Nyheter, Reportage om Johan Gustafsson, Mali
Johan Gustafsson egna ord om männen som höll honom fången
Johan Gustafsson är tillbaka i Sverige efter nästan sex år som fånge hos en terrorgrupp. I en längre intervju med Blankspot berättar han nu om människorna som höll honom fången.
Av Martin Schibbye 20 augusti, 2017
Det är dagen efter presskonferensen. Den nyligen frisläppta Johan Gustafsson kommer direkt från SVT:s morgonsoffa. Han har knappt hunnit bläddra igenom dagens tidningar som är fulla med intervjuer. Radio och TV-kanaler har sänt live under hela gårdagen. Gemensamt för många medier är att de tagit fasta på hans beslut att konvertera.
– Det var en strategi för att överleva och eftersom jag tvingades till det så anser jag aldrig att jag ens varit muslim, säger Johan Gustafsson när vi slår oss ner.
Efter att ha konverterat kände han sig inte lika hotad längre. Handlingen gav en känsla av att sanden i timglaset hade slutat att rinna.
Att nedräkningen mot en befarad avrättning hade avstannat.
– Vi levde sedan under samma förhållanden som våra fångvaktare. Det innebar en vardag i en krigszon i en öken. En obarmhärtig öken som också var förtrollande vacker.
Även om han konverterade för att överleva blev de regelbundna bönerna ett bra sätt att dela in dagen i olika delar och på så sätt få koll på dygnet.
– Man gjorde vissa bestämda sysslor mellan de olika bönerna.
Hans friare liv gjorde att han kunde börja studera sina kidnappare. Han såg hur de behandlade lammen som fördes bundna till lägret. I början försökte lammen desperat bli fria och fly men efter hand vande de sig vid fångvaktarna som gav dem vatten och mat.
Till slut blev de så tama att när vakterna kom för att skära halsen av dem kom de springande emot dem.
De anade inte faran längre.
– Jag ville inte bli som lammen och kände att det fanns en risk att samma sak skulle hända mig om jag inte ständigt påminde mig själv om min situation, säger Johan Gustafsson.
Han är eftertänksam. Tänker innan han talar. Kanske var han sådan innan. Lugn, betraktande. Eller så är det tiden i öknen som förändrat honom.
När Johan Gustafsson sent på hösten 2011 kör in i Mali med sin motorcykel är han mer orolig för trafikolyckor än för att för att gripas av terrorister.
Riskanalysen är rimlig. Det är ännu ett par månader kvar tills landets norra delar imploderar.
Landet har länge präglats av inre stridigheter mellan svarta folkgrupper i de södra delarna, där den ekonomiska och politiska makten finns, och minoritetsfolk i norr, främst tuareger.
De senaste 20 åren har flera uppror skakat landet, som var en fransk koloni fram till 1960. Ofta har det handlat om att folkgrupper i norr känt sig åsidosatta och diskriminerade.
I början av 2012 sveper ett uppror ner i landet norrifrån. Tuareger som fått nog protesterar mot centralregeringen i söder och utropar en självständig stat kallad ”Azawad”.
Samtidigt griper officerare i söder makten i en statskupp och staten är nära att kollapsa. Landets president flyr landet och den norra halvan av Mali faller i rebellernas händer.
Vakuumet ger al- Al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) en radikal islamistisk milis, verksam i Nordafrika en chans att ta upp kampen mot de sekulära krafterna och terroristgruppen tar över den historiska staden Timbuktu.
Strax före det kidnappas Johan Gustafsson från sitt hotell tillsammans med sydafrikanen Stephen McGown och holländaren Sjaak Rijke och förs ut i öknen. En tysk man som bor på samma hotell skjuts ihjäl under kidnappningen.
Johan Gustafsson beskriver den första tiden som förvirrad. De hålls kedjade och förs från plats till plats för att undvika upptäckt.
Inom kort kontrollerar olika extrema religiösa grupper i praktiken hela norra Mali.
När kidnapparna frågar honom om han gjort militärtjänst, vad han röstar på och om hans utbildningar förstår han att de vill samla information som kan användas mot honom.
Efter sex månader i fångenskap intervjuas han av ett filmteam från Al-Jazeera. Kidnapparna försäkrar i filmen att de kidnappade behandlas väl och när de frågar Johan Gustafsson vad han tycker om “AQIM” är det första gången han hör talas om organisationen.
