Kriget i Sudan har tvingat miljoner människor på flykt, men deras berättelser förblir ofta ohörda. Möt advokater, mammor och unga överlevare som kämpar för en framtid i grannlandet Sydsudan.
Av Martin Schibbye 14 januari, 2025
Den 25-åriga, höggravida kvinnan, Akello Nyalueth, vaggar fram på den spikraka asfalterade vägen. Gräset är så torrt att det knastrar under de löst åtsittande sandalerna. Framför henne gnisslar de tunga bildäcken, fastsatta på kärror dragna av åsnor.
Alla som har en bil har för länge sedan flytt. De som kommer nu, kommer till fots.
Värmen kommer om bara några veckor att få luften att dallra, men nu i slutet av regnperioden kan man se över till Sudan i horisonten. För tio år sedan flydde hon med sin man längs samma väg – fast åt andra hållet.
När kriget bröt ut i Khartoum våren 2023 stod hon inför ett svårt val. Först försökte hon precis som många andra hålla ihop i den kaotiska verkligheten och vara stark för sina tre barns skull. Men konflikten var inte den enda drivkraften bakom hennes beslut. Hemma i lägenheten utkämpade hon dagligen ett annat slags krig. Hennes man, som i samband med krigsutbrottet blivit arbetslös och börjat dricka, hade börjat slå henne regelbundet.
– Jag är gravid med mitt fjärde barn. Jag lämnade mina tre andra barn bakom mig och har flytt för mitt eget och mitt ofödda barns liv, säger hon till FN-tjänstemannen med blå väst som tar emot henne vid vägkanten framme vid gränsposteringen.
Utan att sätta ner den skotskrutiga tunga väskan hon bär på huvudet, med alla sina tillhörigheter, förklarar hon att hon behöver hjälp att komma bort från kriget men också hennes hem, som snabbt höll på att förvandlas till en dödsfälla.
I en stor uppslagen loggbok skriver hon upp sitt namn, ålder och nationalitet. Därefter får hon en liten vit lapp med en handskriven siffra på. Den indikerar att hon har ett särskilt skyddsbehov.
– Jag är tvungen att fly för att överleva, säger Akello Nyalueth bestämt, som för att brotta ner skulden över att ha lämnat kvar tre barn i kriget.
Precis som Sydsudan gjorde sig fria från norr, gör hon sig nu fri från sin man.
På kartan liknar området kring flyktinglägren utanför Renk en tandpetare som någon stuckit in i Sudan. För den som flyr söderut från landets östra delar eller för den delen från Khartoum är det den närmaste gränsövergången.
Gränsen mellan Sudan och Sydsudan är i sin tur sågad med en slö fogsåg i en process som tagit decennier och vars snitt fortfarande varar, blöder och aldrig verkar läka. Länge fanns här inget land att fly till, men Sydsudan gjord det omöjliga. De slogs och de vann: FN:s 193:e medlemsland hissade den svart-röd-gröna trikoloren garnerad med en gul stjärna i en blå triangel i juli 2011, då en decennielång kamp för självständighet avslutades.
Sydsudan vann, men förlorade friheten när hoppet blev till en katastrof och kriget bröt ut vilket tvingade miljoner att mellan 2014 och 2018 fly norrut till Sudan. Det är förklaringen till att en majoritet av dem, som Akello Nyalueth, flyr tillbaka är sydsudaneser.
Det är också det som delvis gör det svårt att berätta om flyktingkrisen och kriget i Sudan. Det har pågått så länge att de olika striderna går in i varandra, aktörerna är komplexa, okända och har svårt att passa in i en medial dramaturgi där goda rebeller står mot en förtryckande stat.
Dessutom saknas det bilder, filmer och journalister på plats. När Sudan väl tas upp i debatten är det ofta som slagträ mot Palestinaaktivister som avkrävs svar på varför de inte också engagerar sig för ”barn som dör i Afrika”.
