Efter en lång resa genom Europa är Greta Thunberg framme i protesternas Georgien. Över en pizza berättar hon för Rasmus Canbäck om sin kritik inför det kommande klimattoppmötet Cop29 i Azerbajdzjan, sin egen aktivistiska resa och hur klimatmötet riskerar att bli ett politiskt redskap i händerna på regimer som kränker mänskliga rättigheter.
Av Rasmus Canbäck 5 november, 2024
Utanför caféet kör busslaster med kravallpolis förbi in mot parlamentet. Om några timmar kommer bilder på demonstranter att kablas ut över världen. En av dem kommer vara Greta Thunberg, men än så länge är det få som vet att hon är i Georgien.
– Jag har åkt hit från Stockholm, korsat kontinenten. Det har varit en väldigt häftig upplevelse där jag fått stanna till i massor med olika länder, träffat lokala aktivister och fått lära mig olika politiska sammanhang lokalt och nationellt. Jag är väldigt tacksam över att få göra den här resan, säger hon och rabblar upp länderna hon rest igenom: Ungern, Bulgarien och Turkiet är några av dem.
– Det intressanta är att ju mer auktoritärt ett land är, desto mer verkar befolkningen visa upp sina bästa sidor.
Snart är hon framme vid slutmålet. Eller så nära hon kommer slutmålet åtminstone. Azerbajdzjan, där klimattoppmötet Cop29 ska hållas, har stängda landgränser. Formellt handlade det fram till nyligen om covidrestriktioner. Numera hävdar regimen att det handlar om säkerhet. Greta Thunberg har en princip om att aldrig flyga, vilket gör att hon inte kan komma in i den slutna diktaturen.
– Befolkningen i Azerbajdzjan är instängd. De kan inte resa in eller ut genom landet, förutom genom flygplatsen. Även om jag kunde åka dit hade jag inte gjort det. Jag vill inte legitimera regimen, förklarar Greta Thunberg.
Några förhoppningar om klimattoppmötet har hon inte heller.
– Det enda man kommer att komma fram till är kryphål, mer förhandlingar och symboliska beslut som ser bra ut på pappret, men som egentligen bara är Greenwashing, säger den idag 21-åriga Greta Thunberg.
Planen är nu att stanna i Georgien fram till att Cop29 börjar. Därefter ska hon resa vidare till Armenien.
– Där vet jag inte hur länge jag är kvar. Men för varje dag kommer det fem olika saker som förändrar läget helt, som jag ändå måste anpassa mig till. Jag tar en dag i taget.
Vad är det för frågor du tänker lyfta när du är här?
– Det är ju dels att nyttja Cop-plattformen för dessa frågor. Vi kan inte fortsätta som vi gör nu. Vi kan inte låtsas som att en konferens, som ger legitimitet åt auktoritära stater, som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter…
Längre hinner hon inte innan hon avbryts av personalen på caféet. En ung kille kommer fram med en surdegspizza.
– Den är vegansk. Vi bjuder på den, säger han.
Greta Thunberg skrattar försiktigt och tittar storögt på pizzan.
– Jag har inte hittat någon vegansk mat på två dagar och levt på salta pinnar. Broccoli… det var länge sedan, säger hon och tar en bit.
Händer det här ofta?
– Oftast händer det efter maten. Då vill de bjuda på desserter och jag är egentligen för mätt för att äta dem, men måste låtsas. Jag vet aldrig hur jag ska reagera på det. Jag har inte lärt mig, säger hon och blir sedan tyst.
– Erkänn att det här kommer vara innehållet i hela artikeln! Nåja, var slutade jag?
Du sade att klimatkonferenser utnyttjas av auktoritära stater.
– Just det. I länder som i Sverige är många väldigt förvånade när man pratar om hur klimataktivism, HBTQ-rörelse, mänskliga rättigheter hänger ihop. Men i länder där man utsätts för repression och kränkningar till vardags ser aktivister en tydligare koppling. Vi kan så klart inte prata om klimat innan vi tillgodosett våra grundläggande mänskliga rättigheter. “Vi kan inte prata om klimat om vi inte kan gå ut på gatan och hålla ett plakat”, säger de. Tyvärr är klimatkrisen väldigt brådskande, så det måste ske samtidigt. Klimataktivism och mänskliga rättigheter är förenade.
När växte den här insikten fram hos dig?
– För varje dag. Mer och mer. Ursäkta…
Greta Thunberg hostar till av ett pepparkorn från pizzan.
– Jag har vatten här… vänta, säger hon och tar upp en halvlitersflaska i aluminium, från en konferens i Stockholm från 2022, som hon förvarar i sina byxor.
Det är det värdefullaste jag har, skämtar hon.
– Jag letade länge efter ett par praktiska byxor där jag kunde få plats med den här. Nästa gång jag startar en sittstrejk är det för flickors rätt till fickor i byxorna, säger hon och tar en klunk.
Bilden av henne som enbart intresserad av klimatet menar hon alltid varit felaktig.
– Det var ju inte alls klimat som jag engagerade mig för först. Min första protest var för flyktingvågen 2015. Så här: jag går på demonstrationer hela tiden för alla möjliga saker. Det har jag alltid gjort under alla de år som folk förknippat mig med just klimatfrågan.
