"Chernobyl” på HBO skildrar reaktorolyckan i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen 1986. Men hur sann är miniserien? Lars-Erik De Geer, tidigare forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut har sett delar av det första avsnittet.
Av Martin Schibbye 22 maj, 2019
Vad som egentligen hände och varför reaktorn i Tjernobyl exploderade har länge diskuterats bland experter världen över. När forskaren Lars-Erik De Geer fick höra att det skulle göras en HBO-serie om Tjernobyl hörde han av sig till regissören Johan Renck med sina slutsatser.
För ett par år sedan låg han bakom en ny studie som förklarade hur olyckan gick till. Allmänt har man ansett att det var en ångexplosion som blåste ur reaktorbyggnaden. Men Lars-Erik De Geer menade i studien tvärt emot vad man tidigare trott att det startade med en kärnexplosion i några av reaktorns bränslerör. Inte en kärnexplosion, som i bomber utan en snabb explosiv ökning av effekten lokalt som förgasade bränslet lokalt i rören.
– Explosionen gjorde att radioaktiva ämnen sköts upp i en jetstråle till flera kilometers höjd i atmosfären. Några sekunder senare skedde en ångexplosion som förstörde reaktorbyggnadens tak och väggar och spred mycket större mängder radioaktivt material, nu på en lägre höjd i atmosfären, säger Lars-Erik De Geer, tidigare forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI (tidigare FOA).
När han såg att de som gjorde serien adderat en blå stråle som sköts upp ur reaktorn blev han lite nöjd, eftersom det verkade som de tagit intryck av den rapport han skickat till regissören.
Men han såg ett par andra saker i det första avsnittet som inte stämmer. Stellan Skarsgård som spelar en av huvudrollerna i ”Chernobyl”, som en regimtrogen höjdare, tjänstemannen Boris Shcherbina säger att det är amerikanarna som sett på satellitbilder att en olycka skett.
-
Olyckan enligt experten
- Kärnkraftverket i Tjernobyl bestod av fyra grafitmodererade kärnreaktorer av typ RBMK (högtrycksreaktor av kanaltyp). De består av halvtannat tusen rör eller kanaler som innehåller både bränsle och ett flöde av kylvatten. Alla rören är nedsatta i en matris av grafit där neutronerna effektivt bromsas ner till de låga hastigheter där sannolikheten för att de skall klyva uranet är särskilt hög.
- Orsaken till olyckan menar FOI-forskaren Lars-Erik De Geer berodde på flera faktorer.
- – Den första grundläggande, var ett myndighetskrav på att ett säkerhetsprov skulle utföras vid en femtedel av maxeffekten. Det var då praktiskt att göra detta i samband med att effekten ändå drogs ner då reaktorn skulle ställas av för underhåll. Tanken var att man skulle se hur länge de roterande turbinerna skulle kunna leverera reservström efter att strömmen till kylmedelpumparna brutits.
- Den andra grundläggande orsaken till katastrofen var att det plötsligt kom en begäran från kraftkontrollen i Kiev att effektnedgången i Tjernobyl 4 skulle avbrytas eftersom ett konvenionellt kraftverk gått ned och att man därför behövde all kraft i nätet man kunde mobilisera.
- Så reaktorn kom att köras på halv effekt under nio timmar.
- – När man sedan skulle återuppta effektnedgången inför experimentet så föll effekten ner till nära noll och reaktorn blev oregerlig och svår att reglera. Förhållandevis mycket xenon-135 fanns nu i bränslet och fungerade som ett så kallat neutrongift. Xenonkärnorna sög åt sig neutroner så kedjereaktionerna i reaktorn gick ner. Därför drogs styrstavarna ut helt för att få fart på reaktionerna.
- Reaktionerna ökade av detta men också för att giftet xenon-135 sakta sönderföll. Bränslekanalerna blev hetare och i kylvattnet som strömmade utanför bildades ångblåsor som öppnade upp för att fler neutroner nådde grafiten, bromsades ner och orsakade fler klyvningar. Vilket gav fler blåsor, högre effekt, mer blåsor, högre effekt och så vidare.
- – Katastrofen var nu på gång och kontrollrummet försökte hejda den genom att sänka tillbaka alla styrstavarna ner i härden. Dessa var försedda med spetsar av grafit för att jämna ut neutronflödet i höjdled vid normaldrift. Men nu hade en del kanaler deformerats av hettan och en del styrstavar fastnade med sin grafitspets inne i härden. Syftet var att avbryta reaktionerna men ledde nu till att effekten lokalt ökade kraftigt, så pass att bränslet i vissa kanaler förgasades och skjöts upp i en jet-stråle rakt upp i lufthavet.
- Slutsatserna presenterade i en artikel Lars-Erik publicerade tillsammans med två meteorologer i slutet av 2017. I strålen kan också fasta bränslebitar från övre delen av kanalen skjutits upp och sedan förgasats i friktionen mot luften.
– Det stämmer inte, det var den franska SPOT-satelliten och framför allt en svensk journalist, Christer Larsson, som snabbt fick fram satellitbilder från Kiruna och var först med bilder över den heta reaktorn. Amerikanarna gjorde inledningsvis inte mycket förutom att larma och skrämmas i pressen med att vi alla skulle dö som flugor, minns Lars-Erik De Geer.
Han kan förstå att man inte bryr sig ”100 procentigt om sanningen” men anser att det man känner till ska vara rätt.
Den andra invändningen är att det inte var möjligt att se vilken bränsletyp det var i reaktorn på det sätt som görs i serien, där man till och med påstår att man kunde knyta det till Tjernobylreaktorn.
Förhöjd radioaktivitet i Sveige upptäcktes först vid Forsmarksverket, men det var Lars-Eriks grupp på FOA som först kunde slå fast att det hade skett en kärnkraftsolycka i sydvästra Sovjetunionen.
Förklaringen var att hans enhet under flera år hade intresserat sig för mystiska utsläpp från sovjetiska reaktorer och varje dag fick väderanalyser från SMHI direkt till sina datorer på FOA.
– Vi mätte kontinuerligt efter kärnvapenprov och med vind- och väderdata kunde vi se varifrån utsläppen kom. Så vi fick data varje dag, även om det inte hade hänt något, berättar Lars-Erik De Geer.
När väl nyheten kom ut var det bara att ta fram de senaste nätternas analyserade väderdata.
– Vi kunde direkt se varifrån radioaktiviteten kom och att det var en kärnkraftsolycka från en reaktor i sydvästra sovjetunionen. Där i den riktningen låg även Ignalina så vi trodde först att det var Litauen och hann inte längre innan pressen började ringa. Hade vi inte suttit i telefon hela den dagen så hade vi räknat ut att det var Tjernobyl. Nu gjordes det först senare.
Lars-Erik De Geer förstår om filmen inte har kärnkraftexperter som sin målgrupp och även under sitt besök på platsen 1991, då hans grupp gjorde egna mätningar, var det berättelserna från de boende i den närliggande staden Pripyat om olycksnatten som gjorde starkast intryck.
– De mindes hur vacker himlen var när Tjernobyl brann. Hur roligt och spännande det var med alla färgerna. Alla hade gått ut och tittat och just det mänskliga verkar de ha fångat väl i serien.