Eller så beskrivs det som ”det bortglömda kriget” – men för de som denna dag rör sig söderut finns det inget bortglömt med att sätta en fot framför den andra. Under hösten passerade antalet flyktingar 10,5 miljoner – det är som om hela Sveriges befolkning skulle lämna sina hem och att det sker utan rubriker.
Bortprioriterat är kanske ett bättre ord för att fånga denna katastrof av bibliska proportioner.
För advokaten Wahba Abdullah Saleem, frun och de fem barnen, satt beslutet att fly från Sudan långt inne. Han kunde först inte tro de filmklipp han såg på sin mobiltelefon: Gatustrider kring flygplatsen och presidentpalatset.
Datumet glömmer han aldrig, 15 april 2023, vädret var varmt och torrt. Kvicksilvret dallrade omkring 40 grader. Det plingade igen: striderna hade spritt sig till den omstridda Darfur-regionen, Kassala och Port Sudan. Under de kommande dagarna anlände första flyktingarna på väg söderut till Sydsudan.
Hans landsmän, som bara några år tidigare hade genomfört en demokratisk revolution som fått Al-Bashir att avgå, flydde nu för att slippa tvingas välja mellan militären och milisen RSF (Rapid Support Forces), som slogs om makten i Sudan.
Runt familjen flydde grannarna i panik. Men tillsammans med sin hustru Silva, som arbetade för Finansdepartementet, tog de sitt livs svåraste beslut: att stanna i stormens öga.
I efterhand har han funderat mycket på vad som fick honom att stanna så länge. Ett skäl var att han och hans hustru var respekterade i bostadsområdet. Dessutom: om han lämnade allt, skulle det signalera till andra, att hoppet var borta. Därför valde de att tro på en framtid och att inte fly, trots våldet och kaoset som spred sig omkring dem. Istället för att gå till jobbet på advokatkontoret började han rapportera om kriget på sin Facebook-sida. Var och varannan dag publicerade han inlägg, bilder, analyser och vittnesmål från staden.
Fler som inte ville tvingas välja mellan militär- och milisstyre anslöt sig, och tillsammans började de dokumentera övergrepp i staden. Höll man tyst om orättvisor så skulle inget någonsin kunna förändras, tänkte Wahba.
”Vi kommer inte att ta ställning för någon part i kriget, och vi kommer inte att låta oss dras med i den splittrande populistiska retoriken som drivs av ondska och desinformation. Sinjar, denna fredliga stad, kommer att förbli en smältdegel för samexistens och sammanhållning mellan alla sudanesiska folkgrupper”, skrev han i ett meddelande.
Till barnen sade han att stormen skulle lägga sig, att våldet skulle upphöra och att livet snart skulle återgå till det normala. Men de båda sidorna, SAF (Sudanese Armed Forces), som leddes av general Abdul Fattah al-Burhan kom för varje dag som kriget fortsatte allt längre ifrån Mohammed Hamdan Dagalo, även kallad Hemdti. Han i sin tur ledde RSF, bildat ur Janjawid-miliserna 2013.
Regeringsbyggnader i Khartoum sattes i brand, inklusive försvars- och energiministeriet. Sudanesiskt stridsflyg attackerade RSF:s baser. Elen försvann. Vattnet försvann. Sjukhusen och vårdinrättningar attackerades, och det började bli brist på mediciner och utrustning.
Inte ens när RSF intog staden, bröt sig in i hans hem, riktade vapen mot honom och stal familjens bil och ägodelar, gav han upp.
Kanske kunde det på sikt bli bättre? Om bara RSF öppnade marknaden och skolorna igen, tänkte han. Samtidigt fortsatte han att skriva på internet, när det fanns ström, om hur stridshelikoptrar hade angripit bostadsområden och namnen på människor som hade försvunnit.
Hans två söner försökte hjälpa familjen genom att sälja cigaretter och andra småsaker, men hans älskade stad förvandlades. Marknaderna stod tomma, skolorna var stängda och maten tog slut.
RSF-soldater tog allt de ville ha, från boskap till det lilla som familjerna hade kvar.