Att hon blev ansiktet utåt för en klimatrörelse ser hon idag mer som en slump.
– För mig har det inte alls handlat om klimat hela tiden. Media vill ofta förenkla saker, typ “det är hon som jobbar för klimatet”. Man vill sätta ett ansikte på frågan. Alltså, vi pratar om klimaträttvisa. I klimaträttvisa omfattas alla typer av rättvisa. Det är det senaste året, när jag började som Palestinaaktivist, som det förändrades.
På vilket sätt?
– Då kom ett nytt medialt narrativ om att jag radikaliserats. Man har velat göra det mer kontroversiellt, och så har bilden av mig radikaliserats. Så är det alltid, när det är friktion så uppstår det åsikter och folk tycker att jag borde hålla mig till grundfrågan, eller att det är bra att jag breddar mig. Det är tudelat.
Hur har det varit det senaste året? Med tanke på din Palestinaaktevism.
– Det som har varit jobbigast är att se bilder från Palestina. Man blir hjärtekrossad varenda gång. Det som också har varit jobbigt är att människor som jag trodde var medmänskliga, har förändrats helt till att säga att saker “är komplicerade” eller till och med att de [palestinierna] förtjänar vad som skett. Det har varit svårt att se världen visa sitt rätta ansikte.
Samtidigt reflekterar Greta Thunberg över att det finns saker som hon kunde ha gjort annorlunda under åren.
– Det finns kanske en del medieframträdanden som jag inte borde ha gjort. Jag gjorde dem då för att jag tänkte att jag hade mikrofonen och att budskapet var det viktigaste. Det var kanske bra på ett sätt, men på ett annat gödde det bilden av att jag bara var en talesperson för klimatet, vilket jag verkligen inte var. Det finns en diskrepans här.
Skulle du säga att du är mer cynisk nu, än som sextonåring?
– Jag var ganska cynisk som 16-åring också. Eller liksom, en del av mig är mycket mer cynisk och pessimistisk för att jag sett att inget verkar hjälpa. Men jag tror också att det krävs att man gör något för att något ska ske. En annan del av mig är också mer positiv i att jag hittar platser där det går att förändra och där man kan göra skillnad. Det är motsatta utvecklingar inom mig samtidigt.
Som ung tonåring började hon sittstrejka utanför den svenska Riksdagen för klimatet. Nu,sex år senare, ett kvarter från protesterna i Tiblisi verkar det som en annan tid.
– Jag tror att alla förändras från 15 till 21 år. Det vore ju konstigt annars. Så klart är det en stor skillnad. Samtidigt inte. När vi började strejka så var det ju som så att vi visste att makthavarna inte lyssnar på oss. Varför skulle de det? Forskare och klimatrörelsen har ju försökt att få fram samma budskap i årtionden nu, varför skulle vi kunna göra något annorlunda?
Än idag har hon samma syn på makthavare.
– Varje gång makthavare får en chans att agera så väljer de att inte ta den, och väljer att lyssna på industrier som förstör planeten och som kränker mänskliga rättigheter i stället för att göra det rätta. Jag vill sprida opinion, fokusera på gräsrotsaktivism och på de som försöker göra skillnad.
På vilket sätt har du som aktivist förändrats under dessa år?
– På alla möjliga olika sätt. På ett sätt är det mycket svårare att vara aktivist idag med den repression som finns i världen. På ett personligt plan är det jobbigt att folk använder mig för att trycka ner andra. Till exempel att hata på mina vänner eller liknande. Att hat riktas mot mig har jag accepterat sedan länge. Men som aktivist känner jag mig mer bekväm nu och med vad jag prioriterar.
I våras gjorde det azerbajdzjanska utrikesministeriet ett uttalande för att stötta Greta Thunberg. Hon hade precis förts bort av nederländsk polis efter en aktion och Azerbajdzjan underströk vikten av att klimataktivister ska få demonstrera fritt vid Cop29.
– På ett offentligt plan är det ju sjukt att en auktoritär regim använder mig utåt som ett svepskäl för att rättfärdiga sina egna brott mot mänskligheten, [armeniska] krigsfångar, gisslan [av dissidenter] och påstå sig stå i solidaritet med mig som blir häktad för en klimatprotest.
Hur kommer du ta dig an Cop29?
– Jag kommer att träffa azerbajdzjanska aktivister som inte befinner sig i Azerbajdzjan, liksom möten med georgiska och armeniska aktivister. Det azerbajdzjanska styret som förtrycker den azerbajdzjanska civilbefolkningen är samma som bedriver krig mot armenier.
Hon avslutar med att kritisera att klimattoppmöten hålls i auktoritära länder.
– Jag är också här för att visa på att vi inte kan legitimera Cop-möten så som de ser ut nu. De tre senaste åren har de ägt rum i auktoritära regimer, och genom att man håller dem här leder inte något någonstans.
Rasmus Canbäck är i Georgien för att bevaka valet. Följ hans rapportering live på plats i hans Whatsappgrupp.
Toppbild: Greta Thunberg på plats i Tbilisi. Foto Rasmus Canbäck
