Reportage om jämställdhet, Pressfrihet, Sverige

Läsarna får henne att stanna

Var tredje svensk journalist hotas eller trakasseras på jobbet. Säffle-Tidningens ansvariga utgivare Solveig Voyce vet vad det innebär. Men hon väljer ändå att ta fajten med hatarna.

Av Lisa Bjurwald 1 juli, 2016

Det sker nästan alltid när hon inte är hemma. Kanske är det någon som bor i närheten och har koll på hur hon rör sig? Men en gång vaknade hon mitt i natten av en duns. Någon attackerade huset med ägg.

Säffle-Tidningens unga chefredaktör, Solveig Voyce, är van – om än inte avtrubbad. De senaste åren har hon fått värre saker än ägg smetade på sin privata bostad. De fysiska och digitala hotbreven har varit för många för att räkna.

Dagen innan vårt möte har ännu en alarmerande rapport om hoten mot landets journalister landat hos pressen. Under de senaste tolv månaderna har inte mindre än en tredjedel av kåren drabbats. Hoten, berättar kartläggningen från Tidningsutgivarna och Sveriges Radio, är grövre mot kvinnorna i mediebranschen än mot männen.

Attackerna mot journalistiken har fått självcensuren att breda ut sig. Listan över ämnen som kan leda till trakasserier växer ständigt: invandring, jämställdhet, flyktingmottagande, sexism, extremism, organiserad brottslighet …

VÄLKOMNANDE. Dörren till Säffle-Tidningen står alltid öppen för invånarnas tips, även om de på grund av hoten numera måste ringa på för att bli insläppta.

I vissa fall behöver det inte ens handla om ett ämne som numera klassas som kontroversiellt. Ofta räcker det med att en kvinnlig skribent har en bestämd åsikt och skriver under texten med eget namn för att hatbreven ska välla in.

Det vanligaste är att hatet är av sexistisk eller rasistisk karaktär – eller båda delarna. Så har fallet varit för Solveig Voyce. En av de ledarkrönikor i Säffle-Tidningen som lett till mest hat för henne genom åren bar rubriken: ”Alla barn är våra egna.” Oavsett om de fötts på den värmländska landsbygden eller i ett turkiskt flyktingläger, var innebörden. Många upplevde texten som sympatisk. Men en ilsken minoritet kunde inte ta till sig budskapet i krönikans fiktiva verklighet, där Voyce beskriver ett Värmland i krig.

Situationen har gått så långt som att kvinnliga journalister över hela Sverige väljer att lämna yrket. Även för dem som tillhör medieorganisationer med såväl säkerhetsvakter som olika former av personalstöd blir det stundtals för mycket.

Alexandra Pascalidou valde till exempel att lämna rollen som programledare för Ring P1 förra året efter att ha utsatts för hat och hot under en längre tid. Den profilerade sportjournalisten Johanna Garå lämnade branschen med följande ord till tidningen Resumé:

”De sex år som jag har jobbat i rutan har sammanfallit med sociala mediers explosion. Det har varit en extrem tid, mestadels okontrollerad. Om man förr i tiden ville kontakta någon offentlig person fick man skriva brev. Nu kan man skrika ut sitt budskap via sociala medier direkt till personen i fråga och samtidigt visa vänner och följare vad man tycker och hur tuff man är.”

Att fortsätta sticka ut hakan som kvinnlig journalist, inte minst på en mindre ort, måste kräva en stor dos mod?

– Jag ser mig absolut inte som modig, invänder Solveig Voyce bestämt. Mod för mig är att … hoppa bungyjump, eller något sådant. Om jag fick beskriva mig själv med tre ord skulle inget av dem vara ”modig”!

ORUBBLIG. Chefredaktör Solveig Voyce har nolltolerans mot hot. Här i den över hundraåriga lokaltidningens arkiv.

Men det finns andra som anser att hon är modig. I april tilldelades hon ett yttrandefrihetspris av Värmlands journalistförening och Ordfront Värmland för att hon, som motiveringen lyder, ”har visat mod i sitt försvar för medmänsklighet” och inte låtit trakasserierna tysta hennes röst för tolerans.

Tillsammans med Solveig rör vi oss ut i centrala Säffle. Denna onsdag skiner solen och invånarna har antingen tagit med sig sina lunchlådor ut i den välskötta stadsparken eller ställt sig i kön till det tjusigaste stället i stan, en grillrestaurang som bytt ägare och slagit upp portarna på nytt just i dag. Längs huvudgatan finns minst lika många sekelskifteshus som de lite trista femtiotalsbostäder som brukar få symbolisera Säffle i riksmedierna – och blott en enda raggarbil.