När Wahbas 18-årige son, Ali, skulle gå till det enda internetcaféet med ström, blev han anklagad för att spionera för regeringsarmén. RSF arresterade honom, misshandlade honom grovt och låste in honom. Blödande från ett djupt sår i huvudet tillbringade Ali en natt i fängelse. Men när ett bråk bröt ut mellan soldaterna lyckades han fly. Han återvände hem täckt av blod, skakad men vid liv.
Ändå höll Wahba fast vid sitt beslut – att stanna.
När regnsäsongen tog slut och vägarna torkade upp, gick regeringsarmén till offensiv. Vad många trodde var ljudet av befrielsens larvfötter som rullade in visade sig vara något annat. Snart kom rapporter om att sex hela familjer hade likviderats. Svårast att skriva om var våldtäkterna, men sanningen måste ut – det var så Wahba alltid hade levt sitt liv, i domstolen och privat, oavsett vem som styrde landet eller staden.
Han fortsatte att rapportera, men nu om arméns övergrepp, kränkningar och massakrer i staden: ”De arméstyrkor som gick in i Sinjar, styrde inte mot de militära högkvarteren utan direkt mot medborgarnas hem, där uppgörelser skedde utifrån personliga och stamrelaterade konflikter. Detta går helt emot stadens långa arv, rikt på mångfald och samexistens mellan olika sudanesiska stammar”, skrev han i ett meddelande.
När han sedan fick veta att alla som hade levt under RSF-styret nu misstänktes för att ha stöttat RSF-milisen passerades en gräns. Efter över ett och ett halvt års kamp för att överleva, fattade han och hans fru det svåraste beslutet i sina liv. De kunde inte längre utsätta familjen för detta. Barnen hade missat ett år i skolan, och de måste ges en annan framtid. De packade lätt.
Med tunga steg lämnade Wahba staden Sinjar med familjen och flydde söderut mot gränsstationen nära staden Renk. Det var inte hans val; ett liv som flykting i ett läger såg han som den enda chansen till säkerhet och utbildning för barnen.
För egen del visste han att han aldrig skulle kunna återvända.
Väl framme vid gränsstationen hade soldaterna, med den sudanesiska arméns uniformer, bara vinkat förbi den stora familjen, förbi den vida busköknen, de uttorkade floderna, och pekat dem mot ett skjul av plast och korrugerad plåt som rests intill vägkanten.
På ytan liknar de olika flyktingkriserna varandra. De vita presenningarna, hjälporganisationernas flaggor. Toyota Landcruisers och larmrapporterna. Men trots att 800 000 människor kommit på kort tid så är området inte drabbat av svält. Bortom rubrikerna har FN:s maskineri malt på. För organisationens larmsystem spelar nyhetslogiken ingen större roll. När en katastrof nalkas följer hjälpinsatserna oavsett tidningsrubrikerna. När kriget bröt ut i Sudan spred sig först ryktet och sedan bekräftad information snabbt om att människor ”börjat röra på sig”.
– När jag anlände till staden Renk, ungefär tio dagar senare, hade situationen redan förändrats drastiskt, minns UNHCR:s Charlotte Hallquist som då var baserad i Sydsudans huvudstad Juba.
Renk beskriver hon, innan kriget, som en sömnig liten stad, svårtillgänglig och med mycket begränsad infrastruktur. Det fanns knappast vatten och att ta sig dit var en utmaning i sig. UNHCR:s personal fick flyga till ett av de närmaste flyktinglägren Maban, där hundratusentals människor redan fanns, och sedan färdas sju till tio timmar längs dåliga vägar till Renk.
– När vi kom fram började vi med att göra en bedömning av situationen. Hur många människor anlände? Var kom de ifrån? Vad hade de varit med om? Snart stod det klart att vi behövde agera omedelbart, minns Charlotte Hallquist.
Av de lokala myndighefterna fick de använda universitet, men området runtomkring var till största delen vildmark. Även marken runtomkring, som senare skulle bli ”Transit Center 2” och en marknadsplats, var ogenomtränglig buskmark.
– Vi letade reda på den enda markberedningsmaskin som fanns i området, som också användes för att försöka förbättra en närliggande landningsbana.
