Reportage om ,

Vittnesmål från Europas svarta hål

Transnistrien, inklämt mellan Moldavien och Ukraina, beskrivs ofta som ett ”svart hål” där människohandel och vapensmuggling oförhindrat kan pågå. Mindre känt är att Sverige nu går denna regim tillmötes och stoppar stödet till personer som har torterats i landets fängelser.

Av 10 september, 2016

Text: Nils Resare.

Vägen är spikrak och några hundra meter längre fram ligger en grå byggnad med några vaktkurer. Ett rött och grönt tak markerar var det nya landet börjar.

– Du får gå dit fram.

Alexandru, som har kört mig, vill inte visa sig för gränsvakterna. Han är persona non grata i Transnistrien och har blivit hotad och misstänkliggjord av säkerhetspolisen KGB. Han måste hålla sig på behörigt avstånd.
Alexandru har försökt avråda mig. Det är bättre att bara åka över dagen, ett par timmar, tycker han. Att sova över natten är riskfyllt.

– De kommer att övervaka dig och det finns kameror på hotellet, säger han.
Alexandru tar fram sin telefon med det transnistriska SIM-kortet och ringer.

Klockan är nio.

– Okey, han är där nu. You can go.

Jag ser Boris på långt håll. Hans jeans och vitmönstrade skjorta skiljer ut sig från vakterna och de ryska soldater som övervakar gränsen från sidan av vägen. Boris är en av Transnistriens officiella tolkar. Vi har mailat några gånger.
Boris böjer sig ner till den alltför lågt sittande luckan och kommunicerar med gränsvakterna på ryska. Jag måste visa upp mitt pass trots att detta inte är någon riktig gräns. Formellt är vi fortfarande i Moldavien.

Efter en stund sticker vakten ut en liten papperslapp genom luckan.
– Det är hans visum. Se till att han inte tappar bort det. Han måste vara här innan klockan nio i morgon – annars får han problem, säger vakten till Boris.

Från och med nu har jag exakt 24 timmar på mig att utforska Transnistrien, en skuggstat som uppstod efter ett för länge sedan bortglömt inbördeskrig i Moldavien. Efter att 1 500 personer hade dött, och de transnistriska utbrytarna hade fått militär hjälp från Ryssland, utropade sig landremsan öster om floden Dnestr som självständig nation den 2 september 1992.

Transnistrien gjorde vad de kunde för att bli erkända av sin omvärld. De skrev en egen konstitution, startade en domstol, utlyste allmänna val och skaffade en egen valuta. De tryckte till och med pass till sina medborgare.
Men inget hjälpte. Ingen ville erkänna dem, eller acceptera deras pass.

Det har sina skäl. Sedan inbördeskriget har Transnistrien varit något av ”Europas svarta hål” – en frizon för organiserad brottslighet, trafficking och illegal vapenexport. Här har ljusskygga individer fått en fristat och affärer har kunnat göras upp utan någon som helst insyn från omvärlden eller den internationella rättskipningen.
Regimen har också kunnat använda tortyr och långa fängelsestraff för att få tyst på oliktänkande. De riskerar inget. Ingen kan straffa dem.

Det är här som Alexandru kommer in i bilden. Tillsammans med de andra juristerna på den moldaviska organisationen PromoLex har han hjälpt en hel rad personer som plågats i de transnistriska fängelsehålorna. Arbetet har genomförts tillsammans med den svenska organisationen Civil Rights Defenders och betalats av biståndsmyndigheten Sida.
Men nu har Sida plötsligt stoppat biståndet. Och Alexandru får inte passera gränsen. Vad var det som hade hänt?

EFTER KALLABALIKEN. I staden Bender köpte polisen Alex Ursu en lägenhet som senare beslagtogs av myndigheterna i Transnistrien.


23 timmar och 50 minuter kvar: Från bilfönstret ser jag stora industrianläggningar från Sovjettiden, böljande åkrar, prydliga hus med små trädgårdar och det gamla fortet Tighina.
– Du befinner dig på svensk historisk mark, säger tolken Boris.
Här i Bender, bara några minuter från gränsen, bodde den svenska stormaktskungen Karl XII under flera år efter den nesliga förlusten mot Ryssland i Poltava i början av 1700-talet.


I Bender hoppades Karl den XII att få med sig den tidens stormakt, Ottomanska riket, för att slå tillbaka mot Ryssland. Men det Ottomanska riket, där bland annat Turkiet och en stor del av arabvärlden ingick, vände honom ryggen och den berömda “kalabaliken” utbröt.

