Analys om Digitalisering, Sverige

Stakston: Bildning behövs väl inte när internet finns?

En ny svensk undersökning visar på en låg digital allmänbildning.

Av Brit Stakston 13 februari, 2020

Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket har med hjälp av Novus undersökt svenskarnas digitala kunskap. De har bland annat undersökt allmänhetens kunskap om sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Undersökningen tittade också på hur hög kunskapen är om vem som äger olika onlinetjänster och om man hindrats av betalväggar i sin informationssökning.

I undersökningen “Bibliotek, internet och demokrati” märks en bekymrande låg digital allmänbildning. Kunskapen varierar också mellan olika grupper. Den digitala kunskapen följer utbildningsnivå och kön. Det innebär att en högutbildad man är säkrare på sin digitala kunskap än en lågutbildad kvinna.

Det är bara tre av de nio kunskapsfrågorna som mer än hälften av svenskarna svarar rätt på. Dessa frågor handlar om cookies, den främsta inkomstkällan för sociala plattformar och nätfiske.

En del av undersökningen har tidigare gjorts av Pew Research Center vilket gör det möjligt att mäta de svenska svaren på dessa frågor mot de amerikanska. Detta ger en intressant bild av hur mycket den offentliga debatten betyder för kunskapen. I Sverige är kunskapen högre om cookies (79%) än i USA (63%) vilket säkerligen beror på den svenska cookielagstiftningen. I USA är kunskapen högre om nätneutralitet (45%) vilket är en fråga som inte alls diskuteras lika mycket i Sverige (30%).

I Sverige är kunskapen också hög om att sociala medieplattformarna tjänar pengar på annonser (86%) medan den är lägre i USA (59%).

Kunskapen om att Facebook även äger Instagram och Whats App skiljer sig inte så mycket åt mellan Sverige (32%) och i USA (29%). Båda siffrorna visar att kunskaperna om ägandefrågorna är låga. Detta kompletterades av att en fråga utanför frågebatteriet som Pew Research Center undersökt var om några svenska digitala tjänsters ägandeförhållanden; 1177 (31%), Swish (23%), Bank-id (20%), Spotify (14%), Blocket (12%), Hemnet (11%), Kry (8%) och Hitta (6%).

Ytterligare en fråga handlade om vad som är bäst och sämst med internet.

Här kunde respondenterna välja ett flertal svar. 76 % av svenskarna anser att det bästa med nätet är tillgången till mycket information. 54 % anger näthat och hot som det sämsta med internet, tätt följt av frågor som rör svårigheten att veta vilka källor man kan lita på samt problem med desinformation och propaganda (50 %).

Man skulle också kunna beskriva det som att man uppskattar informationsflödet för sin egen del, men oroas samtidigt över andras förmåga att sortera i det stora informationsflödet.

Intressant är också att yngre oroar sig mer för att deras integritet hotas än vad de äldre gör.

Särskilt intressant är att internets demokratibyggande funktion inte ses som en uppenbar positiv effekt av det förändrade medielandskapet. Endast 6 % anger att det bästa med internet är att man kan påverka och vara delaktig i frågor som engagerar.

Tänkvärt är också att endast 7 % anger att de uppfattar internet som ett hot mot demokratin. Här avslöjas ett uppenbart utbildningsbehov kring digitaliseringens samhällspåverkande effekt.

När rapporten släpptes deltog jag i ett panelsamtal tillsammans med Mats Elzén från Novus, Karin Linder från Svensk Biblioteksförening och Kerstin Olsson från Digitalt först, Kungliga biblioteket.

Detta med anledning att jag på uppdrag av Kungliga biblioteket gjort en omvärldsanalys som beskriver bibliotekens roll för invånarna i en digital tidsålder. I det efterföljande panelsamtal lyfte jag upp de rekommendationerna och slutsatserna från omvärldsanalysen Från sagor till cyberpunk.

Jag ser bibliotek som de nod som tydligast och mest uthålligt arbetar för att bibehålla en positiv digital utveckling, värna om ett fritt internet och säkerställa demokratins utveckling.

Biblioteken kan driva upplysnings­- och bildningsideal i vår digitaliserade samtid. Det är viktigt att de är en oberoende arena fri från kommersiella särintressen. De har invånaren i fokus och demokratiutvecklingen i sitt uppdrag – vilket är unikt. Dessa kunskapsfrågor kan inte överlämnas till kommande generationer att lösa för att de upplevs vara helt orädda för ny teknik. All samhällsutveckling är inte heller en reducerat till en fråga om nästa stora digitala affärsidé.