Prioriterat de första dygnen var att ordna vatten.
– Vi började transportera vatten med tankbilar och fylla upp stora behållare. Människor anlände i små grupper, många till fots, och slog sig ner där det fanns plats och där vi hade rensat marken från buskar och sly.
Efter det började UNHCR dela ut nödvändiga förnödenheter som togs från flyktinglägren i Maban bland annat plastmattor, filtar, plastskynken och hinkar.
– Det betydde att vi tog från andra utsatta grupper, men här var behovet akut. Distributionen pågick från gryning till sent på kvällen, ofta i mörker, så att familjer åtminstone kunde skapa någon form av skydd för sig själva.
Nästa steg var att bygga gemensamma skydd med lokala byggnadsmaterial. Eftersom det inte regnade just nu handlade det mest om att skydda människor från solen. Men snart skulle regnen komma och allt förvandlas till lera.
– Varje morgon när vi återvände till transitplatsen hade befolkningen fördubblats över natten. Informationen om platsen spreds, och människor visste att det var här de kunde få hjälp, minns Charlotte.
I litteraturen beskrivs gränsen mellan Sudan och Sydsudan som en plats där ”världar möts” en plats med både moskéer och kyrkor, en bro mellan kulturer – och en skyttegrav för arméer.
Den upptorkande terrängen har sedan en tid satt fart på kriget. Så fort vägarna blev farbara drog den sudanesiska armén igång en offensiv i Sennarområdet och frontlinjen kryper nu närmare för varje dag som går.
Klockan är bara tio men redan har cirka 40 familjer passerat gränsstationen, mellan Sudan och Sydsudan.
Totalt under året har det kommit 880 000 människor, det vill säga ett par tusen om dagen. En annan av de FN-anställda, som vill vara anonym, jämför situationen i Renk, med den i Europa, när migrationen från kriget i Syrien slog in med full kraft. Då stod våra länder inför liknande utmaningar och det går att jämföra hanteringen menar tjänstemannen: I Europa bedömdes flyktingarna vara illegala migranter och allt hanterades polisiärt. Lagar och regler, byråkrati och rutiner satte stopp för möjligheten att hjälpa.
Här i Sydsudan menar personen sker allt med mindre resurser, lösare tyglar och kirurgisk precision.
Att tidigt identifiera flyktingar med särskilda behov, så kallade PSN:s (Persons [with] Specific Needs) är något som personalen vid stationen i Renk blivit skickliga på. Det kan vara handikappade, ensamkommande barn, äldre eller svårt sjuka. Att plocka de särskilt sårbara ur en kö med tusentals nyanlända kräver en fingertoppskänsla som FN-personalen, tyvärr, blivit ruskigt bra på.
En annan av de flyktingar som tas åt sidan är Zarah Mohammed. Hon känner inte Akello Nyalueth, men de har båda tagit ett liknande beslut: Att fly gravida.
De båda gravida kvinnorna ges en plats att sitta på i skuggan och får ett par paket var med näringskex. De kex som inte delas ut följer med till nästa katastrof då hållbarheten är något i hästväg. Hittills har UNHCR här i Renk delat ut 15,7 ton kex till 40 064 gravida flyktingar och barn. Varje kexpaket som delas ut noteras för hand med blått bläck.
En hel enhet här vid gränsen arbetar med gravida, en annan med GBV (Gender-Based Violence) och akuta åtgärder mot könsbaserat våld prioriteras vilket inkluderar kontantstöd till överlevare och utdelning av hygienkit.
Med bara en termin kvar innan hennes examen i teologi lämnade hon allt och flydde först österut till Sinjar. Hon hade sett vad flygbombningarna i norra Darfur gjorde med hennes älskade universitet och stad.
Hon vill aldrig mer uppleva det kaos och den skräck som följde när RSF svepte in i delstaten och drev ut regeringsarmén för ett och ett halvt år sedan. Som gravid nu i åttonde månaden var hon tvungen att bestämma sig för att föda i ett hus i krigets Sudan eller att försöka ta sig över gränsen till Sydsudan.
