Under de senaste veckorna har många frågat mig, blir det krig? När jag ställt frågan vidare till ryska och ukrainska kontakter och vänner, så har de sagt nej. Putin har inte råd. Det vore galenskap. Möjligen går han in i de så kallade utbrytarregionerna, men ingen fullskalig invasion. Det skriver Inga Näslund, ansvarig för Östeuropa hos Olof Palmes internationella center i en krönika.
Av Blankspot 27 februari, 2022
Text: Inga Näslund.
Men klockan fyra natten till torsdagen den 24 februari, satt jag sömnlös vid datorn och hörde själv Putin säga det: Ryssland förklarar krig mot det demokratiska Ukraina.
OK, han lindade in det i formuleringar om specialoperationer och ”demilitarisering” men det var glasklart. Klockan var 6 på morgonen Moskvatid, och han hade givit order om invasion.
Någon skrev: en gång var ju Putin en liten pojke. Hur blev det så här?
Putin föddes 1952, i en arbetarfamilj i dåvarande Leningrad. Hans farfar hade arbetat som kock åt bland annat Stalin, så familjen hade säkert vissa kontakter, men levde annars ett enkelt sovjetiskt liv.
Han bestämde sig tidigt för att han ville arbeta vid KGB (nu FSB) och studerade därför juridik på universitetet i Leningrad. Näst sista året på universitetet blev han värvad till KGB, och genomgick sedan deras utbildning. Åren 1985-1990 var han placerad i Östtyskland. Det finns en historia från den tiden som anses förklara Putins inställning till demokrati och hans rädsla för folkstyre: i december 1989 då muren fallit arbetade han i Dresden, när en stor grupp protesterande bestämde sig för att storma Stasis högkvarter i staden.
KGB:s högkvarter låg bredvid, och de bestämde sig för att erövra det också, medan de ändå höll på. Där möttes de av en ganska kortvuxen officer, som var upprörd. En av de protesterande, Siegfred Dannath, berättade sedan att officeren, som var Putin, sa till gruppen: ”Försök inte ta er in här, mina kamrater är beväpnade, och de är auktoriserade att använda vapen om det behövs”.
Det fick gruppen att backa undan.
Putin ska ha varit ensam på kontoret och försökte ringa efter backup från den sovjetiska arméenhet som fanns i närheten – svaret han fick ska ha chockat honom svårt: ”Vi kan inte göra något utan order från Moskva. Och Moskva är tyst.”
Vissa hävdar att den frasen. ”Moskva är tyst” har hemsökt honom sedan dess.
Nu är han Moskva, president i Ryssland.
Denna historia lär också vara anledningen till att han är extremt negativ till folkstyre och till att protesterande folkmassor ska få ha något som helst inflytande. Vintern 1989-1990 kunde han ju också se regim efter regim i Warzsawa-paktsländerna falla – ofta med arga folkmassor som krävde ut hämnd i olika former – i Rumänien hängde man Ceaucescu, i Ryssland välte man och bar bort statyer av de gamla sovjetiska husgudarna.
Putin lämnade KGB efter det misslyckade kuppförsöket mot Gorbatjov i augusti 1991. Han började istället arbeta på universitetet i St Petersburg och återknöt bekantskapen med sin tidigare professor, den populäre St Petersburgpolitikern Anatolij Sobtjak.
1991 blev Sobtjak den förste demokratiskt valde borgmästaren i Petersburg. Han knöt så småningom Putin till sin stab, och blev hans mentor, detta gällde även Dmitrij Medvedjev, som sedan blev Putins premiärminister, senare skiftade de roller.
Sobtjak var som sagt mycket populär, inte bara i Petersburg och 1997 kom anklagelser om korruption, kopplade till privatisering av lägenheter för hans familjs räkning – anklagelserna tvingade honom att tidvis lämna landet och leva i Paris.
Hans anhängare ansåg att dessa anklagelser kom från krafter i Moskva för att förhindra att Sobtjak skulle bli aktuell som president efter Jeltsin.
Sobtjak avled hastigt i samband med att han skulle medverka i Vladimir Putins valkampanj inför presidentvalet 2000. Först sades det att det handlade om en hjärtattack – men flera andra i samma sällskap hade också fått ”hjärtattacker” och det tydde på förgiftning. En undersökning genomfördes och Sobtjaks fru Ljudmila beställde en egen obduktion, vars resultat inte offentliggjorts.
