Den femte maj 1945 befriades Danmark efter fem år av tysk ockupation. Rasmus Canbäck skriver om sin familjs del av den danska motståndsrörelsen.
Av Rasmus Canbäck 5 maj, 2025
Aage rättade till sin fluga innan han gick fram mot ytterdörren som gästerna precis knackat på. ”Guten tag” hälsade han på de tyska officerarna och välkomnade dem in i det varma huset i den danska småstaden Støvring på Jylland.
Min mormor, då en åttaårig flicka, hade fått en tillsägelse från sin far Aage att hålla sig undan. Det var 1944 och inget fick gå fel när den tyska ockupationsmakten var på middag. Det gick inte att lita på att den lilla flickan skulle råka försäga sig om familjens hemlighet.
På vinden, ovanför matsalen, låg ett par män knäpptysta med öronen mot golvet. De tolkade varje rörelse som att allt kunde gå fel – som att de skulle bli upptäckta. Ett par veckor tidigare hade de brittiska soldaterna i skydd av natten landat i Danmark. De var där för att stärka den danska motståndsrörelsen och min mormors hem var platsen de under perioder gömdes.
Aage med ett barnbarn i knät. Fotot är taget i mormors barndomshem i början på 1960-talet.
I dag är det åttio år sedan tyskarna 1945 lämnade landet efter fem års ockupation. Mängder av motståndsmän och dissidenter hade då dödats eller torterats. Det var mörka år i den danska historien, men berättelserna från då används än i dag i Danmark för att påminna om den danska identiteten.
Min mormors berättelse upprepades under min uppväxt. Hon ville lyfta sin pappa Aages beslut att ansluta sig till den danska motståndsrörelsen. Fram till sin död ställde hon fram en extra tallrik på köksbänken vid större högtider.
– Man vet aldrig när det kommer någon som behöver en trygg plats, sade hon och berättade att det är vad hennes föräldrar gjorde under kriget.
Det var inte sällsynt att motståndsmän i behov av skydd kom till dem och då skulle en tallrik alltid vara redo att dukas fram. De vuxnas hemlighetsfulla samtal runt middagsbordet var en del av uppväxten.
Mormor i tonåren med katten Rasmus, ett par år efter att kriget slutat.
Att tyskarna fick komma på middag var en medveten strategi. Hennes pappa var en av få i staden som kunde föra en god konversation på tyska, vilket gjorde att officerarna drog sig till honom. Han begrep att det var nödvändigt att ge skenet av att han var tyskvänlig för att de inte skulle misstänka hans hem för att tillhöra motståndsrörelsen.
Det fungerade. De brittiska soldaterna blev aldrig upptäckta. I en gästbok lovordade de hemmet som de kunde söka skydd i. Till min mormor gav en av piloterna en liten apa i lera som höll för munnen.
– Den ska du alltid bära med dig och minnas att tystnad kan ge trygghet, sade britten till henne.
När jag var femton fick jag apan av henne. Så som hon mindes det hade britten tagit med den från norra Afrika där de stred mot tyskarna i Libyen och Egypten. Mormor ville berätta för mig att man behöver bemästra sin förmåga att lyssna och analysera för att sedan bedöma situationen innan man agerar. Apan skulle fungera som en påminnelse i mitt liv om det.
Familjen Seierups hus i Støvring. I förgrunden är mormors mor Bergliot med hunden Krølle.
Den femte maj 1945 byttes slutligen de tyska trupperna ut mot brittiska och amerikanska som möttes av jubel. Under firandet inkvarterades flera av dem i mormors hus där de fick uppleva de första dygnen av krigsslutet.
Även om glädjen funnits ute på gatan, fylldes nu hemmet av sorg och trauma. Min mormor beskrev det som att soldaterna begrep vad kriget inneburit på riktigt när de slutligen kunde slappna av. De varma måltiderna i hemmet och en tröstande familj gjorde att tårarna flöt.
För ett litet barn, som min mormor, var det förvirrande. Hon kämpade hela livet med att förstå kontrasten mellan sorg och glädje. Hon fann aldrig lugnet i att saker inte behöver vara perfekta. Hennes iver att se till att alla hade det bra gjorde ofta andra irriterade.
Min mormor gick bort på Danmarks nationaldag 2016. Det hade då gått 71 år sedan kriget slutade men hon talade om tiden under ockupation hela sitt liv. Hon sökte i sin barndom och tog spjärn mot minnesbilderna: Ansikten på britterna som gömde sig i hemmet, de tyska officerarnas röster och leken på gården som fick upphöra när utegångsförbudet om kvällarna trädde in var sådana.
Hon berättade för oss barnbarn om och om igen för att inte minnet av ockupationen skulle falla i glömska. För att vi skulle förstå att värdesätta den frihet vi växte upp i.
Toppbild: Arkivbild från befrielsen den 5 maj 1945 kungliga biblioteket i Köpenhamn.
Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av Sydkaukasien. Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se
