Analys om ,

Helgkrönika: Hur ska SVT klara valrörelsen när enskilda medarbetare så enkelt kastas under bussen?  

När en medarbetare efter några kritiska tweets och artiklar mot SVT pekas ut som okunnig av sin arbetsgivare är nog beredskapen att ta hand om sina medarbetare inför den kommande valrörelsen usel skriver Brit Stakston i veckans söndagskrönika.

Av 30 januari, 2022

I veckan använde en SVT-reporter Facebook för att efterlysa en intervjuperson. I det numera borttagna inlägget presenterar reportern sig med namn, titel, kanal och efterfrågar en ”facklig engagerad sjuksköterska i Storbritannien. Hen ska vara förbannad över allt som kommit fram med BOJO och co:s pandemifestande ur ett brittiskt fackligt perspektiv (den fackliga tillhörigheten är inte obligatorisk men skulle vara önskvärd).

Inlägget avslutas med vänlig hälsning och med upprepning av reporterns namn samt att han arbetar för SVT Nyheter/Morgonstudion.

Man anar att det är för ett inslag om kritiken mot Boris Johnson som i dagsläget dominerar den brittiska debatten.

Det hela i sig är i grunden inte ovanligt, att göra research och efterlysa intervjupersoner är en del av det dagliga arbetet för en reporter. Samme reporter efterlyste till exempel förra året i september någon svensktalande boende på La Palma och drabbad av vulkanutbrottet.

Den här gången blev, den något klumpiga, efterlysningen för några debattörer en perfekt gestaltning av hur SVT och public service är vänstervridet och har bestämt sig för vilken vinkel ett inslag ska ha.

Någon som snabbt fångar upp detta och ser möjligheten att få ut sitt budskap är Johan Ingerö, policyansvarig i KD:s partiledarstab. Hans tweet innehåller en skärmdump av själva inlägget och texten:

”En story söker fakta. Ni kan väl hojta om ni har har sett till den nyhet som SVT bestämt sig för att köra, okej? Kampen går vidare!”

”Kampen går vidare” är en referens till en efterlysning för sju år sedan där en annan SVT-reporter efterlyste en anti-rasist och avslutade inlägget med ”Kampen går vidare”.

Bollen är efter Ingerös tweet i rullning på twitter och fler profilerade public service-debattörer gör inlägg och kritiken kretsar runt att detta är ännu ett bevis för hur illa det står till med SVT:s opartiskhet.

Nättidningen Nyheter Idag skriver om händelsen och följer senare upp med en artikel när SVT svarat på kritiken där de medger att de brustit i arbetsledning.

Det finns i det här läget inte ett inslag från Morgonstudion att diskutera.

Det vi som läst efterlysningen har tagit del av är en liten del i ett researcharbete för ett eventuellt kommande inslag.

Att använda sig av olika sociala mediegrupper har så länge sociala medier funnits diskuterats flitigt och djupgående på redaktioner. I det ingår också samtal om hur man som journalist kan eller om man ens ska använda sig av den här typen av grupper. Det krävs en ganska tydlig bild av hur mycket man kan berätta om det reportage man håller på med innan man ger sig ut på nätet. Och behovet av att förtydliga att det kanske inte ens blir något av det tips man efterfrågar.

Ställer man frågan vill många ofta veta mer och responsen är långt ifrån välkomnande när journalister dyker ner i olika grupper. Kritiker finns ofta och inte bara mot de journalister som kommer från public service. Särskilt återkommande är kritiken mot journalister vid katastrofsituationer eller liknande när de vill komma i direktkontakt med personer som befinner sig på plats och använt sig av sociala medier.

Fingertoppskänslan för hur man ställer frågan är viktig. Men rädslan för att frågan eventuellt ska missförstås ska ju inte hindra journalister för att våga ge sig ut när det här är plattformar där många röster och perspektiv finns. Ifrågasättanden av alla slag är dessutom alltid en chans att förklara sitt arbetssätt. Ta sig tiden att förklara och eventuellt be om ursäkt för formuleringar som landat fel särskilt när det gäller människor i utsatta situationer.

Frågan om research i sociala medier finns med i Sveriges radios handbok för sociala medier. Här tas frågan om tonalitet upp och frågan om hur man väger mellan den konkreta journalistiska frågan i sig och ett mänskligt bemötande.  

Så här beskriver journalisten Elin Angvarson på P4 Väst i boken hur det är att researcha kring känsliga frågor i grupper:

”Att fråga i en stor grupp om någon vill vara med och prata om vädret kräver inte lika mycket som att fråga i en specifik grupp om ett känsligt område.

När det gäller att arbeta i forum som är mer eller mindre stängda, så krävs det finess, etik och professionalitet. Detta är extra viktigt när det gäller känsliga ämnen och områden – här handlar det om att bygga relationer, vilket ofta tar tid. Ju känsligare ämne det är, desto mjukare behöver du gå fram. Tänk på att små forum där personer delar erfarenheter lätt kan bli skrämda om de märker att en journalist klampar in och basunerar ut sitt ärende – de är inte i gruppen för din skull, utan i tron att det är en så kallad safe space. Kanske börjar du då med att iaktta mönster och kultur i en grupp innan du ens postar något. I varje grupp finns det ofta godkända sätt att bete sig och kommunicera, och sådant du verkligen ska undvika.”