Efter ett tag var oron för förlossningen lika stor som rädslan för kriget.
Barnet i magen blir allt mer aktivt och ger sig till känna med rejäla sparkar. Runtomkring henne rasar kriget och hon tänker att hon måste ge detta, krigets barn, ett kraftfullt namn.
Alla vill styra Sudan, mitt barn också tänkte, hon.
Efter bara några timmars väntan fylls en äldre rostig minibuss med äldre barn och gravida. På varje slitet säte, en dröm om en annan framtid för ett ofött barn.
Framme vid Transitcentret, fyra mil från gränsen till Sudan fladdrar tältdukarna i vinden. De tunna tältväggarna gör inte mycket för att dämpa sorlet utifrån. Nu när regnsäsongen är över kan inte bara de mekaniserade förbanden röra på sig, även barnen kan springa på den torra marken mellan skjulen och tälten.
I början lagade UNHCR varma måltider till flyktingarna. Vid ett tillfälle lagades det mat för 10 000 människor varje dag, men det blev ohållbart i längden. Människor började klaga på att maten var densamma varje dag. De har nu övergått till kontantstöd, så att familjerna kan köpa den mat de vill ha lokalt. Det minskar också spänningarna mellan flyktinglägren och den bofasta befolkningen eftersom en marknad uppstår. Men underfinansieringen gör detta svårt.
I Sudan har FN:s flyktingorganisation UNHCR endast fått in 42 procent av de nödvändiga medlen, medan siffran i Sydsudan är 47 procent. Detta trots att situationen här gång på gång beskrivs som den värsta humanitära krisen i världen. Och det i en tid då det knappast råder brist på väpnade konflikter på andra håll i världen. Trots det är nödhjälpsarbetet kroniskt underfinansierat.
Konsekvensen blir att flyktingarna i Renk endast har tillgång till den allra mest akuta humanitära hjälpen. Det vill säga tak över huvudet, mat, latriner och livräddande medicinsk hjälp. Och det står på inget sätt i proportion till det enorma humanitära behov som finns i både Sudan och Sydsudan.
Transitcentret i Renk som först bestod av förfallna byggnader från ett gammalt universitet var från början avsett för 2 000 personer. Men eftersom transportmöjligheterna från Renk försvåras med regnens ankomst blev det snabbt överfullt med fem gånger så många. I morse, under en så kallad ”headcount” räknade FN till 17 000 personer.
En av de största utmaningarna blev tidigt att organisera vidaretransporter längs med Nilen söderut till andra städer och läger.
– Flyktingar fastnade på transitplatsen, och även om vi kunde hjälpa till i några veckor, var det omöjligt att erbjuda långsiktigt stöd till en snabbt växande befolkning, förklarar UNHCR:s Charlotte Hallquist.
Mitt i kaoset, av olika tältsorter, som satts upp för att komma undan den stekande solen, sticker advokaten Wahba Abdullah Saleems koja ut. Som nyanlända fick de inte plats inne i plåthusen och med hjälp av en presenning från den europeiska unionen och ett par pinnar har han byggt ett skjul som precis rymmer honom själv, frun och de fem barnen. I tältets absid på en vävd plastmatta ligger en lärobok i geografi. Den äldsta sonen skulle ha tagit sin gymnasieexamen för ett och ett halvt år sedan, och två sönerna skulle ha gått vidare till tredje året på gymnasiet. Men istället sitter de här.
Själv är Wahba klädd som om han skulle gå till advokatkontoret. En nystruken lila skjorta med den översta knappen knäppt, finbyxor, och vackra lädersandaler.
På en lina hänger kläder på tork. Vid ingången hänger tunnare tyger med vackra mönster och familjen har valt en plats där det också växer en buske, som överlevt när områden schaktades för att bli läger.
Runtomkring har andra familjer satt upp tält fästa i plåtskjulen som byggts av UNHCR. På marken sitter familjer och pustar ut. De som inte har tvättlinor har hängt kläderna på träpinnar nedstuckna i den torra jorden, kläder som nu kunnat tvättas efter veckor på flykt. På gavlarna sitter strålkastare drivna av solceller och hela området täcks av ett Wifi-nät.
