När Lettland backar från Istanbulkonventionen handlar det om mer än kvinnors rättigheter. Beslutet öppnar en värderingsspricka som riskerar att skada det nordisk-baltiska samarbetet – ett av Sveriges viktigaste forum i en orolig tid.
Av Rasmus Canbäck 10 november, 2025
Räck upp handen om du vet vad Istanbulkonventionen innebär?
Nja, jag skulle tro att det inte är så många som vet det i Sverige.
Den europeiska lagstiftningen för att skydda kvinnor och barn från våld i hemmet ratificerades av Sverige 2014. Den har säkerligen förbättrat våra skyddsmekanismer men förmodligen bara stärkt ett redan pågående okontroversiellt arbete.
Jag kom precis hem från Lettland. Där vet alla vad Istanbulkonventionen är för något. Åtminstone ungefär. För tre år sedan ställde landets socialdemokrater en ratificering av den som grundkrav för en regeringsbildning. Deras motsvarighet till Moderaterna, regeringsbärande Enhetspartiet, gick med på det utan större invändningar. Däremot fick den tredje parten i regeringstrojkan, konservativa De grönas och bönders förbund (ZZS), lägga sig platt.
Sent på kvällen den 30 oktober vände de dock. Ytterhögerpartiet ”Lettland först” lyckades få till en votering om att träda ur den. De ansåg att konventionen öppnar för att sprida HBTQ-propaganda till förskolor. ZZS höll med dem och svek regeringen i voteringen. Till mig berättade en parlamentariker från partiet att lettisk grundlag vilar på kristen värdegrund. Det gör inte konventionen, enligt dem.
Allt det här har Europarådet, som står som ägare för lagstiftningen, tillbakavisat. Tvärtom finns det starka skäl för Lettland att ha lagstiftningen på plats. Var fjärde kvinna uppger att de blivit slagna i hemmet och landet har flest fall av dödsfall i Europa bland kvinnor till följd av våld mot dem, så kallad femicide.
Efter en vecka av ihärdiga protester sköts beslutet om utträde upp på presidentens rekommendation. Det kommer ske efter nästa års parlamentsval. Kanske var det därför ingen som firade på riktigt. De flesta lettiska kvinnor som protesterat vet med sig att hela kommande års valdebatt kommer att handla om konventionen – deras skydd.
Lettland vore med detta det första EU-land som lämnar konventionen. Men de är inte ensamma och kanske ser vi en oroande trend. Länder som Bulgarien och Ungern har inte ratificerat konventionen. I Polen har oppositionspartiet Lag och rättvisa sagt att de kommer driva frågan om ett utträde.
Konventionen som skulle skydda kvinnor har i den östeuropeiska konservatismens kontext blivit det perfekta slagträet. Det används nu för att påvisa hur Västeuropa tvingar på länderna ”förvrängda värderingar”. Det var i all fall så partiet Lettland först uttryckte det.
En motdemonstrant i Riga den 6 november. ”HBTQ-fri zon”. Bild Rasmus Canbäck
Men i Lettlands fall väcker hotet om utträde också en större fråga om regionalt samarbete, även för Sverige.
Efter den ryska invasionen av Ukraina 2014 (och ännu mer efter 2022) har det nordisk-baltiska samarbetet (NB8) visat sig vara Sveriges kanske viktigaste fora för att förhandla med andra om utrikespolitiken.
Det finns flera skäl till det. Ett är att samtliga länder, förutom Norge, styrs av moderata regeringar, hemmahörande i Europeiska folkpartiet, EPP. Norge är socialdemokratiskt. Regeringarna är rörande överens om det ryska hotet.
Genom att ha en gemensam politisk agenda kan NB8 gå starkt fram i förhandlingar i EU, NATO och andra institutioner. I somras beskrevs det i brittiska the Guardian om hur NB8 är Europas kanske tydligaste gemensamma kraft. Det blev särskilt tydligt under den svenska koordineringen av NB8 i fjol.
Ett annat skäl är att den gemensamma bruttonationalprodukten för NB8 är nästan exakt lika stor som Rysslands ekonomi, cirka två biljarder dollar. Med nya Nato-mål på fem procent av BNP är det många som ser att NB8 potentiellt kan bli en tydlig försvarspolitisk motkraft mot ryssen.
Numera görs gemensamma NB8-resor på regelbunden basis till länder i Europas närhet – inte minst Moldavien, Ukraina och Sydkaukasien.
En karta över de nordisk-baltiska staternas ekonomiska centrum. Grafik från Tellusant Analysis
Räck upp handen om du visste vad NB8 var för något innan du läste denna text.
Jag känner förmodligen få utanför säkerhetspolitiska kretsar i Sverige som kan redogöra för vad det är för något.
Poängen är att få letter skulle tveka om de ombads att redogöra för hur viktigt det nordisk-baltiska samarbetet är. I lettiska medier skrivs det om NB8 på daglig basis och i den utrikespolitiska debatten är Östersjösamarbetet högt på agendan.
En anledning är att Lettland är ett ungt land som på tre decennier byggt upp sin ekonomi, rättsstat och utrikespolitik. Samtidigt bygger landet på en kontrast mot den ockupation som åren under Sovjetunionen innebar. Därför sågs det som en kvalitetsstämpel på arbetet i Lettland när svenska Nato-trupper stationerades där i fjol.
Medan det i Sverige porträtterades som en del av åtagandet gentemot Nato sågs det i Lettland som ett viktigt närmande i NB8-samarbetet.
Sammantaget innebär det att frågor som sker i marginella säkerhetspolitiska forum i Sverige diskuteras i betydligt större grad bland allmänheten där. Det inkluderar också konventioner om mänskliga rättigheter: för letterna vet att de på sikt gör skillnad för dem.
Just därför är det nog många som anser att ett utträde ur Istanbulkonventionen skulle slå in en kil i den gemenskap som NB8 siktat på att bygga. Den handlar inte bara om ekonomi och säkerhetspolitik, utan en gemensam värdegrund för att driva en utrikespolitisk linje i ett alltmer fragmenterat Europa.
Om länderna inte kan enas om grundläggande mänskliga värden riskerar en grundbult i samarbetet att falla bort.
Toppbild: Den röda handflatan symboliserar våld mot kvinnor. Demonstration i Riga den 6 november. Bild Rasmus Canbäck
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se. Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