Även om den här frågan ställdes i en mindre känslig grupp än det Angvarson beskriver så ger det en bild av hur man inom public service diskuterat journalisters digitala närvaro. De digitala kanalerna är vår tids motsvarighet till kyrkbacken eller torget för att fånga upp röster kring olika händelser. Lika hatade som journalisters närvaro och efterlysningar ofta är uppskattas de också av många som vill ge sina perspektiv.

I SR:s bok uppmanar de journalister att se sociala medier som världens största publiknätverk. “Vid varje akut händelse som kan vara av intresse för en nyhetsredaktion – företagsnedläggningar, stormar och översvämningar, olyckor, terrordåd – kommer det med stor sannolikhet att finnas vittnen som tar bilder, filmar eller skriver om det de ser eller upplever och lägger upp det på sina konton på Instagram, Twitter eller Facebook. Detta gäller även vid lättsammare ämnen såsom ovanliga naturfenomen och händelser – eller knasiga djur på knasiga platser. Alla kan göra sin vardagsresearch.”

Med det sagt kan jag förstå kritiken mot det aktuella inlägget ur ett tonalitetsperspektiv.

Nog har reportern slarvat lite genom att lite slängigt angett att man sökte en ”förbannad” person. Det var i sammanhanget onödigt och blev en tändgnista som fick några att reagera och se efterlysningen som ett bevis för public service vänstervridning. Särskilt i kombination med en förhoppning om en fackligt ansluten sjuksköterska och även användandet av ordet “hen” kunde ha undvikits.

Grundfrågan dock, den om att hitta någon som kan ge sitt perspektiv och spegla den allt större växande ilskan i Storbritannien kan dock inte ens av den mest kritiska public service läsaren sorteras in i en vänstervridning av public service.

Till Dagens Nyheter bemöter Judit Ek, nyhetschef på SVT:s Morgonstudion kritiken med att förklara ”Det är inte så här vi ska arbeta, det är inte rutinen” och fortsätter:

– Det här är inte bra. ”Morgonstudion” ville prata med vanliga människor i Storbritannien, men det ingick inte i utlägget att leta efter en specifik åsikt eller att någon skulle vara upprörd. Det är inte så vi ska arbeta, det är inte rutinen. Vi ska inte fråga efter en specifik åsikt, utan man ska alltid ställa frågan öppet.

Hon adderar sedan att det är en ny medarbetare och att arbetsledningen brustit och att det är orättvist att det drabbar en enskild medarbetare så hårt.

Hon beklagar att de inte varit ”tillräckligt omsorgsfulla i våra utlägg och för att vi inte noga pratat igenom hur vi arbetar och uttrycker oss när vi letar människor. En förklaring, men inte en ursäkt, är att vi arbetslett på distans, då kan man missa och tappa saker.

I DN-artikeln får avslutningsvis Judith Ek frågan om det här skadar SVT:s trovärdighet och hon svarar:

– Ja, i någon mån är det väl alltid så att misstankar om att vi är ute efter vissa åsikter skadar förtroendet. Det vi kan göra nu är att vara ännu mer noggranna i vår inskolning och arbetsledning.

I veckans Medierna i P1 blir händelsen en kort nyhet och där är det Charlotta Friborg som svarat redaktionen i ett mejl att SVT inte ska agera så här.

Och att de brustit i arbetsledning och introduktion.

Orden inskolning, introduktion och arbetsledning för tankarna till en helt nybakad journalist. Och att fokus ligger på dennes okunskap.

Men en googlesökning visade tidigare att journalisten ställt en fråga i en annan grupp för ett halvår sedan. På LinkedIn framgår det att reportern åtminstone varit yrkesverksam som journalist sedan 2007. Med uppdrag främst inom public service.  

I stället för en rask pudel där man slänger den anställde under bussen borde SVT möjligtvis försvarat efterforskandet av talespersoner i sociala medier och gett insyn i hur det arbetet går till. Och erkänt att det ibland blir fel när det går snabbt.

Att pudla som man nu gjort blir än mer anmärkningsvärt sett i ljuset av en artikel i Dagens Nyheter från den 20 december 2021 som handlar om attacker mot journalister exemplifierat med klimatkorrespondent Erika Bjerström som intervjuas om det hat hon möter.

Charlotta Friborg medverkar även här:

”Charlotta Friborg betonar att hon inte tror att attackerna gör att SVT ryggar från att bevaka vissa ämnen och frågor. Inför valåret, då samhällsdebatten intensifieras, arbetar man också för att stärka arbetet med att stötta medarbetarna, menar Friborg.

– Vi behöver bli rustade. Och vi vill också få relevant kritik, att vår journalistik diskuteras. Det får inte finnas risk att vi sluter oss. Men vi måste särskilja på den kritik som vi förtjänar att höra, och de drev och hatkampanjer som riktas mot enskilda medarbetare.”

Lästips: Sveriges radios handbok i sociala medier

Foto: Holger Ellgard, CC-BY-SA-3.0

Av