Demokratiseringen som kom av sig

Pandemin ställde in ett historiskt val och kastade in Etiopien i krig. Möt politikerna, aktivisterna och de fängslade journalisterna som skrev historia tills pennan vreds ur händerna på dem alla. 

Hur ser Etiopiens unga på utvecklingen i landet och det uppskjutna valet? Vad är viktigast, demokrati eller fred? Måste man välja?

Om demokrati

Om uppskjutna val

Om pandemin

Om nobelpriset

Bloggaren som stod upp mot förtrycket och vann. Atnaf är en etiopisk människorättsförsvarare som var med och grundade bloggnätverket ”Zone9 Bloggers”. Hör hans berättelse och tankar om maktskiftet i Etiopien.

1. Fredspristagaren

Oslo Rådhus var smyckat med röda nejlikor som hängde som blomstergardiner, med sparsamma inslag av gult och grönt. Etiopiens färger.

Nobelkommitténs ordförande blev så rörd när hon beskrev landets nyblivna premiärministerns Abiy Ahmeds liv och många insatser för freden att hon höll på att glömma att överräcka själva fredspriset.

– Min resa mot freden inleddes med att jag kröp upp ur en skyttegrav, sa Abiy Ahmed och fortsatte med att berätta om hur han var en ung soldat när kriget mellan Etiopien och Eritrea bröt ut år 1998. 

Som signalist deltog han i striderna om det lilla samhället Badme i ett krig som krävde 100 000 människoliv.

Under en av dagarna vid fronten lämnade han skyttegraven för att sätta upp en antenn. Under de minuter han var borta utplånades hans kompani.

– Krig är sinnebilden av helvetet för alla inblandade. Jag vet det, eftersom jag har varit där och återvänt. Jag har sett bröder döda bröder på slagfältet. Jag har sett äldre män, kvinnor och barn skaka av skräck när det regnat dödliga kulor och granater.

Flera gånger under talet återkom Abiy Ahmed till kriget, rädslan och förstörelsen. 

– Krig är definitionen på ett misslyckande för alla inblandade, sa han och tog emot Nobels fredspris.

På de korta nyhetsklippen från ceremonin känns det som en annan tid.

Ett annat Etiopien. 

För hur blev premiärminister Abiy Ahmed – som hälsades som en fredsfurste och förnyare hösten 2019, anklagad för att ha tagit landet till sammanbrottets avgrund när han två år senare beordrade ett militärt anfall på Tigrayregionen.

Hur kunde det ändras så fort? 

Och hur kom han själv till makten? I en serie avsnitt ska vi titta närmare på den unika resan mot demokrati och hur de mörka molnen vid horisonten tornade up sig.

2. Proteströrelsen som utmanade makten och vann  

Det är svårt att säga när allt började. 

En del man pratar med menar att allt började med valet 2005. Eller dess efterspel, då den etiopiska militären sköt skarpt och rösträkningen omgärdades av rykten om fusk. Det var då regeringen med partiet TPLF i spetsen, som kommit till makten 1991 genom att störta diktatorn Mengistu, förlorade folkets respekt. 

Andra menar att punkten utan återvändo passerades i Oromoregionen i mitten av oktober 2016. Två miljoner människor hade då samlats vid den heliga sjön Harsadi, söder om huvudstaden Addis Abeba. 

Folkgruppen Oromo firade slutet på regnperioden genom en ceremoni kallad ”Irecha”. Många var klädda i vita dräkter med traditionella spjut och huvudbonader. 

På skakiga och suddiga mobilfilmer från deltagare kan man i efterhand se hur det religiösa firandet efter ett tag övergick i protester gentemot landets regering. 

De församlade skanderade: ”Ner med regeringen” och ”Vi vill ha frihet” varvid polisen besköt de regeringskritiska demonstranterna med tårgasgranater och gummikulor, vilket utlöste panik. 

Många människor trampades ihjäl när de flydde för sina liv.

Den dåvarande premiärministern Hailemariam Desalegn kommenterade händelsen med att demonstranterna förberett sig för kaos: ”pre-planned mayhem”. 

Han förnekade även att säkerhetsstyrkor öppnat eld: ”Som ett resultat av kaoset gick liv förlorade och flera skadade har tagits till sjukhus. De ansvariga kommer att ställas inför rätta”, meddelade han i ett uttalande.

Men på mobilfilmerna från platsen kunde man höra skottlossning och vittnesuppgifter talade också om att tårgas skulle ha skjutits från helikoptrar. Den sittande regeringen erkände så småningom att 52 personer hade omkommit, medan etiopiska oppositionsgrupper rapporterade om hundratals döda.

Samma år, 2016, slog den USA-baserade organisationen Human Rights Watch fast att under den senaste vågen av protester mot den etiopiska regeringen hade säkerhetsstyrkor dödat mer än 400 personer. 

Hade 400 civila skjutits ihjäl i Ryssland 2016 hade säkerhetsrådet sammankallats och vi hade inte pratat om något annat. Men Etiopien var länge ett land som kom undan med att överträda alla tänkbara gränser utan att det fick några som helst diplomatiska, ekonomiska eller politiska konsekvenser. 

Efter 2016 blev det tydligt för landets unga demokratirörelse att om landet skulle förändras – var den förändringen tvungen att komma inifrån. 

Men vilka var då de så kallade ”queros”, unga orädda människor som först stod upp mot diktaturen?

Oromo är Etiopiens största region och folkgruppen uppgick i den senaste folkräkningen till 25 miljoner av en befolkning på 74 miljoner. De har under lång tid varit marginaliserade och kan närmast beskrivas som ”Afrikas kurder” med ett tidigare förtryckt språk och en historia av omfattande diskriminering. 

Inom oromokulturen finns även en tradition där ungdomar i gränslandet mellan barn och vuxenåldern ska engagera sig i försvaret av byn och dess djur. Denna tradition, quero, kom att politiseras när förtrycket hårdnade.

Det var också bland oromo-befolkningen som det först började koka när en ny stadsplan för Etiopiens huvudstad Addis Abeba (eller Finfinne på Oromo) presenterades. Odlingsbar mark som i generationer tillhört familjer skulle rensas för att ge plats till nya bostadsområden. 

Men proteströrelsen växte och kom snabbt att handla om mycket mer än bara markanvändning.

På bilder som började spridas från sjukhusen i regionen under taggen #OromoProtests såg man hundratals skadade och döda och landet kastades in i sin kanske största politiska kris på decennier. 

Protesterna växte till att också involvera ungdomar från amhara-folket. 

Plötsligt stod de två största folkgrupperna upp mot makten. 

Säkerhetsläget blev allt mer spänt och ekonomin försämrades under 2017 som en följd av protesterna. Dessutom ökade de etniska konflikterna i samhället dramatiskt. 

Regeringen svarade med mer repression och fängelserna fylldes med journalister och oppositionspolitiker. En av dem som reagerade på gripandena var bloggaren och journalisten Tesfalem Waldeyes. 

Tillsammans med vännen Atnaf Brhane och andra började han besöka de fängslade journalisterna för att sedan skriva ner och sprida vad de hade sagt. 

Ur mötena med de fängslade föddes idén om en blogg med namnet ”den nionde zonen”. Det etiopiska Kalityfängelset bestod av åtta zoner och ett av skämten bland de fängslade var att när någon blev fri så ”överfördes de till zon nio” – landet självt. 

– Hela landet var som ett stort fängelse eftersom vi inte hade möjlighet att prata fritt även i friheten, säger han i dag. 

Vännerna bestämde sig för en blogg där de skulle kunna diskutera mänskliga rättigheter och behovet av konstitutionella reformer. 

Efter en vecka stängdes bloggen ner av regeringen. 

– Vi gjorde inget olagligt, vi krävde bara våra rättigheter i enlighet med konstitutionen, men i sammanhanget blev våra krav närmast revolutionära, säger Atnaf Brhane.

När chocken över att ha arresterats hade lagt sig började de gripna upptäckta att det fanns en växande opinion utanför häktet för att de skulle släppas. 

– Vi förstod att alla människorättsorganisationer släppte uttalanden med krav på vår frihet, men det kom också många med mat till oss och inne i fängelset kallades vi ”bloggarna”. Så det var också ett erkännande. 

Rädslan var på väg att försvinna. 

– Folk var inte rädda längre, att demonstrera blev normaliserat och från den dagen var regimens fall oundvikligt. Eller så var de tvungna att själva förändrats. Man måste våga, man kan bli dödad och arresterad men om man tror på det man gör måste man fortsätta trots detta. Det är så otänkbara saker blir tänkbara. En dag kommer alla diktaturer att falla. 

Men i takt med att protesterna växte så greps än fler. 

Under årsskiftet 2016-2017 fortsatte protester att skaka alla större städer i landet. En del politiska fångar släpptes mot borgen för att tillmötesgå den växande oppositionen. När så regeringen inför ett undantagsstillestånd i hela landet var tanken var att det skulle gälla i sex månader. Men det förlängs. Undantagstillståndet påverkar Etiopiens befolkning på alla möjliga sätt. Människor grips och sitter häktade flera månader utan åtal. Det förekommer tortyr och omänsklig behandling.

När den frigivna etiopiska journalisten Tesfalem Waldeyes som spenderade 439 dagar i fängelse blev fri hösten 2017 varnade han för risken med ett inbördeskrig i Etiopien.

– Regeringen har stängt ner de institutioner och äldreråd som kunnat medla mellan regeringen och oppositionen, nu finns det inga medlare och det som återstår då är ett inbördeskrig. Jag ser en mörk framtid, jag är rädd, sa Tesfalem Waldeyes efter att ha släppts fri.

Hailemariam Desalegn, som hade blivit premiärminister 2012 efter att hans företrädare Meles Zenawi dött utsattes för ett allt hårdare tryck både inifrån landet och utifrån. 


När han tillträdde trodde många att han skulle ta chansen att liberalisera landets hårda lagar och öppna upp det politiska utrymmet. Något som inte skedde. 

Situationen blev inte mindre obehaglig av den historiska kunskapen att fredliga maktskiften i Etiopien inte var vanliga. Kejsaren Hailie Selassie störtades av Mengistu som i sin tur störtades av Meles Zenawi.

Men den unga opposition som nu växte fram var något nytt och regeringens repression verkade inte fungera. Via sociala medier spreds budskapen regeringen vill gömma undan och landet kokade. 

Ett par år efter att den arabiska våren svept över Nordafrika verkade den nått Afrikas horn.

Så plötsligt kallade Hailemariam Desalegn till en presskonferens på vilket han berättade att han för ”att rädda landet” hade lämnat in sin avskedsansökan.

Beskedet kom mitt under landets kanske djupaste kris någonsin.

sitt tal lade Hailemariam också till att han tagit beslutet ”i ljuset av den allvarliga situationen i landet och för att lägga grund för en smidigt maktskifte”.

– Jag ser min avgång som ett bidrag till kommande reformer som kan leda till en hållbar fred och demokrati, sa han under den direktsända presskonferensen. 

3. De första 100 dagarna vid makten

Den nya premiärministern Abiy Ahmed använde sina första hundra dagar vid makten till att släppa tusentals politiska fångar, öppna upp för en liberalisering av ekonomin, bjuda in exilmedier att öppna kontor i Addis Abeba och tillsätta en regering med hälften kvinnor.

Allt sammantaget inget annat än en politisk jordbävning på Afrikas horn.

Abiy Ahmed bad även om ursäkt för de övergrepp hans eget parti utfört mot den egna befolkningen.

Ett halvår efter att den nya premiärministern Abiy Ahmed tillträtt öppnade också den ökända polisstationen Mekalawi i hjärtat av den etiopiska huvudstaden för allmänheten. 

Symboliskt steg mot en ny era – eller målarfärg över gamla brott. Åsikterna gick isär.

Under många år var namnet Maekalawi synonymt med övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Många av dem som hölls i cellerna, som målats om i klar gul färg inför öppnandet, var politiska fångar: journalister, studenter eller oppositionella politiker. 

De flesta hölls inlåsta tills de erkände sina påhittade brott genom tortyr eller långvarig isolering. 

Många före detta fångar har också vittnat om hur de nekades kontakt med omvärlden och med sina advokater. 

När den före detta polisstationen öppnades på nytt för allmänheten passade premiärministern på att berätta om hur planen såg ut för att ställa de ansvariga för tortyr och ”statsterrorism” inför rätta. 

– Vi måste lära oss av denna plats, de övergrepp som skedde här ska inte återupprepas, sa åklagaren Berhanu Tsehaye vid invigningsceremonin. 

Flera höga politiker och officerare har också gripits och åtalats. Bland dem den före detta chefen för säkerhetstjänsten som stod åtalad för tortyr och mord. Dessutom ledde landets valkommission inför nästa historiska val i maj 2020 av en före detta fånge.

Åklagaren berättade även att man funnit inte mindre än sju hemliga häkten i huvudstaden dit fångar ofta förts med ambulanser innan de utsatts för ”brutal tortyr, inklusive elchocker och utdragna naglar”.  

Metoder som enligt åklagaren var sanktionerade av chefer inom underrättelsetjänsten.

Enligt åklagaren hade det även förekommit flera fall av planterade bevis där vapen gömts hemma hos oppositionella vars hus sedan genomsökts.

I en kommentar sa Amnesty Internationals talesperson för Östafrika Joan Nyanyuki att detta var ett första viktigt steg för att ställa de skyldiga för övergrepp till svars.

– Många av dessa personer stod vid rodret för olika departement som var ökända för att begå övergrepp såsom tortyr, godtyckligt fängslande av oppositionella och för att organiserat hemliga fängelser.

Amnesty uppmanade i ett uttalande premiärministern Abiy Ahmed att ta ytterligare steg för att rättvisa skipas i landet, men också för att säkerställa att de åtalade ska få en rättvis rättegång.

Flera av de journalister och bloggare som suttit i Maekalawi deltog under invigningen, en av dem var bloggaren Befeqada Hailu som reagerade på att man målat om cellen han satt i under 75 dagar. 

Enligt honom vore det bättre om man behandlat det som ett museum och inte målat om eller satt upp konst på väggarna. 

Poeten Caalaa Hayiluu Abaata som satt under lång tid i Maekalawi och sedan flera år befinner sig i Sverige, menade att det bara är en byggnad vars funktion förändrats. 

Statens förtryck av oliktänkande lever vidare twittrade han och pekade på andra häkten där övergrepp fortfarande förekommer. 

Även människorättsorganisation Human Rights Watch Östafrikaexpert Laetitia Bader påpekade att ”mer måste göras för att såren från det förflutna ska läkas”. 