– Jag vet inte vad han pratar om, så jag börjar prata om Al-Qaida, om vad det egentligen är? Min bild var att det var något abstrakt, nästan som ett spöke som USA målat upp för att skrämma folk efter attackerna den 11 september 2001.
Efter sin tid i öknen har han fortfarande svårt för begreppet som han menar är för vagt.
– Ute i öknen i Mali finns varken internet och telefon och därifrån kommunicerar de med Afghanistan som inte heller är världens mest uppkopplade land. Man kan nog dessutom utgå från att kommunikationerna från dessa områden är övervakade, säger Johan Gustavsson.
Om man därtill lägger till den kulturella förståelsen mellan grupperna i Mali och Afghanistan, språkförbistringen, och att det finns stora kommunikationsproblem även inom grupperna – i de egna länderna, menar han att det är uppenbart att det rör sig om ett ganska löst nätverk som hålls samman av en gemensam flagga.
– Bilden jag fick var att det handlar om marketing. En bild utåt.
Han hör aldrig någon av kidnapparna knappt nämna orden AQIM eller al-Qaida.
Men vilka var då männen som höll honom i öknen?
Ledningen beskriver han som en liten hårdför religiös sekt varav de flesta hade sin bakgrund i Algeriska AQIM.
Under ett tiotal år hade de i tysthet infiltrerat Mali och fått in en fot hos religiösa familjer för att kunna knyta språkliga och kulturella band utan vilka en lokal rekrytering skulle vara omöjlig.
Johan Gustafsson fick höra av kidnapparna att de i början av sin tid i Mali hade haft ont om mat och pengar och undvikit bebodda områden. Men när de som kom från Algeriet väl etablerat kontakt med religiösa arabiska släkter i landet som välkomnade dem, kunde de avancera.
En bror rekryterade en annan bror. En annan sina kusiner.
Efter hand som organisationen fick finansiering genom lösensummor från kidnappningar och donationer blev logistiken den stora utmaningen.
– Som kidnappade hölls både vi och våra kidnappare gömda långt ifrån lokalbefolkningen.
Fotsoldaterna i gruppen som höll honom bestod i början flest av araber från norra Mali men med tiden så rekryterades även tuareger och i viss mån unga svarta män på flykt från landets södra delar.
Relationen mellan araberna och tuaregerna var tidvis spänd.
– Araberna hade inte mycket till övers för dem. När jag valde att studera deras språk fick jag höra att det var ett ”bullshitspråk – varför ska du lära dig det, du ska lära dig arabiska”.
Tuaregerna såg sig dock själva som öknens folk.
– De var stolta och roligare som personer, minns Johan.
Bland rekryterna fanns också unga äventyrslystna killar ditresta från länder i Nordafrika som Marocko, Tunisien, och Mauritanien.
– De var utbildade och inspirerade av internationella förebilder som Usama bin Ladin. Alla hade läst samma historier på nätet och därifrån byggt upp en ilska över västvärldens förtryck av muslimer.
Trots att de visste väldigt lite om ökenlivet, brann de i början och gick in gruppen med hull och hår, men hamnade ganska snabbt i konflikter med de lokalt rekryterade.
När Johan Gustafsson varit kidnappad en tid intar AQIM den historiska ökenstaden Timbuktu.
I en dokumentär som sänds i Al-Jazeera intervjuas stadsborna. En kvinna berättar att de får mat och att al-Qaidas män kommer med kläder till barnen. Andra beskriver situationen som att vara fånge i sin egen stad. En äldre man säger i dokumentären att de hade ”en typ av Sharia innan som vi uppskattade, men den här nya Sharialagen är ingenting vi känner igen – eller vill leva under”.
Enligt Johan Gustafsson var gruppens officiella bild att de hade ett stort stöd i byar och städer. Ledningen från Algeriet beskrev relationen till folket som bra.
Och när gruppen intagit städer så märktes det direkt i form av en mängd nya rekryter.
– Det var lätt att gå med då, annars är det ju svårt att hitta de här grupperna i öknen.
När de inte kontrollerade städer så avstannade rekryteringen.
– Då var det bara ”ökenkillar” som de fick med sig och de var inte så användbara.
