut var det ett ljud. Nu är det en påminnelse om förra sommaren.
I Sakhnin, öster om Tamra, beskriver en man hur den regionala eskaleringen upplevs från ett palestinskt perspektiv.
– Det här är ett krig mellan makter. Israel, Iran, USA. Vi är inte en del av det. Men vi lever mitt i det.
Samtidigt fortsätter vardagen att pressas från andra håll. Kriget i Gaza, ekonomiska svårigheter på Västbanken, en region i konstant rörelse.
– Folk försöker få ihop sina liv. Och så kommer det här ovanpå allt annat.
Synen på Iran är splittrad. För vissa symboliserar landet motstånd. För andra ytterligare en aktör som fördjupar våldet.
– Det finns ingen enkel bild. Men det finns en gemensam känsla: att vi inte har någon kontroll, säger han.
Israeliska luftförsvarssystemet Iron Dome skjuter ner raketer.
Ojämlikhet i Israel diskuteras ofta i termer av budgetar, infrastruktur, utbildning. Men under krig blir den fysisk. Den mäts i sekunder.
I Tel Aviv räcker 90 sekunder. Skyddsrummen finns i byggnaderna, i källare, i varje kvarter. I Tamra kan samma 90 sekunder vara värdelösa.
– Du kan inte springa någonstans om det inte finns någonstans att springa till, säger kvinnan.
I vissa områden har portabla skyddsrum placerats ut – små konstruktioner i betong eller metall.
– De räcker inte. Inte ens i närheten.
Förtroendet för Israels luftförsvar är påtagligt.
– Iron Dome fungerar. Det går inte att säga något annat, säger mannen i Sakhnin.
Men tilliten är begränsad.
– Den skyddar oss till viss del. Men den ersätter inte ett skyddsrum.
När robotar tar sig igenom systemet blir skillnaden tydlig.
– Då handlar det inte längre om teknik. Då handlar det om var du bor.
Stöder för kriget mot Iran skiljer sig åt om du är arab eller jude. Opinionsundersökningen från Israeli Democracy Institute är gjord bland israeliska medborgare.
Sedan hösten 2023 beskriver många palestinska medborgare i Israel en förändring i samhället.
– Det är svårare nu. Man känner det i blickar, i samtal, säger en student.
Han pausar innan han fortsätter.
– I tystnaden också.
Kriget med Iran förstärker den känslan. Misstänksamheten växer. Gränser blir tydligare – inte bara geografiska, utan sociala.
– Man känner att man måste förklara sig. Var man står. Vad man tycker.
Samtidigt upplever flera att deras egen verklighet sällan får utrymme.
– När vi drabbas är det tystare.
För många i Tamra och Sakhnin är bristen på skydd inte ett misstag, utan ett mönster.
– Det här har funnits länge. Men kriget gör det omöjligt att ignorera, säger mannen.
Enligt lag ska nya byggnader ha förstärkta rum. Men i många palestinska samhällen dominerar äldre bebyggelse. Offentliga investeringar har länge varit ojämnt fördelade.
– Det handlar om prioriteringar.
Han rycker på axlarna.
– Och vi är inte högst upp på listan.
Tillbaka i Tamra har kvällen blivit stilla. Sirenen har tystnat för nu.
Kvinnan sitter i soffan, men blicken rör sig hela tiden mot telefonen.
– Man väntar alltid på nästa larm, säger hon.
I Tel Aviv har människor redan återvänt till sina kaféer, sina samtal, sina liv.De gör det med vissheten om att skyddet finns där om det behövs.
I Tamra finns en annan verklighet.
– Vi vet att vi är mer utsatta.
Hon säger det utan ilska. Nästan utan tonfall.
– Det är bara så det är.
Utanför rör sig luften knappt. Men alla vet hur snabbt den kan fyllas igen: av sirener, av rörelse, av rädsla.
Och när ljudet kommer tillbaka, kommer det att låta exakt likadant.
Men betyda något helt annat.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Toppbild: En ödelagd byggnad i Tamra efter sommarens attack. Foto från +972 Magazine