I ett uttalande slog organisationen fast att de flesta rättegångar mot ansvariga inte påbörjats ännu och att den försoningskommission som satts upp har ett allt för oklart mandat. 

– Regeringen måste visa upp en färdplan för hur den ska hantera landets förflutna, sa Laetitia Bader till Reuters. 

Även journalisten Eskinder Nega som nyligen frigetts lyfte fram att aktivister även fängslas i dag och pekade på att fem i hans egen organisation sedan juni satt inlåsta, åtalade med hjälp av anti-terroristlagarna. 

Bland besökarna var det ändå många som uppskattade att kunna gå runt i de omtalade cellerna. 

En av dem twittrade att frågan nu bara är vem som ska hålla i de guidade turerna: de före detta fångarna eller de före detta fångvaktarna? 

4: Nytt hopp i Ogaden

Även i Ogadenregionen ledde de politiska omvälvningarna i Etiopien till att hoppet tändes om en ny framtid för många exiletiopier. Den torra ökenplatån vid Afrikas östra horn hade länge varit skådeplatsen för blodiga konflikter, massvält och grymma brott mot de mänskliga rättigheterna.

Ett par månader efter maktskiftet lyste morgonsolen in genom de stora fönstren i mötesrummet på fackförbundet SEKO:s huvudkontor.

En anställd berättade entusiastiskt för gästerna om hur en undersökning om villkoren för de som arbetar på motorvägarna blivit till ett nyhetsinslag i SVT.

På väggen rullade klipp på vägmaskiner och stressade bilister.

Det skulle kunna ha varit ännu en dag på ett svenskt fackförbund. 

Men kring bordet satt gerillaledare som efter 27 års väpnad kamp nyligen lagt vapnen på hyllan för att ställa upp i val i Etiopien nästa år.

– Vänta lite. I Ogaden finns varken motorvägar eller några fackföreningar. Så vi behöver ta det från början. Hur bildar man ett fackförbund? frågade sig Abdirahman Mahdi och vände blad i sitt anteckningsblock.

Den tidigare terrorstämplade rebellgruppen ONLF (Ogadens nationella befrielsefront) utropade kort efter maktskiftet en ensidig vapenvila i Etiopien. 

Kort därefter togs samma beslut av den federala etiopiska armén och några av gerillans representanter satte sig på ett flygplan till Sverige att lära sig om demokratins ABC inför valet som planerades äga rum i maj 2020. 

De ärrade gerillakämparna var nu tillbaka i skolbänken och ställde frågor om vilket filformat som är bäst för att ladda upp filer på Facebook och hur man gör bilder delningsbara. 

Sist de ställde upp i val var 1992, då de vann en jordskredsseger i regionen. Men bara ett par år senare började det gnissla i relationen till centralmakten och de valde till slut att gå ut i öknen. 

Nu är det är mycket nytt att ta in. 

Den politiska jordbävningen på Afrikas Horn tog alla på sängen.

– Det var en plötslig förändring som överraskade oss alla. Men utvecklingen under den arabiska våren i norra Afrika visade folk att man kan och ska stå upp mot tyranniet, fortsätter Abdirahman Mahdi när vi slår oss ner efter studiebesöket, som är en del av gruppens intensiva program i Stockholm. 

Abdirahman Mahdi beskrev en situation där gerillan, efter att under 27 år har kämpat i öknen, plötsligt såg en politisk öppning. 

Men man tror också att omvärlden spelade en stor roll.

– De som satte in den sista stöten var det internationella samfundet som insåg att de inte kunde försvara den etiopiska regimen längre.

Den närmaste tiden fram till valet i maj 2020 tror han inte blir enkel.

– Freden kommer att testas skarpt och utmanas, vi rör oss mot demokrati, men på ett ryckigt sätt.

Beslutet att ensidigt utropa en vapenvila och lägga ner vapnen beskriver han som ” tufft och plötsligt” för många inom den egna organisationen.

– Man måste förstå att våldet var inget vi valde utan något vi tvingades till. Så vi kände alla att behovet av väpnad kamp inte längre fanns. Vi ville visa omvärlden och Etiopien att vi inte var någon terrororganisation och på så sätt öppna dörren till fred.

Abdirahman Mahdi menade också att när den regim som förtryckte dem förändrades, måste de också förändras och inte leva kvar i det förgångna. 

Trots att det saknades både politiska garantier och ett avtal som han kunde visa upp för de egna.

– Vi ville tro gott om dem och ta den nya ledningen på orden. Premiärminister Abiy Ahmed hade sagt att han ville öppna upp det demokratiska utrymmet och då ville vi möta den utfästelsen med en god tro.

Kort därefter återvände tusentals soldater från träningslägren i Eritrea. Andra kom tillbaka från Europa och uppståndelsen var stor i regionhuvudstaden när delegationen från ONLF landade.

– Det första vi gjorde när vi återvände var att berätta att vi hade förlåtit alla och att vi hoppades att alla vi gjort illa också skulle förlåta oss, berättar Abdirahman Mahdi

Enligt honom var alla i regionen nu redo för en försoningsprocess och ingen ville vara kvar i ”historiens skyttegravar”.

Under de senaste tio åren hade den ökända Liyu-milisen pekats ut för flera brott mot civilbefolkningen. Men också gerillan hade kritiserats av människorättsgrupper för att ha attackerat civila oljearbetare.

– I dag är Liyu-milisen våra närmaste allierade och vi ska tillsammans bygga upp en armé för folket, inte en milis mot det.

Vad gäller den etiopiska armén tror Abdirahman Mahdi att deras officerare äntligen ”sover gott om nätterna”. 

– I dag är Ogaden det fredligaste området i hela landet.

Under våren rapporterades det om flera konflikter mellan byar i gränsområdena mellan Ogaden- och Oromoregionen. Abdirahman Mahdi ser med allvar på incidenterna men menar att det är ”det gamla gardet” som orsakat en del av konflikterna. 

– Det finns så klart problem och en del demonstrationer har slagits ned onödigt hårt, men flera av dessa strider har historiska orsaker: konflikter mellan jordbrukare och nomader om betningsmark och gränser.

Det centrala menade han var att det fanns en vilja hos alla att lösa problemen ute i byarna och i gränsområdena.

Istället för en oro över etniska spänningar var det andra frågor som organisationen såg som större utmaningar.

– Hur får man människor som länge varit rädda att våga engagera sig? När euforin börjat lägga sig ser man att rädslan finns kvar. Många bär på trauman och är rädda att det ska bli krig igen. De säger till oss att ”vad ni än gör så gå inte ut i öknen igen”.

För att skapa ett bättre diskussionsklimat trodde ONLF på att verka för att fria medier etablerade sig.

– Det som vi verkligen saknar varje dag är fri journalistik. Medier som är oberoende. Vi behöver lokala journalister, vi behöver internationella medier men i väntan på detta har vi de sociala medierna och de är fria och vibrerande.

Det kommande året skulle enligt organisationen att bli helt avgörande för decennier framöver.

– Vi har valt att tro på Abiy. Vi litar på att han är ärlig. Men hans händer är också bundna och vi är inte avundsjuka på den situation han är i, men vi är redo att stödja hans reformagenda så att Etiopien kan bli ett demokratiskt land.

Inför valen som då låg framför dem fanns också en frustration över att alla partier som ställer upp inte har samma förutsättningar.

– Det saknas en schysst spelplan. Regeringspartiet har pengar, lokaler och en organisation, så det är inte ett jämnt lopp.

Men trots läget trodde man på den demokratiska processen.

– Abiy har lovat fria val med fria medier där folket fritt kan välja sin egen framtid. Allt mindre än det innebär att vi återupptar vår kamp, säger Abdirahman Mahdi.

5. Missnöjet börjar växa – igen

Premiärminister Abiy Ahmed hade knappt varit vinnare av Nobels fredspris i en vecka när missnöjda demonstranter från hans egen folkgrupp började demonstrera mot honom. 

I huvudstaden Addis Abeba eldades bland annat exemplar av premiärministerns nya bok ”Medemer” upp. Boken beskrevs som en samlad presentation av hans politiska projekt för att ena det etniskt sett djupt uppdelade landet. 

Protesterna spred sig snabbt till flera delar av landet och våldet riktade sig främst mot etniska minoriteter. På det följde attacker mot kyrkor och minst 86 personer fick sätta livet till. 

Den direkta orsaken till upploppen var ett påstått attentatsförsök på en av Etiopiens mest kontroversiella figurer, mediemogulen och aktivistledaren Jawar Mohammed, som anklagas för att vara både ”terrorist, hatpredikant och etnonationalist”. 

Han har många fiender – men också 1,7 miljoner följare på Facebook och när han skrev till dem, kunde det få det konsekvenser. 

Precis det skedde i oktober: Jawar Mohammed väcktes av sina livvakter mitt i natten, eftersom de hade fått order om att lämna honom obevakad. Mohammad fruktade då en attack mot sin bostad och bad sina Facebook-följare om hjälp. 

Därigenom utlöste han också några av de blodigaste upploppen på länge.

Facebookmeddelandet mobiliserade inte bara hundratals supportrar som strömmade till hans hem för att rädda honom, utan också tusentals följare på andra håll i landet som gav sig ut på gatorna i protester, vilka i många fall även dem resulterade i våld mot etniska och religiösa minoriteter. 

Sammantaget dog 10 personer i strid med polisen medan 76 andra dödades i sammanstötningarna med andra civila, enligt de etiopiska myndigheterna. 

Händelserna såg ut som en upprepning på flera av de upplopp som plågat Etiopien sedan Abiy Ahmed erövrade makten för ett och ett halvt år sedan och lossade statens järngrepp över de nio etniskt definierade federala delstaterna. 

Totalt hade upp till 2,5 miljoner etiopier fördrivits internt i sitt eget land på grund av våldet under det senaste året. Mer än i något annat land i världen. Och det i ett land där det officiellt sätt inte råder krig – men som synes finns det ingen riktig fred heller. 

Hela Jawar Mohammads grannskap befann sig under ett sorts självutfärdat undantagstillstånd. Gatorna var blockerade med stenar och bildäck, och unga män hade omringat hans hus. Några äldre killar promenerade runt med walki-talkies, redo att ge order, och en handfull uniformerade personer bar kalashnikovs. 

Efter en hetsig säkerhetskontroll fick Blankspots reporter komma in i huset, som påminde om en fästning. Säkerhetsfolk rörde sig runt i trädgården, staplar med vattenflaskor stod uppställda här och där och en dieselgenerator dundrade loss. 

Jawar Mohammed satte sig tungt ner i sin kontorsstol vid ett monstruöst skrivbord och lutade sig tyst tillbaka och svarade på frågorna om han skulle ta ansvar för de liv som förlorats under upploppen han startade med sitt Facebook-meddelande?

– Vad skulle jag annars ha gjort i en situation där beväpnade män kom in i mitt hus mitt i natten? Jag var tvungen att låta allmänheten veta vad som hände och kalla på hjälp. Jag fruktade för mitt liv, sa Jawar Mohammed. 

– Naturligtvis är dödsfallen olyckliga. Men det är regeringens och polisens fel, de hanterade demonstrationerna oprofessionellt, fortsatte han.

På väggen bakom honom satt två stora spjut och en traditionell sköld på väggen. För ett ögonblick såg han ut som en blandning av en krigare och en påve. Attacklysten, men passiv och knubbig. Mäktig men ansvarsfri. 

Medierapporteringen berättade också om unga oromoers riktade attacker på kristna och icke-oromos. Jawar Mohammed var känd för att ha ett stort inflytande över ungdomarna. 

– Lyssna nu. Protesterna uppstod spontant och plötsligt. Vi hade inte planerat någonting, och det var ganska lugnt den första dagen. Men sedan började striderna mellan olika autonoma grupper. Det hade ingenting med demonstrationerna att göra. 

Han förklarade vidare:

– Det är smärtsamt att se vårt folk dö igen. Men det beror på att regeringen fortsätter att förlita sig på gamla strategier, som att förtrycka.

Jawar Mohammed återvände till Etiopien för ett år sedan. I årtal stöttade han, från sin exil i USA, oromos kamp mot den tidigare etiopiska regeringen. Genom sitt mediehus, Oromia Media Network, pumpade han ut nyheter och propaganda om rebellgruppen.

Den kampen fick sitt slut när Abiy Ahmed som också tillhör oromofolket, utsågs till premiärminister i april 2018, inledde demokratiska reformer och släppte tusentals politiska fångar. 

Alla terroristanklagelser mot Jawar Mohammed lades ner och när aktivistledaren återigen satte sin fot i Etiopien firades han som en återvändande hjälte. 

Han påbörjade en rundresa i landet för att fira ”segern”. När han nådde staden Shashamane 200 kilometer söder om huvudstaden samlades tusentals supportrar till firandet i stadens centrum. 

Någon gång under firandet anklagades plötsligt en ung man från en annan folkgrupp av några omgivande människor för att bära på en bomb.

Mannen omringades, hängdes från sina fötter i en lyktstolpe och slogs ihjäl. Han var oskyldig, förklarade polisen efteråt. De hittade aldrig någon bomb. 

Liknande berättelser om våldsamma nationalister skrämmer många i Etiopien. Rädslan är att oromobefolkningen är i färd med att utkräva hämnd på några av de över 80 andra etniska grupperna i det stora landet. 

Trotts att oromofolket utgör landets största folkgrupp förtrycktes de i årtionden, nu menar en del att de vill de hävda sig som segrare genom våld. 

Jawar Mohammed avvisar den teorin, men anser också att oromobefolkningen förtjänar upprättelse efter decennier av förtryck. 

– Oromofolket har uteslutits och förlöjligats alltför länge. Men vad vi vill är inte hämnd, utan självstyre i vårt hemland och en rättvis andel av regeringsmakten som motsvarar vår andel av befolkningen, säger han och fortsätter:

– Kejsar Menelik och kejsar Haile Selassie försökte smälta samman alla etniska grupper under den dominerande Amhara-kulturen. Folk kämpade mot det. De ville bevara sin etnicitet och kultur. Så etnisk nationalism är ett resultat av centralregeringens historiska förtryck.

– Det som ska göras är därför inte att bekämpa de etniska skillnaderna i Etiopien, utan att tillåta och hantera dem. Låt människor få autonomi i sina hemregioner och en rättvis maktandel. Om du undertrycker det kommer landet att falla isär, argumenterar Mohammad och lägger till att han inte tror på våld mot andra etniska grupper i den kampen.

– Pressen måste vara på regeringen. Inte på andra etniska grupper. Etniskt våld hjälper bara en ambitiös diktator, säger han riktat mot premiärministern Abiy Ahmed.

Men det är inte bara bland oromofolket som våldsamma nationalister finns. 

