I Norrsken House i Kigali möts riskkapital, AI och visionen om Rwanda som Afrikas techhubb. Men bakom innovationsfasaden finns ett land där näringsliv och politik är tätt sammanflätade – och där utveckling går hand i hand med tystnaden. Det skriver Eric Luth och Clara Fröman.
Av Debatt 20 februari, 2026
Text: Eric Luth och Clara Fröman
På sikt vill svenska Norrsken, enligt vd Sara Kappelmark, ha ett kontorshotell i varje storstad i världen. Men än så länge har man bara byggt coworkinghubbar för ”impact-entreprenörer” på några få platser – såsom i Stockholm och Kigali.
I bägge husen springer unga, coola entreprenörer runt med sladdlösa hörlurar och driver kreativa startup-projekt. Vissa tjänar multum, andra går i konkurs. Man pratar enhörningar, hälsoappar och nya investeringar.
Det finns dock en stor skillnad mellan Norrskenhusen i Stockholm och Kigali. I Stockholm serveras ljummet bryggkaffe i pumptermosar. I Kigali står två baristor och gör espresso på närodlade rwandiska kaffebönor on demand.
När vi träffar den lokale chefen på plats i Rwandas huvudstad förklarar han passionerat hur inredningen bygger på hållbart, lokalproducerat trä. I farten introducerar han oss för Vubavubas vd (en e-handelsplattform som gör succé i Östafrika), innan han stolt pekar på Zipline-drönaren som hänger i taket – landets första enhörning (generöst tolkat, företaget började sin verksamhet i Rwanda men är baserat i Silikondalen).
Samma dag tillkännager, av en slump, Bill Gates på plats i Stockholm att hans stiftelse tillsammans med OpenAI ska skänka 50 miljoner dollar till AI-stöd för vårdkliniker i Rwanda – utvecklat av ett företag som sitter just i Norrsken House i Kigali.
Och bland de 22 000 gäster som besökte huset 2025 märks statschefer, utrikesministrar, entreprenörer och Angelina Jolie.
Rwanda är ett Janusland, byter ansikte när man minst anar det.
Under folkmordet 1994 dödades minst 800 000 rwandier, de flesta tutsier, på 100 dagar. Tutsistyrkan som segrade leddes av Paul Kagame, som några år senare blev landets president.
Å ena sidan ett land vars huvudstad växer fram som en regional hubb för AI, tech och hälsa – en ”proof of concept”-marknad som inkörsport för att expandera i Östafrika. Å andra sidan ett av världens fattigaste länder, med lägre BNP per capita än Tanzania och drygt hälften av Kenya.
Å ena sidan ett land som framställer sig som en progressiv och tillförlitlig aktör på den multilaterala arenan. Å andra sidan ett land där journalister dör under mystiska omständigheter och politiska motståndare tvingas i exil. Där presidenten ”vinner” presidentvalet med 99,18 procent.
Dubbelheten märks också i Norrsken-huset. Företag som Zipline och Vubavuba växer fram ur myllan som krattats av bland annat Norrsken, i ett av världens företagsvänligaste länder. Efter omfattande statliga och privata investeringar har landet Afrikas högsta fiberutbyggnad, tillförlitligt internet, stabil elektricitet och en välutbildad befolkning.
Men det är snudd på omöjligt att arbeta självständigt från politiken. Riskkapitalbolaget Crystal Ventures ägs av det styrande partiet RPF och det är enligt flera vi pratar med svårt att få stöd från utvecklingsorganet RDB om man inte står på politikens sida. I synnerhet som RDB:s vd, Jean-Guy Afrika, också är minister utan portfölj i regeringskabinettet.
På hubbar som Norrsken ser man sig som en del av landets vision, att bli ett medelinkomstland innan 2050. Den privata sektorn finns och är stark. Men knappast politiskt oberoende.
Orsaken till det ömsesidiga beroendet märks var man än rör sig. Allt, bokstavligen allt, präglas av folkmordet 1994. Trots att sju av tio rwandier är födda efteråt.
Tre övergripande principer har styrt arbetet för att snabbast möjligt resa sig från askan: enhet, utveckling och konsensus. Det gäller politiken, men också näringslivet och kulturen. I teorin kan konsensusdemokratin, som den lokalt kallas och där ett slags ständigt remissförfarande på alla nivåer ska se till att idéer stöts och blöts, framstå som inkluderande och stabiliserande. I praktiken har principerna använts för att utradera den politiska oppositionen, köpa näringslivets stöd och tysta kritiker.
Många i Rwanda beskriver det som ett underförstått socialt kontrakt mellan stat och medborgare. Staten utlovar stabilitet och gradvisa socioekonomiska förbättringar i utbyte mot lojalitet och tystnad. Dina barn får det något bättre än vad du har det, så länge du rättar in dig i ledet. Mängden poliser med tunga vapen bidrar till lydnad och ordning.