Att driva en terroriströrelse med medlemmar som inte kan läsa eller skriva var svårt eftersom all kommunikation är tvungen att ske muntligen.
Samtidigt är det också en utmaning för gruppen att få rekryterna från städerna att stanna kvar.
– De som anslöt sig och hoppade på bilarna, gav upp jobb och studier, insåg när gruppen sedan jagades ute i öknen att det kanske inte var så kul.
Ett liv i sanden utan internet, mobiltelefoner eller TV var något annat än många tänkt sig och de får höra om rekryter som lämnat organisationen.
– Många tyckte efter ett tag att det var ett skitliv och de sa också vad de tyckte till oss kidnappade.
De berättade att när de gick in i Timbuktu betalade de ut kontanter till invånarna för att köpa sig stöd, alla fick gratis elektricitet och de delade ut mat.
– Men när de drog sig ur staden så berättades det att folk hade dansat nakna på taken, spelat hög musik, druckit sprit och festat.
Till skillnad från öknen så består städernas befolkning i norra Mali av en mosaik av människor. Här möter det svarta Afrika arabvärlden och det gör städerna till en smältdegel.
Imam Abdulrahman Ben Essayuti hälsar utrikesminister Margot Wallström välkommen till Djingareybermoskén i januari 2017. Foto: Försvarsmakten.
En anklagelse som framförts är att regeringen i Mali skulle vara mer rädda för en politisk sekulär självständighetsrörelse i norr och att man därför sett genom fingrarna på de många kidnappningar som skett i regionen. En del har till och med gått så långt att man hävdat att landets säkerhetstjänst inte velat slå ut en ”höna som värper guldägg” i form av lösensummorna till AQIM.
Men vilken var kidnapparnas relation till regeringen i Mali? Vad såg och hörde han?
– När Malis armé rör sig i norr är de inte välkomna av någon, förklarar Johan Gustafsson. Alla hatar dem. Om det finns något som enar folk i norr, både islamister och sekulära grupper är det hatet mot vad Malis armé gjort.
Många av rekryterna berättade för Johan om vad de utsatts för av armén.
– En berättade att han var föräldralös. Att hans pappa blivit skjuten och uppbränd på bål. Han förklarade att så fort han såg en ”Bambara”, den största svarta afrikanska gruppen i Mali, som innehar de tunga politiska poster, tog han upp en påk och det blev slagsmål.
När de andra arabiska kidnapparna hörde historien flikade de in att man inte fick glömma att de var en religiös rörelse.
– Förutsatt att de inte är muslimer så klart, då slår du dem väl inte.
Ledarna försöker ihärdigt att ge sken av att deras rörelse är den enda kraften som kan ena landet och lindra de spänningar som finns mellan olika folkgrupper.
Men historien ger enligt Johan en bild av att motiven hos de rekryterades inte var så mycket religiösa drömmar om ett Kalifat som rasism och hat mot makten i söder.
– Framförallt hos tuareger uppfattade jag den religiösa drivkraften som väldigt liten.
En av de sekulära grupperna som slåss inom samma region som AQIM är den nationella rörelsen för Azawads befrielse, Mouvement National pour la Libération de l’Azawad (MNLA) en rebellgrupp, bildad i oktober 2011, som kräver självständighet i norr.
– Under den tid då vi hölls i bergen så kom det inkörandes bilar med tuareger som anslöt sig till AQIM. Men de fick inte en kalashnikovs som andra rekryter utan enklare och äldre gevär man tagit från armébaser.
De nya rekryterna orsakade också mycket huvudbry för ledningen.
– De kunde inte ens de enklaste verserna i koranen vilket är obligatoriskt för en muslim. Så de fick sitta på precis samma sätt som jag och memorera.
Medan de satt i en cirkel och tränade nervöst höll sig ofta den hårdföre fanatiska ledaren för pannan. Märkbart irriterade över den låga kunskapsnivån.
– Här satt de, den rena eliten, Mujahedin, och så hade de fått in de här mupparna, verkade de tänka.
Men de nya rekryterna bidrog till att lätta upp stämningen i lägret.
– De var roliga att vara med, lekfulla och älskade att lattja runt i öknen. Medan ledningen var sammanbitna och hade inställningen: “Vi ska inte ha kul. Nu ska vi ha riktigt tråkigt. Nu är det haram allting. Nu är vi islamister”.