I landets näst största delstat, Amhara, genomförde en nationalistisk militärbefälhavare i juli en militärkupp genom att döda delstatspresidenten och ett antal etiopiska federala styrkor. 

Detta skedde som ett svar på att han och delstaten tappat makten till centralregeringen. 

Hundratals dödades i konfrontationerna mellan rebellstyrkorna och de federala soldater som till sist dödade den upproriska militärchefen.

I storstaden Hawassa, några timmars bilfärd söder om Addis Abeba, har extremister från områdets majoritetsgrupp, Sidama, jagat människor från andra etniska grupper ur staden under det senaste året när man demonstrerat för självständighet. 

I november beslutar en folkomröstning ifall Sidama ska bli en oberoende delstat och därmed Etiopiens tionde. Konsekvenserna är svåra att förbise.

Minst tio andra etniska grupper som inte har sina egna delstater har uttryckt en önskan om ett liknande system. Detta har lett observatörer till att frukta för att Etiopien står inför ett slags Jugoslavien-scenario. 

– Jag är rädd att etnonationalism antingen kommer göra oss till ett nytt Jugoslavien eller ett nytt Rwanda. Alltså en splittring av staten eller folkmord, säger Eskinder Nega, journalist och redaktör för tidningen Ethiopis. 

Jawar Mohammed trodde det motsatta:

– Sättet att förhindra ett nytt Jugoslavien är inte genom att undertrycka etniska identiteter. Det är genom att tillåta dem och låta dem organisera sig politiskt. 

Det är också därför som han blivit mer kritisk mot Abiy Ahmed. Han tycker att premiärministern talar för mycket om samhället och de forna kungarnas enade av Etiopien. Mohammed är särskilt kritisk till Abiys planer på att förvandla landets ledande koalitionsparti till ett äkta politiskt parti så att det inte längre styrs av en konsensus mellan ledarna i de fyra dominerande etniska staterna. 

– Abiy är på väg utför en hal sluttning med de här idéerna. Han försöker att flytta den politiska makten bort från de etniska och nationalistiska grupperna, säger Jawar Mohammed och kommer också med en varning förklädd som ett gott råd. 

– Jag skulle råda regeringen att inte släcka bränderna hela tiden, utan att istället förhindra branden. Sättet man kan förhindra de etniska oroligheterna på är genom att få eliterna i de olika etniska grupperna att förhandla sinsemellan. Det är missförstånd och oenigheter mellan eliterna här i huvudstaden som leder till etniska konflikter runtom i landet. 

6. Frisläppt journalist varnar för ett nytt folkmord

En flagga med Etiopiens gröna, röda och gula färg svepte i takt med applåderna över publikens huvuden. 

Den stora sluttande salen inne i Folkets Hus i Hallunda var sprängfylld med tillresta etiopier från Stockholm, Göteborg, Västerås och Köpenhamn.

Det var en världsunik händelse att den berömda journalisten Eskinder Nega plötsligt var i Sverige för första gången sedan frisläppandet från det etiopiska Kalityfängelset.

Stödet för honom i fängelset var enormt och i den etiopiska diasporan kom han att förkroppsliga kampen för demokrati och frihet. Åtta gånger fängslades han för sin journalistik och åtta gånger startade han upp igen och fortsatte att rapportera.

Senast han greps var 2011 då han dömdes till 18 års fängelse med stöd av landets anti-terrorlagar.

Under sin tid i Kalityfängelset klassades han som en samvetsfånge av människorättsorganisationen Amnesty International och mottog flera utmärkelser, bland annat den prestigefyllda ”Golden Pen” från branschorganisationen WAN-IFRA.

När applåderna ebbade ut reste sig Eskinder Nega och gick fram mot talarstolen. 

Först nu såg man att han var slutkörd. I går vaknade han i USA. I morgon skulle han vara tillbaka i Addis Abeba. 

Han inledde kort med att han inte här för att ta emot applåder.

– Jag reser runt och talar inför FN, EU, USA och nu Sverige av ett enda skäl: För att varna omvärlden över att alla tecken finns för ett kommande folkmord i Etiopien.

Tre år tidigare. I december 2016 satt Eskinder Nega och 16 andra journalister instängda medan landet kokade och det rådde undantagstillstånd i alla väderstreck. 

För Eskinder Nega som grundade sin första tidning Ethiopis redan 1993 var det åttonde gången han fängslades. Under valen 2005 arbetade han som chefredaktör för tidningen Satenaw och på grund av tidningens kritik mot ett omfattande valfusk och statens repression mot oppositionen efter valet greps han. 

Han dömdes då till 17 månaders fängelse och benådades 2007. Men även om han fick sin frihet tillbaka belades han med yrkesförbud och hans tidning stängdes ner. 

Men han var snart igång igen med en ny publikation. Och greps igen. Och igen. Och igen. 

En av förklaringarna till drivkraften är hans uppväxt. Eskinder Negas föräldrar studerade båda utomlands. Hans far på Rutgers Universitet i USA och mamman på det amerikanska universitetet i Beirut. 

Under 1980-talet studerade Eskinder Nega själv i Washington, men när Derg-regimen störtades av Meles Zenawi 1991 återvände han till Etiopien full av idéer från USA om vikten av journalistik för en fungerande demokrati.  Det var erfarenheten av att ha levt i en demokrati som fick honom att gång på gång komma upp i sadeln igen efter fängelsedomarna. 

Och även i fängelset fortsatte han att skriva: Den 24 juli 2013 publicerade New York Times ett brev som smugglats ut. I brevet ställde han krav på USA och föreslog bland annat ekonomiska sanktioner och reseförbud för etiopiska myndighetspersoner som har varit inblandade i människorättskränkningar.

Utanför fängelset växte sig proteströrelsen under de kommande åren än starkare, framför allt i landets folkrikaste region, Oromoregionen där ungdomsrörelsen som fick namnet ”queerroo” svepte in över städerna.  

Förklaringen till att rörelsen blev så omfattande i just Oromoregionen fanns det flera skäl till. Dels tillkännagav regeringen att den ville utvidga huvudstaden Addis Abeba – in i den omgivande Oromoregionen. Planen kallades ”Addis Abeba Master Plan”. 

Många oroade sig för att detta skulle driva bort bönder från deras bördiga mark. Och det var gnistan som tände elden. Men andra förklaringar står att finna i den del av Etiopiens historia som innebar att Oromofolket kom att ingå i den etiopiska statsbildningen under den amhariske kejsaren Menelik II:s regeringsperiod (1889–1913). 

Under den perioden så utvidgade amharerna efter omfattande krig Etiopiens gränser. Meneliks armé erövrade området i söder, bebodda av boskapsskötande oromoer, somalier och en rad andra jordbrukande folkgrupper.

Genom erövringen av oromoernas områden blev amharer och tigreaner en minoritet i det imperium man byggt upp. Trots detta behöll amharerna sin politiska och ekonomiska makt. I bördiga områden i söder lade de amhariska erövrarna beslag på stora gods, vars jord arrenderades ut till den besegrade lokala befolkningen. 

Sedan dess har en djup motsättning rått mellan folkgrupperna. 

Under 1970-talet inleddes en väpnad kamp under OLF:s ledning och den ungdomsrörelse som under mitten av 2010-talet växte sig stark var också politiskt influerad av den historiska kampen mot områdets marginalisering. 

Den nya premiärministern Abiy Ahmed använde sina första hundra dagar vid makten till att släppa tusentals politiska fångar.

Men när det statliga förtrycket minskade blossade nya konflikter upp i 100-miljoners landet. Och flera av de oppositionspolitiker som återvände från decennier av exil var inte intresserade av att agera hejarklack åt den nya premiärministern.

Även Eskinder Nega sa direkt efter sin nyvunna frihet att de skandinaviska länderna borde hålla inne med bistånd till Etiopien och istället sätta press på landets regering genom sanktioner. 

Detta för att påskynda demokratiseringsprocessen: ”Angående de skandinaviska länderna så anser jag att mänskliga rättigheter bör spela en betydande roll i hur de lägger upp sin utrikespolitik. Genom sanktioner kan vi tvinga regeringen att förhandla om ett fredligt regeringsskifte. Det är vad landet behöver.”

Om utvecklingen inte snabbt gick mot ökad demokrati så trodde Eskinder Nega att landet skulle riskera att ”implodera”.

Ett år senare hade hans profetia delvis besannats.  

Reformprocessen hade stannat av och den senaste tidens rubriker från Etiopien talade om uppblossande protester med många döda. Men även mord med etniska förtecken på studenter i de olika regionerna. 

I en uppmärksammad tweet jämförde Eskinder Nega tidigare under hösten ungdomsrörelsen queerroos med förövarna i Rwanda. 

Tillbaka i Hallunda Folkets hus hade den nyss så högljudda publiken blivit knäpptyst. 

En man höll upp ett plakat med bilder på mördade studenter från Amhararegionen. Ansiktena stirrade på publiken från den andra sidan.  Under de senaste veckorna hade också bilder på de mördades kroppar spridits i de sociala medierna. 

På kvinnor vars bröst skurits bort och på kroppar som lemlästats med utskurna organ. Våldet hade drabbat studenter från Amhararegionen som studerat på universitet i Oromoregionen och vice versa. 

Eskinder fortsatte att med en ytterst lågmäld stämma berätta om vad han ser.

Rösten bar honom knappt. 

Alla tal och resor den senaste tiden hade satt sig på stämbanden.

– Jag vill att ni funderar över vad som hade hänt om det var studenter från Amhararegionen som hade mördat ungdomar från Oromo? Skulle regeringen visa samma passivitet? Jag tror inte det, men oavsett vem som mördar vem, så måste dödandet stoppas, sa han.

Eskinder Nega menade att vissa förövare kommer undan och att förklaringen står att finna i det faktum att dagens regering lutar sig mot stöd från Oromoregionens partier i den kommande valrörelsen.

Hans turné inleddes samtidigt som Abiy Ahmed stod i Oslo och tog emot Nobels fredspris för sina reformer i landet och uppmanade diasporan att engagera sig i landets stapplande steg mot demokrati inför valet i slutet av maj 2020.

Men budskapet från Eskinder Nega var ett helt annat.

För honom var en diskussion om demokrati ännu något abstrakt.

– Vår prioritet måste vara att organisera oss mot de som försöker mörda oss, säger han.

Det är inte bara ord. För ett år sedan grundade han en rörelse i huvudstaden ”Addis Ababa Baladera Council” som han beskriver som ”sociala självförsvarsgrupper”. 

Men det var inte genom att slå tillbaka som rättvisa skulle skipas. Tvärtom skulle gruppen på sikt omvandlas till ett politiskt parti. 

– Vårt vapen ska bli valsedeln. Det är genom icke-våld och genom att använda vår rösträtt som vi kan stå emot, avslutar Eskinder Nega och det utbryter snabbt kaos framme vid talarstolen när alla vill ha en bild med den frisläppte samvetsfången.

En bra stund senare satt Eskinder Nega invirad i en blå halsduk med den karakteristiska kepsen nedtryckt i pannan i ett angränsande mötesrum.

När han släpptes ur fängelset fanns det ett val för honom att göra: att gå tillbaka till journalistiken eller att engagera sig i politiken.

Men för honom existerade ingen konflikt mellan de båda rollerna. 

Eller ens ett val. 

– Utan demokrati är det inte möjligt att vara en äkta journalist. Fri journalistik kan inte existera i ett samhälle som inte är demokratiskt. Auktoritära ledare är inte emot journalister som tar ställning – de är emot journalister som berättar sanningen. Så när man börjar berätta sanningen, kommer man oundvikligen i konflikt med makten, säger han.

Trots att TPLF fallit, den regim som arresterade Eskinder Nega, menade han att situationen i landet är långt, långt från demokratisk.

– Det fanns ett gyllene tillfälle våren 2018 att påbörja en resa mot demokrati. Men vad som hände var att vi påbörjade en demokratisk ”transition” utan att införa ”checks and balances”.

Eskinder Nega förklarar att utan ”vikter och motvikter”, där olika statsorgan som parlamentet eller domstolarna balanserar varandra samlas makten oundvikligen hos premiärministern.

– Se på Sudan där man efter revolutionen införde ett system med maktdelning, där både armén och de sociala rörelserna fick ett inflytande – där har de ”checks and balances” men det infördes aldrig i Etiopien och därför har vi misslyckats.

Enligt Eskinder Nega är det som skett inte premiärminister Abiy Ahmeds fel. 

Det är inte han som ska jagas. 

Vem som helst, som hade hamnat i hans situation, även Eskinder Nega själv, hade drabbats av bristen av reformerade institutioner, menade han.

– Det vi ser är ett systemfel och så länge vi inte har demokrati måste jag som journalist jobba för demokrati – innan dess är inte journalistik möjlig. Så jag är tillbaka på ruta ett igen, trots TPLF:s fall, trots min egen frihet är vi inte fria från det auktoritära styret, det är bara vakterna som bytts ut.

När demonstranterna återvände till sina hem stannade också reformprocessen av. 

Enligt Eskinder Nega kidnappades människornas kamp för demokrati av radikaler inom den styrande koalitionen. 

Det är hans förklaring till att reformtakten klingat av och att inga verkliga försök görs att bryta med den etniskt grundande politiken. 

För att en verklig förändring ska komma till stånd måste alla delarna av statsmaskineriet bytas ut och det etniskt baserade ledarskapet ersättas. 

– Ett exempel på det är att inga institutioner reformerats. Tvärtom har man nu satt människor från de egna partierna på centrala funktioner, senast som chef för säkerhetstjänsten och vi vet alla vilken roll säkerhetstjänsten spelar i ett land som Etiopien.

Enligt Eskinder Nega kan man med vad han kallar en politiserad säkerhetstjänst, som det ser ut nu, inte hålla fria och rättvisa val i maj 2020.

– Men det är därför jag är här! För att jag vill att vi kämpar så att valet inte blir ett legitimerande av Abiy Ahmeds parti, utan ett verkligt val där människors röster räknas.

Men den stora frågan han vill att omvärlden diskuterar, är inte de avstannande reformerna – utan hotet mot människoliv. 

Risken för folkmord. 

– Under de senaste sex veckorna har landets skakats av ohyggliga illdåd, enligt regeringens egna uppgifter har 86 personer dött. Men de har inte bara bragts om livet, deras kroppar har också skändats, fortsätter han.

För att förstå syftet med skändandet måste man enligt Eskinder Nega ha kunskap om landets historia. 

Man måste förstå hotet i den politiska kultur som nu växer sig stark i Oromoregionen.

– De har skändats för att skapa ett rädslans klimat som möjliggör en tillbakarullning av 150 år av vår historia.

