Najjuma hör skottsalvorna runt sig, men hon ser inte var de träffar. Mansröster skriker, de springer fram och tillbaka i Najjumas och Miriams bar. Här publicerar Blankspot ett utdrag ur Annika Hamruds bok "Fundamentalisterna", där vi får följa de som drabbas av homofobin i Uganda.
Av Annika Hamrud 5 juli, 2019
Det ringer på hennes mobil. Hon stirrar på den utan att svara. ”Det är de. De som vill att jag ska vara död.”
”Jag vet inte vilka de är. Men de vill att jag också ska dö. Det
var inte meningen att jag skulle överleva.”
Najjuma är född i Mukono, en stad inte långt från Ugandas
huvudstad Kampala, längs Victoriasjöns norra strand. Här är klimatet tropiskt, regn faller hela året men på våren regnar det som allra mest och då är det också som varmast.
Hon föddes 1986, det år Yoweri Museveni tog makten i lan- det efter flera års väpnad kamp. Hon döptes till Najjuma, ett flicknamn som finns i hennes klan, hennes fars klan. Liksom de flesta i Kampala är hon bugandier, och hennes förstaspråk – av det flertal hon talar – är luganda. När Najjuma bara var ett år försvann och dödades hennes pappa. Najjumas mamma blev kvar ensam med sex döttrar och två söner.
Najjuma berättar att pappan dödades av Idi Amin, som var dik- tator åren 1971–1979. Det är vad hennes familj har sagt till henne. Najjumas pappa satt fängslad i två år under Amins regeringstid, hennes släktingar har berättat för henne att fadern var rebell.
Men även efter Amins styre fortsatte våldsamheterna. 1985 bedömde Amnesty International att regimen under Milton Obote var ansvarig för att över 300 000 civila dödades i Uganda. Och även Musevenis NRA – gerillan som stred mot Obote – begick fasansfulla övergrepp på civila.
Det verkar inte som att Najjuma riktigt vet vad som hände hennes far. Och inte heller vilka som stred när och dödade vilka under vilken tid. Det är inte så konstigt med tanke på Ugandas blodiga historia. Det är vanligt med en förklaring som inbe- griper Idi Amin. Kanske beror det på att det är den förklaring som på något sätt är mest begriplig för omvärlden. Idi Amins grymhet är känd över hela världen.
När Najjuma var tre år tog hennes storasyster med henne i det slags Toyotaminibuss som i Uganda kallas för taxi och som kör i väg först när den är full, i olika förutbestämda rutter.
Taxin var på väg från Mukono mot Kampala när den i hög fart frontalkrockade med en större lastbil.
På Najjumas mage och ben virvlar tunna linjer på den mörka huden. Det är ärr från olyckan när hon var liten, den första gången hon hamnade under en död människa. Nu har hon även ärr efter skottsår.
Alla taxins passagerare dödades i olyckan, alla utom Najjuma.
Ambulanspersonalen hittade Najjuma, som levde, hennes syster var död. Deras mor kom till sjukhuset i Kampala och hämtade hem sina döttrar, den döda som skulle begravas, och lilla Najjuma.
Najjuma är troende. Hon tillhör en av de stora evangelikala kyrkorna i Kampala och på sin Facebookprofil lägger hon hela tiden upp religiösa budskap. Hon är säker på att hon måste fortsätta att prisa Gud, för det är han som två gånger har hjälpt henne att överleva när så många andra samtidigt dött. Det är därför hon aldrig bara kan berätta om skjutningen i Arua, hon måste också berätta om den första gången hon överlevde och låg under människor som hade dödats.
Hon vill också berätta om en barndom där familjen inte hade mycket. Mat brukade barnen få, men pengarna räckte inte längre än så. Najjuma drabbades av malaria om och om igen, precis som de flesta andra barn i Uganda. Hon var fruktansvärt sjuk så många gånger. Men hon överlevde alltid. Även tyfoid- feber har hon överlevt. Barnadödligheten i Uganda är annars hög. Malariamyggorna finns överallt och när de allra minsta smittas överlever de inte utan specialistvård, som är dyr.
