Analys om jämställdhet, Media, Sverige

Stakston: Den perfekta sexköparen

En framgångsrik man med såväl inslag av våldsamhet i sin bakgrund som en väldokumenterat sunkig och daterad kvinnosyn blev den perfekta sexköparen för aktivister att spinna kring.

Av Brit Stakston 21 maj, 2020

Det tog fem dygn, sedan svängde regeringen, och ska nu utreda om böter ska ersättas med fängelse för sexköp. Något den så sent som för ett halvår sedan röstade emot. I tider av diskussioner om politiskt påverkansarbete och lobbyism har de i sexköpsfrågan digitala opinionsbildarna kammat hem full pott i kölvattnet av Paolo Robertos sexköp.

Det har nu en vecka senare publicerats totalt 783 artiklar, debattinlägg och krönikor om de utsattas verklighet och sexhandel sedan gripandet. Lägg till alla poddar och allt som sker i sociala medier så blir bilden av det stora mediegenomslaget tydlig.

I ett inslag på TV4 intervjuas Paolo. Det står med andra ord 783 -1 i agendasättande innehåll.

Men trots detta fortsätter aktivisterna att vara mediekritiska mot den röst förövaren fått: ”Paolo Roberto fick sätta agendan och tala om sitt eget dåliga mående i stället för att medierna lyfte den utsatta kvinnans situation har väckt rättmätig kritik. Offrens röster får vi aldrig höra,” står att läsa i Göteborgsposten den 19 maj.

Dag efter dag fortsätter man pumpa ut narrativet att sexköparen sätter agendan och tilläts gråta ut i media. Det är ett medvetet spinnande på ett etablerat medieförakt.

Men intervjun av Jenny Strömstedt och studiosamtalet som följde var ett inslag med en sexköpare med noll trovärdighet som försökte bortförklara sig och som följdes av en stor dos folkbildning av organisationer som arbetar med sexhandel och dess problematik.

Det var ingen PR-kupp av sexköparen, det sker ingen avbön även om han kanhända hoppades på det och för de allra flesta väckte det inga sympatier. Dessutom sa han i intervjun saker som kan leda till åtal för oaktsam våldtäkt.

Det var journalistik med intelligenta följdfrågor som fick honom att gå bort sig.

Men rädslan för att drabbas av de här feministiska opinionsbildarnas starka kritiska röster gör nu att företag som sexköparen samarbetat med eller varit delaktig i efter detta får fullständig panik.

Hyllorna rensas från produkter och samarbeten avbryts. Förlaget Bonnier Fakta stoppar försäljningen av hans böcker.

Medierna följer varje steg och får äntligen något annat än corona att skriva om. 

Aftonbladet har hittills hunnit med över 50 artiklar. En av de första var en premiumartikel ” Paolo Roberto – Från ungdomsligist till entreprenör till sexköpare”. Man kan nästan fråga sig om kvällstidningarna redan skissat på en dödsruna. Och Paologate leder till snabba politiska utspel.

Den massiva mängden artiklar får också ministrarna att lystra: justitie- och migrationsminister (S) Morgan Johansson och jämställdhetsminister (MP) Åsa Lindhagen vill nu plötsligt ge den sittande sexualbrottsutredningen ett tilläggsdirektiv och skärpa lagen till fängelsestraff. Trots att man så sent som i november röstat ner det.

De feministiska opinionsbildarna har på kort tid och på ett svärmliknande sätt, typiskt för internetkulturen, drivit ett fantastiskt lyckat PR-arbete. De har positionerat såväl sig själva som sina relativt nya organisationer vilket på sikt ger dem fler medlemmar och såväl statliga bidrag som privata donationer.

Utifrån är det intressant att se hur framgångsrikt de påverkat genom att utnyttja en enskild känd person som köpt sex för att driva sina frågor. Man förmår inte eller vill inte lyfta frågan till en principiell nivå utan fastnar konstant i sina starka känslor runt den enskilde sexköparen.

Enskilda ord från hans uttalanden och instagramkonto detaljdissekeras i poddar, artiklar och krönikor. Varje digital rörelse från sexköparen studeras och personer som gillar hans inlägg ifrågasätts. Deras gillanden tolkas upprört som att han förlåts och får ett stöd av samhället.

Sexköparen själv backar undan från offentligheten och raderar det sista självömkande inlägget som provocerade allra mest. Förmodligen duckar han nu och hoppas att gräshoppssvärmarna inte ska tugga i sig mer av honom för ett tag.

Lobbyism via instagram och andra kanaler fungerar i vår tids medielogik och man bör som politiker och media vara lika vaksam mot det som mot traditionella lobbyister.

Det finns inget att fira i att en mediecirkus, runt en sexköpande kändis, leder till förslag om nya lagar. Det är långsiktigt ohållbart för en demokrati med rättsprinciper.

Det som däremot är värt att fira är alla de resurser som nu getts till arbetet med att stötta utsatta kvinnor.

Men varför inte släppa undertexten och det sorgligt tidstypiska medieföraktet. Det gör ju bara att man framstår som delar i en populistisk galenskap när man själv utnyttjar samma arena, långt mer än sexköparen: 1 mot 784 med den här artikeln

Kanske är det här skon klämmer? Man är så enormt medveten om vilken medial makt man själv har och vill därför tysta andras röster av rädsla för att de tror att det automatiskt innebär att man “sätter agendan”.

Instagramglobbyismen måste kritiseras, synliggöras och förstås för att demokratin ska vara långsiktigt hållbar.

Och opinionsbildarnas beskrivning av media som instrument för förövare visar en oroande låg kunskap om journalistikens roll i en demokrati.

Men att politiker svänger 180-grader och struntar i demokratiska processer till förmån för några lättköpta politiska poänger framkallade av att en kändis åker fast för ett sexbrott och ett smart PR-arbete från ett antal organisationer är än mer oroande. 

Demokratin får inte kastas under bussen när det mullrar på nätet.

Hur frestande det än är för att sparka på en sexköpare.

.

Av Brit Stakston