Analys om Digitalisering, Medieutveckling
Helgkrönika: Vad finns att lära av veckans drönarjakt?
När skräcken för drönare blir lika reell som clownskräcken för några år sedan går det inte att blunda för att medier sju år senare till delar är lika usla på att göra det de är bäst på. Trots att de själva envist hävdar att de slutat med länkbeten och är källkritiska. Brit Stakston analyserar veckans drönargrodor.
Av Brit Stakston 23 januari, 2022
2016 startade jag tillsammans med Torbjörn Sjöström, vd på opinionsundersökningsföretaget Novus, podden Sanity Check. Syftet var att göra en rimlighetsbedömning av aktuella fenomen och hur åsikter påverkas av vad som skrivs i media.
Till premiäravsnittet hade jag med mig två clownmasker, köpta under disk (!) efter att en clownskräck ”nu kommit till landet” och kombinationen av rykten på nätet och medias braskande rubriker fick butiker att dra in sin försäljning av clownmasker.
Den övergripande frågeställningen för podden är lika aktuell idag och kraven på att kunna genomlysa graden av desinformation kommer att vara stor inför den svenska valrörelsen i år.
Den senaste veckan har en ny gemensam skräck väckts till liv i medierna i samband med utvecklingen i Ryssland.
SVT:s Mats Knutson ger i en krönika bakgrunden till den svenska ”rysskräcken” och beskriver hur ”rädslan för Ryssland går som en röd tråd genom den svenska historien” och menar att den oro många svenskar känner i dag för Ryssland inte är något nytt.
Rädslan har till och med mätts i aktuella siffror i en SVT/Novus undersökning där frågan ”Är du rädd för Ryssland som en stormakt?” har ställts. Hela 59 procent av svenskarna uppger att de är rädda och det kan jämföras med att endast hälften så många är rädda för USA som stormakt.
Journalisten Patrik Oksanen är kritisk mot att SVT och Knutson på detta sätt ger en föråldrad bild av ”rysskräcken”. Han menar att det är rationellt att reagera på utvecklingen i Ryssland och Kreml men att man bör undvika ord som ”rädd” eller föra över det till en generell skräck för ryssar.
“Man tar sig för pannan, när självaste Mats Knutson börjar yra om rysskräck. Det är rationellt att reagera på hot från Kreml, det är inte samma sak som att vara rädd för ryska folket. Den enda som har rysskräck är Putin som fruktar folket.”
Oksanen adderar också i en uppföljande tweet om att ”man ska komma ihåg att rysskräckkortet ofta spelas i debatten för att förminska hotet från Kreml”.
Mediekonsumenter har definitivt kunnat ta del av den hur beredskapen har höjts i Sverige och förra veckan trendade #Gotland efter försvarets mobilisering på Gotland.
Oron för rysk militärinvasion trappades säkert upp för många när man i veckan kunde följa rykten om drönare setts runt om i landet. Aftonbladet summerar några av dessa drönarobservationer och har i veckan rapporterat om en misstänkt drönare över Gröna Lund.
Den drönare som det funnits rörligt material på rörde sig över Saltsjöbaden i Stockholm och en flygsäkerhetsexpert intervjuades i Expressen om att det ”nu rör sig många drönare i luftutrymmet därför att det blivit så inne efter mediernas rapportering”.
På frågan om det är tänkbart att det är ett ryskt drönarflyg säger han att det “är svårt att veta ursprung i det här läget” men plockar senare upp det han i sin tur hört i andra medier, att detta kan vara en maktdemonstration och rubriken blir ”Här fångas farkosten på bild: troligtvis drönare”.
Senare visade sig detta vara ett ambulansflyg, det var bolaget själva som enligt SVT anade att det kunde vara deras plan och kollade upp det på Flightradar24 vilket då matchade rutten och tiden för hur deras flyg mot Gotland passerat Saltsjöbaden.
Flygsäkerhetsexperten backade senare från sitt tidigare uttalande om att det var en drönare som hade setts i Stockholm i en artikel hos SVT.
Tilläggas ska att tre av drönarspaningarna runt skyddsobjekt utreds av Säpo.
Men varför slarvar journalistiken så regelbundet och dras med i den här typen av rapportering baserad på suddiga bilder?