När Eskinder Nega talade om historien, menade han 1800-talets etiopiska kejsare, som utvidgade landet till att också innefatta oromofolkets resursrika hemtrakter. 

Och nu efter den senaste tidens turbulens i landet såg enligt Eskinder Nega många i regionen en chans att rulla tillbaka historien och tömma regionen på de amharisktalande. 

– I en europeisk kontext kan man jämföra med spänningarna i Jugoslavien där grupper ville skriva om landets historia genom att etniskt rensa områden i till exempel Kosovo. Det är ingen ny gränsdragning de här grupperna pratar om, utan medveten etnisk rensning för att återta det gruppen anser vara dess historiska hemland. 

En av de tongivande aktivisterna och medieägarna som driver på detta är enligt Eskinder Nega, Jawar Mohammed som precis som premiärministern tillhör folkgruppen oromo.

– Rörelsen leds av denne amerikanske medborgare, som föddes i Etiopien och som känner att ett historiskt övergrepp skedde när folkgrupper från landets norra delar invaderade och skapade en ny demografisk verklighet som resulterade i amharisktalande enklaver i Oromoregionen.

Deras mål är enligt Eskinder Nega att de amharisktalande personerna kastas ut så att området blir, framför allt kulturellt, en region för Oromos.

– Syftet med det organiserade skändandet av kroppar är ytterst att denna historiska realitet ska upphöra och de är beredda att begå folkmord för att uppnå sitt syfte, säger Eskinder Nega. 

Han vill också att den kommande regeringen efter valet i maj 2020 stämplar gruppen som en terroristorganisation och ser till att de behandlas som en sådan av etiopisk lag och även internationell lag.

– Detta är vårt mål och detta är vad folket vill!

När du säger att ”de” ska stämplas som terrorister, vilka menar du då?

– När Abiy Ahmed kom till makten återvände den stora majoriteten av Queerros till sina hem.  Det är som när Sovjetunionen kastades ut ur Afghanistan. De flesta som slagits mot dem blev inte talibaner. Men en liten grupp skapade Al-Quaida och det är samma här i Etiopien. De vi vill se stämplade som terrorister är en procent av rörelsen som leds av Jawar Mohammed. 

Han menade också att situationen förvärras av att länder och organisationer i Mellanöstern vill se ett instabilt Etiopien. 

– De stödjer grupper i Etiopien av två skäl. Det ena är för att stoppa byggandet av Milleniumdammen som kommer att hindra Nilens flöde. Så för en del länder är det ett intresse kopplat till landets överlevnad och den nationella säkerheten att vattnet kan rinna fritt. De länderna kan gå hur långt som helst för att stoppa dammen och ett sätt att åstadkomma det är att skapa kaos och instabilitet i landet. 

Det andra skälet som Eskinder Nega pekar ut, har också det sin bakgrund i regionens historieskrivning.

– Islamska fundamentalister anser att Afrikas horn tillhör Islam och de vill med våld införa den verkligheten. De grupperna får stöd i sitt arbete mot den kristet dominerande etiopiska regeringen.

Men han är också öppen med att han analys inte vinner något gehör hos fredspristagaren Abiy Ahmed.  

Regeringen anser inte att det pågår organiserade terroristaktiviteter i landet i syfta att etniskt rensa områden.

– Trots illdåden, trots skändningarna, ser regeringen våldet som spontant uppblossande regionala konflikter mellan olika grupper. Man ser inte systematiken och det beror på att de här grupperna också köper regeringsföreträdare med pengar och det skapar ett potent hot om folkmord. 

– Man kan också se det genom de silkesvantar som regionala politiker i regionen behandlas med, argumenterar Eskinder Nega.

Om inte Abiy Ahmed ändrar sig trodde Eskinder Nega att man skulle komma att se på honom som man idag ser på Burmas Aung San Suu Kyi. 

– Hon fick fredspriset, ett pris som representerar de universella mänskliga rättigheterna, men svek dess principer och visade inget moraliskt ledarskap när det gällde folkmordet på Rohingas. Det kommer att ske med Abiy Ahmed också. Han kommer att hållas ansvarig. Han är inte ansvarig för våldet, men han är moraliskt ansvar för sin tystnad.

Jawar Mohammed själv har i en intervju med Blankspot svarat på kritiken om att uppmana till attacker på kristna och icke-oromos med orden: ”Protesterna uppstod spontant och plötsligt. Vi hade inte planerat någonting, och det var ganska lugnt den första dagen. Men sedan började striderna mellan olika autonoma grupper. Det hade ingenting med demonstrationerna att göra.”

Efter intervjun satte sig Eskinder Nega i en bil för vidare färd in mot Stockholm och nya möten på en etiopisk restaurang. 

Eskinder Nega berättade att hans vision på sikt är en demokratisering av Etiopien likt den i Sydafrika där massiva orättvisor hanterades i fria val med dialog och förlåtelse istället för hämnd. 

Förutom att varna för risken med folkmord har Eskinder Nega också börjat arbeta för att förvandla sin sociala rörelse som startades för att ”försvara oss mot folkmordets krafter” till ett politiskt parti. 

– På så sätt kan vi skapa en regering som kan utmana och ta upp kampen mot de vi kallar terroristerna, säger Eskinder Nega.

Bredvid Folkets Hus i Hallunda där Eskinder höll sitt tal, ligger Riksteatern där skådespelare och lokala journalister i projektet Kality våren 2017 läste texter av fängslade journalister, däribland Eskinder Nega.

– Stödet vi kände i fängelset gav hopp och utan hopp hade man inte överlevt. Det fanns tidpunkter då det såg ut som om vi skulle avtjäna våra 18 år i fängelse. Hoppet fick oss att orka. Jag önskar jag hade möjligheten att tacka alla men också säga till dem att de borde göra samma sak för alla samvetsfångar runt om i världen, tills den sista samvetsfången är fri.  

Eskinders röst är nästan slut och han sitter tyst i bilen. 

Det är fem månader kvar till valet i Etiopien. 

När solen går upp ska han flyga vidare för att innan dess hinna varna flera för vad han tror kommer att ske.

7. Ännu en gerillarörelse lägger ner vapnen och ställer upp i valet

Receptionisten på Scandic Hotell i Skärholmen tittade stressat upp från sina papper. Runtomkring henne dansade ett helt bröllopsfölje förbi till taktfasta klappningar och höga rop, samtidigt som det dukas till middagen och fixades inför morgondagens konferens.

– En tyst plats för en intervju med en av våra gäster? Det blir nog lite svårt, svarar hon. 

Efter en del överläggning hänvisas vi förbi de dukade borden in till ett rum med en tapet med bokhyllemotiv. 

När Dawud Ibsa Ayana väl slog sig ned bad jag om ursäkt för strulet, men han var nöjd att vi hade en plats att sitta. Han hade länge velat berätta. 

I över 40 år slogs oromofolkets befrielsearmé mot centralregeringen i Addis Abeba och då var journalister tvungna att ta sig ut i de gerillakontrollerade områdena för att förstå OLF:s positioner i olika frågor, vilket medförde att deras kamp i praktiken antingen missförstods eller förblev helt okänd för omvärlden. 

Den svenska journalisten Martin Adler var en av få som rapporterade om rörelsen under 2000-talet. 

Men i spåren av de politiska förändringarna på Afrikas Horn är Dawud Ibsa Ayana gerillagrupp sedan en tid ett politiskt parti som ställer upp i valen.

– Jag hade för några år sedan inte trott att vi skulle förbereda oss för en sådan situation. För ett val! 

Berlinmuren föll. Sovjet kollapsade. Men i de skogsbevuxna delarna av södra Etiopien utkämpade Dawud och hans kamrater ett krig som för många av rebellerna var äldre än dem själva.

Berlinmuren föll. Sovjet kollapsade. Men i de skogsbevuxna delarna av södra Etiopien utkämpade Dawud och hans kamrater ett krig som för många av rebellerna var äldre än dem själva.

1900-talets etiopiska kejsare, som var från folkgruppen amhara, hade koloniserat oromofolkets resursrika hemtrakter, samtidigt som de europeiska stormakterna koloniserade resten av Afrika. 

De andra länderna hade till sist fått sin självständighet men inte oromofolket – en av de största folkgrupperna i Afrika. 

Kontinentens kurder.

Den folkliga revolution som sopade bort Mengistu-diktaturen 1991 löste inte heller upp regionens grundläggande konflikt med centralmakten. 

Dawud Ibsa Ayanas egen personliga historia är tätt sammanlänkad med organisationens.

Dawud Ibsa Ayanas berättade att han studerade på Hailie Selassies universitetet under 1970-talet och kom då i kontakt med studentrörelsen som han sedermera blev ledare för. 

I slutet av 1970-talet valdes han in i OLF:s centralkommitté och fängslade kort efteråt av den etiopiska regimen. Efter att han släppts flydde han till Sudan och kombinerade studier i statistik med att delta i rebellgruppens militära utbildning. 

Väl tillbaka i Etiopien ledde han den OLF-pluton som startade den väpnade kampen i Welega provinsen. Men efter en tid greps han igen, förgiftades, torterades och hölls fängslad utan att ges en rättegång fram till 1986 då han återigen anslöt sig till rebellarmén och även återupptog sitt arbete i centralkommittén.

I intervjuer med honom från den tiden var han alltid bergfast övertygad om att den dagen fria val tillåts kommer OLF vinna och bilda stommen i landets nästa regering.  

Men trots att han numera förberedde sig för just sådana val – blev det ändå inte som han tänkt sig. 

– Målet med vår väpnade kamp var att upplösa TPLF, jag trodde aldrig de skulle överleva. Men nu ställer också de upp till val och eftersom de nu hävdar att de öppnat upp det politiska utrymmet och bjudit in oss att delta så, ja, då har vi valt att göra så. 

När Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed tog emot Nobels fredspris i höstas var det främst för freden med Eritrea han belönades. Mer bortglömt, men desto viktigare för Etiopiens framtid var freden med de lokala rebellgrupperna, däribland OLF. 

Att TPLF överlevt, menar Dawud Ibsa Ayanas beror på att regimen förstod att protesterna som växte sig starka var riktade mot det egna partiet och att man var tvungna att ”reformera” landet för att kunna fortsätta styra. 

– Jag sätter ”reformer” inom citationstecken eftersom de tvingades släppa fångar fria. Det var inget de ville göra. Det var ingen amnesti. Vi är inte helt glada över situationen, men vi bestämde oss för att ”spela spelet”.

Var det ett svårt beslut?

– Det var ett tufft beslut absolut, men vi hade inget val. TPLF skapade förvirring och omvärlden trodde att detta var en genuin förändring, så då tvingades vi ”spela spelet” eftersom regeringen sa att de skulle bjuda in exilorganisationer och ta bort terrorstämpeln. Om vi inte tagit chansen hade vi brännmärkts som de som ”förstörde freden” ja som ”nihilister”, säger Dawud Ibsa Ayanas.

När OLF och den etiopiska regeringen satte sig ner efter decennier av väpnad konflikt var en av de stora stötestenarna de OLF medlemmar som under åren försvunnit. 

– Vi presenterade en lista på 300-400 namn och ville ha svar: lever dessa personer eller är de döda?

På den frågan fick de inga raka svar, men de kom överens om att förbrytarna för människorättskränkningar på båda sidor skulle prövas och OLF föreslog att en kommission skulle utses. Idén tillbakavisades inte, men blev inte heller verklighet, utan sköts upp till efter valet.

– Om valet går bra kommer detta att vara ett prioriterat område för oss. Om vi enas om en sydafrikansk försoningsmodell eller ett eget upplägg återstår att se, säger Dawud Ibsa Ayana. 

Rörelsens problematiska relation med statsmakterna upphörde heller inte för att de lade ner vapnen och tog avstånd från den väpnade kampen. 

Redan när de skulle registrera sitt parti fördröjdes och försenades processen och det tog över ett år efter fredsavtalet att få det formella på plats. 

– Sedan vi tog hem våra soldater från Eritrea i september 2018 har vi haft det tufft. Regeringen har obstruerat och försvårat vårt arbete, de har stängt ner våra lokalkontor som vi öppnat och över 20 000 av våra medlemmar har fängslats i kortare eller längre perioder. 

De områden där rörelsen har mött mest svårigheter är i Ambo och de sydvästra delarna av regionen. 

– Här finns den etiopiska arméns stora garnisoner och i dessa har flera medlemmar kvarhållits i månader utan att ges en rättegång, ofta under tortyrliknande förhållanden. Inte bara före detta soldater utan även bönder, ungdomar och lärare har tagits från hela Oromoregionen till dessa platser, säger Dawud Ibsa Ayanas

Syftet tror han är att försvaga partiet inför valet i augusti 2020. 

– Ja, så ser vår relation ut med regeringen, säger han och slår ut med armarna. 

Men trots svårigheterna var han lika segerviss nu som förr och OLF har inför valet bildat valtekniska allianser med andra organisationer såsom Oromo Federalist Congress och Oromo National Party.

– Vi är säkra på att vi vinner en majoritet regionalt och signifikativt med säten i det nationella parlamentet, spår Dawud Ibsa Ayanas.

Men partiets oro handlade nu om tiden fram till valet i augusti och det är numera fler än OLF själva som oroar sig för utvecklingen i regionen. 

I mitten av februari kom Amnesty med en rapport visade att 75 medlemmar av OLF arresterats i början av det nya året. Människorättsorganisationen menade att det var illavarslande att oppositionella politiker greps så nära inpå det stundande valet. 

Dessutom var det precis så den tidigare regimen opererade och Amnesty varnade för att det som skedde var ett trendbrott som riskerade att underminera både den nyvunna organisations- och yttrandefriheten i landet. 

Amnesty noterade också att flera lokala kontor som öppnats av OLF stormats av polis och i samband med det hade flera OLF medlemmar dödats. Även journalister som arbetade för satellit-tv kanalen Oromia News Network (OMN) hade enligt Amnesty fått sina fordon och utrustning sönderslagen. 

Regeringen själva menar att man bekämpar Oromo Liberation Army (OLA), en utbrytargrupp ur Oromo Liberation Front (OLF) som inte accepterat fredsavtalet utan fortsatt den väpnade kampen. 

Dawud Ibsa Ayanas är orolig för hur lokala miliser och ”soldater som tar order från politiska partier” kommer att agera under den kommande valrörelsen. 

– Kommer de att fortsätta trakassera och gripa våra medlemmar eller kommer regeringen att disciplinera dem? frågar han sig. 

En annan stötesten var den kommande bemanningen av vallokalerna och frågan om rösträknarnas sympatier. Under TPLF-eran var många organisationer som kallade sig själva ”civilsamhälle” i själva verket fronter för det styrande partiet. 

