Nytt lagförslag om att införa den ryskinfluereade "utländsk agent"-lagen i Georgien bemöts med oro av folket. Rasmus Canbäck analyserar vad den innebär och hur diskrepansen mellan folkets och regeringens vilja uppstått.
Av Rasmus Canbäck 5 mars, 2023
Georgien har de senaste femton åren bekrvits som södra Kaukasiens demokratiska oas av västvärlden: Civilsamhällesaktörer, mediehus och människorättsorganisationer har placerat sina verksamheter där i takt med att EU-maskineriet har pumpat in pengar för att stötta utvecklingen.
I norr ligger det auktoritära Ryssland som 2008 invaderade Georgien. Sedan dess har opinionssiffrorna varit tydliga: folket vill närma sig Europa, och bli sett som en del av Europa.
Den som åkte till Georgien för ett år sedan, strax efter den stora ryska invasionen av Ukraina, skulle se fler ukrainska flaggor än i något annat land i världen, bortsett från Ukraina självt.
Stödet för landet på andra sidan Svarta havet är konstant och stort från så gott som alla. Förutom regeringen.
Under flera år har Georgien och EU förhandlat om att göra Georgien till ett kandidatland för EU-medlemskap. Människorättsreformer så som ekonomiska har genomförts och bedömare har berömt Georgien för att till synes göra allt rätt.
Fram tills nu.
I somras markerade EU mot Georgien genom att neka kandidatstatus efter att regeringspartiet Georgiska drömmens företrädare anses ha för nära band till Ryssland.
Ett halvår senare ligger ett förslag på bordet om att implementera en lag om ”utländska agenter”.
Det är ett importerat koncept från Ryssland för att begränsa och kontrollera civilsamhällesaktörer och medier.
Utkastet till förslag som nu ska bearbetas säger bland annat att den organisation som får mer än 20 % av sin finansiering från utlandet behöver registrera sig som ”utländsk agent”.
Om det blir en ren kopiering av den ryska lagen så innebär det att man faller under en ny juridisk term, vilken tillskriver hårdare revisionslagar och betydligt större statlig kontroll av organisationen.
När EU-medlemmen Ungern beslutade om en liknande lag 2017, så satte EU-domstolen stopp mot det med motiveringen att det går emot stadgarna om länders ansvar att tillgodose invånarnas fundamentala rättigheter.
I ett upprop har 67 mediehus i Georgien undertecknat en protest mot lagen, varav många av dem kunnat startas med hjälp av EU-medel eller enskilda europeiska länders finansiering.
Det gäller tillexempel OC Media, Eurasianet och Jam News, som är de tre största engelskspråkiga mediesidorna som rapporterar om hela regionen.
OC Medias redaktion skriver att ”den nya medielagen kan vara slutet på Georgiens demokratiska experiment”.
Diskussionerna om Georgiska drömmens beroende eller oberoende av Ryssland är levande i landet.
Grundaren av partiet, oligarken Bidzina Ivanisjvili, vars förmögenhet var lika stor som en beskedlig del av georgiska statskassan, tog över efter den ofta sedda karismatiske Michail Saakasjvili 2008. Ivansisjvili hade gjort sin förmögenhet i Ryssland.
Missnöjet mot den forna presidenten grodde efter att Ryssland invaderat landet, och många beskyllde Saakasjvili för att bäddat marken för Vladimir Putin.
Ivanisjvili var under några år ordförande, sedermera premiärminister och därefter ordförande igen för Georgiska drömmen, tills han 2021 drog sig till skuggorna.
Sedan dess har han levt i medietystnad, men de flesta är överens om att han både styr partiet och regeringen – vilket även EU pekade ut som besvärande när man inte tillskrev Georgien kandidatstatus.
Under partiet Georgiska drömmens regeringstid har styret ofta kontrasterats mot den stora björnen i norr, trots att litet har blivit gjort i praktiken för att diversifiera både ekonomi och infrastruktur från landet.
Fortfarande går avgörande elinfrastruktur, byggd under Sovjettiden, genom Ryssland och på apoteken har en majoritet av medicinerna kyrillisk text. Det senare är metaforiskt för hur det ser ut i många livsmedelsbutiker.
Diskrepansen mellan folkets vilja och Georgiska drömmens brist på reaktioner mot Ryssland, särskilt efter invasionen av Ukraina, är tydligt.
Inte minst för att tusentals georgiska män har anslutit sig till den ukrainska armén, till den utsträckning att man försökt att stoppa frivilligsoldaterna från att lämna Georgien.
Vissa säger i rädsla för att det egna försvaret kan försvagas, medan andra för att Ryssland har ett finger med i spelet.
Samtidigt har Georgien varit en destination för ryska dissidenter. Till viss del för sina generösa viseringslagar där ryssar fått ett års tillstånd att befinna sig i landet.
Kritik har riktats mot att man inte vet ”vilka ryssar” som kommer till landet, de kan vara ”ryska spioner”.
Officiella siffror visar att det är uppemot 100 000 ryssar som bosatt sig i landet, men det råder enighet i Georgien om att det är väldigt många fler.
Det har medfört en ändrad demografi, kraftigt höjda hyror, men också att rekordmånga nya företag registrerats.
Under sommaren började georgiska myndigheter stoppa ryssar från att gå över gränsen. De flesta av dem har dock inte varit vanliga IT-ingenjörer eller människor med vanliga jobb: utan människor med äkta skyddsskäl.
Pussy Riot-medlemmen Olga Borisova, som dessutom bor i Georgien, stoppades i juni från inresa.
Ett annat exempel är den ryska bloggaren Insa Lander som satt i husarrest i Kabardinien-Balkarien i norra Kaukasien för att ha skrivit om korruption bland de ryska politikerna.
Georgiska myndigheter anklagade henne för att vara en potentiell ”terrorist”, i och med det var vad ryska rättsväsendet dömt henne till.
Hon bodde, med lunginflammation, i en Tax Free-butik på gränsen mellan Ryssland och Georgien i flera veckor.
Hennes situation löste sig genom att Litauen och Polen erbjöd henne politisk asyl. Idag bor hon i Vilnius.
Hursomhelst ses förslaget till den ”agentlagen” som spiken i kistan för Georgiens riktiga dröm om att närma sig Europa.
Frågan är om de ihärdiga protesterna kan stå sig i förhållande till regeringen, eller om regeringen – återigen – brukar våld mot demonstranterna för att skingra dem.
Toppbild: Georgier demonstrerar mot regeringens bristande fördömanden mot Rysslands invasion av Ukraina. Foto av Rasmus Canbäck, mars 2022