Varje dag stod Najjumas mor utanför en skola i staden. Hon gjorde chapati, ett indiskt tunnbröd som numera oftast säljs rullat runt en omelett och som går under namnet ”rolex”. Men det här var innan rolex blev en populär snabbmatsrätt i Uganda, mamman sålde bara det tunna brödet.
Med de pengar hon kunde få ihop genom att sälja lunch- chapatis till skolbarnen skulle hon försörja alla sina barn. Det var inte alltid det gick så bra. Ibland fanns inga pengar till skoluniform, pennor och avgifter, och Najjuma blev ibland hemskickad från skolan utan att ha avslutat terminen. Det är ett vanligt problem i Uganda. Skolan sägs vara gratis men ändå måste man betala för sina saker och för att ta sin examen. Pre- cis som så många andra fattiga gick Najjuma i skolan till och med högstadiet, men hon tog aldrig examen, hon gjorde inte de proven som anordnas centralt enligt ett system som påminner om det brittiska. Det fanns inte pengar till det.
När Najjuma var 17 tyckte hennes mamma att det var dags för henne att försörja sig själv, eller bli försörjd av någon annan än henne. Najjuma visste inte så mycket om livet men hon för- stod att hon behövde träffa en man, och om hon gav honom det han ville ha skulle han försörja henne.
I Uganda pratar man inte med barn om sex. Och i skolorna lär man inte ut någonting alls om hur barn kommer till. Även om skolorna är sekulära utgår skolplanen från en fundamenta- listisk kristendom.
Najjumas mamma förklarade inte mer än att hon måste träffa en man. Det var inte så svårt. Najjuma kunde välja mel- lan många män som visat intresse för något som hon inte för- stod vad det var. En av dem verkade snäll, han brukade tilltala henne på gatan, han ropade efter henne. Och en dag svarade hon honom. De bestämde träff. De träffades en enda gång.
”Jag gick med honom. Förstår du? Det var min första gång, min enda gång, han sa att det fanns bara jag.”
Najjuma använder inte så många ord när hon berättar om vad som hände. Hon träffade honom. Några månader senare upp- täcker Najjumas mamma att hennes dotter har lagt på sig. Hon skriker rakt ut. Hon skriker att Najjuma är gravid. Najjuma förnekar det. Nej, nej, hon har bara ätit lite mer än vanligt. Hon vet inte hur man blir med barn. Hon har ingen aning om vad som sker i kroppen. Hon förstår inte att ett foster växer i hennes mage.
Mamman söker upp mannen för att kräva att han tar ansvar.
Men mannen är gift och har redan tre barn, han förnekar att han någonsin träffat Najjuma.
Vi pratar inte så mycket om vad som hände sedan. Jag tror det är en del i Najjumas liv som hon inte vill berätta mer om. Hon säger att hon ”blev lesbisk” av denna upplevelse.
~~~
Najjuma går senare en kurs hos den lokala kvinnohjälpsorgani- sationen där hon lär sig att använda en dator och att sy kläder. Det är ingen lång kurs men den förändrar hennes liv. För på skolan träffar hon en kvinna som hon attraheras av och de inle- der en kärleksrelation. Det är första gången Najjuma förstår att hon attraheras av kvinnor.
Efter kursen får Najjuma jobb på ett internetkafé i Kampala. Hon trivs med sitt nya liv i storstaden. Det är 2000-tal och många söker sig till kaféet för att lära sig om datorer, för att skriva dokument, kopiera och koppla upp sig mot internet för första gången. För Najjuma är livet spännande, hon behöver inte längre vare sig sin mamma eller någon man, hon försörjer sig själv. Och it-kaféer är moderna platser som många dras till.
En dag kommer en kvinna in på kaféet och vill lära sig vad man kan göra med en dator. Det är första gången Najjuma träf- far Miriam.
