Det georgiska valet slutade med att regeringspartiet Georgisk dröm utsåg sig som vinnare. Det har följts av kritiska röster från politiker i väst som utmålat valet som ett val mellan EU och Ryssland. Rasmus Canbäck har rest till den georgiska landsbygden för att träffa regeringens väljare.
Av Rasmus Canbäck 1 december, 2024
Text och bild: Rasmus Canbäck
Trälådorna står uppradade under äppleträden. De är fyllda med saftiga röda äpplen som de senaste dagarna har skördats. I fjärran, i andra änden av fruktodlingen, syns bergen torna upp sig. Där ligger Sydossetien. Den första snön har redan fallit över bergstopparna.
– Vi behöver ha dialog med ryssarna, inte mindre, säger Nosjrevan samtidigt som han häller upp tjatja i små muggar längs bordet.
Den traditionella georgiska gula, kanske nästan bruna, spriten görs av pressresterna efter vinproduktion. Arbetarna vid fruktodlingen har tagit med par flaskor till lunchen som de avnjuter i höstsolens sista värme.
Det har bara gått ett par dagar sedan det georgiska valet. Det politiska maktspelet som pågår för fullt i huvudstaden Tbilisi verkar fjärran vid de små byarna i området där jag befinner mig nu. Oppositionen gör allt för att ogiltigförklara Georgisk dröms valvinst. Anklagelserna om valfusk varvas med fler och fler bevis av manipulation på valdagen.
– Jodå, vi är nöjda med resultatet, medger Nosjrevan och tittar på sina vänner runt lunchbordet. Det är nog vi alla.
Flera instämmande röster hörs runt bordet. Tamar, en äldre kvinna, som är den som verkar ha mest att säga om saken, instämmer med Nosjrevan.
– Varför skulle vi inte vara nöjda? Vad har oppositionen att erbjuda, frågar Tamar retoriskt och fortsätter.
– De bara ljuger när de säger att regeringen inte vill gå med i EU. Du måste däremot förstå att det måste ske på våra villkor. På Georgiens villkor, säger hon.
Ett par av de andra nickar instämmande, även om en eller annan tittar bort. Det är tydligt att rösta på Georgisk dröm är normen vid bordet. Det är trots att byarna vid den Sydossetiska gränsen hyser proportionerligt lågt förtroende för regeringspartiet.
Ungefär varannan person, strax under rikssnittet på 54 procent, röstade på Georgisk dröm här. I jämförelse med andra byar på landsbygden är det dock betydligt lägre. Historiskt har invånare i byar röstat på regeringspartiet i betydligt högre utsträckning än i städerna. Det gällde även innan Georgisk dröms tid. På så vis sticker just den här regionen ut.
Norsjevan häller upp mer tjatja i glasen och förklarar vad Georgiens villkor för EU-medlemskap innebär.
– Vi vill ha det mesta med EU. Men det vi inte vill ha är dåliga relationer med de ryska soldaterna där borta, säger han och pekar mot bergen.
Vid bergens fotände syns en rysk militärbas. Den byggdes där efter att Ryssland gick in med trupp i Sydossetien år 2008. Formellt ockuperar Ryssland utbrytarregionen Sydossetien, och som av georgier benämns som Tschinvalidistriktet.
– Om oppositionen vunnit kanske vi hade fått krig. Det vill vi inte, säger Norsjevan.
Sydossetien har visserligen i praktiken varit självstyrande sedan Sovjetunionens fall. Men den ryska invasionen 2008 innebar att den sista etniskt georgiska befolkningen fördrevs på flykt.
Än i dag är det ett öppet sår för många georgier, och att ha relationer med Ryssland är stigmatiserat i de liberala Tbilisikretsarna. Många har, som en följd av invasionen 2008, bejakat en retorik som närmast kan liknas vid krigets Ukraina: relationer med Ryssland ska betraktas som paria och Georgiens territoriella integritet är helig.
Kanske just därför stack det i ögonen hos många när Georgisk dröms grundare Bidzina Ivanisjvili inför valet sade att Georgien ska be om ursäkt till Sydossetien för kriget 2008. Helt plötsligt föreslog Ivanisjvili att det var Georgiens fel att kriget blev av även om det var Ryssland som står ansvarig för invasionen.
Det var en förändring i en tidigare rådande retorik som präglats av ett närmande mot EU. Nästan nittio procent av befolkningen vill trots allt att Georgien ska gå med i EU.
För många kan det framstå som en motsägelse att regeringen de senaste åren har närmat sig Ryssland samtidigt som kriget i Ukraina rasat. Flygrutter har återupptagits mellan Tbilisi och Moskva, ryska investeringar i landet ökar och regeringen har inte fördömt Rysslands invasion av Ukraina.
Hur kommer det sig att världens kanske mest EU-vänliga land närmar sig Ryssland utan att förtroendet för regeringen minskar? Tvärtom verkar stödet för regeringen, trots befogad kritik om valmanipulation, ha ökat.
I byn Mejvrischevi är det bara ett stenkast till den faktiska gränsen mot Sydossetien. En kyrka kanske sjuttio eller åttio meter bort från husen bevakas av ryska soldater. Enligt några bybor kan man endast besöka den om de ryska soldaterna är på bra humör. Annars riskerar man att gripas.