Men allting kunde också ändras snabbt.
I början så ber Johan Gustafsson om att få in ett backgammon-spel. Han tänkte att det var ett spel med rötter i Mellanöstern som kanske kunde godkännas. Svaret han fick var att spel var förbjudet. Men så plötsligt när de bytte läger och ledare fick de in ett backgammon-spel.
Under en period fick de också en fotboll av en algerisk ledare.
– Han slängde in en boll till oss och sa: “Kör! Spela fotboll då.” Så vi spelade fotboll i bergen och de bara tjöt av skratt och tyckte det var skitkul. Många av dem hade aldrig sett fotboll och förstod inte konceptet med mål. De ville bara springa fram till bollen och kubba iväg den.
Problemet var bara att bollen ofta flög in i taggiga träd och hur mycket de än ansträngde sig för att försöka lappa ihop bollen var den till slut bortom räddning.
Sedan förbjöds bollspel igen och det blev ”Haram” med spel.
– Det var fram och tillbaka, minns Johan Gustafsson.
Bild på Johan Gustafsson ur en av videofilmerna som släpptes av kidnapparna.
Med jämna mellanrum tvingas de spela in filmer i öknen. I början trodde de att de skulle avrättas. Men med tiden blev filmerna en rutin. Ofta ville kidnapparna att de skulle se tuffare ut än var det var. Kedjor lades över armarna för syns skull och efter att de filmat umgicks de som vanligt.
Under en av filmerna tvingades de att sätta på sig orangea Guantanamo-kläder.
– Vi fick sitta på våra knän och be för våra liv.
När allt var över frågade Johan Gustafsson den han uppfattar som ledaren för gruppen varför de gör som de gör: ”vi är ju inte amerikaner”.
Ledaren missförstår frågan och tror att Johan Gustafsson jämför det han är med om med Guantanamo.
– Jag försöker då förklara att jag är ju svensk. Att vi också tycker att Guantanamo är både rättsvidrigt och väldigt kontraproduktivt.
Johan försöker förklara att han vet att muslimer blir utsatta för övergrepp av västerländska och arabiska regeringar. Och att en jämförelse med Guantanamo hade haltat.
– Vi blev ju inte torterade utan vi var frihetsberövade, och fick leva som dem. Det hade ju varit en helt annan situation om vi blivit slagna och torterade. Jag kan inte ens föreställa mig vad människor går igenom på Guantanamo.
Vid ett annat av förhören frågade Johan Gustafsson ledaren för gruppen vad de var anklagade för. Vilket motivet var för att hålla kvar dem i öknen?
– Jag ville förstå, jag tänkte att Sverige med vårt stöd till Palestina och att vi varit emot invasionen i Irak, eller i alla fall inte med, att det borde spela roll.
Men det var svepande anklagelser. De var först kidnappade och sedan anklagade. Inte tvärtom.
– Det var en blandning av invasionen av Irak, Muhammedkarikatyrerna och kriget i Afghanistan. Det kändes som om det inte spelade någon större roll.
I början av 2013 sattes franska soldater och stridsflyg in i norra Mali och tillsammans med tuareg-gerillan i MNLA som slöt upp på Frankrikes sida lyckades man driva tillbaka islamisterna.
När Sverige långt senare skickar trupp till Mali var det inte heller något som hans kidnappare diskuterade med honom.
– Jag är däremot säker på att ledarskapet hade väldigt bra koll på det.
Svensk trupp i Mali. Foto: Gustav Dahlgren/Försvarsmakten
Att IS sveper fram över Irak och Syrien får de reda på genom att kidnapparna visar välproducerade filmerna från organisationen och de meddelar sin gisslan när stad efter stad faller i IS händer.
En man från Mauretanien i lägret visar dem filmer på kvällarna. Men de får inte se dem i kronologisk ordning – så städer förloras som sedan intas.
– Det var helt hopplöst att försöka förstå vad som hände.
När Kalifatet utropas uttrycker många av kidnapparna att även om de svurit sin lojalitet till al-Qaida är det IS deras hjärta bultar för.
– De var väldigt imponerande av vad de såg och sa ofta till oss att snart intar IS Bagdad.
Även om det var propaganda, gav filmerna små pusselbitar kring vad som skedde i omvärlden.