– Vi kommer noga att följa valmyndighetens bemanning på bynivå så att de rekryterar oberoende administratörer och volontärer? 

Om situationen fortsätter att eskalera inställer sig också frågan om det är möjligt att hålla val så som situationen ser ut?

– Nej, i dag är det inte möjligt att hålla fria val i de områden som lyder under undantagstillstånd och styrs av militärens ”command post”, säger Dawud Ibsa Ayanas.

OLF:s oro är att de områden i regionen där man är som starkast, det är också i de områdena som militären kommer skapa en situation som gör val omöjliga att genomföra.

– Vi inväntar valmyndighetens bedömning av var val kan hållas, vi har en bra dialog med myndigheten och vet att de också lyssnar på oss innan de fattar beslut. 

I arbetet med det formella kring valet tror Dawud Ibsa Ayanas att länder som Sverige har en stor roll att spela: Både med oberoende valobservatörer och kunskap men han framhåller också att utländska stater som gett sitt stöd till Abiy Ahmeds reformer har ett ansvar för processen och för att pressa regeringen så att militären håller sig borta under valrörelsen. 

– Vi förväntar oss att Sverige inte accepterar att någon missbrukar makten, utan ser till att det blir ett fritt, genuint val i vilket folket kan välja sina företrädare.

Dawud Ibsa Ayanas forsatta resonemang dränktes i ljudet av bröllopsföljet som nu återigen var på väg genom lobbyn. 

Vi gick längre in i lokalen och hittade en ny plats där basgången fick både bord och väggar att vibrera. 

Jag berättade att för ett par veckor sedan intervjuade jag aktivisten och journalisten Eskinder Nega som menade att det sker en etnisk rensning i Oromo-regionen i syfte att driva ut icke-oromos. 

I botten menade Eskinder Nega att det låg en hämnd för upplevda historiska orättvisor. 

– Det är inte förvånande att Eskinder exploaterar detta och reser runt i världen och varnar FN för att Oromos ungdomar, querroos, är terrorister, men det får stå för honom. Men om man ska tala om sakfrågan: situationen för Amharas i Oromoregionen så har han fel, att de skulle tvingas fly är nonsens, säger Dawud Ibsa Ayana.

Enligt honom var den senaste tidens rapporter om attacker på civila studenter inget som hans organisation har något ansvar för. 

– OLF opererade i regionen under 40 års tid samtidigt som tiotusentals civila från amhararegionen levde i området, men de angreps inte av OLF. Vi slogs mot den etiopiska armén, aldrig mot folkgruppen amharas, deras hus eller hem. 

Han lyfte fram att det i flera av regionens största städer alltid bott 100 000-tals amharas och att det även inom OLF:s led finns officerare och generaler som är från Amhararegionen. 

– Varför skulle någon av oss angripa oskyldiga unga studenter? Att påstå det är ett angrepp mot oss. 

Så i en framtida Oromoregion, där ni innehar en majoritet av platserna, kommer minoriteters rättigheter att vara garanterade?

– Utan tvekan! Det har stått svart på vitt i vårt politiska program sedan 1976: OLF respekterar minoriteters rättigheter. De har rätt att välja och att själva kandidera och driva sina frågor i parlamentet. Varför skulle vi efter 27 års tid ha ändrat oss nu? Vi är kristallklara när det gäller detta. 

Anklagelsen är inte heller ny. Sedan rörelsen bildades har de slagits mot benämningen som en terroristorganisation. 

Inför 2005 års val kallade landets dåvarande premiärminister Meles Zenawi OLF för ”landets Interhamwe” det vill säga han jämförde rörelsen med de som var ansvariga för folkmorden i Rwanda. 

I intervjuer har OLF alltid slagit tillbaka anklagelsen och menat att terrorism är en metod hos desperata grupper och individer, medan de är en etablerad massorganisation som har ett stöd hos en majoritet av befolkningen och att den typen av metoder enbart skulle innebära att de tappade sitt folkliga stöd. 

Men vad kan enligt OLF göras för att stoppa det våld som sker på universiteten, både i Oromo- och Amhararegionen?

– Det är regeringen som måste ta sitt ansvar. Regeringen har ett ansvar att skydda studenterna och få ett stopp på övergreppen. Den federala polisen måste utreda om det är lokala miliser som angriper studenterna eller om det är säkerhetstjänsten eller andra politiska organisationer. De studenter som tvingats bort måste återvända och familjerna som förlorat barn måste kompenseras. 

Även om OLF nu står inför ett vägval har dess kamp alltid handlat om två saker: Dels att skapa ett politiskt medvetande hos befolkningen men också om självständighet. 

Efter en lång tid av feodalt förtryck hade det enligt OLF skapats en politisk kultur som fått många att ge upp tron på att kunna påverka sitt liv vare sig ekonomiskt eller politiskt. 

När OLF bildades var målet därför slåss mot förtryck i alla dess former och att ge regionens invånare det politiska självförtroendet att stå upp för sig själva. 

Men huvudfrågorna var också att regionen och dess invånare hade rätt till självbestämmande och till ett eget land. 

Så när den Etiopiska konstitutionen skrevs efter att Mengistu störtades 1991 blev en paragraf om rätten till självbestämmande inskriven. Men rörelsen valde också att i samband med att konstitutionen togs fram att delta i övergångsregeringen med målet att skapa ett demokratisk Etiopien och inte driva frågan om självständighet. 

Men kort efteråt bröt övergångsregeringen samman och OLF valde eller tvingades, beroende på hur man ser det, ut i skogen igen. 

Så hur ser OLF i dag på kravet om en självständig stat? 

– Det var OLF:s position tidigare att verka för det. Men i dagsläget förstår vi att det inte är något vi kan kräva av den etiopiska staten eftersom den inte är kapabel att ge oss det, svarar Dawud Ibsa Ayana.

Precis som åren 1991-1992 har man valt att delta i demokratiseringsprocessen med målet att de vill se ett demokratiskt Etiopien. 

– Vi har valt att spela ner vårt eget historiska krav på självständighet och prioriterat en demokratisering av Etiopien som en federation, ett land med flera delstater, flera nationer, som lever i fred. Vi ville då och vi vill nu igen ge detta en chans, säger Dawud Ibsa Ayana.

Enligt honom var det ett ”pragmatiskt drag” fattat utifrån analysen att dagens Etiopiska statsbildning inte skulle respektera ett helt självständigt Oromo. 

– Vad som sker i framtiden, det ligger i framtiden, det finns så klart flera Eritrea-liknande möjligheter till att hoppa av, om de skulle vara så rigida att de inte accepterar ett självbestämmande, under detta Etiopiska paraply. 

Om allt går vägen i valet så kommer en prioriterad fråga att vara en jordreform i regionen. 

– Jordägandet är den centrala politiska frågan för oss. Land som förr ägdes av feodalherrar i regionen ägs i dag av regeringen och genom att folket inte själva äger den jord de brukar så har de inte heller kontrollen över sina liv.

Målet är en jordreform där brukarna tar över ägandet. Men Dawud Ibsa Ayana betonar att tidigare ägare ska kompenseras. 

– En sådan här process är komplex och för att ingen ska luras av banker eller investerare vill vi också inrätta en kontrollmyndighet för att övervaka hur jord säljs och köps i regionen. 

Områden som i dag är jordbruksområden kan också komma i fråga för att bli framtida industriområden.

– Industrialiseringen kommer bli en ”game changer” för området och innebära att vi går från en agrar ekonomi till en mer blandad. I denna kommande utvecklingen välkomnar vi privata företag och investerare, men vi har en socialdemokarisk syn på samhället och vill att centrala funktioner som kommunikationer, utbildning, infrastruktur, hälso – och sjukvård sköts av det allmänna. 

Mer hann han inte säga innan bröllopsföljet återigen drog upp musiken och vi gick tillbaka mot receptionen. 

Det politiska självförtroendet var stort och trots trakasserier och fängslade partimedlemmar tror Dawud Ibsa Ayana att de inom kort kommer att stå som valets segrare.

Men den fråga som han funderar mycket på är om regeringspartiet kommer att lämna över makten?

– Kommer valet bli fredligt? Kommer resultatet accepteras? Det vet vi ännu inte – men vi vill visa omvärlden att vi är för freden och för fria val. Sedan får det visa sig vem som bryter detta.  Vi har våra farhågor om att resultatet inte kommer accepteras, säger Dawud Ibsa Ayana.

8. Nyheter om ett nytt virus i Kina. 

Allt var som upplagt inför det historiska valet i maj 2020. Då skulle landet äntligen staka ut sin framtid. När de första rapporterna från Kina kom om ett nytt virus, var det ännu något som mest omskrevs i notisform. Valet i Etiopien sköts visserligen snabbt upp från maj till augusti, men skulle fortfarande hållas. 

Bortom den dagliga utmaningen att hantera pandemin växte sig också den politiska krisen i Etiopien allt djupare. 

Utan ett val i maj var legitimiteten hos Abiy Ahmed ifrågasatt. 

Regioner slets isär samtidigt som centralmakten kämpade med att hålla samman landet. 

Den snabba smittspridningen i Afrika sågs som ett katastrofscenario för världen. Men efter sex veckor av stenhårda restriktioner i flera afrikanska länder och fortsatt låga smittotal vittnade FN istället om en oro för att motåtgärderna kunde vara värre än smittan.

Situationen för många i Addis Abeba blev snabbt svår. I en afrikansk storstad lever många på den yttersta marginalen. Den som isolerar sig har ingen försörjning och covid-19 blir ännu en utmaning.

Gatorna spolades under april månad med desinfektionsmedel. Betydelsen i sak torde vara obefintlig. Men bilderna i tv och sociala medier blev effektiva. 

Behållare för handtvätt ställs ut längs gatorna, butiker stängs och ministerierna töms. Etiopien höll andan och premiärministern talade till nationen om att ta situationen på allvar. 

Men katastrofen som många trodde skulle komma inträffade aldrig. En ung befolkning lyfts fram som en av förklaringarna. 

Värre effekter än pandemin fick det inställda valet. 

9. Är mer nationalism lösningen på Etiopiens kris? 

En av de rörelser som var med och drev fram de historiska reformerna våren 2018 var The National Movement of Amhara (NaMA) 

För ordförande Belete Molla och kollegorna var det valspurt som gällde och den otacksamma uppgiften att få en omvärld som precis gett Nobels fredspris till Abiy Ahmed att förstå att det var allt annat än fred i landet. 

– När den gamla TPLF-regimen föll trodde vi att vi hade lämnat allt det dåliga bakom oss men ganska snabbt började våra förhoppningar att grusas, berättade Belete Molla.

Redan första året började man bli orolig för vad man såg som den nya premiärministerns ”ovilja” att ta tag i landets etniska motsättningar. 

Men trots det stora antalet internflyktingar, som blev resultatet av motsättningar mellan boende från främst oromo- och amhararegionen valde de att i början inte kritisera premiärministern öppet, eftersom de stöttade hans reformer. 

Men till slut gick de inte att vara tyst längre.

– Vi gav honom två år, men inget hände, så nu har vi börjat mobilisera vårt folk. Etiopien, vårt land, är det viktigaste, inget är viktigare och det måste nu räddas sa Belete Molla. 

Precis som journalisten Eskinder Nega tidigare berättat för Blankspot hade NaMA nu sett som sin huvuduppgift att varna omvärlden för vad de ser som en smygande etnisk rensning. 

– Abiy Ahmed är helt rätt ledare för att ta Etiopien i en ny riktning ekonomiskt och politiskt, men han verkar inte vara redo för att få ett slut på de sociala spänningarna i ett land där oromonationalister blir allt mer aggressiva.  

Belete Molla förklarade att de valde att gå ut med sin kritik offentligt eftersom de hoppades på at det skulle sporra Abiy Ahmeds regering att successivt ta tillbaka kontrollen.

– Men det vi nu lärt oss nu är att även om Abiy Ahmed är en bra person och det han säger låter bra så har inte hans regering förmågan att sätta stopp för dödandet. 

Droppen som fick bägaren att rinna över var enligt Belete Molla kidnappningen av en grupp amharastudenter från ett universitet i Oromoregionen under början av året. 

Efter det skedde det stora demonstrationer och en av förklaringarna till att protesterna blev så stora var att kidnappningen snabbt blev en symbol för den mycket större konflikten i landet. 

Dels innebar den en fråga där kritik kunde riktas mot landets premiärminister Abiy Ahmed och många som var missnöjda med hans reformer såg detta som ett tecken på regeringens oförmåga att adressera landets problem.

Men redan innan kidnappningen menar Belete Molla att situationen för etniska minoriteter var utsatt. 

– Queros (rörelsen med ungdomar från oromoregionen) säger att allting tillhör dem. Bokstavligen. Egendom som ägs av andra folkgrupper tillhör dem och alla icke-oromo ska lämna regionen. Det har tvingat många från sina hem och ut på gatorna, hävdar Belete Molla,

Enligt honom har situationen på kort tid blivit allt mer explosiv. 

– På ett ögonblick kan landet slitas sönder. Vi ser hur ungdomar korsfästs mitt på dagen, det sker barbariska handlingar. Och ingen i diasporan av de stora oromoprofilerna är modiga nog att ta avstånd från detta, säger Belete Molla.

Flera etiopiska medier har under året också rapporterat om ett allt grövre våld med etniska förtecken utförde av olika grupperingar. 

Att man nu vänder sig till omvärlden för hjälp har sin bakgrund i att man gett upp om Abiy Ahmed själv ska ta tag i frågan om det etniska våldet. 

– Antingen är han maktlös för att kunna utmana den politiska eliten eller så vill han inte. Men vårt land är nu på väg in i en total kris. Och innan vi når dit måste omvärlden intervenera, säger Belete Molla.

För att förstå dagens motsättningar och den hårda retoriken måste man förstå historien. Under större delen av tiden mellan 1100-talet och 1800-talet så var de etiopiska härskarna från Amhara. Folkgruppen dominerade det politiska livet i Etiopien. Det medförde också att amhariskan blev landets inofficiella språk och kulturen den förhärskande bland de övre klasserna.

– Men det var ingen amhararegim, även om en del kallar det så. Men ja det fanns kungar som var amhara, men man kan absolut säga att under den tiden var Etiopien ett bättre och mer rättvist land, menar Belete Molla.

Representanter för partier från Oromoregionen som OLF ser denna period på ett helt annat sätt. 

The National Movement of Amhara (NaMA) grundades i juni 2018, och beskriver sig själva som ett etnonationalistiskt oppositionsparti vars mål är att få slut på vad de menar är en ekonomisk och social marginalisering av amharagruppen.