Advokaten Wahba Abdullah Saleem är inte hoppfull.
– Bägge sidor anklagar mig nu för att vara spion för den andra sidan, så oavsett vem som vinner kriget kommer jag aldrig kunna återvända till Sudan, säger han och berättar att hans fokus nu inte handlar om det ska bli fred i Sudan eller inte.
Fokuset nu är på barnen. I sitt hjärta bär han hoppet om att hans barn ska få en chans till ett liv utan våld.
– Ett liv där de kan gå i skolan, drömma och bygga en framtid som är ljusare än den jag själv har fått uppleva, säger han.
Från sina vänner som är kvar i Sinjar har han förstått att den enhet från armén som intog staden saknade förnödenheter, vilket ledde till omfattande plundring av framför allt mat.
Hans namn har också publicerats på en lista över personer som anses ha samarbetat med Rapid Support Forces och som spridits i medierna. Fem andra personer på listan har avrättats, några har dömts till mångåriga fängelsestraff.
Av UNHCR:s personal har han fått veta att de om några dagar ska få plats på en flodbåt till staden Malakal, ett par dygns resor nerför Nilen. Så nu är det bara att vänta.
En bit bort från familjens tält av plast lastar minibussarna och lastbilarna av de som kommit från gränsen idag. Nästa steg är nu att registrera sig.
Trots att människomassan som trycker på utanför det stora hangarliknande UNHCR-tältet är blytung är det ingen som tränger sig. Alla står köande, i den brännande solen och väntar på sin tur att lämna sina fingeravtryck och så småningom få ett id-kort.
Nyfödda barn tittar lugnt på sina mammor, omedvetna om omgivningen och den värld de födds in i.
Äldre syskon står tysta på led och väntar på att sätta fram fingrarna på den digitala avläsaren. För många är detta den första identitetshandling de fått. Att det är just som flykting verkar för barnen spela mindre roll, ett legg är ett legg och stoltheten över id-korten lyser.
En av familjerna i kön sticker ut. Etbals Andrews fem barn mellan tre och ett halvt och 12 år, är uppklädda och ser förväntansfulla ut. Wajwok, Nyajwok, Nyasgieth och Jwokpantei lägger alla fnissande sina fingrar på den röda läsaren. Flickorna har mönstrade klänningar med håret uppsatt i flätade tofsar. Den äldste sonen bär en svart t-shirt med texten ”Streetwear”.
Mamman har som föräldrastrategi att i kaoset berätta för barnen att de ”Äntligen!” ska få komma hem. De flesta av barnen är födda i Sudan efter att mamman flytt inbördeskriget som då rasade i Sydsudan mellan 2013 och 2018. Nu återvänder hon hem, söderut längs med samma väg hon då flydde mot norr.
För hennes barn är landet Sydsudan något de bara hört om under godnattsagorna. De har så länge de kan minnas drömt om att lämna den torra öknen för floderna, grönskan och hembyn, berättar de efter att ha registrerats och slagit sig ner i det stora tältet. Minstingen, Jwokpantei klättrar upp i mammans knä som snurrar med sitt nya rosa-id kort i handen. Leende berättar hon att de efter att ha väntat en tid kring den vita Nilen på att kriget skulle upphöra bestämde sig för att det inte gick att vänta länge.
– Barnen växte snabbt och behövde utbildning.
Känslan hos henne nu är ren glädje. Att ha lyckats ta sig ända hit med alla barn utan större problem får henne att andas ut.
– Vi vill så fort som möjligt till en skola, barnen har läst på arabiska men för deras framtid så behöver barnen gå i skola.
Frågor om packningen får ett rakt svar.
– Jag bar mina barn. Det var det viktigaste att få med mig. Jag prioriterade inte att packa något annat, säger Etbal.
Deras situation är på många sätt desperat och de ska nu börja om från noll. Men de gör det i sitt eget land.