Johan Gustafsson glömmer dock aldrig när de för första gången fick se en av IS avrättningsfilmer av gisslan i orangea kläder.
– Vi får se en amerikan i orange overall som ber för sitt liv och pratar om sin bror. De skär sedan halsen av honom.
Men hans kidnappare säger också till honom att: ”Vi gör inte sådana filmer.”
Efter en tid pratar kidnapparna mindre och mindre om IS. När Johan frågar hur det går – om de intagit Bagdad? får han höra att de nu är ovänner med IS.
Fler och fler börjar sedan öppet prata illa om IS.
– Vi får se långa filmer där ledarna sitter och pratar om allt som är fel med IS. Att de inte är muslimer längre.
För de kidnappade var det en befrielse att IS inte tog fler städer och att splittringen mellan grupperna ökade.
– Det var ju om man får säga så, det bästa som kunde hända. För alla unga killarna som ser på propagandafilmer runt om i västvärlden blev frågan inte längre om de skulle kämpa? Utan för vem? Man kan tänka sig att diskussionen om vem som är mest radikal drar musten ur många.
Johan Gustavsson ser bilder på sina kidnappare. Här intervjuad av Blankspots Martin Schibbye.
Två av kidnapparna som Johan Gustafsson lärde känna genomförde också självmordsdåd.
I början kidnappningen delade han koja med en ung kille från Libyen. Johan hade precis konverterat till Islam. Libyern var en tystlåten, välutbildad man som undervisade de andra i Koranen. De delade vatten under perioder av vattenransonering. De var båda av den tystlåtna typen och kom bra överens.
Johan försökte få honom att undervisa honom i arabiska men det var han inte intresserad av. Han ville mest prata om religiösa frågor.
En i studiegruppen som libyern ledde var en sprallig man från Guinea. Mannen var analfabet, men låtsades att han kunde läsa, vilket gav upphov till en mängd konflikter.
Läraren och analfabeten hamnade ständigt i luven på varandra och mannen från Guinea anförtrodde sig till Johan: “Han kan ju ingenting! Han gör allt fel.”
När de satt i en cirkel och reciterade så anmärkte mannen från Guinea ständigt på libyerns läsning: “Så här har jag lärt mig det, från de stora mästarna!”
– Så han sitter och korrigerar honom. Och det blir liksom: “Så HÄR är det!” “Nej, så HÄR!” Och han läser om det igen med jättehög röst: “Det STÅR så här!”
Analfabeten blir skitsur och går och sätter sig en bit bort. Det är bara en vers och ingen stor sak, men för honom blir det en fråga om prestige. Han reciterar samma vers, om och om igen riktigt högt, stör hela gruppen och ger sig inte.
– Han hade sedan barnsben memorerat stycken utan att riktigt förstå och nu sa läraren att det han lärt sig var fel.
Johan minns att libyern såg trött ut och tänkte att kanske frågade han sig själv varför han ödslade tid och kraft på de här människorna? Han hade bränt alla broar i hemlandet, gått in i kampen helhjärtat men livet i öknen var inte vad han hade förväntat sig: Det dagliga slitet, det enkla umgänget.
– Ökenkillarna är hårda och konservativa på sitt sätt. De vet inte mycket om någonting utanför deras värld men de vet allt om deras värld. De kan inte läsa och skriva, pratar bara det lokala språket och är misstänksamma mot de som kommer utifrån, förklarar Johan Gustafsson.
Om man dessutom inte ens kan det mest fundamentala: bilar, brunnar och kameler, överlever man inte. Oavsett hur boklärd man är.
– Så även om libyern var mycket mer bildad än ökenkillarna blev han behandlad som om han inte kunde någonting. Han kunde ju bara läsa – men vet inte hur man drar upp vatten ur en brunn, eller sätter upp ett tält. Så det är en otacksam grupp elever libyern har.
Några månader senare får Johan Gustafsson se en videoinspelning av sämre kvalité.
Men trots den oskarpa och hoppiga bilden så känner han igenom honom och blir förvånad.
Libyern står med en kulspruta och ett långt patronband. Men blicken är trött.
– Han ser precis så trött ut som jag minns honom. Trött på att leva nästan. Men sedan skjuter han av hela patronbandet, BAM BAM BAM BAM. Det här är ju annars det roligaste de här ökenkillarna vet. Men han står bara och skjuter ner i en stenhög tills patronerna tar slut.