Miriam fortsätter att komma till kaféet. Hon vill bara ha hjälp av Najjuma. Miriam är så vacker. Hon klär sig snyggt i moderna klänningar och skor. Hon har pengar och kan betala för att använda datorerna. Hon kommer som från en annan värld, tycker Najjuma. Miriam berättar om ett annat liv som Najjuma inte har hört talas om tidigare. Hon har varit ute och rest. Hon har varit i Sydsudan och Kongo men också i Thailand där hon har köpt kläder som hon säljer i sin klädaffär, i sin boutique. Najjuma blir som förtrollad.
De blir vänner och efter ett tag börjar de hitta på saker utanför kaféet. Najjuma väntar alltid på Miriam och hoppas att hon ska komma in på kaféet. Hon vill få luta sig över Miriam och hjälpa henne med datorn, hon drömmer om Miriam, om hennes guldbruna hy, om hennes omsorgsfullt fönade hår, hon drömmer om Miriams fingrar som knattrar på tangentbordet. De börjar umgås allt mer. De blir bästa väninnor. Och mer.
~~~
Det ringer på Najjumas telefon. Hon trycker på svara utan att säga något. Hon lyssnar och sedan lägger hon på igen.
”Det var de igen.”
Hon pratar osammanhängande om någon eller flera som förföljer henne, som ringer och frågar hur hon mår men som hon inte vet vilka det är. Någon säger att de måste ses, att hon är i fara. Jag frågar vilka som har hennes nummer. Hon säger att hon har bytt nummer men att det fortsätter att ringa.
Man måste registrera sig med namn när man köper ett simkort i Uganda. Därför finns alla mobiler registrerade på de två telefonbolag som dominerar marknaden, Airtel och MTN. Information om vilket nummer någon har får man om man ringer till dessa mobilföretag.
Najjuma blir jätterädd, hon tror att någon är ute efter henne för att avsluta det som påbörjades i Arua för tre månader sedan. Mobiler kan spåras. I ett så korrupt och auktoritärt samhälle som Uganda bör du räkna med att myndigheterna vet var du befinner dig om du har en mobil och kopplar upp dig mot Airtel eller MTN. Och om myndigheterna har koll på dig kan även
andra få ut informationen från mobilföretagen.
Jag har svårt att förstå varför Najjuma och Miriam flyttade
till Arua. Kampala är trots allt en i många avseenden modern stad och här drev de en boutique som gick bra. När de blev ett par slutade Najjuma på internetkaféet och började jobba med Miriam.
Så varför flyttade de? Arua ligger långt bort, i nordväst, nära flera konfliktområden.
Najjuma säger att det började bli otäckt, de var rädda. I februari 2014 hade lagen som under sin beredning gick under namnet ”kill the gays bill” införts. På gatorna i Kampala stod ofta kristna predikanter och mässade, de kunde stå på en refug och predika, eller mitt på trottoaren. Predikanterna blev allt hårdare i sina fördömanden av homosexualitet.
I alla de stora kyrkorna i staden predikades det nu om samma sak – mot homosexualitet. Det var nästan som om de tävlade om vem som kunde fördöma hårdast. Miriam och Najjuma kände av stämningen i hela Kampala.
Löpsedlarna sålde tidningar på att avslöja homosexuella, det talades om lynchmobbar och om grupper med män på motor- cykel som drog omkring och letade efter offer att ge sig på och misshandla. Najjuma och Miriam var inte insatta i politiken, men Najjuma lyssnade på predikanterna, hon gick ju själv till kyrkan varje söndag. Hon hörde hur de allt oftare predikade mot homosexualitet, hon hörde hur de blev allt hetsigare och märkte hur församlingarna reagerade, hur de tog till sig budska- pet och förde det vidare ut från kyrkan, ut på gatan.
Najjuma och Miriam bestämde sig för att flytta. De tänkte att invånarna i Arua, långt bort från Kampala, inte skulle ha hört talas om lagen, att det skulle vara lite mer som det var förr, då ingen egentligen kände till homosexualitet och det var möjligt att leva utan att uppmärksammas.
