Analys om Demokrati, Rwanda

Bland minnen och drömmar om förening och förnyelse skapas Rwandas digitala mål

Visionen för Rwanda är att år 2030 vara en ”smart nation”. Men vilken roll spelar historien? Ewa Thorslund skriver om sina dubbla intryck efter en resa till Rwandas huvudstad Kigali.

Av Ewa Thorslund 11 juni, 2021

Kranier och ben. Från golv till tak.  

De flesta som besöker Rwanda börjar sin resa här: i folkmordets epicentrum på The Genocide Memorial i Rwandas huvudstad Kigali. Jag är inget undantag.  Min guide tar mig vänligt och effektivt igenom rum efter rum. Benen är staplade i högar. Han berättar om vad vi ser även om det inte behövs några ord. En del av benen verkar vara lårben. Från vuxna människor. Det är helt omöjligt att ta in. 

Guiden håller ihop genom de första rummen. Men i det tredje rummet med trasiga kläder, omaka skor och ett litet smutsigt täcke med Superman-mönster sätter han sig ner och börjar gråta.

Han gråter länge, och jag noterar att han har en liten tygnäsduk med broderade blommor på. Efteråt ber han mig om ursäkt. Hans pappa avrättades under folkmordet 1994. Han själv var då 4 år. Han säger att han inte riktigt vet om han kommer ihåg pappans ansikte, eller om minnet är från fotografier han sett.

Innan jag reste till Rwanda så var det många som varnade mig. Jag fick veta att landet är en brutal diktatur. Att folket inte är att lita på. Att styret inte är att lita på. Att det man får se… är just till för att… visas upp. 

Och det, från människor som följt utvecklingen i landet under en längre tid. 

Men jag fick också innan min resa – av människor som följt landet under en längre tid – höra att det är Afrikas pärla: Högeffektivt. Vänligt. Funktionellt. Ofarligt.

Så nu står jag här och stirrar på benen från de döda och måste välja sida. Bestämma mig för vad det är jag sett. Jag har sett sorgen. Så mycket sorg. Jag har också sett en vilja av stål. En vilja att ta sig vidare. Jag har mött en respekt för andra människor – men också fått höra om en stor besvikelse. En besvikelse på en omvärld som lämnade Rwanda i sticket när mer än en miljon människor mördades på lite drygt tre månader under senvåren och sommaren 1994. 

Allt finns väl beskrivet och dokumenterat. Ansvaret diskuteras alltjämt. Framförallt utanför landets gränser.

Själva folkmordet föregicks av ett blodigt inbördeskrig och därförinnan av många års hatisk retorik och en avhumanisering av landets minoritetsbefolkning. 

I bakgrunden ligger rasbiologi, mätning av skallar, och en indelning och klassificering av människor. Ett resultat från kolonialtiden. 

Folkgrupperna i landet ställdes mot varandra. Rustades med id-kort så att det inte gick att ta miste på vem som var högre respektive lägre stående.

FN fanns på plats i Rwanda vid tiden för folkmordet 1994, men drog ner sina styrkor och såg till att främst rädda sina egna medarbetare ut ur landet. Något som kraftfullt kritiserats i efterhand. Före detta statsminister Ingvar Carlsson, som var ordförande i FN:s oberoende Rwanda-kommission, har beskrivit perioden som den sorgligaste och mest förnedrande i FN:s historia. 

FN har idag överhuvudtaget inget förtroendekapital i Rwanda.

Hur går man då vidare efter en sådan händelse? Hur kommer ett land på fötter? I Rwanda är det framförallt viktigt att inte glömma det som hänt. Överallt ser man ordet Kwibuka. Det betyder ”att minnas”. Dessutom ska man förenas och förnyas. Remember. Unite. Renew. Som ett mantra.

Rwanda är ett litet land. Mindre än Dalarna. Mitt i södra Afrika. Utan egen kust, och med gränser till Uganda, demokratiska republiken Kongo (DRK), Burundi och Tanzania. Landet ligger nära ekvatorn och är därför mycket bördigt. Och enormt vackert. De tusen kullarnas land. Men det är fattigt. Och samtidigt högteknologiskt. Kigali är rent och snyggt. Det sägs att man kan gå ut själv mitt i natten utan att vara rädd. Det är också kameror precis överallt. Kör du minsta lilla för fort så kommer det en bot på direkten. Digitalt. 

