Journalisten Eskil Blohmé berättar här för Blankspot om hur det var att jobba som journalist i konfliktens Kamerun.
Av Martin Schibbye 10 januari, 2019
Varför ville du resa till Kamerun?
– Konflikten i Kamerun är relativt obevakad av svenska medier, vilket både gav mig möjlighet att bidra med information och få min journalistik publicerad. Eftersom jag tidigare bott i södra Afrika och håller mig någorlunda uppdaterad på många afrikansk länders politiska situation, kände jag att Kamerun var en bra destination för min första reportageresa.
Hur var stämningarna i landet?
– Obehagliga. Förut handlade konflikten om de engelsktalandes missnöje med den mestadels fransktalande regeringen, men den har börjat sprida sig till folket. Människor litar inte längre på varandra, man är rädd att anges som sympatisör till separatisterna. Till och med i de egna vardagsrummen sänktes rösterna. Även medier har blivit allt mer censurerade under det senaste året, nyligen anhölls en av landets kändaste nyhetsankare för en intervju där militären anklagades för att ha dödat en amerikansk missionär. Det har gjort människor mer osäkra över vad som får och inte får sägas.
Du har gjort en film för oss och det kommer flera reportage framöver, vad hoppas du att det ska leda till?
– Många engelsktalande som påverkats av konflikten känner stor uppgivenhet över tystnaden i utländska medier. Flera som jag intervjuade tror att ett slut på våldet och en eventuell lösning på konflikten först kan komma efter internationella påtryckningar mot Kameruns regering. För att det ska hände behöver konflikten få uppmärksamhet och eftersom den inhemska mediecensuren blir allt strängare krävs det att någon utifrån beskriver vad som händer i landet.
Vad berörde dig mest under reportageresan?
– Förutom den påtagliga rädslan berördes jag av hur närvarande döden har blivit i mångas liv. Folk kunde prata om vardagligheter för att plötsligt nämna att en morbror varit försvunnen i månader efter att hans by bränts ner eller att en nära vän dött. Ett ögonblick senare återgår samtalet till vad det egentligen handlade om och alla verkar oberörda. En vän till mig berättade att det är en försvarsmekanism, efter två år orkar hon inte längre vara konstant orolig för sin familj som fortfarande bor i den engelsktalande regionen. Innan konflikten tog varken hon eller hennes kompisar så lätt på döden, men till slut blir den en del av vardagen och behandlas därefter.