De kunde inte berätta för någon att de var rädda eftersom ingen visste om att de var ett par.
Officiellt var Miriam tillsammans med Felix som hon hade träffat när hon jobbade på hans bar i Sydsudan. Najjuma säger att Miriam ljög för honom och sa att hon bodde på ett student- boende när hon ville ha pengar för en lägenhet tillsammans med Najjuma. För omgivningen var Felix och Miriam ett par även om han bodde i Sydsudan och hon i Kampala. Det var ett bra skydd för dem, samtidigt som Felix var snäll och generös. Och sällan hemma.
~~~
Najjuma bjuder hem mig till sitt kvarter. Jag åker boda boda genom Kampala för att ta mig till bahaitemplet där vi har bestämt träff. Trafiken är inte så tät, vägarna är välhållna och vi passerar stora engelskinspirerade villor inhägnade med stora staket. Här möter man endast någon enstaka joggare som följs av likaledes joggande säkerhetsvakter en bit bakom. Här bor ambassadtjänstemän, parlamentsledamöter och höga militärer, och därför saknar vägarna de stora hål som finns i övriga staden.
Boda bodan kör ut på större, hårdare trafikerade vägar. Det är en härlig känsla att åka motorcykel och jag har redan glömt min rädsla och mitt löfte till mig själv att inte utsätta mig för den största risk man kan ta i Kampala, att åka boda boda. Jag glöm- mer alla berättelser om hur halva det stora Mulagosjukhuset upptas av skadade från motorcykelolyckor.
Kampala är byggd på sju kullar och bahaitemplet ligger på en av dessa. Från toppen av kullen kan man se Kampala centrum och hur staden sprider sig åt alla håll. Det finns få lugna platser om man inte har tillgång till golfbanorna eller en egen tomt med stängsel kring.
Templet är runt med ett torn som ser överdimensionerat ut jämfört med basen. Runt om växer röd bougainvillea och pal- mer. Det är lite förvånande att bahaitemplet ligger här, det är inte så många som följer religionen. Det finns även ett sikhiskt tempel som få besöker men som alla ser eftersom det ligger mitt i centrala Kampala. Efter att indierna tvingades lämna landet på 1970-talet finns väldigt få troende sikher kvar.
Den största religiösa byggnaden i Kampala är den som i folk- mun kallas för Gaddafimoskén och som ligger på den högsta kullen i staden. Gaddafimoskén hette så innan Muammar Gaddafi avsattes och mördades i Libyen 2011. Nu heter den Ugandas Nationalmoské och är så stor att 15 000 personer kan be där samtidigt.
Moskén började byggas med pengar från Libyen under Idi Amins tid vid makten. Länge stod den där som en ruin av något som aldrig blev klart, men 2003 återupptogs bygget och moskén invigdes 2006. Minareten är så hög att den konkurrerar med skyskraporna som annars dominerar Kampalas skyline.
På gräsmattan runt bahaitemplet ligger förälskade par och ser varandra djupt i ögonen. Annars är det ganska tomt. Tempel- området hålls fint men bahai är inte en religion som drar mas- sorna i Uganda. Det är otroligt skönt med en så lugn plats som kontrast till den intensitet man kan uppleva på gatorna inne i centrum och på de enorma marknader där begagnade kläder ligger i drivor och där man hela tiden får erbjudanden om att göra en bra affär.
Najjuma och jag sitter ett tag på gräsmattan vid templet. Sedan går vi långsamt till hennes rum som vi hittar efter att hoppat över vattenpussar och gått genom trånga gränder mellan små hus och skjul.
På förstubron står en hund bunden, en liten vit vovve som ser ut som att den kan stoppas ned i en handväska. Innanför finns ett flickrum i rosa, på olika hyllor står porslinsfigurer och bokstäver som tillsammans bildar orden LOVE och HOPE.