Organisationen menade att gruppen blivit marginaliserad de senaste 40-50 åren i Etiopien, än mer i närtid. Av andra grupper betraktas dock snarare amhara som en grupp som haft starkt inflytande historiskt i Etiopien, en sorts elit som präglat både akademin och ekonomin. 

Men Belete Molla vänder sig starkt mot bilden att amharafolket skulle ha varit ”förtryckare”. 

Om det hade stämt vore inte dagens Etiopien den mosaik som det är av folkgrupper och kulturer, menade han. 

– Vi har aldrig förtryckt andra folk, vi blir ibland beskrivna som förtryckare och TPLF kallade oss för det. En lögn som nu upprepas av grupper i Oromo, men om våra förfäder hade varit aggressiva hade vi aldrig kunnat komma till makten, vilket vi kommer att göra.

Han menade också, tvärtom mot vad som påstods, att många etniska minoriteter ville se dem styra för att själva kunna känna sig trygga.

– Alla som vill se ett starkt Etiopien stödjer att amharagruppen ges ett stort inflytande. Vår ambition är att Etiopien kan bli ett land där alla medborgare behandlas lika oavsett religion eller etnicitet. Ett land där alla kan vara jämlika inför lagen, det är vårt slutliga mål, säger Belete Molla.

Att både partier och boende i amhara- och oromoregionen till slut enades mot en gemensam fiende, det styrande partiet TPLF, var också en viktig faktor i att den före detta premiärministern tvingades avgå 2018. 

– För den här förändringen har vi betalat ett högt pris. Tusentals amharaaktivister var fängslade. Deras fingernaglar utdragna och 100 000-tals har under åren flytt och man hittar dem i USA och runt om i Europa. 

I slutet av maj kom människorättsorganisationen Amnesty med en rapport (Beyond law enforcement: human rights violations by Ethiopian security forces in Amhara and Oromia) som slog fast att minst 140 personer hade dödats, och hundratals fördrivits i amhara och oromiaregionen. 

De flesta av övergreppen stod etiopiska säkerhetsstyrkor för.  

Men rörelsens kontor hade också attackerats av våldsamma ungdomsgäng, ibland även understödda av federal militär. NaMA-möten har också förbjudits och medlemmar i partiet gripits. Primärt skedde detta efter attentatet den 22 juni 2019, då många i NaMA-ledningen greps vilket Blankspot rapporterat om. 

I dag var många släppta, men vissa i NaMA-ledningen dömdes till fängelse anklagade för kopplingar till attentatet som av regeringen kallas för en statskupp. 

Men hur bryter man då denna våldsspiral i regionen? 

För Belete Molla låg svaret och ansvaret på regeringens bord. 

– Det är upp till staten, polis och militär att hindra etniskt våld och upphöra med egna övergrepp. 

Han medgav också att det finns problem och händelser där amharastudenter ger sig på människor från oromoregionen men ”i betydligt mindre omfattning”. 

– Vi ber våra medlemmar att vara så fredliga som möjligt. Om vi också blir aggressiva kommer situationen att bli farlig. Men det verkar inte som om oromofolket nöjer sig med politisk makt, de vill ett eget land. En oberoende stat och det går inte för där bor också tio miljoner amhara. De kan inte bara skapa ett nytt land och bryta sig loss, säger Belete Molla.

Bortom pandemin hägrade ett unikt val för Etiopien. Men även om dess historiska betydelse inte bör underskattas, vore det naivt att tro att ett val kan lösa alla landets problem, menade Belete Molla. 

– Det är orealistiskt att tro att valen skulle kunna bli fria och rättvisa. Abiy Ahmed är upplärd hos TPLF och var minister i den förra regeringen så det vore naivt att tro att det blir ett fritt val. Valet kommer inte lösa problemen, det kommer skapa och resultera i andra problem. 

Enligt honom kommer premiärministerns parti få svårt att vinna röster i både oromo- och amhararegionen. 

Han trodde som de flesta andra etiopiska politiker att det egna partiet skulle vinna. 

– Det finns möjligheter med valet, men också faror. Så vi gör oss redo för ett val och diskuterar allianser, koalitioner, precis som Oromo-organisationerna. Men framtiden består inte bara av en klar blå himmel. 

Mycket av diskussionerna för landets politiker handlade som alltid om folkgrupper och mandat. 

Mindre om policyfrågor och skattesatser. 

Men om amharanationalisterna skulle ta hem en jordskredsseger i regionen och utgöra underlag i en kommande regering. Vilken politik skulle de då driva? 

– Det första vi skulle göra är att ändra konstitutionen. Den nuvarande reflekterar inte amharasfolkets önskan eller existens. När den skrevs för 24 år sedan så fanns ingen organisation i Amhara. Så vi vill ändra den. 

Främst är det artikel 39 som de vill ta bort. En artikel som ger varje region rätt till självbestämmande och om de så vill – självstyre. 

Men man vill också ändra artikel fem vilket skulle göra amhariskan till nationalspråk. Dessutom vill man formulera om en av portalparagraferna i konstitutionen där det i dag står, ”Vi, nationerna och nationaliteterna, de olika folken i Etiopien…” till ”Det Etiopiska folket”. Som en symbolisk åtgärd vill man också ändra landets flagga.

– Konstitutionell reform är prio ett efter det så har vi idéer om andra reformer för jordägande, skatt, utbildning och hälsovård. Men kan säga att vi är ”moderata liberaler”. Delar av vårt program är liberala men vi har också krav på sociala reformer. 

Det bästa samhället trodde Belete Molla var ett där individen hade en plats men där det också fanns starka gemensamma idéer. 

– Vi tror på en hybrid!

Tyvärr, för organisationens del, har man snabbt konstaterat att idéerna om konstitutionell reform inte fallit i god jord hos premiärminister Abiy Ahmed. 

– Abiy Ahmed har sagt, att bara för ett folk, eller en region vill ändra något, så kan man inte riva upp konstitutionen för ett helt land. 

Ett uttalande som upprör i de egna leden. 

Relationen till premiärministern är också dubbel för partiet. Å ena sidan anser de att hans reformer under våren 2018 var unika.  Å andra sidan menar de att omvärlden förblindats av fredspriset och inte följt med när det gäller utvecklingen på marken. 

– Det är tyvärr motsägelsefullt. Hans reformer var extraordinära! Han gjorde otroligt bra ifrån sig och visade politiskt mod internt i och med freden med Eritrea. Han tillätt oppositionen att återvända och det enbart det gör att han var en värdig vinnare av fredspriset.  Men hans politiska resa fortsatte inte lika messianskt. 

När började det, enligt er, gå fel?

– När han lät aggressiva oromoorganisationer komma in i landet utan några som helst politisk villkor. Han lät Jawar Mohammed hållas och satt tyst och tolererade uppmaningar till terrorism, säger Belete Molla.

Belete Molla menar att det enda sättet att undvika vad de ser som en katastrof är att amharafolket kommer till makten efter valet.

– I varje hörn av Oromo så har amharas tvingats lämna sina hem. Det behövs en kraft som vår, som är för enighet. Så väst ska stödja oss och vår rörelse. 

Han menade att ett starkt amharaparti kommer att skapa ett starkt Etiopien. 

– Det är inte bara en åsikt, det är historiskt bevisat. På samma sätt som det är bevisat historiskt att oromorörelser inte kan leda landet. Så nu är det dags för omvärlden att stödja amharafolkets politiska partier, säger Belete Molla

En uppfattning som inte delas av alla. Men med ett uppskjutet val och en allt mer allvarlig situation vad gäller virusspridningen menade organisationen nu att för att långsiktigt skapa en politisk kultur som handlade om mer än att bara gripa makten ”power grabbing” måste alla krafter samarbeta. 

Trots bakslagen och den spända situationen så ångrade Belete Molla ingeting när han såg tillbaka på de senaste årens utveckling. 

Även om han hade hoppats att förändringen skulle ha blivit mer genomgripande.

– Vi kämpade för att TPLF skulle försvinna och lyckades, vårt bidrag till den förändringen var stor. Vi gav Abiy Ahmed grönt ljus, trots att han var oromo, vi amharafolket, var de första som i varje stad applåderade och välkomnaden Abiy Ahmed. Vi hoppades att han skulle inleda en genomgripande förändring, många kallade honom för en ny Messias. Men det var för hastigt. Vi är så desperata nu att vi säger att TPLF kan vara bättre än Abiy Ahmed, sa Belete Molla. 

10. Oppositionen ställs inför rätta

I en rättssal med skimrande lysrör, bruna velourridåer och en enorm vattenskada i taket, utspelade sig under hösten 2020 en avgörande strid om Etiopiens demokratiska framtid. 

Här mitt i den bullriga huvudstaden Addis Abeba, vid den federala domstolen Lideta åtalades nu några av de mest prominenta politiska motståndarna till landets premiärminister. 

Flera etiopiska oppositionspolitiker stod åtalade för terrorism och världspressen var på plats. 

För Abiy Ahmed, Nobelpristagaren som fram tills nyligen mest mottagit internationell beröm för sitt sätt att leda landet närmare fred och demokrati, går det inget vidare just nu. 

På de anklagades bänk satt den kontroversiella ”mediemogulen” Jawar Mohammed samt Bekele Gerba, vice ordförande för deras gemensamma parti Oromo Federalist Congress (OFC). 

Båda var klädda i oklanderliga mörkblå kostymer, vilket fick dem att sticka ut från den stora gruppen av ett tjugotal oromoaktivister, partimedlemmar och livvakter som trängdes på de hårda träbänkarna bakom dem. 

Stämningen var konstigt nog uppsluppen med tanke på att de alla anklagades för terrorism och för att ha förespråkat etnisk rensning. 

De riskerade livstids fängelse om de dömdes.

Men själva avvisar de hela åtalet som ett politiskt motiverat försök att vingklippa oppositionen. 

– Syftet med åtalet är att eliminera oppositionens ledare och på så sätt förhindra deras politiska partier från att vinna valet, sa Jawar Mohammed i domstolen.

För myndigheterna är rättegången däremot central i den pågående processen med att straffa de skyldiga för de våldsamma upploppen i Addis Abeba och andra etiopiska städer som pågick under juni och juli i år. 

Omkring 200 personer miste livet i upploppen, vars startskott var mordet på den populära sångaren och oromoaktivisten Hachalu Hundessa, en ikonisk musiker som med sina låtar satte ett soundtrack till oromoupproret mot den tidigare etiopiska regimen. 

Ett uppror som lyckades få bort den gamla regimen och föra fram landets första politiska ledare med en oromobakgrund till makten: Abiy Ahmed.

Samma man som stora delar av de som gjorde uppror i regionen nu vänt sig emot. 

När skotten föll den 29 juni 2020 och Hachalu Hundessa dödades av en okänd förövare i sin bil mitt i huvudstaden, ledde detta omedelbart till stora protester. 

Våldsamma sammanstötningar skedde mellan polisen och oromoungdomar och många som inte var från oromoregionen dödades i de följande kravallerna. Det är det dödandet som fått upploppen att kallats för försök till etnisk rensning. Och det är attackerna på icke-oromos som Jawar Mohammed och Bekele Gerba samt 21 andra anklagas för att ha bidragit till. 

Även om de anklagade varit häktade i nästan tre månader så offentliggjordes anklagelserna först förra helgen – inklusive den sensationella anklagelsen om terrorism. 

En åtalspunkt som gjorde Jawar Mohammed stolt:

– Det är andra gången denna anklagelse riktas mot mig. Jag är stolt över att bli anklagad som terrorist för att ha försvarat jämlikhet och rättvisa, hann Jawar Mohammed säga till domstolen på måndagen innan rättegången återigen sköts upp.

Först på torsdagen i samma vecka var de åtalade tillbaka i rättsalen vid Lideta, den federala domstolen i Addis Abeba. 

Redan vid uppropet, då domaren ropade upp namnen på de åtalade, blev de klart att tre av dem satt häktade någon annanstans i landet och hade inte – enligt domarens order tidigare i veckan – transporterats till Addis Abeba där de tillsammans med sina medåtalade kunde försvara sig mot anklagelserna. 

Utan alla de åtalade på plats kunde inte domstolsförhandlingarna inledas så domaren hade inget val förutom att skjuta allt framåt en vecka och sätta ett nytt datum. 

Efter den formaliteten började diskussionen om var i landet fångarna skulle sitta häktade. I polisens häkte i Addis Abeba eller i det federala fängelset Kality lite söder om staden. 

Medan de åtalades försvarsadvokater hävdade att Kality var för farligt eftersom det var fyllt av mördare började det regna.  

Ljudet av tusen små trumslagare av tenn som hamrade på byggnadens tak spred sig tillsammans med doften av fukt och filttyg från ansiktsmaskerna.  Strax ovanför de anklagades bänk började regnvattnet sippra ner över dem och deras tre advokater från ett hål stort som en fotboll från en gigantisk vattenskada i taket. 

Advokaterna försökte rädda sina handlingar genom att flytta bordet medan de fortsatte att argumentera mot att flytta fångarna till kality-fängelset. 

Den åtalade Jawar Mohammed fick det sista ordet när han stående och ivrigt gestikulerade dundrade:

– Du kan behålla oss i Addis Abeba vi bryr oss inte. Du kan hålla oss under jorden. Vi bryr oss inte. Du kan hålla oss häktade i himlen vi bryr oss inte. Det är inte vad det här fallet i grunden handlar om, sa han i ett inlägg som nog inte hjälpte hans fall i sak, innan de tre domarna försvann bakom de stora leverpatéfärgade velurridåerna för att rösta. 

I bänkraden bredvid mig mumlade Samuel Bekele som är son till en av de åtalade, Bekele Gerba, att ”nu ringer de förmodligen Abiy för att fråga vad de ska göra”.  

Enligt honom var det som sker i rättssalen ”rent skådespeleri” för att bli av med den politiska oppositionen före valet.

– Det som oroar mig är att de skickas till en plats för hårdkokta brottslingar. Ett fängelse med mördare och våldtäktsmän. Inte en plats för politiska fångar. Jag är rädd att de kommer att bli slagna eller dödade, sa bänkgrannen Samuel Bekele.

Efter en kvart kom de tre domarna ut igenom genom de bruna leverpatéfärgade velurridåerna och berättade att de bestämt sig för att fångarna skulle föras till Kalityfängelset. 

Vem är då den huvudåtalade Jawar Mohamed? 

Enligt kritikerna en kontroversiell person med stort inflytande över oromoupproret mot den tidigare regimen från exilen i USA. Genom tv-stationen Oromo Media Network och dess sociala medier hade han två miljoner följare på Facebook innan hans profil stängdes ner i samband med de senaste anklagelserna. 

