Den 31:a juli 1988 detonerade en hemmagjord bomb utanför dörren till Srinagar Telegraphs kontor. Trettio år senare har konflikten i Kashmir skördat långt över 70 000 människoliv och 2018 ser ut att bli ett av de mest våldsamma åren.
Av Gäst 22 november, 2018
Omgärdat av blågröna berg, pudrade av tunn novembersnö, ligger sjön Dal. Stålblå och böljande mjuk som smält tenn i botten av en fjällgryta. Bland de hundratals husbåtar som ligger förtöjda här lyser ljuset endast hos ett fåtal.
– Situationen är värre än på länge. Det känns som vi är tillbaka på 1990-talet igen, säger Rahman. En av många bekymrade hotellägare i Srinagar, Kashmirdalens huvudstad.
2018 har varit ett av de mest våldsamma åren i regionen på länge och turisterna har uteblivit.
Kashmir brukar ofta kallas en av världens mest svårlösta konflikter. De flesta fredsförsök har misslyckats och lika många vapenvilor har fallit samman. 1947 delas det tidigare Brittiska Indien i två självständiga stater: Indien och Pakistan.
Kashmir som vid tiden, trots sin övervägande muslimska befolkning, styrdes av en hinduisk maharadja, vilket närmast kan beskrivas som kungen av ett furstendöme, skulle få bestämma sin egen framtid genom en folkomröstning. Men medan förberedelserna pågick utbröt stridigheter i området då beväpnade grupper från norra Pakistan trängde in i Kashmir. Maharadjan vände sig då till Indien för beskydd, som i utbyte krävde att Kashmir anslöt sig till dem vilket maharadjan gick med på innan den utlovade omröstningen hann genomföras.
Dagen efter att avtalet undertecknats sattes indiska marktrupper in, ett drag som utmynnade i krig mellan Indien och Pakistan. 1949 fick FN till stånd en vapenvila och en stilleståndslinje drogs mellan de stridande som delade Kashmir och dess befolkning i två delar. 1962 blossade ännu ett krig upp, den här gången efter att Kina invaderade Aksai Chin, ett obefolkat hörn av Kashmir av strategisk betydelse för Kina, som efter två månader vann kriget.
1965 och 1971 bröt kriget mellan Indien och Pakistan ut på nytt. Det senare föranleddes av att Östpakistan, med indiskt stöd, bröt sig loss från Västpakistan och utropade sig som den självständiga staten Bangladesh. Tusentals civila och stridande dödades innan Pakistan tvingades kapitulera. 1972 undertecknades Simlaavtalet av premiärministrarna Ali Bhutto och Indira Ghandi.
En kontrollinje upprättades vilken i stort sett följde den som drogs redan 1949.
Enligt avtalet förband sig Indien och Pakistan att respektera kontrollinjen till ett fredsavtal om Kashmir ingåtts. Båda länderna har sedan dess hundratusentals soldater utposterade längs gränsen och den konflikt som länge utkämpats mellan Indien och Pakistan har sedan i slutet av 1980-talet istället fått prägeln av ett gerillakrig mellan indiska säkerhetsstyrkor och lokala militanta grupper.
Både Indien och Pakistan gör i dag anspråk på hela regionen och betraktar varandra som ockupationsmakter.
Inget av länderna stödjer möjligheten att Kashmir ska få en status som självständig stat.
**
Attackhelikoptrar, under bågnande rotorblad, står hotfullt uppradade längs landningsbanan och symmetrisk taggtråd minerar fälten bortom tarmacen. Den internationella flygplatsen i Srinagar är i själva verket en militär flygbas som tillåter kommersiell trafik. Stadsbilden präglas annars av cementblock, betongbefästningar och vägspärrar.
Srinagar är en stad under belägring.
Konfliktens nya skepnad har drivit säkerhetsstyrkorna in i städerna och byarna i jakten på de som i Indien kallas terrorister.
Sent 1980-tal korsade hundratals unga kashmirer stilleståndslinjen för att få vapenträning i Pakistan och återvände därefter för att ansluta sig till separatiströrelsen. De kallade sig Jammu and Kashmir Liberation Front (JKLF). Rörelsens ledare, Yasin Malik känd som den första pojken från Kashmir som slog tillbaka, hävdar att de startade den väpnade kampen för att deras fredliga protester misslyckades.
– Våra fredliga protester misslyckades för att det inte finns någon plats för fred i Kashmir, säger Yasin Malik i en intervju med den indiska tidningen Voice of Youth.
Istället möttes de, enligt Yasin Malik, av ökända paramilitäriska förhörscenter från vilka ungdomar återvände stympade, förnedrade och psykiskt nedbrutna. Deras föräldrar misshandlades och dricksvattnet kontaminerades.
– Det var den generationens anledningar att ta till vapen.
Enligt en studie av den amerikanske forskaren Max Boot överlever ett genomsnittligt väpnat uppror i fjorton år. I Kashmir har upproret, som det lokalt talas om som Kashmir Uprising, pågått i över trettio år och ingen lösning är ännu i sikte. Tvärtom har våldet, sedan sommaren 2016, trappats upp efter att den omåttligt populära rebelledaren Burhan Wani skjutits ihjäl av indiska säkerhetsstyrkor.
Dödandet av Wani, som i Kashmir jämförts med Che Guevara, slungade den kashmiriska folkresningen in i en ny ursinnig fas. Indisk underrättelsetjänst fruktar nu att 2018 kommer sammanfattas som det värsta året någonsin beträffande rekrytering av ungdomar bland de dominerande separatistgrupperna Hizbul Mujahideen och Lashkar-e-Toiba.