Najjuma bor i ett litet hus med två rum. De små husen står tätt och utanför i den trånga gränden leker barn i vattenpö- larna. Två soffor tar upp nästan hela det lilla vardagsrummet, men bredvid en av sofforna finns en gasolbrännare och ett litet kylskåp.
Najjuma vill bjuda mig på mat. Hon knäcker ägg i riset hon kokat så att det blir en god röra som hon smaksätter med lite chili.
Najjuma visar bilder på kvinnan hon delar den stora sängen med i det andra rummet. Kvinnan, som driver en frisersalong, har blivit Najjumas trygghet och hon känner till vad som har hänt. Najjuma har kunnat berätta om sitt liv för henne, om sina känslor och om den stora tragedin. Hon har tagit över kvinnans gamla weave och har en ny stil med vågigt hår. Najjuma säger att hon egentligen skulle vilja ha dreads och klä sig i jeans men att det är säkrare för henne med en mer feminin stil.
Här ligger hon lågt. Hon lämnar nästan aldrig huset och skickar alltid en granne för att handla åt henne i den lilla mat- butiken i stället för att gå dit själv och på så sätt bli synlig. Hon känner sig trygg här.
Jag vill ställa fler frågor till Najjuma. Jag har inte kunnat få motivet till massakern bekräftat från någon.
Najjuma blir ledsen när jag fortsätter att ställa frågor. Hon undrar varför jag inte tror på henne. Det är svårt för mig att förklara att jag inte kan sprida en historia som inte bekräftats av fler än en källa.
Vi skils åt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med hennes berättelse. Den är fasansfull. Men ingen tror på den. Ingen jag har frågat känner till att homosexuella sköts ihjäl på en klubb i Arua. Alla hbt-personer jag träffar i Kampala berättar om hot om våld, några säger att de misshandlats av polisen, oftast är det män som grips, ibland hör jag berättelser om lynchmobbar. Grupper av män på motorcyklar jagar feminina män på stan för att slå dem, slå ihjäl dem. Men ingen har hört talas om en skjutning i Arua.
Efter mitt besök hemma hos Najjuma dröjer det bara någon vecka innan jag får ett meddelande från henne. Hon är på sjuk- huset. Hon har blivit misshandlad och har förts till sjukhus av dem som kom till undsättning och kunde avbryta misshandeln.
Hon har ont i hela kroppen, säger hon, men värst är det att hon slog i huvudet när hon föll och att hon har fått sparkar i sidan. Hon är rädd för att någonting gått sönder invärtes och hon ska snart röntgas.
Hyresvärden, hennes väns pappa, hade fått reda på att hon är lesbisk och han hade hört om skjutningen i Arua. Han blev rasande för att han låtit henne bo i sitt hus och hos sin dotter, och Najjuma kastades ut med huvudet före. Från en dag till en annan stod hon återigen utan bostad – utan den trygghet hon känt i det lilla huset.
Najjuma beslutade sig för att flytta ut på landet till sin mor- mor. Men hon hade kvar sina saker hos sin vän och en dag tar hon mod till sig och åker tillbaka för att hämta dem. Hon tar bussen till centrala Kampala och byter sedan till taxi. Den sista biten går hon till fots, förbi bahaitemplet mot de trånga kvarte- ren där hon alldeles nyligen bodde.
På vägen till sin vän möter hon två män. Hon känner inte igen dem. Men de känner igen henne. De skriker ”där är hon” – ”där är Najjuma – ekifiire!”. Sedan kastar de sig över henne. En av männen får in en spark i hennes mellangärde och Najjuma trillar handlöst och slår huvudet i marken. Telefonen hon håller i handen flyger i väg och krossas mot en sten.
Hon ligger ned och skyddar sitt huvud med armarna. De två männen sparkar på henne från var sin sida medan hon kryper ihop för att skydda sig. Männen är uppspelta och glada, det här är en lycklig dag för dem. De har fått tag på kvinnan de letat efter. Nu sparkar de för allt de har. Hon ligger där hon ska – på marken framför dem. Men de skulle vilja ta med henne och utnyttja henne. De skrattar och pratar om vad de vill göra med henne.