Det är heller inte första gången han anklagas för att ha uppmanat till våld. I oktober förra året anklagades han för att ha uppmanat till våldsamma upplopp när han på Facebook plötsligt bad om hjälp från sina anhängare eftersom han fruktade att polisen skulle bryta sig in i hans hem för att gripa honom eller mörda honom. 

–  Jag ser inte vad jag eller någon annan skulle ha gjort, annat än att be om hjälp, när beväpnade människor kom in i mitt hem mitt i natten.  Jag fruktade för mitt liv, sade han kort efter händelsen i en intervju med Blankspot, där han dock erkände att grunden för våldet var spänningarna mellan etniska grupper i huvudstaden.  

Den stora skillnaden mot i oktober är att myndigheterna den här gången arresterat Jawar Mohammed och inlett en rättegång, även om den ständigt skjuts upp. 

I åtalet framgår också att Jawar Mohammed anklagas för att vara skyldig till att en polis dödats i de upplopp och demonstrationer som följde på mordet på musikern Hachalu Hundessa. 

Men även att polisen konfiskerat inte mindre än åtta Kalashnikovs och fem pistoler från Jawar Mohammeds bil.

Under en presskonferens på premiärministerns kontor på torsdagen förnekade statsåklagaren Gideon Timothewos att ärendet mot Jawar Mohammed och de andra politikerna var politiskt motiverat. 

–  En del av de anklagade är politiker, men de anklagas inte för sin politiska verksamhet, sa Gideon Timothewos.

Han menade också att man måste skilja på ”fredlig, laglig politisk mobilisering och denna typ av retorik”.

– Denna ultranationalistiska, militanta och våldsamma politiska aktivism som resulterar i skadade och mördade medborgare.

Men frågan var om åklagarna kan samla övertygande bevis för en fällande dom. Och oavsett om Jawar Mohammed är skyldig eller inte är det uppenbart att ett eventuell fängelsestraff för honom och andra populära politiker riskerar att undergräva den demokratiska legitimiteten inför nästa års val.

–  Om de döms kommer den allmänna opinionen i stor utsträckning och särskilt i Oromia, att anse att den etiopiska regeringen återigen är engagerad i politiserade åtal. Det kommer att göra det mycket svårt för myndigheterna att hålla ett framgångsrikt val nästa år, säger William Davison från International Crisis Group.

En ännu mer pessimistisk bedömning kommer från René Lefort, en berömd fransk analytiker som följt etiopisk politik sedan 1970-talet.

– Det demokratiska projektet i Etiopien är dött just nu. Det är möjligt att det kan återupplivas, men inte så länge som Abiy Ahmed insisterar på att han ska leda landet ensam. 

Till Abiy Ahmeds försvar kommer senioranalytiker vid den politiska tankesmedjan Institute for Security Studies, Dawit Yohannes.

– Det är så lätt att kalla honom en diktator, men jag tror att skulden för det politiska dödläget också måste falla på de många oppositionspolitiker som håller på att splittra landet på grundval av etnicitet, och som i hemlighet organiserar dessa våldsamma upplopp.

Dawit Yohannes menar också att ett av problemen är att i början öppnade Abiy Ahmed upp det demokratiska rummet så att alla kunde delta, utan att samtidigt genom avtal tydliggöra spelreglerna.

– Abiy bjöd alla politiska motståndare tillbaka till landet 2018, om de bara underkastade sig konstitutionen och lade ner sina vapen. Men flera av dem har fortfarande vapen och andra hotar ständigt att låta sin del av landet bryta sig loss från den etiopiska federationen. Det hjälper inte det demokratiska projektet.

Senioranalytikern Dawit Yohannes är inte lika pessimistisk om Etiopiens demokratiska framtid som René Lefort. Men han vill inte heller kalla sig optimist. 

Båda analytikerna var dock överens om att det är avgörande att Abiy Ahmed lyckas involvera bredare delar av det politiska spektrumet i en nationell dialog för att skapa största möjliga legitimitet för det kommande valet.

– Om regeringspartiet väljer att ta kontrollen själva, då blir det en mycket ojämn valrörelse. Utan en bred politisk dialog kommer vi inte att undvika ytterligare våld och splittring, säger Dawit Yohannes.

Och även om de etiopiska folkhälsomyndigheterna just har beslutat att val fortfarande kan hållas, även om det fortfarande finns corona i landet, anser René Lefort att det kan dröja innan landet går till valurnorna. 

– Jag tror att Abiy Ahmed bara kommer att hålla val när han är helt säker på att vinna. Om han inte är det, är det knappast den sista gången som vi får höra att valet kommer att skjutas upp. 

11. Konflikten mellan regeringen och TPLF skärps

Under maj månad började det etiopiska överhuset (House of Federations) talman Keria Ibrahim att hota med att hennes parti TPLF skulle börja organisera ett eget val i strid med centralregeringens vilja. 

– Jag kan inte vara en medbrottsling när konstitutionen bryts och en diktatorisk regering tar form, sa den före detta talmannen.

Keria Ibrahim var även en av de ledande politikerna i oppositionspartiet Tigray People’s Liberation Front (TPLF), det tidigare styrande partiet och når hon kort efter det också avgick så sågs det som ytterligare ett tecken på skärpta motsättningar mellan hennes parti och den nya premiärministern Abiy Ahmeds koalition. 

TPLF hade tidigare under våren kritiserat beslutet att skjuta upp det för landet efterlängtade valet och i den egna regionen inlett förberedelser för att hålla regionala val som planerat. 

I samband med sin avgång anklagade den före detta talmannen Abiy Ahmeds regering för att stjäla medborgarnas rättigheter i och med att valet skjutits upp på obestämd tid, något hon kallar för ”ett historiskt misstag”

Kjetil Tronvoll, professor i freds- och konfliktstudier vid Bjørknes høyskole i Oslo menade att om delstaten håller ett regionalt val kan det leda till en öppen konfrontation mellan TPLF och den federala regeringen. 

TPLF som har sin bas i tigrayregionen har sedan Abiy Ahmeds tillträde våren 2018 varit kritiska mot utvecklingen, men i takt med den nya premiärministern reformer har rörelsens förlorat mer och mer av sin forna politiska makt. 

Valet som skulle ha hållits i maj 2020 sköts först upp till augusti av valmyndigheten men sedan efter att coronaviruset spred sig i landet på obestämbar tid. 

Det innebär att landet rent konstitutionellt är i en situation som ingen regering stått inför förr. 

Krav hade rests på en övergångsregering men även det är något som saknar stöd i sagda konstitution. 

Oppositionen anklagade premiärministern för att använda pandemin för att behålla makten, medan han anklagade oppositionen för att utnyttja krisen och osäkerheten för att flytta fram sina positioner. 

– Vi vill att valet ska äga rum, vårt parti Prosperity Party är inte ett parti som är rädda för val, kommenterade Abiy Ahmed avgången. 

Efter avhoppet har Etiopiens överhus godkänt att premiärminister Abiy Ahmeds regeringen samt regionala och federala parlamentsledamöter får stanna kvar på sina poster under ett extraår. 

Mandatperioden för fredspristagaren Abiy Ahmed och det styrande partiet EPRDF skulle ha löpt ut i september.

Valet planeras nu att ske om cirka 9–12 månader, och först då hälsomyndigheterna konstaterar att coronaviruset inte längre är ett hot mot den allmänna hälsan. 

Men så länge ville inte politikerna i Tigray-regionen vänta.

I strid med landets valkommission hölls det regionala val i vilka TPLF avgick som segrare och en av TPLF:s ledare Getachew Reda sa till nyhetsbyrån AP efter det att man inte skulle acceptera några som helst förhandlingar med centralregeringen. 

Men han var också tydlig med att de ”aldrig kommer vara de första som skjuter eller de första som blinkar”. 

Kort därefter anklagade Tigrayregionens ledare, Debrestion Gebremichael, regeringen för att planera attacker i regionen som ett straff för septembervalet.

Förutom konflikterna kring valet meddelade också regeringen att biståndsprojekt i regionen skulle riktas om mot lokala aktörer i regionen. 

Vilket även det ökade spänningen mellan parterna.  

Vi har försökt att undvika krig, men ett krig kan inte undvikas om bara en sida visar ”goodwill,” sa premiärministern i uttalandet och lade till att ”den sista röda linjen är passerad i och med morgonens attack och vi ser inget annat val än en militär konfrontation för att rädda landet.”

Han uppmanade också landets medborgare att agera lugnt och sluta upp bakom armén. 

Internationella freds- och konfliktforskare varnade för vad det kan innebära, inte bara för Etiopien utan för regionen. 

Organisationen International Crisis Group flaggade för att en nationell dialog i Etiopien var nödvändig för att undvika ett krig som skulle kunna sända chockvågor genom världen.  

Onsdagen den 4 november beordrade Etiopiens premiärministerlandets väpnade styrkor att förbereda sig på en konfrontation med det regionala styret i Tigrayregionen. 

Bakgrunden var att en av arméns baser i Mekkele angripits under natten. 

uttalandet pekas partiet Tigray People’s Liberation Front (TPLF) ut som ansvariga för attacken mot ”The Northern command”. 

I ett följande uttalande på TV gav Abiy Ahmed flera detaljer om nattens attack som kostat flera etiopiska soldater livet. Under det talet så sa han också att ”slutet är nära” för regionens egna styrkor som han anklagade dels för att ha försökt stjäla ammunition och militär materiel som artilleripjäser, men också för att ha utrustad lokala miliser med vapen. 

Många av generalerna och lägre officerare i den federala armén var också från regionen även om det under Abiy Ahmed styre skett en viss omplacering av höga militärer för att bryta dominansen av chefer med bakgrund i Tigrayregionen. 

Uttalandet besvarades först inte av TPLF och kort därefter konstaterades att all internettrafik och alla telefonlinjer låg nere i regionen. 

Det kom även rapporter om att luftrummet stängts av.

Flera lokala medier larmade om att de inte kunde använda varken internet, mobiler eller fasta telefoner för att rapportera om utvecklingen. I ett uttalande varnade även de för vad ett informationsvakuum kan föra med sig i form av ryktesspridning och de vill se flera utländska journalister på plats i landet för att kunna rapportera från båda sidor av den uppblossande konflikten. 

I ett uttalande från den Europeiska Unionen uppmanar EU:s utrikeschef Josep Borrell: ”alla relevanta aktörer till nationell dialog. Tvångsåtgärder och hot om våld kan aldrig vara ett alternativ”.

Även svenska utrikesdepartementet skrev att: ”Ambassaden har fått information om militära aktiviteter i Tigrayregionen mellan regionala säkerhetsstyrkor och federal militär. Vi noterar även att den etiopiska regeringen har infört undantagstillstånd i Tigray. Internet och telefoni är avstängt i hela regionen. Flyg till Tigray är inställda, regiongränserna är stängda, och kollektivtrafik samt transporter inom regionen är förbjudna.”

12. Forskare varnar för ett långt krig

För freds- och konfliktforskaren Kjetil Tronvoll som länge varnat för att Etiopien befinner sig på randen till ett inbördeskrig kom inte nyheten som en överaskning. 

Men orsakerna till det som nu sker går långt tillbaka och tecknen har funnits där länge, för den som velat se, det menade Kjetil Tronvoll.

– De första tecknen såg jag för ett år sedan när Abiy Ahmed etablerade sitt Prosperity Party (PP) på ett sätt som medförde att TPLF lämnade regeringssamarbetet. Det var den första varningssignalen, säger Kjetil Tronvoll på telefon från Oslo där han är verksam som forskare i Freds- och konfliktkunskap. 

Historiskt har de politiska partierna i Etiopien velat skydda det etniskt federala systemet där varje region har ett styrande parti baserat på etnicitet med stort regionalt självstyre och sedan en koalition mellan dessa partier som styr landet. 

Men när Abiy Ahmed upplöste EPRDF som varit den koalition som sedan 1991 styrt landet bröt han med den traditionen. 

–  Han blev snabbt mer och mer pan-etiopisk i sin retorik och lade ifrån sig den oromo-retorik som tagit honom till makten. Det blev tydligt att han i sin syn på Etiopien av idag och hans vision av vad Etiopien skulle bli gick rakt emot vad TPLF och andra federalister kämpat för.

Genom att börja prata om att modifiera eller till och med överge den etniska federalismen till förmån för ett enat stor-Etiopien så förlorade han snabbt sitt politiska stöd även hos de grupper som burit honom till makten.

För att förstå varför, menar Kjetil Tronvoll, att man måste känna till från vilka historiska omständigheter TPLF fötts: På 1970-talet slogs den tigraybaserade gerillan mot diktatorn Mengistu i Addis Abbeba och lyckades som ”David” slå Goliat med hjälp av den eritreanska gerillaarmén, EPLF. 

Landet styrdes sedan under parollen ”etnisk federalism” där varje folkgrupp utsåg sina egna delegater till paraplykoalitionen EPRDF. 

– Omedelbart efter att Prosperity Party bildades så gick TPLF ut med ett officiellt uttalande om att det var ett olagligt registrerat parti vars bildande bröt mot både koalitionens stadgar och Etiopiens vallagar, berättar Kjetil Tronvoll. 

Efter att ha forskat på TPLF i trettio år visste han att om TPLF de går ut med ett sådant hårt uttalande, så menade partiet vad de sa. 

– Jag visste att de kommer att fullfölja linjen om Prosperity Partys:s olaglighet till sin yttersta konsekvens. Om det så leder dem in i ett fullskaligt krig är inte relevant eftersom de tolkar det som en existentiell fråga. De offrade sig i tusentals under kriget på 1970- och 1980-talet och backar aldrig från något de sagt. Det är fundamentalt om man vill förstå deras ideologi och historia. 

Kjetil Tronvoll menade att TPLF:s kritik mot Prosperity Party sedan har fördjupats i takt med att Abiy Ahmed har centraliserat statsapparaten och ökat graden av kontroll.

– I dagsläget ligger inte makten eller ansvaret hos medlemmarna av Prosperity Party utan allt leder till premiärministern själv som blir allt mer kejsarlik.

En redan dålig relation förvärrades när de utlovade historiska valen i Etiopien först sköts upp, från maj till augusti 2020, och sedan framåt på obestämbar tid. 

– När Tigrayregionen då gick vidare med ett eget regionalt val var det en tydlig varningssignal. Då var loppet kört, säger Kjetil Tronvoll.

När väl Tigray hade hållit sitt val var Abiy Ahmed tvungen att reagera på det och följaktligen så ogiltigförklarades det. 