Det ser mer ut som ett självmord än som någon som äntligen ska dö för sin sak.
På filmen ser man att han kör in med en bil i ett litet sandfort någonstans i öknen. Det ser ut att vara en obetydlig plats långt borta.
– Han kör in i fortet, rök stiger upp och så är han borta.
Vy över byn Telly i Mali.
Gemensamt för alla de som utförde attentat var enligt Johan Gustafsson att de kom utifrån.
– Under mina sex år så hörde jag aldrig talas om en självmordsattack utförd av någon som var lokalt rekryterad.
En annan av rekryterna utifrån hette Abu Leith. Han var från Västsahara vilket förvånade Johan Gustafsson.
– När jag frågade honom om han varit aktiv i Polisario och kämpat mot Marockos ockupation, så såg man på honom att frågan smärtade.
Han svarade att Polisario var ointressanta.
– De kämpar bara för ett eget land, sa han och fyllde handen med sand, jag kämpar för religionen.
Abu Leith var något äldre än de andra och hade innan han rekryterades arbetat på restaurang. Med sig hade han kunskaper kring hur man bakade bröd i öknen utan att det blev fullt med sand.
– Han kapade en tunna och gjord en ugn av den. Sedan oljade han in ett metallfat och gräddade ett oerhört fint bröd.
De kidnappade uppskattade brödet enormt, men av ledningen uppskattades inte hans kunskaper.
– Hans bil var också pedantiskt skött. Han såg värdet av pengar och ville ta hand om en bil han aldrig själv skulle ha råd att köpa.
När de reste i Abu Leiths bil fick de inte hänga ut vattenflaskorna för kylning från rutorna eftersom flaskorna kunde skrapa lacken.
De andra såg bilarna som krigsbyte. Slit och släng-varor. Eller köpta med pengar donerade utifrån. Västsahariern kom från fattiga förhållanden och tog han hand om varje detalj.
Men blev med tiden hånad för sin noggrannhet.
– Det var inte uppskattat, att hålla fast i den här världen, man ska ju satsa på eftervärlden, säger Johan Gustafsson.
Med samma nit skötte han lägret och jobbade ihärdigt med olika detaljer medan ledaren som var algerier drack te och såg på. Han höll också i bönen och reciterade Koranen med en väldigt vacker röst, vilket inte heller det uppskattades av ledningen.
– Till slut började han anpassa sig, försökte medvetet bli mer slarvig, köra oförsiktigt och på olika sätt visa att han inte var fast i det världsliga.
Han började också spendera mer och mer tid med de kidnappade i deras tält.
En gång när alla de andra i gruppen frossade på dadlar utan att tänka på de kidnappade gick han bort med stor skål.
– Det var svårt att inte tycka om honom, hos oss kunde han vila lite, säger Johan Gustafsson.
När Johan Gustafsson får höra om Abu Leith:s självmordsdåd blir han lika förvånad. Han? Av alla?
– Uppvuxen i Västsahara under förtryck, jobbar och är en ordentlig kille, och så går han med i den här rörelsen.
På filmen kan man se honom sätta sig i bilen och säga till kameran: “Det är inte alla som väljer den här vägen”. Sedan ser man bilen köra mot ett läger med soldater från Ecowas, utanför Timbuktu. På flaket står en tunna med sprängmedel.
Efter det kommer en sång vars vers Johan tror handlar om att när man väljer jihad – då är alla främlingar.
– Han sjunger och åker iväg.
Men Johan träffade också de som ångrat sig.
En av kidnapparna i gruppen hade hoppat av en självmordsoperation och berättade om hur de andra brann för uppdraget och hela tiden sjöng “Jannah, jannah! “ alltså “Himlen, himlen” och när de fick höra att han inte var med så sa de: “Va? Vill du inte till himlen?”
Och han bara:
“Ehhhmmm.. Jo, det är klart jag vill till himlen, men… Jag vill, men min själ vågar inte.”
“Men vill du inte till himlen? Om du gör det här så kommer du till himlen, garanterat. Varför vill du vara kvar i den här världen? Det är bara jobbigt. Kallt och varmt, och kvinnorna luktar illa, men nu ska vi till himlen där vackra skönheter väntar på oss. Vill du inte det?”
