Storebror ser om du är smittad

Digital övervakning har varit ovärderlig i kampen mot viruset. Men har vi öppnat dörrar som inte går att stänga igen?

Inom hälso- och sjukvården har det länge funderats över hur digital information om människors hälsa ska kunna användas för att göra vården bättre, utan att kränka någons integritet. När pandemin kom ställdes den frågan på sin spets.

Digitala verktyg är en bärande del av moderna metoder för smittspårning. Med hjälp av appar kan man storskaligt, billigt och snabbt få information om hur en smitta sprider sig. 

Fakta om när, var och hur olika personer blivit smittade har hjälpt myndigheter och vårdinrättningar att kunna förstå pandemin och förutspå dess utveckling.

Men detta innebär också en risk. Samma information, om människors kontakter och rörelsemönster, kan även användas till att öka kontrollen över ett land och förtrycka dess medborgare.

Lyssna på artikeln

Om det inte är tydligt varför, var, hur och i vilket format informationen sparas, riskerar den att missbrukas. 

För även om datainsamlingen sker för att stoppa en livsfarlig smitta, kan den senare användas i andra, mindre ärofyllda syften. 

I en stabil demokrati, med ett starkt civilsamhälle och vaksamma medborgare, kan människors integritet värnas när nya övervakningsmetoder införs. Men vem ser till den enskildes intresse i en diktatur?

Cyberattacker och övervakning på jobbet?

Övervakningsmöjligheter under pandemin handlar inte bara om att spåra smittan via appar. 

Datasäkerheten var inte heller den bästa när alla anställda snabbt fick flytta kontoret ut på nätet. Antalet cyberattacker ökade under pandemins första månader. 

Genom allt hemarbete har många större företag också fått nya verktyg att spåra hur effektiva medarbetarna på ett företag är. Det har under pandemin lanserats en mängd nya digitala verktyg för arbetsgivare som marknadsförs med att de kan digitalt följa hur produktiv en medarbetare är och vad de använder sin arbetstid på nätet till. 

Rädslan för pandemin har av vissa regeringar kunnat användas som skyddsmantel för att snabbt införa storskaliga, oetiska och osäkra datainsamlingar.

Auktoritära regimer har på så sätt tillskansat sig stora mängder data om människors rörelsemönster, allmäntillstånd, sociala rutiner och nätverkande. 

Men även demokratiska regeringar har i virusbekämpandets namn använt information som de i annat fall inte hade ansetts få ha tillgång till. Som till exempel den data om människors rörelsemönster som finns hos telefonoperatörer. 

Samarbeten behövs för att tänka smart tillsammans

Pandemin krävde att man ofta behövde hitta nya lösningar på komplexa frågor. Många olika initiativ startades där man försökte att lära av varandra. 

Ett intressant exempel på ett samarbete är kopplat till detta med hur ny teknik kan användas. Initiativet hette ”Stop Covid-tech” och innehöll 13 förslag på hur ny teknik kan användas i arbetet med pandemin. De varnade också för en övertro och överanvändning av ny teknik. De som låg bakom Stop Covid-teck var framstående teknikexperter, epidemiologer och medicinskt kunniga från olika delar av världen.

De uppmanade också andra inom dessa yrkesgrupper att underteckna ett upprop för att ställa sig bakom deras förhållningssätt till ny teknik.  

Ett förslag var att man måste hindra annonsering för de som vill tjäna pengar på människors behov av skyddsutrustning. Annars riskerar man en utveckling där några få köper upp stora lager av handsprit och skyddsmasker som sedan säljs för det tiodubbla priset. 

I det öppna brevet ingick också uppmaningar till taxibolag som Lyft och Uber med råd om hur förarna bör skydda sig själva och sina kunder. 

De menade också att det borde prioriteras att utveckla digital rådgivning kopplat till isolering och depression online. De menade också att man inte borde använda touchscreens under den smittofas som rådde i mars 2020. 

Idag vet vi ju till exempel att risken att smittas via ytor som touch-screens är mindre än man först trodde. Det är i första hand ett luftburet virus.

Denna typen av initiativ är en form av nutidshistoria som påminner oss om hur många som snabbt behövde förstå vad som kunde göras.