Men de får inte chansen, för ganska snart kommer en boda boda. Föraren kör ända fram till männen och skriker åt dem: ”Vad gör ni? Varför sparkar ni på en kvinna?” Han försöker köra på dem med sin motorcykel. Det kommer ytterligare en boda boda som kör fram och även denne förare frågar vad som är på gång. Varför ligger kvinnan på marken?
Männen slutar sparka och går i väg. Boda boda-killarna lyfter upp Najjuma i sittande ställning, försiktigt, de vet att man ska vara rädd om huvudet. De frågar Najjuma om hon tror att hon kan hålla i sig och inte trilla av om hon sitter bakpå motorcykeln. Najjuma mår illa. Hon är på väg att spy men hon nickar sakta.
De sätter henne på en av motorcyklarna och kör henne till sjukhuset.
Najjuma har inte råd att vara kvar på sjukhuset utan tar sig därifrån och tillbaka till sin mormor så fort hon klarar att gå. Vilka var det som överföll henne? Hon vet inte. Men de ville henne mycket illa.
~~~
Najjumas mormor bor i ett litet hus av det slag som det finns många av på den ugandiska landsbygden och i städernas utkan- ter. Någon har själv byggt det med egentillverkade tegelstenar. Huset ser ut som en liten låda, taket är gjort av korrugerad plåt.
Runt huset har mormodern en liten odling. Najjuma hjälper till att skörda de bruna bönorna hon och mormodern lever på. De äter bönorna varje dag och har inte ens majsgröt – posho – att äta till. Det finns ingen elektricitet i huset, för att ladda mobilen måste Najjuma gå till närmaste by där det finns en kiosk med el och där hon kan köpa surf och telefontid.
Ledan är svår att stå ut med. Hon är rädd, hon förstår att hon inte är trygg.
Helst skulle hon vilja surfa på sin mobil men den förstördes vid anfallet. Hon fick den dock med sig och kan använda sim- kortet i en äldre mobil. Ibland kan hon logga in på det som i Uganda heter Facebook0 (uttalas Facebook zero) där man bara ser text och inga bilder.
Hos mormor blir det snabbt mörkt när solen går ned vid sextiden. Efter det får man göra hushållssysslor till skenet av paraffinlampor. Mormor är gammal och inte på något vidare humör och Najjuma försöker göra det så bra hon kan för henne. Men med så mycket tid att tänka är det svårt att hålla minnena av allt som hänt borta.
Najjuma är rädd, rädd för allt. Hon blir livrädd när det ringer någon som säger sig vilja intervjua henne, någon som har fått reda på att hon är en utsatt person. Hur har de fått tag på hennes nummer? Hon blir livrädd när någon kommer och erbjuder henne jobb i Qatar.
En dag får jag ett meddelande där hon frågar hur man söker visum. En man har sökt upp henne i byn och sagt att han hört om hennes problem och att han kan hjälpa henne att få visum till Europa. Han har berättat att i Europa – särskilt i Sverige – får man som flykting allt betalt. Man får boende och pengar och det är särskilt lätt för homosexuella att få stanna. Najjuma är glad och vill att jag ska glädjas med henne.
Mannen fortsätter att komma till mormoderns hus och mor- mor blir rädd och oroad. Han insisterar på att Najjuma ska följa med honom, men Najjuma litar inte på honom. Då börjar det komma fler människor till mormoderns hus. De skriker åt mormor att hon har en homosexuell i huset och att hon kommer att bli fördömd. Ekifiire.
Najjuma förstår att hon inte kan stanna kvar. Hon tar sina sista slantar och sätter sig på en buss norrut.
**
Detta var ett ett utdrag ur Annika Hamruds reportagebok “Fundamentalisterna” (Natur och Kultur) en reportagebok om situationen för hbtq-människor i Uganda.