Till skillnad från andra gränsområden saknas det staket i denna by som indikerar var det blir farligt att gå för långt.
– Vi här i byn vet det bara, berättar en äldre man som passerar. Han berättar att han heter Spiridoni Gigauri och säger att gränsen går vid de urgrävda vallarna för bevattning av fälten.
– Vi alla vet att man inte ska hoppa över dem, säger han. Då kan det gå illa.
Liksom personerna vid fruktträdgården är han nöjd med valresultatet.
– Det är bättre med stabilitet än något annat. Vi vill inte att något drastiskt ska hända här borta, säger han.
Spiridoni Gigauri lägger till att han inte förstår vad oppositionen skulle kunna göra bättre.
– Inga politiker kom hit för att prata med oss. Inte heller från oppositionen. Mest får vi ta hand om oss själva här i byn, konstaterar han.
En bil stannar till bredvid och en elektriker hoppar ur den. Männen hälsar kort på varandra innan Spiridoni ursäktar sig och går vidare. Medan elektrikern kollar mätarställningen vid en låda på en elstolpe berättar han att han inte begriper hur någon kunde rösta på Georgisk dröm.
– Vad har de gjort för att göra något bättre? Jag förstår inte varför de ska fjäska för Ryssland för. De ryska soldaterna stoppar oss ju från att besöka våra familjegravar, säger han.
Han säger att han heter Soray, men vill inte vara med på bild i reportaget.
– Om de får reda på att jag är kritisk mot regeringen kan jag få problem. Min lön kommer trots allt från dem, säger Soray som syftar på att han får betalt av kommunen och därmed indirekt Georgisk dröm.
– Jag vill att ni ska veta att inte alla här röstar på regeringen, även om det verkar så. Vi måste få till förändring. Folk är blinda som inte ser att landet är på väg i fel riktning.
Soray hoppar in i bilen igen och kör vidare för att fortsätta arbetsdagen. Det är inte första gången som personer som är anställda av kommunen dryftat liknande farhågor om att förlora sina arbetsinkomster.
Faktum är att statsvetare länge pekat ut individers upplevda ekonomiska beroende till statliga eller kommunala inkomster som en faktor som påverkas deras röstande. Det benämns ofta som regeringens ”administrativa” väljarbas.
Trots det kvarstår faktumet att oppositionen inte verkar ha nått brett ut till väljargrupper utanför storstäderna.
En förklaring kan vara resursbrist. Georgisk dröm har med den rysk-georgiske oligarken Bidzina Ivanisjvili bakom kulisserna en enorm förmögenhet. Det märktes inte minst på valdagen. I nästan varenda vallokal fanns en person från Georgisk dröm närvarande med en kamera. Det gick inte emot vallagen. Däremot påpekade flera oberoende valobservatörer att de kunde användas i skrämselsyfte för att hålla koll på att alla kom och röstade som de ”skulle”.
En annan förklaring är att oppositionen enades i ett sent skede. Det var inte förrän stora demonstrationer mot den auktoritära ”agentlagen” skedde under våren som oppositionen gick samman. Agentlagen anses av så väl människorättsorganisationer som EU-institutioner vara importerad från Ryssland. Den anklagas för att ha syftet att bryta ner ett fritt civilsamhälle.
När en liknande lag infördes i Ryssland 2012 medförde det att flera organisationer drabbades av förföljelse. Tolv år senare finns det knappt några fria civilsamhällesorganisationer kvar i Ryssland alls. Den lag som den georgiska regeringen införde under våren är liknar den ryska i både formuleringar och i införande.
När den georgiska oppositionen enades under våren kunde de enas om en sak: att avsätta regeringen. Däremot verkade det råda bred splittring när sakpolitik diskuterades. Både Georgisk dröm och oppositionens valrörelser präglades av ideologiska frågor framför praktiska som kan påverka människors vardag.
Frågor om hur skola ska finansieras eller brister i sjukvården har knappt diskuterats alls. Det verkar ha gynnat den sittande regeringen som trots allt kan erbjuda ett status quo. För väljare på landsbygden är det möjligen ett säkrare kort än en stadsbaserad opposition som knappt synts till i byarna.
Solen ger ner över bergen i fjärran när jag lämnar Mejvrischevi och äppleodlingarna. Det har varit skönt att komma bort från Tbilisis politik, även om händelseförloppet är fortsatt skyndsamt.
I telefonen syns nyheten att åklarmyndigheten ämnar väcka åtal mot president Salomé Zurabisjvili efter att hon anklagat Georgisk dröm för valfusk. Det är det första agerandet av regeringen sedan valdagen. Annars har de inväntat omvärldens reaktioner.
Det är bara att köra tillbaka till huvudstaden och presidentpalatset. Igen. Beskedet hon ska ge är väntat: att hon inte kommer ställa sig in för förhör.
Samtidigt har oppositionen börjat planera för bestående demonstrationer. I sociala medier ber de om tält. De hoppas på att väcka i liv samma anda som fick dem att enas under vårens proteströrelse.
Det skulle visa sig att det är lättare sagt än gjort.
Toppbild: Nosjrevan anser att en röst på oppositionen ökar risker för krig.
Följ Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av det georgiska valet.