Boris är född i Ukraina men har bott i flera före detta Sovjetstater. I Transnistrien hamnade han precis innan kriget och blev sedan kvar. Han är världsvan, talar perfekt engelska och vet påfallande mycket om svenskarnas drabbningar med Ryssland på 1700-talet.
– Ryssarna är experter på att söndra och härska, säger han utan att dra några historiska paralleller till vad som just nu sker i dagens Ukraina eller Moldavien.
Vi stannar till vid ett stort bostadskomplex från Sovjettiden. I ett av dessa hus köpte den moldaviska polisen Alex Ursu en lägenhet till sig och till sin fru 2006. Priserna var bättre här än på andra sidan gränsen, i Moldavien, där han då arbetade som polischef.

SOVJETSYMBOLER. I Transnistrien finns många av symbolerna från Sovjettiden kvar, bland annat flera stora Leninstatyer.

Den 29 juli 2009 började hans mardröm. Transnistrisk milis stormade in i hemmet och anklagade honom för att ha förfalskat köpedokumenten för lägenheten. Han ombads skriva under ett papper där han gick med på att lämna ifrån sig lägenheten.

Han vägrade.

Milisen tog honom då till häktets förhörsrum. De band hans händer och hissade upp honom i taket. Sedan slog de honom så hårt att han svimmade. När han vaknade upp igen fortsatte misshandeln i tre dygn. Han fick ingen mat och tilläts inte att gå på toaletten.

Sedan grep de även hans pappa. I ytterligare tre dagar tvingades den åldrade mannen sitta med i häktet. Inte ens när milisen hotade Alex Ursus gravida fru gav han med sig.
Efter en tid startade rättegången. Domaren nonchalerade köpedokumentet, som hans fru hade tagit med sig till rätten. De gick helt på milisens berättelse och Alex Ursu dömdes till 14 års fängelse.
Samtidigt tvingades Alex fru att flytta ut ur lägenheten. In flyttade en milisman vid namn Bas Vitalie. Idag har han en hög befattning i Transnistriens självutnämnda regim.

Först när Alex Ursus fall uppmärksammades internationellt, 2012, släpptes han fri.
Men många av hans medfångar sitter kvar. Flera av dem är inte kriminella utan personer som pressades på pengar av regimen. Vissa fångar tvingades betala upp till 20 000 dollar per år för att få sina straff förkortade.
– De betedde sig precis som en maffia, sade Alex Ursu när jag träffade honom ett par dagar tidigare i Chisinau där han nu bor.

Jag ser upp mot bostadskomplexet i Bender. Alex Ursu är en av dem som har fått hjälp av PromoLex. Hans fall fick internationell uppmärksamhet vilket kan ha räddat hans liv. Idag mår han bra. Han har två barn och har kunnat återförenas med sin fru.
Det är den här typen av stöd som Sida nu har stoppat. Svenskt bistånd får inte längre användas till att hjälpa tortyroffer i Transnistrien.

Civil Rights Defenders har naturligtvis protesterat, men ingenting har hjälpt. Och när de inte frivilligt ville avbryta samarbetet med PromoLex kom dråpslaget. Sida drog in alla pengar till deras arbete i Moldavien.
Vi rullar vidare mot Tiraspol, Transnistriens inofficiella huvudstad. Boris berättar om sin farbror i Ukraina som har fyllt 113 år.
– Det viktigaste för att bli gammal är att man har ett positivt sinnelag, säger han.

PUTINSOUVENIRER. Den ryska närvaro är stark i Transnistrien liksom vurmen för Sovjet Unionen.


21 timmar kvar: Vi passerar förbi västerländska märkesbutiker, välfyllda mataffärer och en enorm fotbollsarena som slår det mesta i denna del av Europa. I Tiraspol finns ett universitet, sjukhus, skolor och en fungerande industri som exporterar varor till Europa.

Boris tar med mig till en restaurang som serverar lokala specialiteter. Menyn känns som en spegling av landets historia. Här finns de turkiska dolmar som Karl XII ska ha fört med sig hem till Sverige Här finns också de ryska sopporna borsjtj och soljanka liksom rätter med ett tydligt ursprung i det sydeuropeiska köket.
Både Boris och jag satsar på det ryska spåret – pelmeni med smetana, men för säkerhets skull testar vi också de lokala vinbladsdolmarna.

Runt omkring oss pågår ett vardagsliv som på ytan liknar det på västra sidan floden Dnestr – i Moldavien. Lördagslediga familjer strosar omkring eller går ner till floden för att bada.
Det finns en hel del symboler från Sovjettiden kvar i staden – hammaren och skäran, väldiga Leninstatyer och stalinistiska monumentalbyggen. Men mixat med coola Victoria Secret-butiker och eleganta uteserveringar skapar de något av en Disneylandkänsla.