Barnen är uppspelta och mamman är glad nu när barnen är glada. Den äldsta dottern säger att hon nu drömmer om en riktig skola, på sitt eget språk. Att plugga på arabiska har varit svårt.
– En dag i framtiden så hoppas jag bli lärare, säger Kojwok.
En bit bort lutad mot den korrugerade plåten med texten Norwegian Church Aid, sitter en stolt Zarah Mohammed.
På en brun frottéfilt som suger åt sig den torra sanden berättar hon att hon precis hann komma fram till transitcentret innan det var dags att föda.
– Jag var så orolig, men så fick jag veta att det var gratis att föda här, säger hon lättad. Hon är klädd i grönt med det nyfödda barnet lindad i en handduk i knäet.
Framför henne ligger resterna av en eld och bakom huset är utgången till lastningsplatsen, där flyktingar två gånger i veckan ställer upp sig för att transporteras till pråmarna på Nilen för att förflyttas vidare, söderut.
För att ge sonen störst chanser att klara sig vill Zarah Mohammed stanna i transitcentret ett par veckor, innan hon planerar att låta sig transporteras vidare. På marken framför henne ligger ett ”Dignity Kit” med basförnödenheter efter förlossningen. Bredvid ligger ett silvrigt paket med förstärkt välling från USAID och WFP.
– Men det är från sex månader, jag kan inte ge mitt nyfödda barn detta, säger hon och skakar på huvudet.
Ett annat problem är bristen på blöjor, förklarar hon och rättar till filten över barnet. På vänsterhanden bär hon en silvrig ring med en röd slipad sten. Blir det fred ska hon genast ta sin examen i teologi.
Under de vakna nätterna har hon funderat mycket sonens namn. Att han föddes under brinnande krig, i en tid av både hopp, lidande och kaos ställer särskilda krav på namnet.
– Han måste få ett kraftfullt namn. En dag ska han styra i Sudan, där alla vill styra så jag har därför bestämt att han ska heta Sultan!
När solen går upp över Transitcentret, dagen efter, ropar personalen från FN:s migrationsmyndigheter (IOM) i megafoner, att alla de hundratals som samlats, ska ställa sig på i tre raka led framför de gula lastbilarna.
De flesta har stått här sedan långt innan soluppgången och de har packat ner sina tillhörigheter i påsar och gamla resväskor för att flytta eller fly vidare, eller re-lokaliseras som det formellt heter.
Det blytunga trycket av 17 000 människor ska nu minska något på transitcentret, byggt för strax under 4 000.
Det är ingen trängsel, inga skrik. Till och med de allra minsta barnen ser sig förväntansfullt omkring.
Längs med kön går den 21-åriga Wang Junior och letar efter sin 19-åriga syster. Klädd i en kortärmad skjorta med svarta Crocs på fötterna söker han av ansiktena på de som kommit. Han skildes från sin syster under inbördeskriget i Sydsudan som barn och hon har nu flytt söderut från Sudan. Planen var att de skulle ses i Renk.
Själv har det tagit honom en månad att ta sig från Uganda, där han bott sedan han var 13 år. Även om han är lillebror kände han ett ansvar att samla spillrorna av familjen och därför kom han hit.
– Age is just a number, svarar han på frågan om han inte är för ung för att korsa kontinenten.
För flera av de andra i kön är det inte första gången de kommer resa på ett flak. Dagens tur på tio minuter är inget mot de tre dagar några färdats på lastbil genom Sudan. Då klev inte alla som klivit på heller av. Några livlösa kroppar fick bäras av. Nu ska de ner till vad FN:s anställda kallar för ”hamnen” det vill säga en buktning i Nilen dit de går att köra.
När så lemmen på en av de gula lastbilarna fälls ner tar de köande sikte på flaket. Hur barndomens byar ser ut vet de inte, men flera är för första gången på länge glada.
De är på väg. Framåt. Bort från lägret där tiden stod stilla.
Framme vid Nilen stannar den tunga gula lastbilen med en suck och sekunderna senare yr dammet när väskor, mattor och sängar slängs av. Några hoppar ner, medan andra blir nedlyfta.