I veckans Medierna i P1 görs ett inslag om rapporteringen om Ryssland och veckans drönarfeber. I citaten från försvaret och journalister får vi samtidstypiska svar applicerbara på den mesta nyhetsrapporteringen idag alldeles oavsett om det handlar om Ryssland, klimat, vacciner, pandemistrategier eller andra utspel.
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Mats Ström summerar mediebevakningen från Gotland med att den haft ”ett krigsliknande tonläge”. Hans analys av detta är att händelserna på Gotland fått visualisera det säkerhetspolitiska läget och att vid sidan av viss fördjupande journalistik har funnits journalistik som trissar upp lägget.
”Där blir det oftast att snabbheten går för kvalitet. Det är väl inte alltid helt källkritiskt och researchen bakom det man lägger ut är väldigt medioker.”
Och Mats Ström fortsätter hos Medierna i P1:
”Man höjer tonläget hela tiden, man kanske måste överträffa sig själv eller de konkurrande medierna. Och till slut så får man en uppfattning om man tittar, på det jag kallar informationsmiljön, att det är alarmistiskt och vi själva som försöker förmedla myndighetens kommunikation känner inte igen oss i i bilden som presenteras.”
Summerat ger han en generell kritik mot en mediebevakning som kretsar runt tonläge, vinklar och omfattning som trissar upp skeenden på ett sätt som gör att mediernas rapportering inte speglar verkligheten.
Går det att elda på, så väljer journalistiken ofta den vägen, det är som att Donald Trump i det hänseende visade en annan väg än den man hoppades på att journalistiken skulle ta.
I Medierna i P1 berättar de senare om den här ”alarmistiska informationsmiljön” och ger ett exempel på hur olika sammanhang fogats samman i ett inslag om konflikten som publicerats i Aftonbladet. Effekten för publiken är att tidningen så gott som likställer det som sker i Ukraina på gränsen mot Ryssland med det som sker på Gotland. De intervjuar en reporter på plats i Ukraina och en reporter på Gotland och båda får berätta om situationen för boende i de båda regionerna som enligt studioreportern ”befinner sig i två städer med ökad militär närvaro”.
– Nej det tycker jag inte, säger Martin Schori tf ansvarig utgivare på Aftonbladet på frågan om de på detta sätt bidrar till att trissa upp något från Medierna i P1. Schori menar att Aftonbladet ”ville måla en så bred bild över den här konflikten som möjligt”.
När Medierna i P1 sedan går vidare med att ta upp just drönarfebern i veckan och Aftonbladets rapportering om dem säger Martin Schori:
– Vår hållning har varit att rapportera om drönare runt skyddsobjekt och/eller att Polisen och Säpo rapporterar om dem.
Frågan följs upp med hur det då kommer sig att de rapporterat om en drönare ovanför Gröna Lund som inte är ett skyddsobjekt. Schori förklarar den publiceringen med en reflektion om hur man dras med i att rapportera om allt.
– Jag tror att precis som i väldigt många andra former av nyhetsrapportering att i början så blir det mycket med varje situation, men sen så trappas det av och man blir mer försiktig efter ett tag.
Det är lätt att dras med lite där precis i början?
– Ja, men precis så är det ju absolut, säger Schori till Medierna i P1.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski får även han kommentera Försvarsmaktens generella kritik mot mediebevakningen i inslaget.
Han inleder med säger att han inte hört någon kritik från dem till DN men betonar att Försvarsmakten borde fundera över sitt eget dramatiska språkbruk de senaste månaderna.
– Tycker Försvarsmakten att det blivit för mycket dramatik behöver de också fundera över vad den främsta företrädaren sagt. Det har varit dramatiska ord från överbefälhavaren, säger Peter Wolodarski till Medierna i P1.
Med andra ord förklaras delar av det som hänt i en bitvis alarmistisk rapportering av att alla slår högt på trumman och sprider varandras budskap vidare.
Men är inte exakt detta vad som måste kunna förväntas av journalistiken idag, att inte bidra till något av detta?