Det rwandiska narrativet är i mediesammanhang polariserat. Å ena sidan, en bristande öppenhet och demokratisk ordning, å andra sidan, en spirande tech scen. Afrikas Singapore. Satsningen på teknikutveckling och innovation är strategisk och massiv. Det finns en noll-vision gällande korruption. På alla nivåer i samhället. Privat som offentligt.

Landet har också på många sätt skapat en stabilitet efter folkmorden. Rwanda har en stark ekonomisk tillväxt och den dominerande jordbrukssektorn ersätts av en växande tjänstesektor. Majoriteten av landets befolkning står dock utanför arbetsmarknaden och lever i fattigdom.

Den svenska regeringen har i ett beslut från januari 2020 en strategi för utvecklingsarbetet i Rwanda för åren 2020-2024. Den innehåller i sin nulägesbeskrivning väldigt mycket ”å ena sidan, å andra sidan”. Det är skrivningar som: ”ett av världens fattigaste länder trots viktiga framsteg gällande fred och försoning, ekonomiska och sociala rättigheter, liksom jämställdhet. Den starka ekonomiska tillväxten är inte tillräckligt inkluderande vilket riskerar att skapa spänningar. Det stora investeringsbehov som finns – i kombination med låga privata investeringar, begränsad inhemsk resursmobilisering och minskande gåvobistånd – har lett till att statsskulden ökat” och ”en låg grad av korruption och en stark statlig kontroll och inblandning i det privata näringslivet, riskerar att hämma en dynamisk och innovativ utveckling.”

I den svenska strategin för utvecklingsarbetet i Rwanda står också att ”en politisk situation – som efter folkmorden 1994 präglas av säkerhet, nationell enighet och försoning – är på bekostnad av politisk pluralism”.

Någon sa till mig att ett val i Rwanda, är mer som ett bröllop. Ett ställe där man visar sin lojalitet snarare än att göra ett politiskt ställningstagande.

Enligt amerikanska Freedom House ligger Rwanda risigt till i 2020-års internationella mätning och jämförelse gällande politiska rättigheter och medborgerliga friheter.

Den svenska regeringen skriver dessutom följande i sin nulägesanalys från 2020: ”Begränsad tillgång till makt och röst hos marginaliserade grupper utgör en nyckelutmaning och det demokratiska underskottet är betydande. Samtidigt finns tecken på att regeringen vidtar åtgärder för att stärka mänskliga rättigheter och två nya partier valdes in i parlamentet 2018. Mekanismer för ansvarsutkrävande är svaga och påverkas av snåriga procedurer för registrering för det civila samhället och av självcensur inom mediesektorn. En ökande tillgång till social media bidrar till stärkt debatt. Hbtq-personer stigmatiseras vilket kringskär möjligheten till likabehandling. Rwanda arbetar aktivt för att stärka jämställdheten och kvinnors ställning. Trots detta möts kvinnor av diskriminering, begränsad tillgång till land och finansiella tjänster, liksom en könsstereotyp syn på kvinnans roll, och fattigdom slår hårdare mot kvinnor”.

Landet har de facto en lång väg att gå gällande mänskliga rättigheter, och man sägs inte riktigt våga öppna upp landet efter folkmorden. 

Konsensuspolitik är allt i Rwanda. Att alla strävar åt samma håll.

Rwandas president och regering anses samtidigt vara väldigt lättillgänglig och progressiv. Många är utbildade i Sverige. Man vill vara liberal. Man vill vara ett högteknologiskt land. Man vill ligga steget före vad gäller jämställdhet. 

Rwanda är det första landet i världen med en kvinnlig majoritet i den lagstiftande församlingen. Det är 45 kvinnor vs 35 män. Talmannen är kvinna. Och, i sittande regering är en tredjedel ministrar kvinnor. Det ska vara minst 30 % kvinnor i allt som initieras av det offentliga. Så säger lagen.

Framsteg har alltså gjorts på ett riksplan, men det finns fortfarande stora orättvisor att ta tag i runt om i landet. I verkligheten och vardagen. Kvinnor har en lägre utbildningsgrad än män, och kvoten våld i hemmet är hög. Män och pojkar har haft, och har alltjämt, ett högre värde. Anses som viktigare i samhället. Det hela är förstås också en generationsfråga. Hos en äldre befolkning (läs:män) anses kvinnan fortfarande som ett hot. 

Man kan fortfarande få höra uttryck som ”The man is the head of the family. The woman is the hat.”

Men, för att inte snedvrida bilden helt, så görs det också insatser för att till exempel utvidga dagens föräldraledighet (tre månader) till att även omfatta unga pappor, och på ett antal företag finns det dagisverksamhet som ska stödja den unga familjens vardagspussel.