Stödet från Pakistan är ett av de officiella svaren på vad som håller motståndet vid liv. Ställs samma fråga i gränderna runt gamla stan i Srinagar är förklaringen annorlunda. Här sitter skäggiga män i pakistanska huvudbonader, hukade över glas med rykande te. De kallar sig frihetskämpar.
Flera av dem har suttit fängslade åtskilliga gånger. Någon är precis frisläppt. Alltid administrativt frihetsberövande under den arbiträra föreskriften PSA (Public Safety Act) som gör det möjligt att frihetsberöva människor utan formella anklagelser eller rättegång i upp till två år. Amnesty har i flera rapporter kallat föreskriften för brott mot mänskliga rättigheter.
– Folk som framför sina åsikter tas ur omlopp, säger en av de skäggiga männen som bär jaktväst över sin långskjorta.
– Men i Kashmir är alla fångar. Myndigheterna stänger av våra telefoner, de blockerar internet. De förbjuder oss att lämna våra hem.
Han syftar på de notoriska utegångsförbuden. Mellan 2016 och 2017 beordrades 168 utegångsförbud i regionen där de längsta varade i över 50 dagar. Den verkliga krutdurken i Kashmirdalen är dock författningen AFSPA. Armed Forces Special Powers Act ger militären befogenheter att döda och förstöra egendom i så kallade oroliga områden. Den skyddar också militär personal från personligt ansvar och åtal, vilket skapat en kultur av fullständig straffrihet. Enligt Human Rights Watchs rapport Getting Away With Murder är övergreppen som begåtts under AFSPA ett av de främsta rekryteringsverktygen bland de militanta grupperna.
**
Inklämd i bagageutrymmet på en kollektivtrafiktaxi tillsammans med fyra andra tar vi motorvägen söderut. Höga betongmurar sträcker sig kilometervis längs båda sidor om vägen. Slarviga sandsäcksvärn och pansarfordon markerar in- och utfarter.
Någonting som är mer påtagligt här än på många andra ställen är kashmirernas misstänksamhet, inte minst mot främlingar men också mot varandra. De sänker ofta rösten när någon närmar sig och bland okända diskuterar de ogärna problematiska ämnen. Men i skuffen på tatajeepen bryter plötsligt Abdullah tystnaden.
– Kashmir är världens mest militäriserade zon, utbrister han medan vi kryssar oss genom vägspärrarna. En indisk soldat på åtta kashmirer, inte ens Palestina kommer i närheten.
– En fullständig demilitärisering från båda sidor gränsen är det första steget, säger Abdullah och betonar båda. Det måste ske om vi ska få se någon positiv utveckling i dalen.
Som en region vars huvudsakliga inkomster kommer från småskaligt jordbruk, slöjdarbete och turism är det lätt att föreställa sig de ekonomiska fördelarna som en integration med det snabbväxande Indien skulle innebära.
– Ekonomisk tillväxt och utveckling, grymtar Abdullah. Och vår värdighet? Yttrandefrihet? Han nickar mot den klarrödmålade muren längs vägen som var hundrade meter, på både engelska och urdu, proklamerar: You’re being watched, armed response to trespassing. Vi tvingas se detta varje dag, vem har gett dem rätten att övervaka oss?
Historien har lärt oss att självständighet inte är någon garanti för yttrandefrihet och riskerna med det maktvakuum som en demilitärisering och ett utträde skulle innebära är många.
– Lyssna, Abdullah låter uppgiven. Det skulle i så fall vara en intern angelägenhet och ingenting vi påtvingats. Det skulle vara enklare att leva med.
– Och straffriheten, de skjuter först och frågar sen. Varje dag skjuter de på oss utan påföljder.
Vi är på väg till Pampore, en by drygt 15 km söder om Srinagar. Dagen innan har Muhammed Amin Mir skjutits ihjäl av indiska säkerhetsstyrkor och stora protester utbryter på kvällen när kroppen återförs till hembyn Pampore.
Enligt ögonvittnesuppgifter till lokaltidningen Rising Kashmir var kroppen lemlästad bortom all igenkänning. Flera personer skadas i protesterna och säkerhetsstyrkorna beordrar fullständig nedstängning. Amin anmäldes försvunnen av sin familj den 29:e juli tidigare i år.
Den 2:a augusti postade han en bild på sig själv på sociala medier poserandes med en AK47.
Standardförfarandet när ungdomar i Kashmir aviserar att de anslutit sig till det väpnade motståndet. Amin arbetade som mjölkbud på Khyber Milk och skulle gifta sig inom en månad vid tidpunkten för sitt försvinnande.
Tre månader senare är han död.
Medellivslängden för medlemmar ur motståndsrörelsen i Kashmirdalen är ett till två år. Nyheten får bara en liten spalt på förstasidan i Rising Kashmir den andra november. Information om en handfull andra dödsskjutningar runt om i regionen ska också få plats.
Pampore är tomt på invånare, affärerna är igenbommade och teserveringarna övergivna. Nervösa soldater i full utrustning patrullerar gatorna och de som varit på plats under natten värmer sig runt brinnande tunnor. Situationen är återigen under kontroll men nedstängningen kommer pågå i ytterligare fem dagar. Abdullah avslutar vårt samtal med viss hopplöshet:
– Det sorgliga är att våra liv står still. Ungdomarna är arbetslösa, trots att de har utbildning. Bristen på möjligheter gör dem frustrerade. Det finns så mycket lidande här i dalen och detta krig över geografi har tagit ut sin rätt på vanliga människors liv. Vi vill leva normalt som alla andra.