I dag är det också allt mer uppenbart att en digital samtid är utmanande för samhällsutvecklingen. Biblioteken kan såväl nyanserat som initierat adressera de här mer problematiska delarna av utvecklingen. För det handlar inte längre om enbart ökad kunskap om källkritik. Insikten om behovet av källkritik leder också ofta till att man mer ifrågasätter allt istället för att känna sig trygg i var man kan få ökad kunskap man kan lita på.

Källtillit är viktigare än förmågan att hitta fel på internet. För ska vi ägna oss åt det kommer vi aldrig kunna göra något annat än att “debunka” olika onlinehändelser.

Biblioteken kan ta ledning i den samhällsdiskussion som saknas och de kan göra det på ett sätt som inte görs heltäckande idag. Den roll som biblioteken haft när de fungerat som vägvisare in i litteraturens värld behöver nu utvecklas för den digitala arenan. Biblioteken är en perfekt arena för invånare att få tid och utrymme att reflektera över digitaliseringens alla hot och möjligheter.

Min rekommendation är att biblioteken ska positionera sig som den aktör som ställer frågor om vad som händer nu och vad som kommer sen? Det skapar förutsätt­ningarna för den digitala tidsålderns utveckling av det demokratiska samhället.

Internt kommer det att krävas kompetensutveckling. Kanske brottas biblioteken bitvis mot en smått elitistisk bild av sin självklara plats i samhällets bildningsodyssé. Biblioteken ska inte starta utifrån en övertygelse om sin egen viktighet baserad på den roll man haft tidigare utan nyfiken förändra sig. Jag vet att det här är ett perspektiv som internt hindrat den digitala utvecklingen. Bibliotekarien Åke Nygren, som i åratal arbetat med bibliotekens digitala utveckling, ställde sig självkritiskt den frågan i min rapport:

Lever man som man lär? Eller finns det internt många hierarkiska drag, ett slags besserwisser­mentalitet, i den förment goda tanken om folkbildning?

Uppfattningen om vad ett bibliotek är och inte är brottas många ännu med även internt.

Externt krävs en positionsförflyttning så att alla får en mer uppdaterad bild av bibliotekens roll. Fler utanför kultursektorns varma famn behöver förstå bibliotekens uppdrag, roll och förmåga att vara ett stöd för den digitala omställning som sker nu. Biblioteken kvävs ibland av den nostalgiska kärleken som många bär med sig i synen på ett bibliotek. Den leder ju gärna till en ålderdomlig och ofta sentimental syn på vad ett bibliotek är.

När seminariet avslutades bad moderatorn oss att ge idéer på om hur det här digitala stödet kan se ut.

Jag ser framför mig en rad filosofiska samtal om det internet man vill ha och en vägvisare som kan öka den digitala litteraciteten. På exakt samma sätt som biblioteken ökat den akademiska litteraciteten.

Ett sjukhusbibliotek kan fungera som exempel. De har dels en allmän del som tillhandahåller medier till patienter och anhöriga dels en medicinsk facklitteraturdel som riktar sig till vårdpersonal och studenter. De ger den senaste informationen inom den medicinska forsk­ningen.

Istället för att hamna ”nu går vi ut och googlar” så kan man få svaren på en informations sökning värderade och källkritiskt granskade på vägen. Man kan titta på den senaste forskningen och vad det finns för evidens för olika metoder och så presenterar vi ett paket till vårdpersonalen som har den medicinska expertisen kan avgöra hur de ska använda den information de får. Ulrica Elfgren, Biblioteks chef, Sjukhusbiblioteken i Värmland

Folkbiblioteken bör i sin digitala kunskap ligga lika mycket i takt med tiden som sjukhusbiblioteken gör för vårdpersonalen i det ovan beskrivna scenariot. Vårdpersonalen skulle själva kunna ta reda på allt men sparar tid och får framför allt fler perspektiv och fördjupning av den hjälp som sjukhus­bibliotekarien med sin specialisering kan ge. Det är det perspektivet som även folkbibliotekarien bör ha i relation till dagens digitala kunskapsbehov.

Det behövs arenor där den digitala samtiden och dess samhällsutveckling analyseras, argumenteras och debatteras tillsammans med invånarna. Folkbiblioteken ska se sig själva som digitala tankesmedjor med globala nätverk som försvarar nätutvecklingen ur ett humanistiskt, etiskt och för demokratin hållbart perspektiv. Och de kan göra det med trovärdighet och uthållighet.

Vi kan alla bli mer proaktiva än reaktiva i relation till nätutvecklingen.

Av Brit Stakston