– Den omedelbara konsekvensen av det blev att TPLF kallade den federala regeringen för illegitim och icke-konstitutionell när dess femåriga mandatperiod löpte ut den femte oktober. 

Den federala regeringen svarade då med att kalla TPLF:s valseger för illegitim och icke- konstitutionell, det var den senaste varningssignalen, fortsätter Kjetil Tronvoll.

Han har under året varit på plats i Tigray under längre perioder, både under våren och senast i september i samband med det regionala valet för att genomföra fältstudier.

– När jag var på plats och hörde retoriken blev det tydligt att det här inte är en konflikt mellan TPLF och Prosperity Party utan mellan Abiy Ahmed och hela befolkningen i Tigray.

I rapporteringen under onsdagen har det i internationella medier ofta framstått som om det är TPLF som driver på för att utropa en självständig stat. 

Men den förklaringen vänder sig Kjetil Tronvoll emot.

– Tvärtom är det faktiskt TPLF som försöker hålla Tigray kvar i Etiopien och som fortsatt stödjer federationen. Andra politiska aktörer i Tigray önskar lösa motsättningen genom att avskilja sig. 

När Kjetil Tronvoll ser tillbaka på året som gått så ser han flera tillfällen då omvärlden kunde engagerat sig djupare – om de tagit signalerna på allvar. 

– Nu går utvecklingen snabbt mot krig, mot konflikt.  

Men på twitter skrev du nyligen att det inte behövde vara för sent för att stoppa ett fullskaligt krig om FN, Afrikanska Unionen och EU mobiliserar? Vad behöver de göra?

– Man måste ju twittra en del optimism också, men nej det är för sent, det är det! När en konflikt gått så långt att militära styrkor sätts in då finns det just nu inte längre en möjlighet till en dialog.

Vad man borde ha gjort menar Kjetil Tronvoll är att engagera sig diplomatiskt på en mycket högre nivå – långt tidigare. 

– Det har varit enskilda ambassadörer som agerat, men detta borde ha varit uppe på stats- och regeringschefsnivå tidigare. Jag säger inte att ingen har försökt men jag tror inte de fått den respons de borde fått från Bryssel och andra huvudstäder förrän tills alldeles nyligen.

Att omvärlden inte agerat i tid beror enligt Kjetil Tronvoll också på att politiker och ambassadörer låtit sig bländas av fredspristagaren Abiy Ahmed. 

– Det kan låta lite grovt. Men de flesta har varken kapacitet, vilja eller önskan att på djupet förstå Etiopien som land. Dess historia, etniska sammansättning, politiska kultur eller ideologin hos dess partier. 

Hade omvärlden gjort sin hemläxa, hade de kunnat förstå de olika parternas motiv och logik och i tid ingripit, menar professorn i Freds- och konfliktvetenskap. 

– Det är egentligen väldigt lätt att tolka TPLF. För de gör alltid det de säger att de ska göra. De håller sitt ord. Svårare än så är det inte. Om de pratar om krig, då blir det krig. Här i Europa så tror vi att alla är socialdemokrater och kan sitta ner och prata med varandra, men för de etiopiska partierna är våld inte den sista utvägen utan det är ett relevant verktyg för att lösa konflikter. Det förstår inte ambassadörerna, framför allt inte skandinaverna, de är alldeles för naiva, säger Kjetil Tronvoll. 

Den senaste händelsen som också utlöste veckans konflikt var att Abiy utnämnde en ny brigadgeneral till ledare för norra kommandot. 

Men han tvingades vända tillbaka på flygplatsen i Mekelle, vilket i princip innebar att Abiy förlorat kontrollen över denna del av armén.

Sedan kom attacken mot militärbasen och Abiy Ahmeds order om att mobilisera den federala armén. 

Scenariot Kjetil Tronvoll nu ser framför sig är att den första initiala delen av den militära konflikten måste få ha sin gång. 

– Sedan kommer en fas då parterna måste re-organisera sig, omgruppera, få fram förstärkningar och då finns en möjlighet att inleda en dialog. Det är den möjligheten omvärlden måste vara beredda på nu. 

Den konflikt som ligger framför oss antar jag kommer att bli annorlunda än de strider som regeringarmén historiskt haft med ONLF eller OLF. TPLF har stora både militära och mänskliga resurser och det blir dessutom en konflikt mellan två reguljära arméer. Är det vad vi har framför oss?

– Ja, det är två professionella arméer med mekaniserade brigader och artilleri. Den etiopiska armén har större delen av sina mekaniserade förband i Tigray och de sitter nu TPLF på. Så även om regeringsarmén kommer kontrollera luftrummet med sina jaktplan så kan de inte nå ett avgörande om de inte också är på marken. 

Kjetil Tronvoll beskriver en utveckling mot det största konventionella kriget i Afrika sedan kriget mellan Eritrea och Etiopien 1998-2000 då 100 000 soldater dog på bägge sidor och han tror också att vi kommer få se en fragmentisering av de federala säkerhetsstyrkorna när officerare med en bakgrund i Tigray ”kallas hem” och hela förband byter sida. 

– TPLF har aldrig vikt ner sig någon gång i historien, men det har Abiy Ahmed, han är en opportunist på det sättet, så om han ser att ”blixtkriget” inte får ett resultat på kort tid kan han komma att acceptera förhandlingar för att överleva. 

Skulle inte en vapenvila utropas och en dialog inledas tror Kjetil Tronvoll att de federala styrkorna kommer försöka ta militär kontroll över Mekelle och byarna i Tigrayregionen.

– TPLF kommer då föra kampen vidare som ett icke-konventionellt gerillakrig, de kommer att försöka störa och destabilisera regeringen i Addis Abeba ändå tills den är utbytt. 

Eftersom han tror inte att den federala regeringen kommer lyckas med att ta kontroll över alla tigreanerna kommer gerillakriget kommer att pågå under lång tid. 

– Det är därför lönlöst att gå ut i krig till att börja med: den politiska oenigheten kan inte lösas på slagfältet. 

Kjetil Tronvoll tror inte heller att vi kommer få se ett scenario som 1991 då TPLF marscherar ändå till huvudstaden, men i ett utdraget scenario tror han att även grupper i Oromo som Oromo Liberation Army (OLA) tillsammans med andra federalistiska styrkor kommer att försöka vinna genom att störta Abiy Ahmed. 

– Sker det så faller Prosperity Party samman. Allt i det partiet handlar om honom. 

13. Den humanitära situationen i Tigray förvärras

Bara ett par dagar efter krigsutbrottet kom rapporterna om att antalet flyktingar som flytt till Sudan från Etiopien ökat i takt med att striderna intensifierats. 

Khalid Alsir, en tjänsteman i Sudans östra delstat Kassala som gränsar till Etiopien berättade för The New Humanitarian (TNH) att 2 700 flyktingar hade kommit dit sedan i måndags och att tusentals var på väg. 

Khalid Alsir berättade också att de lokala myndigheterna transporterade flyktingar från byar på gränsen till läger och såg till att de fick tak över huvudet, mat och vatten. 

Vissa hade gått i flera dygn sedan striderna bröt ut och hade ”fruktansvärda historier” att berätta. 

Enligt tjänstemannen behövde nu omvärlden agera. 

– Möjligheterna för Sudan att hjälpa alla är väldigt begränsade och antalet nya flyktingar högt, vi kommer inte klara av detta om det fortsätter komma flera, sa han till The New Humanitarian. 

I en rapport från FN organet OCHA varnar man också för att konflikten – om den eskalerar – kan resultera i en humanitär kris i Tigrayregionen där redan två miljoner människor är i behov av matbistånd. 

Redan nu efter en vecka av flygförbud och undantagstillstånd har FN:s flyktingorgan svårt att förse regions flyktingar i läger med stöd. I området finns sedan tidigare cirka 200 000 flyktingar från grannlandet Eritrea. 

Under måndagen kom också rapporter om att Sudan officiellt stänger gränsen mot Etiopien. 

Fathal-Rahman Al-Amin, guvernören i Kassala meddelade att gränsen kommer att förbli stängd tills striderna i Tigrayregionen, ett par kilometer från gränsen, upphört.

Han meddelade också att Sudan satt upp en lokal kommitté för att övervaka gränsövergången vid Wed Al-Helio och att landet fortsatt skulle ta emot flyktingar från Etiopien. 

Men att inga väpnade grupper skulle få använda landets terrotorium.

– Vi kommer inte att tillåta att någon som bör vapen tar sig över gränsen. Men de som kommer obeväpnade kommer vi att assistera, sa han till Voice of America. 

Ögonvittnen i Kassala rapporterar också enligt Voice of America om att Sudan förstärker militären i gränsområdena. 

Efter drygt en månad utropade sig Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed som segrare och inlednigsvis förnekade man att TPLF skulle ha inlett ett gerillakrig – något som TPLF själva menar har skett. 

– Verkligheten är att de är nedkämpade och i upplösning med otillräckliga möjligheter att bedriva ett gerillakrig, sa premiärminister Abiy Ahmed i ett uttalande i början av december. 

På det har TPLF svarat att de kommer att slåss tills den federala armén lämnar regionen. Ledarskiktet är också fortfarande på fri fot, och har sagt sig vilja fortsätta strida.

De senaste månaderna har fler än 50 000 människor flytt från Tigray in till grannlandet Sudan, och många av dem har berättat historier om det våld de utsatts för. Pramila Patten, FN:s särskilda representant i kampen mot sexuellt våld i konflikter, säger sig vara djupt oroad av uppgifter från det krigshärjade området, däribland anklagelser om ”ett stort antal” våldtäkter i regionhuvudstaden Mekele, som regeringen i Abbis Abeba sedan snart två månader säger sig kontrollera.

Det krig som äger rum på marken förs också i de sociala medierna och försvarare av den militära insatsen i Tigray menar att det var nödvändigt av Abiy Ahmed att gå i krig för att bevara landets suveränitet och inte se 100-miljoners nationen falla sönder.

Det faktum att ett regemente angreps militärt innebar att svaret blev militärt. 

Försvararna av Abiy Ahmed framhåller också att han velat se en icke-etnisk stadsstruktur till skillnad från TPLF som försvarat systemet med etnisk federalism.  

De som är för regeringen vänder sig också emot de siffror som bojkottkampanjen lyfter fram. Att fyra miljoner riskerar att svälta menar man är ”omöjligt” i en region med strax över fem miljoner människor. 

Även om de också menar att behovet av nödhjälp är stort hävdar de att premiärministern inte på något sätt använder hungern som ett vapen. Även landets jämställdhetsminister har twittrat om att de som begått våldtäkter ska ställas inför rätta. 

Fyra månader efter att kriget bröt ut är det, trots premiärministerns försäkringar om att det är över, inte slut. 

Enligt ett uttalande från Röda Korset i Tigray anser man att det enbart går att nå 20 procent av befolkningen med nödhjälp. FN har också lyft fram att federala trupper inte har kontroll över hela regionen och på de sociala medierna strider de olika sidorna om vilken berättelse som ska dominera. 

Nyligen gick premiärministern själv ut och uppmanade sina landsmän att gå ut i en ”digital offensiv”.

I en analys av 500 000 tweets som Washington Post gjort mellan den fjärde november och tjugonde januari konstaterar tidningen att det som förenar båda sidor är att snabbt anklaga den andra sidan för att sprida falska påståenden.  

Men studien visade också att andelen falska påståenden som spreds var få. 

Den centrala hashtaggen för grupperna som är pro-tigray är förutom rosbojkotten #StandWithTigray och följer man dem en tid ser man att budskapen ofta är detsamma som upprepas. I Washington Post studie kunde de också konstatera att en stor mängd (3000) nya konton skapats efter att kriget bröt ut. Konton med få följare, som sprider liknande tweets och har få interaktioner med andra användare. 

En typ av digital aktivism som syftar till att få internationella organisationer och politiker att bli medvetna om vad som pågår i regionen. 

Men studien visade också att många konton funnits länge, långt före kriget och att de urskiljer sig genom att sprida unika poster. 

De som twittrar för regeringen agerar mer defensivt enligt studien och under hashtaggen #UnityForEthiopia  förekommer också färdigskrivna tweets och instruktioner för hur kampanjen ska föras men inte i lika stor utsträckning. 

Regeringen bildades också under kriget en egen ”fact-checking” avdelning (State of Emergency Fact Check account) som spred egna analyser av vad man ansåg var felaktiga påståenden från motståndarsidan.

En bidragande orsak som gör att de två motstridiga berättelserna om vad som sker kan existera sida vid sida är att området fortfarande är stängt för oberoende journalister. 

14. Måste Abiy Ahmed lämna tillbaka sitt fredspris nu?

Så hur ser då den norska Nobelkommittén på all uppståndelse?

Redan innan kriget så växte kritiken starkt bland oppositionen till premiärministern. Vid årsskiftet tog därför den norska kommittén i ett uttalande bladet från munnen och slog fast att de till fullo står bakom sin fredspristagare. 

I ett öppet brev till landets premiärminister skriver de att det kommit till kommitténs kännedom att rykten cirkulerar om att man skulle ha ”ångrat” sitt val på grund av den senaste tidens händelseutveckling. 

Påståenden om att man planerar att återkalla priset ska också ha spridits. 

Kommittén skriver därför att det inte är formellt möjligt att återkalla de utdelade fredspriserna enligt stadgarna.

I brevet skriver sekreteraren för den norska kommittén Olav Njolstad att man heller aldrig ångrat sina beslut, varken förr eller senare:

– Inte ett enda Nobelpris har någonsin dragits tillbaka sedan det första delades ut 1901, säger den norska kommitténs sekreterare Olav Njolstad. 

Det turbulenta första året med Abiy Ahmed

Etiopien befann sig vid ett historiskt vägskäl. Efter ett turbulent år av reformer av den nya premiärministern Abiy Ahmed och hans administration gick landet från att vara ett av kontinentens största fängelser för journalister till att alla journalister var fria. Dessutom hade 264 hemsidor avblockerats och exilmedier tilläts operera i landet.

För många av landets före detta fängslade journalister inleddes nu en ny era. Däribland den flerfaldigt belönade Woubshet Taye, bloggaren Befekadu Hailu och 90-årige Yacob Wolde-Mariam. Hör dem resonera om deras egen och landets resa, från situationen under kejsaren Haile Selassie till dagens diskussioner om mediekunnighet, ”fake news” och nya fall av fängslade kollegor.

Blankspot kan i samarbete med människorätts-organisationen International Observatory of Human Rights (IOHR) publicera denna kortdokumentär om situationen. Dokumentären är gjord av Margherita Cargasacchi för IOHR.

2021 CC BY-NC-ND 2.5 SE Blankspot - Wallingatan 37, 111 24 Stockholm