Haguruka betyder ”stand up” och är namnet på en rwandisk NGO bildad 1991 som verkar för barns och kvinnors rättigheter. Organisationen har bland annat utbildat lokala medlare runt om i Rwanda som ska lösa könsrelaterade tvister. En avgörande faktor för kvinnors möjlighet att skapa ett liv och egenmakt är rätten att äga mark. 

Folkmordet 1994 lämnade bland annat efter sig väldigt många änkor, ett oklart landägande, och självklart ett enormt behov av att överleva och bygga någon form av framtid. En annan faktor är – återigen – att Rwanda är väldigt litet till ytan och väldigt fattigt. Jordbruket är högst småskaligt. För husbruk. För att komma ur det krävs många gånger att man går samman med andra. Får volym. Men då gäller det också att man vet vem som äger vad.

Det svenska Lantmäteriet finns på plats i Rwanda och bygger tillsammans med Haguruka kunskap och kapacitet på lokal nivå. De utbildar tillsammans lokala ledare och beslutsfattare om rådande lagar, regler och processer. De genomför dessutom tillsammans informationskampanjer gentemot befolkningen runt om i landets 30 autonoma distrikt. 

Come Ndemezo är jurist och arbetar på Haguruka sedan 2015. Han är stolt över sitt arbete och ser att han gör ett viktigt och långsiktigt arbete när han ökar förståelsen kring att en jämställdhet mellan könen inte nödvändigtvis är ett hot i ett fortfarande mycket patriarkalt samhälle. 

Lantmäteriet och Haguruka åker tillsammans runt i Rwanda, samlar människor och berättar – på ett pragmatiskt sätt med enkla moduler och illustrationer som visar även den som inte kan läsa och skriva – att kvinnor har samma rättigheter som män när det gäller landägande. 

Men för att systemet ska fungera, i praktiken, så kan man inte göra upp i godo. Och papper som skrivs under, måste också registreras. Ytterligare en effekt av folkmorden 1994 – och alla de människor som flydde landet – är att det fortfarande finns oklarheter gällande vem som äger vilken mark.

Det saknas idag formella ägare till cirka 10 % av fastigheterna i Rwanda. Den rwandiska lantmäterimyndigheten RLMUA arbetar på olika sätt för att få ordning på land- och fastighetsägandet runt om i landet. Både ur ett historiskt och i ett framåtsyftande perspektiv. I sin strävan att skapa en modern och sammanhållande myndighet har man tagit stort intryck av den svenska Lantmäterimyndigheten. Det har blivit så framgångsrikt att Rwanda nu (2021) är rankad som nummer 3 i världen när det kommer till effektiv fastighetsregistrering i Världsbankens jämförelse gällande föreutsättningarna för lokalt företagande utifrån t ex tillgång till el, krediter, samt skatter och arbetsrättsliga regler. Noteras bör att Sverige i samma undersökning – och gällande just registrering av fastigheter – hamnade på en 9:e plats.

En jämnare och laglig fördelning av land är en av de viktigaste faktorerna för att ta sig ur fattigdom, och en hörnsten i en modern och fungerande demokrati. Med regelrätta lagfarter får den enskilde medborgaren en ekonomisk trygghet, statskassan växer och nya konflikter kan undvikas. Ett fungerande och rättvist landägandet stävjar och förebygger korruption, och utgör själva basen i ett stabilt bank- och finanssystem.

Lars Lindgren, ansvarig för svenska Lantmäteriets verksamhet i Kigali, har en lång erfarenhet av arbete med landägande och landfrågor runt om i världen. Han berättar att en av utmaningarna för Rwanda är att klara av en förväntad fördubbling av landets befolkning fram till år 2050. Från 11 till 22 miljoner. För att klara försörjningen krävs att landets resurser används bättre. Mer effektivt. Man måste bli självförsörjande Det är man inte är idag. Man måste både ta bättre hand om de rikedomar som redan finns inom t ex gruvindustrin och de tre t:na (tenn, tantal och tungsten). Men man måste också bygga ny industri. Modern industri.

Visionen för Rwanda är att år 2030 vara en ”smart nation”. När jag landar på Kigalis flygplats tas jag direkt emot av en liten R2D2-liknande robot som tar min temp och som pladdrar på (svårt att höra). Mitt i en global pandemi och nedstängning av samhället anses ändå tech-industrin i Rwanda på många sätt blomstra. Från beslutsfattarnas sida vill man snabbt anpassa det regulativa ramverket till de behov som finns för att t ex öka exporten, attrahera talanger, och tillgängliggöra kapital. 