Snabbt växer tre långa köer fram. En och en klättrar först de äldre och sedan barnfamiljerna ombord genom att balansera sig själva och packningen på en smal spång av trä som lutats mot båtens spetsiga för.
Den numera välkända megafonrösten upplyser de återvändande om att resan kommer ta två-tre dagar och att de inte ska missa pråmen när den avgår på morgnarna – om de gått i land. Nattetid kommer pråmarna ligga still längs med Nilen.
Samma träsk skyddade som länge Sydsudan från omvärlden erbjuder nu skydd och en väg bort från krigets våld. I Sydsudans historia är både våldet och Nilen central. Under 1800-talet, när slaveriet avskaffades runt om på jordklotet, trängde kanonbåtarna under samma tid fram här genom träskmarkerna längs med den vita Nilen.
Sköldarna av flodhästskinn stod inte emot kulorna och de som tillfångatogs rekryterades för att fånga fler. En våldets evighetsmaskin plundrade sig sedan fram.
Sedan kom de brittiska officerarna med drömmen om imperiet Sudan. De i sin tur lämnade över till en elit i Khartoum, mot vilken Sydsudans rebeller slogs och vann
Våld verkar vara det nya normala när nya stater föds. Inte undantaget.
Medan båten sakta fylls och alla checkas av på FN:s listor testkör kaptenen motorn. Kylsystemet verkar strula, men efter en tids letande lyckas kaptenen blåsa ut det som satt i slangen.
De ljumma vindarna får tygen att vaja i den små tälten som boende satt upp för att sälja till te och kaffe till de väntande. Den här platsen upplever Wang Junior som annorlunda än barndomens Yei. Han är orolig för att vara i en helt annan del av Sudan.
Den starka etniska- och klanmässiga strukturen ses ofta som orsaken till våldet i Sydsudan – men man kan vända på det. Kanske är den tvärtom ett resultat av en dysfunktionell stat och de långa krigen. Den enda tryggheten är att veta att om jag tar hand om de mina, så tar de hand om mig.
Wang Junior glömmer aldrig själv hur han hade det som barn under kriget och att nu återvända till Sydsudan och se samma situation som han lämnade smärtar.
– Jag vill inte att barn ska ha det så här igen, säger han.
Han vill inte heller be mamman börja gå mot gränsen, innan han tjänat lite pengar så han kan ta hand om henne. Det var länge sedan hon träffade sin son och han vill inte möta henne utan att ha ”ordnat något enkelt” för henne när hon kommer.
– Jag låg i mammas mage i nio månader så jag måste göra det här för henne.
Helst skulle han dock vilja till Egypten och spela fotboll. Han har talang och spelade förut i ett akademilag i Juba. Men nu kom kriget och det är som det är.
När så alla de nyförlösta mödrarna, familjer och ensamma äldre efter ett par timmar fått, om inte en plats, så i alla fall en bit av durken att slå sig ner på drar kaptenen igång den grå 150 hästars utombordaren så sjögräset skvätter åt alla håll.
Båten lägger ut, kaptenen vrider om ratten och med kursen söderut stävar pråmen söderut genom Nilens träskbankar.
Efter bara ett par minuter är pråmen bortom synhåll. Om några dagar är det dags att fylla en ny pråm. Och en till. Igen. Och igen. Världens största flyktingkris ska hanteras. En familj åt gången.
Kvar på stranden står Wang Junior och systern som han till slut hittade.
– Hon ska inte med båtarna, säger Wang. Hon ska stanna med mig och sedan, när vi hittat mamma, ska vi alla till Uganda. Det är planen.
Skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev. Då missar du inget av våra reportage.
Blankspot är helt läsarfinansierade stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera om Sveriges och världens vita fläckar. De som vill är välkomna att gå med i Martin Schibbyes allmänna WhatsApp-grupp (en annan grupp än Lundin-gruppen som endast bevakar rättegången).
Ett av namnen i reportaget är ändrat. Akello Nyalueth är ett fingerat namn.
