I maj 2020 tog en 17-åring fram sin mobil och filmade mordet på George Floyd.
Videon visade polisövervåldet och protester mot polisbrutalitet spreds över hela världen.
Ett år senare prisbelönas hon för sin medborgarjournalistik.
Darnella Frazier
Medborgarjournalist
»Min video räddade inte George Floyd, men den tog hans mördare och fick bort honom från gatorna.”«
Lyssna på artikeln
Darnella Frazier var 17 år och på väg till butiken Cup Foods i Minneapolis tillsammans med sin 9-åriga kusin.
På gatan utanför affären pågick det någon uppståndelse och medan hon skickade in sin lilla kusin i butiken började hon filma.
Darnellas 10 minuter långa videofilm av det grova övervåldet från polisen mot George Floyd var en viktig del av bevisföringen under rättegången tidigare i vår. Darnella själv vittnade och sa bland annat ”När jag ser på George Floyd, ser jag min pappa, mina bröder, mina kusiner, mina farbröder, de är alla svarta. Det kunde ha varit någon av dem.”
I domen mot polismannen Derek Chauvin anges fem huvudkategorier av fakta som rätten anser är särskilt graverande i det aktuella fallet. En del av detta är hur fyra barn blev vittnesmål till mordet på George Floyd. Darnella och hennes kusin var två av dem. De vittnesmål som dessa båda barn gav under rättegången väckte många känslor och gav insikter i det trauma som de bär med sig för resten av sina liv. Darnella har tilldelats Pullitzerjuryns hedersomnämnande.
På årsdagen av George Floyds mord berättade Darnella Frazier med egna ord om händelsen på sin facebooksida. Här följer en översättning av hennes ord:
För ett år sedan, idag bevittnade jag ett mord.
Offret hette George Floyd. Även om detta inte var första gången som en svart man dödas av polisen, så har jag sett en svart man dödas av polisen, detta är första gången jag bevittnade att det hände framför mig. Rätt framför mina ögon, några meter bort.
Jag hade aldrig sett honom förr, men jag visste att hans liv spelade roll. Jag visste att han hade ont. Jag visste att han var en annan svart man i fara utan makt.
Jag var bara 17 då, en helt vanlig dag för mig på väg med min 9-åriga kusin till butiken på hörnet, jag var inte alls förberedd för vad jag skulle se, jag visste inte att mitt liv skulle förändras exakt idag i just det här ögonblicket … men det gjorde det.
Det förändrade mig. Det förändrade hur jag betraktade livet. Det fick mig att inse hur farligt det är att vara svart i Amerika.
Vi borde inte behöva gå som på äggskal runt poliser, de som ska skydda och tjäna oss.
Vi betraktas som ligister, djur och brottslingar, allt på grund av vår hudfärg. Varför är svarta människor de enda som betraktas så här när varje ras kan göra något fel? Ingen av oss ska döma andra. Vi är alla människor.
Jag är 18 nu och bär fortfarande tyngden och traumat av det jag bevittnade för ett år sedan med mig. Det är lite lättare nu, men jag är inte längre den jag brukade vara.
En del av min barndom togs från mig. Min 9-åriga kusin som bevittnade samma sak som jag gjorde fick en del av sin barndom tagen från henne.
Mitt hem var inte längre var säkert, jag vaknade upp till att det fanns reportrar vid min dörr och när jag väl kunde stänga ögonen på natten såg jag bara en man som är brun som jag, livlös på marken. Jag kunde inte sova ordentligt i flera veckor. Jag brukade skaka så illa på natten att min mamma var tvungen att gunga mig till sömns. Flytta från hotell till hotell eftersom vi inte hade ett hem och kika över ryggen varje dag under den här processen. Jag fick panik och ångestattacker varje gång jag såg en polisbil, känslan av att inte veta vem jag skulle kunna lita på eftersom många människor kan vara onda med dåliga avsikter.
Jag bär den tyngden. Många kallar mig en hjälte trots att jag inte ser mig själv som en. Jag var på rätt plats precis vid rätt tidpunkt.
Bakom detta leende, bakom dessa utmärkelser, bakom publiciteten, är jag en tjej som försöker läka från något jag påminns om varje dag. Alla pratar om flickan som spelade in George Floyds död, men att vara henne är en annan historia. Detta påverkade inte bara mig, utan också min familj. Vi upplevde alla förändringar. Min mamma allra mest. Jag strävar varje dag efter att vara stark även för henne eftersom hon var så stark för mig när jag inte kunde vara stark för mig själv.
Trots att detta var en traumatisk livsförändrande upplevelse för mig är jag stolt över mig själv. Om det inte vore för min video hade världen inte vet sanningen. Jag äger vetskapen om det.
Min video räddade inte George Floyd, men den tog hans mördare och fick bort honom från gatorna.
Du kan välja hur du ser på George Floyd, oavsett hans förflutna, för har vi inte alla olika svårigheter? Han var en älskad man, någons son, någons far, någons bror och någons vän.
Vi tänker inte ta skulden för detta, man kan inte peka finger på oss som om det är vårt fel, som om vi är brottslingar. Jag tror inte att folk förstår hur allvarlig döden är … den personen kommer aldrig tillbaka. Dessa poliser borde inte få bestämma om någon får leva eller inte. Det är dags att dessa poliser görs ansvariga för de brott de begått. Att mörda människor och missbruka sin makt är inte att göra sitt jobb. Det borde inte behövas att människor faktiskt går så långt för att förstå att det inte är ok. Det kallas att ha ett hjärta och att kunna skilja rätt från fel.
George Floyd, jag kan inte uttrycka mig tillräckligt för hur jag önskar att saker kunde ha gått annorlunda, men jag vill att du ska veta att du alltid kommer att vara i mitt hjärta. Jag kommer alltid ihåg den här dagen på grund av dig. Må din själ vila i fred. Må du vila i de vackraste rosorna.
Darnella Frazier