Detta är vad regimen vill visa upp för de som besöker landet under en dag. Allt ska verka normalt.
Men de personer som har tillåtits stanna längre, och har hunnit tränga under ytan, har en annan bild. Det gäller till exempel de experter från den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE som tidigare tilläts besöka Transnistrien och den stora vapendepån Kolbasna, som är kvar från Sovjettiden.

Det finns uppgifter om att kärnvapen förvaras i Kolbasna. Vissa av dem kan vara på villovägar. Det finns också uppgifter om att raketer med radioaktivt innehåll, så kallade smutsiga bomber, ska ha smugglats ut från Transnistrien efter inbördeskriget.
Om dessa vapen har hamnat i fel händer är det en internationell säkerhetsrisk som får intrigerna i de flesta James Bond-filmer att blekna.

Det finns troligen också fabriker i Transnistrien som nytillverkar och exporterar vapen till konfliktområden och till terrorgrupper. Både anläggningarna, och kunskapen om hur vapensystemen ska byggas, finns kvar sedan Sovjetunionen bröt samman. Att smuggla ut dem genom Ukraina, till hamnen i Odessa, har länge varit en enkel match.
Men exakt vad som sker i Transnistrien, och vilka vapen som har förts ut ur landet, går inte säkert att säga. OSSE:s chef har sedan flera år inreseförbud och ingen annan oberoende organisation har fått möjlighet att undersöka vad fabrikerna tillverkar eller vilka vapen som finns kvar i Kolbasna-depån.

Det går inte ens att få fram grundläggande information om Transnistriens inkomster, hur många som bor där eller vilka tillgångar den politiska eliten besitter. Det finns inga fria medier och regimen berättar nästan ingenting för sina medborgare.

De enda som har någon form av insyn är Ryssland. Sedan inbördeskrigets slut finns det ryska fredsbevarande trupper i landet och Ryssland förser Transnistrien med gas – helt gratis.
Efter annektering av Krimhalvön, och konflikten i östra Ukraina, har den ryska närvaron i Transnistrien fått ny aktualitet. Många fruktar att Ryssland ska använda landområdet som en bas för att ta över de västra delarna av Ukraina. Både vapen och militära styrkor finns redan på plats. Det har fått Ukraina att stänga gränsen till Transnistrien. Men trots det verkar smugglingen över gränsen fortsätta.

För att försöka hitta någon form av lösning på denna mycket farliga situation har de mest involverade länderna och organisationerna försökt väcka liv i en sedan länge insomnad arbetsgrupp för Transnistriens framtida status, kallad 5+2. Bland annat ingår Ryssland, EU, USA, OSSE och Moldavien.

Men deras arbete går extremt trögt. Bara ett enda möte har kunnat hållas under senare år.
Det är här Alexandru och PromoLex åter kommer in i handlingen. Deras arbete, och domarna från Europadomstolen, har gång på gång avslöjat att de styrande i Transnistrien använder gangstermetoder för att berika sig själva.

Det är knappast en bild regimen vill kännas vid. Och tortyrfallen gör dem till en direkt olämplig part i internationella förhandlingar som rör miljontals människors säkerhet. Därför ville de till varje pris att PromoLex ska stoppas – annars vägrade de att delta i förhandlingarna.

GRÄNSEN. Den östra sidan av floden Dniestr avskiljer Transnistrien från Moldavien som landområdet formellt tillhör.


18 timmar kvar: När vi kommer ut från restaurangen steker fortfarande solen i Tiraspol. Trots att det är lördag är det relativt lite folk i rörelse. Boris tror att många har åkt till Odessa för att bada. Jag försöker dokumentera gatulivet med min kamera. Vi passerar den stora paradgatan där regimen, en gång om året, har stora militärparader för att på gammalt sovjetiskt vis sätta skräck i omvärlden genom att visa upp sina stora vapeninnehav.

Sedan går vi ner till floden där folk badar vid en konstgjord badstrand. På vägen passerar vi ett monument från inbördeskriget och en stridsvagn från andra världskriget.
Boris hindrar mig vid flera tillfällen när jag vill fotografera. Han pratar om dolda övervakningskameror och vakter som ser oss. Vid regeringshögkvarterets byggnad, som ligger undangömd på en bakgata, vill han att jag stoppar ner kameran i väskan.

Vid några tillfällen känns Boris försiktighetsåtgärder absurda – till exempel när vi kommer till den stora Leninstatyn framför parlamentet. Trots att den är något av ett landmärke för Tiraspol ber Boris mig att låta bli.
Samma sak händer när jag vill fotografera en vanlig livsmedelsbutik. Jag kan inte se problemet eller att det skulle finnas några kameror på andra sidan gatan som han påstår.