Den breda allmänheten kräver mer av etablerade medier när det gäller rapporteringen av den här typen av skeenden numer. De är generellt mer källkritiska och förväntar sig därför att traditionella medier ska vara ännu mycket bättre på detta. De allra flesta mediekonsumenter tar idag del av rykten och desinformation online och kommer med tiden inte behöva en journalistik som inte går till botten med saker.
Ja just ja förresten, påståendet om att unga tar del av mycket desinformation på Tiktok har också förekommit i medier de senaste veckorna. Även det var en nyhetsnotis som var kraftigt överdriven och felanalyserad.
Dagens Nyheter plockade förra veckan upp TT:s artikel om att bilden av ett Sverige i krig sprids på Tiktok.
Bland annat Källkritikbyråns analyser visade att det som spreds på Tiktok var artiklar från etablerade medier och i inlägg med låg räckvidd. Dessutom bör man alltid vara vaksam för att helt vanliga tiktokanvändare vill få spridning på sina inlägg. Alla heta nyhetsfrågor skapar sådana tillfällen. Vilket bättre tidpunkt finns det för att försöka få till en viral hit när det uppenbart finns en växande rädsla och oro för ryssen som lyfts fram i alla mediekanaler.
Med detta sagt kan man inte förringa allvaret i desinformation som medvetet sprids från politiska rörelser och nationella aktörer inblandande i olika konflikter. De tar ofta sin början på enskilda små konton och går från plattform till plattform. Men just därför ställs det stora krav på den journalistiska bevakningen av dessa skeenden och att den inte bidra till att bygga hönor av fjädrar och bidra till en oro.
**
Alla mediehus skriver under på allt som sagts ovan och anser sig ha verktyg för att hantera det. Idag avfärdas all eventuell kritik mot journalister och medier för att de inte förstått nätets logik som ålderdomliga medieanalyser. Alla säger sig vara immuna mot påverkan och manipulation och stå över allt som spelar på folks känslor såsom oro eller ilska.
Men trots det sker ändå den här typen av rapportering som den runt drönaroron vecka efter vecka.
I det skarpa snabba nyhetsläget befinner sig för många medier där de var 2016 trots att de då efter det amerikanska presidentvalet och attacken mot journalistiken insåg hur digital opinionsbildning, lögner, fakta och medielogik måste hanteras.
Medierna fick då en ny energi och till och med ökade sina digitala läsarintäkter.
Det var då så uppenbart hur det journalistiska hantverket och en källkritisk förmåga behövs för demokratin.
Det gör det fortfarande men verkligheten är tyvärr att klicken allt för ofta är viktigare än gedigen research. Trots att det är det enda som kan skilja journalistik från allt annat på nätet.
**
Många av de stora poddarna har även de tagit upp frågan om Ryssland och ett eventuellt förestående krig. Ibland med stort allvar ibland med en mer skämtsam ton. Det säger ändå något om hur det tonval och de vinklar i media som varit nått igenom bruset. Efter en lång period av undergångsscrollning, pandemi och konspirationsteorier är tröttheten och sårbarheten ganska uppenbar.
I veckan avsnitt av “Fredagspodden” av Hanna Widell och Amanda Schulman dyker drönarartiklarna upp och de funderar högt om vad som egentligen kommer att hända om det blir krig och hur det kan se ut i vår tid.
– Jag vill veta hur krig går till i en vanlig storstad, säger Amanda Schulman och syftar på att det kanske inte blir enbart bombmattor som i Afghanistan utan att det finns nya former av krig idag.
– Jag vill bli uppringd av Säpo, försvarschefen och Magdalena Andersson, säger Hannah Widell och gör en blinkning åt att kulturministern nyligen ringde upp Pernilla Wahlgren.
“Öppna samtal” och den mediecirkus som följer kommer definitivt få hänga med in i valrörelsen.
Hannah och Amanda efterfrågar också en uppdaterad broschyr av ”Om krisen eller kriget kommer” från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB och jag har sedan tidigare funderat över om MSBs instagramkonto med kontinuerligar kristips lugnar eller oroar människor.
Men kanske kan de som småbarnsföräldrar åtminstone ha nytta av boken Så funkar krig och konflikter som Martin Schibbye skrivit reportage i.
Jag kanske ska be honom ringa upp Hannah.
