En medfånge som satt nio år i Kality hör av sig till Martin Schibbye. Han är fri och påminner på telefon om att Martin lovade honom att sätta ihop en bok om hans liv. Med sig ut har han nio års dagböcker.
Av Martin Schibbye 20 april, 2024
Det har snart gått tretton år sedan jag träffade Awet i Kalityfängelset efter ett par månader som häktad. Han kom gående med ett brett leende och blev direkt en vän i kaoset. Det var så osannolikt att stöta på en landsman i zon sex att jag inte visste vad jag skulle tro.
Med sitt straff på 23 år och sex månader sågs han av medfångar som en ”levande död,” vilket ingav respekt. Även om han skulle ha haft ihjäl något inne i fängelset hade det inte påverkat straffets längd: han hade redan maxstraff. Inte för att ha hade några sådana planer, men det gav en bild av hans situation.
Innan Kality hade han suttit fängslad i England, Egypten och så på ett antal svenska anstalter som Hall och Täby. Han kom som 13-åring till Sverige från krigets Etiopien för att bo med släktingar. Ganska omgående börjar han begå olika typer av brott. Han driver in skulder, smugglar knark och genomför bedrägerier. Efter ett antal år flyr han med sin efterlysta dåvarande flickvän flytt till Etiopien där de fortsatte att begå brott. I reportageboken 438 dagar förekommer han kort under namnet Chala.
Om han överlevde detta och kom ut så var hans dröm: villa, Volvo och vovve.
När vi lärt känna varandra efter ett par månader tillsammans fick jag läsa hans dagbok. Han skrev ärligt och naket om sitt liv, sina brott och sina fängelsestrategier. Jag älskade det jag läste. I början hade han skrivit eftersom han inte trodde att han skulle överleva.
Jag uppmanade honom att fortsätta skriva, vilket han också gjorde. Både om livet i Kality och om sitt liv innan straffet. Han skrev om indrivningar, om rån och bedrägerier. Om gäng, barndomen i krigets Etiopien och flykten. Men också om alla de anstalter där han fått sin kriminella utbildning och lärt sig både spränga och smuggla.
Det som jag upplevde skilde hans dagbok från gängse fängelseskildringar var att han inte bad om ursäkt eller skämdes för sina val. Han sökte inte förlåtelse, men han ville att vi skulle förstå lockelsen i det liv han levt. Ett liv han själv valt.
I en samtid som skriker efter svar har den här pusselbiten saknats.
Den sista kvällen i Kality bad han mig lova honom att om han kom därifrån så skulle jag hjälpa honom att skriva om sitt liv.
”Jag lovar. Du har ju tjugo år kvar härinne, men absolut, kommer du levande härifrån, ring mig”, svarade jag.
Awet ringde efter nio år och det löftet har jag nu hållit. I boken ”Helvets hotell” finns hans berättelse skriven för hand av honom i block efter block, pärm efter pärm under tio års fängelsetid.
På ett personligt plan var det inte roligt att i tanken gå tillbaka in i Kality. Det är en plats som gör saker med en och som många lämnar med fötterna före. Delar av fångenskapen sitter för alltid kvar. Men det var ett jobb som måste göras för att hans berättelse skulle se dagens ljus.
En skuld som skulle betalas.
Tjuvheder är ett begrepp jag inte tänkt på tidigare, men har man lovat någon en sak i instängdhet är det något annat än ett löfte i friheten och jag bestämde mig för att jag måste skriva hans bok. Så det blev att öppna portarna till fängelset och gå in igen. I andra skor.
Att gå igenom år av dagböcker har varit en resa genom anstalter och avancerade brottsupplägg. Men också genom Awets självtvivel och drömmar om ett annat liv.
När jag nyligen träffade honom för att gå igenom det sista med boken ville han ge mig ett sista papper. Först vill jag inte ta emot det. Jag hade läst tusentals sidor av hans dagböcker och timmen var för sen för att ta in mer material.
Men han stod på sig. Jag kände igen handstilen. Det var skrivet på svenska, det hemligaste av Awets olika språk han använde i sin fängelsedagbok. Blått bläck på en delad A4.
”Det handlar om varför jag skrev där inne, varför jag skrev den här boken”, sa han.
Jag såg ner på pappret och läste om hans dröm. Om hur den började växa inom honom under de sista åren i Kality. Hur han bestämde sig för att han ville lämna efter sig mer till nästa generation än vad han själv föddes med. Han skriver att hade han inte förlorat allt hopp, förnedrats och blivit orättvist behandlad tror han inte att han hade lagt om kursen.
Han skriver att han måste hålla sig vid liv. Så länge han lever finns det hopp. Han skriver om att han insett att ingen hjälp finns att få. Ingen stat. Ingen familj. Inga vänner.
Om han inte själv bestämmer sig.
”Det jag hoppas är att någon kanske lär sig av mina misstag, så de slipper betala mitt pris för de erfarenheterna,” sa Awet. ”Om tusen personer blir arga på mig men jag räddar en enda person så är det värt det.”
Jag vek ihop lappen för att lägga ner den i fickan.
”Läs baksidan också”, sa Awet.
Där stod det att han vet att ingenting där ute kommer att bli lätt. Att han kommer behöva acceptera att han inte har pengar och att det blir svårt att skaffa dem. Men den känslan kommer också vara ett tecken på att han är på rätt väg. Att han kommer att välja nya vägar.
Jag hade ställt alla frågor till Awet, men hade en kvar. Mycket av det jag läst i hans dagböcker hade handlat om att bedöva smärtan och fylla hålet av tomhet. Hur gör han det i dag?
Awet tog upp telefonen och visade bilder på barnen och frun. Sedan på appar han startat: hotell- och resebokningssajter, jämförelsesidor för flygpriser. Men också appar han använde för att handla med aktier.
”Det är genom daytrading, jag får mina kickar nu”, säger han.
En app han klickar in sig på visar att han har tjänat hundratusentals kronor.
”Men när jag skulle plocka ut vinsten så var det ett bedrägeri. Det gick inte att få tillbaka mina pengar”, sa Awat och skrattade. ”Att bli lurad kändes bra. Det är ett tecken på att jag blivit en riktig Svensson och är på väg mot min dröm.”