Man tänker ju en extra stund på de omständigheterna, mot bakgrund av de mord, lönnmord och mordförsök som Putin kopplas till under de gångna 20 åren.
Putin valdes till president och de första åren gick bra. Han fick ordning på den kaosartade ekonomin, löner och pensioner kunde betalas ut. Oljepriset var högt och ryssarna fick det bättre. Putin gjorde också viss succé internationellt, kontrasten mot den yvige och oberäknelige Jeltsin, gav intrycket av stabilitet och att man kunde lita på den här nye presidenten.
Mot bakgrund av det vansinniga anfallet på Ukraina, så kan man ju se ett mönster, en plan som Putin kan ha haft från första början och som hans krig i Ukraina är en naturlig del av. Kuppen mot Gorbatjov i augusti 1991 skedde för att bevara Sovjetunionen – den misslyckades och ledde i förlängningen till att Sovjetunionen föll samman som ett korthus. En händelseutveckling som egentligen var lika oväntad och chockande som Putins krig i Ukraina.
Den ryska imperialismen har en lång historia. För 500 år sedan bestod landet av ett antal små skogsfurstendömen, varav Moskva var ett. Man frigjorde sig från den mongoliska ockupationen i slutet av 1400-talet, den hade då pågått i 300 år. Trehundra år som innebar att Ryssland var mer eller mindre isolerat från Europa, som innebar att det ryska språket fick en massa mongoliska låneord och uttryck. När man befriat sig från det mongoliska oket så började förstås de olika stadsstaterna konkurrera om vilken som var främst, och Moskva gick segrande ur den striden.
Om man går tillbaka till den 1300-talet var det bland anat Ivan den Förskräcklige som med hårda nypor började utvidgningen av Ryssland och enade de små staterna (tvingade dem till underkastelse kanske är en bättre beskrivning, exempelvis lät han döda större delen av Novgorods befolkning).
Det sägs att Stalin var en stor beundrare av Ivan den Förskräcklige, och i nutid finns det starka krafter som vill rehabilitera Ivan. Han utövade sitt gränslösa våld, mord och tortyr med biblisk rätt.
Putin har under sin regering också återinfört den ryskortodoxa kyrkan som andlig ersättning för kommunistpartiet.
Det är nu 30 år sedan som Sovjetunionen föll samman, imperiet blev kraftigt nedkrympt. Alla de 15 republikerna blev självständiga – även Ryssland!
Ryssland firar sin egen självständighetsdag den 12 juni. Kanske skulle vi börja fira att vi blev självständiga från Norge 1905?
I manga år har Putin bidat sin tid för att återupprätta det förlorade imperiet. Det tal han höll om erkännande av de så kallade folkrepublikerna Luhansk och Donetsk, ett par dagar innan han förklarade krig mot Ukraina, var som ett eko från Sovjettiden. Citat av Lenin. Upprepande av hans fantasi att Ukraina egentligen aldrig varit ett eget land.
När krigsförklaringen kom natten till torsdag 24 februari, så föll det på plats. Putin har skapat sig en egen verklighet, där hans ockupanter hälsas som befriare i Ukraina. Kanske tror han verkligen detta. Eller så har han tänkt ut en komplicerad strategi, där lögner blir sanning om man upprepar dem tillräckligt ofta.
Ukraina måste räddas från nazister och narkomaner, som är med i en junta som kuppat sig till makten. Att det genomförts fria och demokratiska val är något han fullständigt ignorerar.
Eller, det är det som är så hotfullt.
Glöm NATO, det är ett svepskäl. Han har hävdat att demokrati och frihet som vi har vår ”dekadenta” västvärld inte är något för slaverna (inte för andra heller, egentligen) att de behöver, kräver, en ”Stark Ledare”. Ukraina är inte perfekt. Men det är ett fritt demokratiskt land, med en växande ekonomi.
En svidande vagel i ögat på Putin.
Jag är också övertygad om att den hårda diktaturen i Belarus, särskilt efter det fejkade presidentvalet 2020, är en generalrepetition. Ukrainas folk ska tvingas till underkastelse och metoderna är utprovade.
Nu gäller det också VÅR frihet. Alliansens namn är Anti-Putin, och Ukraina slåss för sitt liv – men också för vår frihet. Putin måste stoppas. Det är vårt moraliska ansvar att stötta dem!
Inga Näslund arbetar som ansvarig för Östeuropa på Olof Palmes Internationella Center.