Inom IT-området har man tidigt avreglerat den statliga telekomsektorn, byggt ut fiber i landets alla delar, digitaliserat offentliga tjänster, och är nu på väg att nå ett mål om 4G i 98 % av landet. Man skapar även policys för delning av data i syfte att underlätta för AI-utveckling. 

Enligt Esther Kunda (Director General, Innovation and Emerging Technologies, Ministry of ICT and Innovation) så är ett högt förtroende för samhällets institutioner helt avgörande för omställning och digitalisering. 

I Rwanda finns – enligt henne – en enormt stark vilja till förändring. Det finns disciplin och effektivitet, och man är högst medveten om att korruptionen måste ner till noll. Inom det offentliga finns strikta lagar gällande mutor. 

Rwanda har ett mål om att 60 % av den vuxna befolkningen år 2024 vara “digital literate”. Det innebär bland annat att man ska vara on-line och använda Irembo, en tjänst där idag 200-300 offentliga tjänster (som t ex körkortsansökningar) finns digitalt tillgängliga. Hur ska det då gå till? De flesta rwandier är trots allt väldigt fattiga och – enligt flera jag talar med – misstänksamma, men samtidigt angelägna att lära nytt. 

Man har ett initiativ från statens sida där medborgarna tränas digitalt genom ambassadörer som skickas ut på landsbygden. Unga människor tränar äldre. Den unga personen får i motprestation en summa pengar från staten för att starta sin egen verksamhet. Dessutom erbjuds personen tillgång till internet och andra faciliteter som en arbetslokal och en skrivare. Den unga personen blir dessutom en slags agent för en bank eller en mobiloperatör och skapar – genom att ge tillgång till ett bankkonto eller en mobil betalningslösning – en finansiell inkludering i samhället då många människor idag står helt utanför det traditionella banksystemet. 

I Rwanda är det alltså A och O att hålla nere korruptionen om man ska lyckas locka kapital till landet. Och, landet lockar idag både kapital och utländska etableringar. Dessutom läggs många internationella konferenser och konvent i Rwanda, och helt nyligen etablerade fotbollens stora maktorganisation FIFA sitt tredje Afrika-kontor i det lilla, lilla landet som egentligen inte alls är en fotbollsnation. Man är helt enkelt bra på att locka till sig etableringar.

Om vi zoomar ut, så påverkas Rwanda förstås av vad som händer i regionen och i det Afrika som ligger söder om Sahara. Ekonomin och det säkerhetspolitiska läget är särskilt ansträngt just nu. Covid, torka, svält, ekonomisk nedgång, och en upptrappning av det jihadistiska våldet i närliggande länder som Mocambique och Demokratiska republiken Kongo (DRK) påverkar hela regionen och självklart även Rwanda. Enligt den svenska regeringens bild så bidrar den regionala instabiliteten till en svårförutsägbar dynamik och förhöjd konfliktrisk. Bland annat kan skyddsbehövande från närliggande länder öka trycket på Rwanda framöver.

Men, sammanfattningsvis så har det ändå skapats en stabilitet i Rwanda efter 1994, och människor lever idag de facto sida vid sida. Som rwandier. 

När jag går längs med en gata i Kigalis muslimska kvarter blir det uppenbart att inte bara kristna och muslimer lever sida vid sida. Så gör även fattiga och rika. Vartannat hus är fint och påkostat, vartannat är ett påvert ruckel. Det är så det är. Man lever inte uppdelat. Under de fasanfyllda månaderna 1994 tog många livrädda människor sin tillflykt till kyrkor. Sökte, och trodde sig ha, skydd där. Det blev deras stora olycka. Det var en dödsfälla. Så slutade många – framförallt tutsier – sina liv under folkmordet. Instängda. 

Men, i landets moskéer vågade sig bödlarna inte in. Det blev en skyddad zon. Det har förstås bidragit till att kristna och muslimer idag just lever sida vid sida. Man litar på varandra. Man är tacksam för den hjälp man faktiskt fick.

Nu vill man göra saker och ting på sitt sätt. Utan inblandning från omvärlden. Utan hjälp och bistånd. I dialog med sin omvärld. På lika villkor.

Ewa Thorslund har tidigare arbetat som direktör för Statens medieråd samt som näringspolitisk expert för it- och telekomindustrin. Hon har också varit vd för branschorganisationen TU.  

Bild: Heminem90, Creative Commons.

Av Ewa Thorslund