En vit träkyrka som inte skulle sticka ut i den amerikanska södern har förvandlats till matsal för det lokala flyktingboendet, som i sin tur har tagit över hälften av stadens största hotell.

Solveig pekar mot polisstationen snett över gatan och säger:

– Där var jag en hel del under supervalåret, när trycket var som hårdast. Vi anmäler allt. Precis allt. Det är NWT:s inställning, och det är skönt att ha en koncern i ryggen som så tydligt tar avstånd från hot.

Vilka är de då, de vedervärdiga männen i Säffle? Voyce vet inte. Men hon kan gissa. Och det är, till skillnad från vad många kanske tror, inte sverigedemokratiska politiker som står för trakasserierna:

– Sverigedemokraterna här har faktiskt visat en god förståelse för mitt arbete. Så det är anonyma människor. När det kommer handskrivna brev kan man ju gissa att det rör sig om äldre personer. Men i princip kan det vara vem som helst i matkön …

Är inte det en obehaglig känsla?

– Jo, medger Voyce. Men majoriteten av Säffleborna är fantastiska. När det var som allra värst, vid riksdagsvalet för två år sedan, slöt de upp i ett stort demonstrationståg för pressfrihet. En del bar till och med skyltar med bilder av övertejpade munnar för att protestera.

SKRIVGLAD. Voyce är inte bara ansvarig utgivare utan också skrivande reporter för Säffle-Tidningen. Något hon själv tror bevarar en nära kontakt med läsekretsen.

Vi slår oss ned på ett vackert nyöppnat café vid älven och var och varannan minut kommer människor fram och hälsar. Det märks att Solveig är både omtyckt och välkänd bland invånarna. Hon lutar sig fram och berättar att en läsare ringde och erbjöd henne att bo i en stuga på hennes mark om hoten skulle bli för svåra.

Hur har Säffle-Tidningen lyckats skapa en så solidarisk läsarskara? Hushållstäckningen är nästan 65 procent, vilket gör den till landets sjätte starkaste tidning.

– Tidningen har under många år haft en väldigt god kontakt med Säffleborna. Vi är deras företrädare mot makten. De litar på oss. Och jag är deras terapeut, skrattar Solveig.

Det finns en annan nyckelingrediens i framgångsreceptet: tidningen anstränger sig lika mycket för att inte hemfalla åt klichéer, som för att lyfta fram lokala exempel på handlingskraft för att lätta upp berättelserna om arbetslöshet (den största arbetsgivaren lade ned 2012).

IDÉSPRUTOR. Redaktionen, här representerad av sommarvikarien Robin, har blivit experter på att nosa upp lokala framgångshistorier. Egenföretagaren Wictoria (bilden) driver en populär biltvätt.

Den här dagen åker till exempel sommarvikarien Robin ut och intervjuar Wictoria, en driftig ung tjej som startat en egen biltvätt. Verksamheten går som smort. Även torghandeln i centrala Säffle tycks blomstra. Som stockholmare baxnar man över kontrasten mellan de stora mediernas avgrundssvarta bild av bakvattnet Säffle och verklighetens pittoreska sommarstad.

– Vi är ju ändå en del människor som valt att bo här, konstaterar Solveig, som själv är inflyttad från Karlskoga.

Det är sällan hon och redaktionen känner igen sig i den gängse mediebilden av Säffle. Men ett reportage om raggare har det faktiskt blivit, berättar hon, och springer iväg mot arkivet för att hämta tidningen.

Tonen i texten är humoristisk och kärleksfull. Chefredaktören klättrar själv in i raggarbilen och följer med under en natt av Wunderbaum-shoppande och test av korv- och-mosbrickor. I den digitala eran, där Facebook konkurrerar med publicister och det ena anrika mediehuset efter det andra gått i graven, kan man förledas att tro att läsarnas kärlek till papperstidningen har dött ut. Men Säffle verkar tillhöra undantagen:

– Många läsare tyckte så mycket om texterna att de sparade den här, säger Solveig Voyce stolt och viftar med raggarbilagan.

Detta är det första reportaget i den reportageserie om pressfrihetens vita fläckar som författaren och journalisten Lisa Bjurwald påbörjat för Blankspots räkning. 

Vilka berättelser saknar du i dina flöden? Gå med i Blankspot och  bidra i facebookgruppen ”Pressfrihetens vita fläckar” eller tipsa oss på taggen #blankspotsverige 

Läs även Nils Resares krönika som ger en bakgrund till vår nya satsning på att hitta pressfrihetens vita fläckar och Martin Schibbyes text om jakten på “Sveriges Ogaden.”

Av Lisa Bjurwald