Utåt är president Paul Kagame, vid makten sedan 2000, en av vår tids kommunikativa genier. På ett svåröverträffat sätt har han lyckats använda både västvärldens skuldkänslor över att ha svikit landet under folkmordet och det egna landets snabba ekonomiska utveckling för att attrahera investeringar, statsbesök och inte minst goodwill. Rwanda är ett land man vill jobba med.
Men omvärldens intresse är trots allt inte bara ett resultat av framgångsrik strategisk kommunikation. Det är också ett resultat av att Rwanda har en av de mest effektiva förvaltningarna i Afrika med högutbildade tjänstemän högt upp i hierarkin, välutbyggd infrastruktur för vägar, elnät och fiberbredband samt exceptionellt låga korruptionsnivåer i en afrikansk kontext, lägre än både Tjeckien och Spanien enligt Transparency Internationals index för 2025.
En biståndskrona som investeras i Rwanda har högre sannolikhet att komma till användning än en biståndskrona som investeras i grannlandet Tanzania.
Viljan att samarbeta med Rwanda märktes i vintras. På en pressträff i december 2025 tillkännagav den svenska regeringen att man avvecklar biståndet till exempelvis Tanzania och Liberia. Rwanda, däremot, fick behålla nästan hälften.
Norrsken House Kigali fungerar som en central knutpunkt för att stödja startups i Östafrika med investeringar och kontorsytor, med målet att lösa lokala och globala utmaningar genom teknik.
Även om den nuvarande biståndsstrategin har löpt sedan 2020 och förlängts gång på gång tycks svensk närvaro i landet utvecklas snarare än avvecklas. Och i takt med Rwandas ekonomiska tillväxt har insatserna successivt gått från primärt humanitärt bistånd till långsiktiga utvecklingsinsatser. Svenska biståndsarbetare vi möter beskriver Rwanda som ett land där man vill verka, där det är kul och utmanande att verka, med välutbildade, klipska och självständiga lokala kollegor. En biståndsmottagare som ställer krav, och vänder sig till flera aktörer för att strategiskt kunna välja ut gynnsamma projekt.
Samtidigt är det ett land som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, inte minst yttrande- och pressfrihet. Val hålls men internationella experter menar att de varken är fria eller rättvisa och ger lite utrymme åt en opposition att ta plats.
Under president Kagames styre är det riskabelt att kritisera regeringen, i synnerhet honom själv, och det som sägs bör vara i linje med regeringens hållning. I vissa fall kan man kommentera hur saker genomförs, men inte vad. Det gör att alla som verkar i Rwanda, inklusive näringsliv och övriga aktörer, behöver vara inställsamma mot Kagames sätt att styra landet. Som i fallen med Crystal Ventures och RDB.
Riktar vi blicken västerut syns en fortsättning på det etniska kriget mellan tutsier och hutuer. Rwanda bedöms mot sitt nekande vara en aktiv part genom rebellgruppen M23 i det pågående kriget i östra Kongo-Kinshasa (DRK). M23 anklagas för att ha begått flera krigsbrott och fördöms av EU för kränkningar av DRK:s territoriella integritet. Trots att fredsavtal mellan länderna skrevs under i Washington 2025 (under Donald Trumps närvaro) pågår kriget än. Man hinner inte röra sig länge i västra Rwanda innan man ser militärkonvojer passera förbi.
Sverige befinner sig i en biståndspolitisk rävsax. Regeringen har dragit in biståndet till Tanzania med motiveringen att landets socialistiska styre bidrar till att det är svårt att säkerställa biståndets effekter. Samtidigt är det inte okontroversiellt att Sverige fortsätter att ge bistånd till Rwanda, vars regering visserligen har en effektiv statsförvaltning där bistånd kan ge bra utväxling, men samtidigt inskränker medborgarnas demokratiska rättigheter och dessutom är part i ett pågående krig. Regeringen tycks inse samma sak, med tanke på att man har stoppat samarbetet med Rwanda för utsläppsminskningar under Parisavtalets artikel 6.
Rwanda, som gjort en häpnadsväckande resa de senaste 30 åren och likt fågeln Fenix rest sig ur askan, är i dag en väl ansedd aktör på den internationella arenan. Men vad finns under ytan om man skrapar på fasaden? Vilket Rwanda är det verkliga Rwanda?
Den frågan är svår att svara på när det fria ordet tystas och den politiska oppositionen fördrivs.
Text: Eric Luth är vice vd på tankesmedjan Fores och ansvarig för klimat- och miljöfrågor. Clara Fröman är projektledare för Fores biståndsprogram.