Efter avhoppet blev han stämplad som en problemperson och när filmerna från attacken visades förvärrades hans situation.
– Vad skulle de göra med honom. En svart person från södern som inte kunde ta upp vatten ur brunnen, som inte kunde ta hand om kameler, som inte kunde språket?
Personen tydde sig till de kidnappade och blev med tiden allt sämre behandlad av ledningen.
– Araberna satt i fina tält på vintern som var isolerade från tre sidor, själv hade jag och Steve en minimal koja där bara benen stack ut men vi svepte in oss i filtar. Men de svarta från södra delen av landet fick sitta under ett träd och frysa.
Än mer tydlig blev rasismen när de en gång slaktade ett får och levern som brukligt skulle delas solidariskt.
– Han fick inget, men vi som var fångar fick, killen kokade av ilska och sa: “Så här ska det inte vara”.
Skärmdump ur Al-Jazeera dokumentären “Saharas barn”.
I dokumentären “Saharas barn” av Al-Jazeera intervjuas flera av Al-Qaidas ledare i Mali. Jag printar ut en del skärmdumpar och räcker fram dem till Johan som genast känner igen flera av personerna.
– Här är ju… säger han och blir tyst en sekund.
I sina händer håller han en bild på chauffören som körde Johan till lägret efter att han kidnappades i november 2011. Samma person körde honom till friheten sex år senare. Under den tiden hade han vuxit till att bli en av gruppens ledare.
– Den här mannen är klipsk, vi kallade honom för taxichauffören. Han gillade mig inte. Han såg rakt igenom mig.
Efter konverteringen säger ledaren att han respekterar hans nya status som muslim. Men inte ett ord mer.
– Han är slug och han vet precis vilket spel jag spelar och han kör sitt spel och lägger sig på absolut miniminivå.
Vid ett tillfälle när Johan Gustafsson gick i cirklar runt lägret mötte han ledaren som kom gående.
– Helt plötsligt slänger han fram sin Kalasjnikov som han bar på ryggen, mantlade, och drog av automateld bredvid mig.
Vid ett annat tillfälle ska han vara med i en räd och anfalla en stad i öknen.
– Då tecknar han i sanden siffrorna “34” och “35”. Sedan drar han ett streck över 35.
Han räknade med att inte komma tillbaka. Men Johan beskriver honom också som en man med ambitioner. Familjen var från Libyen och han upprepade ofta för Johan att om han hade stannat kvar vore han minister i dag.
– Så det är en ambitiös person som är intresserad av makt. Det är min tolkning.
Hur känner han inför ledaren idag?
– Ilska är ju en mänsklig instinkt som inte är särskilt produktiv om man säger så. Man tänker inte klart och det är kanske bra om man ska försvara sig mot en björn, men i det här fallet så handlar det ju om en person som man vill stoppa, om fienden, säger Johan Gustafsson och ser på bilden igen.
Men så lägger han till.
– Om jag haft möjlighet… Om jag hade gjort motstånd så hade jag ju gärna velat att han var där. Han är farlig för många den här mannen.
Efter sex år som kidnappad tog samma person, “chauffören” som kört honom och de andra kidnappade från Timbuktu ut i öknen och körde honom mot friheten.
Innan de skulle köra den sista sträckan, till de väntande svenska poliserna, satte de sig ned tillsammans i sanden.
– Vi pratade lite och han förklarade att de skulle lämna över mig till de andra bilarna.
Johan passade på att fråga: “Men vad blev det då, vad fick du ut av mig?”
Ledaren började prata om Qatar och Johan tänkte att de kanske betalat en lösensumma för honom?
Det var precis i slutet av Ramadan och han funderade på om Qatar hade gjort någonting – eftersom det finns en tradition av välgörenhet i samband med högtider.
Men sedan sa ledaren: ”Just nu befinner sig din familj i Qatar.”
– Men min familj har aldrig varit i Qatar. Det är lögn. Han ljuger och det ger mig en förhoppning om att de släppte mig utan att betala några pengar.
De tar farväl. Efter över 2000 dagar lämnar Johan kidnapparen bakom sig och börjar gå till fots genom öknen mot de väntande bilarna.
Under år hade han fantiserat om hur det skulle kännas.
Att sätta den ena foten framför den andra med vetskapen om att varje steg var ett steg närmare friheten.