  

I ivern att snabbt förhindra spridning tänktes det innovativt kring hur digital teknik skulle kunna användas för att underlätta smittspårningen eller säkerställa att människor inte rörde på sig under karantän.

Men det fanns sällan tid till att tänka efter och göra de nödvändiga analyserna av hur säkerhet och integritet skulle säkras i systemen som skapades.

När pandemin är över behöver diskussionen om hur insamling av hälsodata ska balanseras med behovet av integritet och säkerhet att fortsätta. Vad behöver en enskild person veta om en datainsamling för att kunna samtycka till den?

Det är en sak att samtycka till att under en kortare period ge bort sin data för att skydda allas hälsa. Då kanske det kan jämföras med att ge blod i en katastrofsituation? Det är en annan sak att ge sin regering, och alla sina framtida regeringar, all information om var man befinner sig och vem man träffar, utan att veta hur den i framtiden kommer att användas.

I Kina adderades några hälsofunktioner till den populära betaltjänstappen Alipay.

Den som rörde sig ute i samhället, för att till exempel resa med lokaltrafiken eller handla i butiker, var tvungen att visa upp en QR-kod som indikerade ens hälsostatus som trafiksignaler i tre färger; grön, gul eller röd. 

Grönt betydde att man kunde röra sig fritt. Vid gult skulle man stanna hemma i minst sju dagar och vid rött var man tvungen att anmäla sig till myndigheterna och vara i karantän i 14 dagar. Den gula eller röda koden kunde betyda att man haft kontakt med en infekterad person, varit i smittodrabbade regioner eller rapporterat symptom online i något tidigare skede. 

Systemet har kritiserats för att det inte fanns någon möjlighet att veta hur färgkodningen gått till eller vad man kunnat göra för att påverka ett felaktigt resultat. Appen kunde fortsätta signalera rött trots att man tillfrisknat, och det fanns en otydlighet runt hur gult skiljde sig mot rött.

Senare visade det sig också att en del av Alipays insamlade data skickade platsinformation och identifieringsnummer till polisen. Detta kände användarna inte till. De hade heller ingen insyn i på vilka andra sätt som datan användes eller delades vidare.

I indien användes smittspårningsappen Aarogya Setu. 

Appen har väckt rädsla och kritik för att den kan användas som ett övervakningsverktyg för att hålla koll på medborgarna i landet.

Regeringen har förnekat detta men ett beslut från en domstol i Delhi i april 2021 i ett annat ärende ger en annan bild. Aktivisten Umar Khalid satt fängslad i sju månader för att ha medverkat i Delhiupploppen och anklagads för ”olaglig verksamhet”. Han släpptes sedan fri mot borgen på ett villkor, att han laddade ner smittspårningsappen. 

I Israel användes tidigt mobilspårning och andra övervakningsmetoder för att spåra smittade. 

En nödåtgärd gav myndigheter rätt att se användares mobildata och punktmarkera misstänkt smittade personer. Tekniken användes för att kontrollera så att de misstänkt smittade inte skulle bryta mot karantänsreglerna. Datan användes sedan också för att varna andra om att de varit i närheten av en smittad person.

Nödåtgärden tillsattes under ett nattligt sammanträde utan parlamentets godkännande. Invånare i Israel började plötsligt få sms som informerade dem om att de varit i områden där de kunnat komma i kontakt med en smittad person. 

De coronasmittade i Israel övervakades också dygnet runt med både bild och ljud, utifrån att deras allmäntillstånd skulle kunna följas. Åtgärden väckte kritik eftersom den inte bara gällde de som fick intensivvård för corona. Hälsoministern försvarade det med att det handlade om att minimera vårdpersonalens kontakt med de smittade. 

I Polen användes en app, Kwarantanna domowa, som med hjälp av mobilens platstjänsts och ansiktsigenkänning såg till att människor inte bröt mot karantänsreglerna.

Den skickade slumpmässiga förfrågningar till användaren om att ta selfies under karantänen. Om man inte svarade inom 20 minuter meddelades polisen.

Straffet för att bryta mot karantänsreglerna i Polen var böter på 30 000 PLN (66 845 kronor) vilket är nästan sex gånger en genomsnittlig månadsön i Polen.

2021 CC BY-NC-ND 2.5 SE Blankspot - Wallingatan 37, 111 24 Stockholm