Orsaken är bolaget Scheriff. De kontrollerar det mesta av värde i Transnistrien och ägs av samma grupp män som också styr landet. Förutom livsmedelsbutiker äger de bensinmackar, telefonbolag och alla butiker som säljer vin och cognac. Till och med den stora fotbollsarenan bär loggan ”Scheriff”.
På pappret kan vem som helst starta ett företag i Transnistrien. Men regimen använder en mängd metoder för att de inte ska lyckas. Om någon till exempel startar en livsmedelsbutik finns det berättelser om att Scheriff omedelbart sänker sina priser så att det nystartade företaget inte längre kan konkurrera.
En annan, betydligt grymmare metod, användes mot Eriomenco Vitalii som har drivit flera framgångsrika företag i Transnistrien, bland annat i bageri- och bryggeribranschen.

Eriomenco sitter fängslad i Slobosia, som ligger strax utanför Tiraspol. Han arresterades i mars 2011 anklagad för att ha plundrat sina egna företag på pengar. Samma dag som han greps togs hans fyra företag över av en person i Transnistriens självutnämnda regering.
Några dagar tidigare, i Moldavien, träffade jag Eriomencos syster, Ala Gherman.
Enligt henne försökte polisen få Eriomenco att skriva på ett dokument som innebar att han överlät ägandet av företagen till regeringsmedlemmen. Han vägrade och utsattes då först för skenavrättningar och sedan för tortyr.

När han ändå inte skrev på utsattes hans familj för hot och de tvingades fly till Moldavien.
Sedan följde en tre år lång rättsprocess. Domaren underkände alla bevis som talade för Eriomencos sak och han dömdes till ett långt fängelsestraff.
Eriomenco har nu varit frihetsberövad i fem år. Enligt systern är han sjuk i prostatacancer men tillåts ändå inte träffa någon läkare. Mat, medicin och andra förnödenheter måste familjen betala och förse honom med.

Systern har vänt sig till PromoLex för att få Eriomencos fall prövat i en riktig domstol. Hon är övertygad om att han är oskyldig och ägnar nästan all sin lediga tid åt hans fall. Under lång tid har hon samlat på sig bevis som stärker hans sak.
I sin dator har hon en röntgenbild av hans käkar. Bilden togs av en tandläkare som gavs ett tillfälligt tillstånd att besöka Eriomenco i häktet. En hel del tänder saknas.
– Se vad de har gjort med honom, sade Ala Gherman.

TRANSNISTRIEN. Landet har en befolkning som till stor del är av ryskt och ukrainskt ursprung.


13 timmar kvar: I en liten by, en halvtimmes bilresa från Tiraspol, bor Luiza Doro – en av Transnistriens mest profilerade journalister. Härifrån driver hon en online-tidning tillsammans med sin make. Det är den enda publikationen i Transnistrien som inte är statligt ägd eller drivs av bolaget Scheriff.

Luiza erbjuder mig ett glas färsk komjölk från granngården innan vi slår oss ner i ett rum som både fungerar som familjens vardagsrum och kontor. På väggarna hänger ett par färgglada textiltavlor med ökenmotiv som deras dotter tidigare har ställt ut på ett galleri i Tiraspol.

Makarna Doros nättidning är det närmaste undersökande journalistik man kommer i Transnistrien. Ambitionen och viljan finns där, men gränserna för vad som kan publiceras sätts i detta land av KGB.
Luiza småskrattar lite när hon ska berätta om sina kontakter med säkerhetspolisen. Sedan vänder hon sig till Boris som tolkar vårt samtal från ryska:
– Måste inte du också prata med KGB ibland, frågar hon.
– Jo, det händer. Ibland när jag tolkar åt utländska gäster så ringer de och frågar vad de ville, berättar Boris.
För Luizas del sker det regelbundet. Säkerhetspolisen brukar höra av sig en gång i månaden. Då har de gått igenom allt som hon har lagt upp på hemsidan efter det förra samtalet.
– De vill förvissa sig om att vi inte arbetar åt andra stater och att vi inte underminerar Transnistrien. De hotar oss aldrig men ser till att vi följer deras rekommendationer, säger hon.

Efter flera år som redaktör på Transnistriens största tidning tror sig Luiza veta hur långt KGB:s tålamod sträcker sig. Allt som handlar om mänskliga rättigheter och relationer till andra stater är tabubelagt. Det går inte heller att granska Transnistriens ekonomi, eftersom man då risker att blottlägga regimens verksamhet.
– Vi måste vara mycket försiktiga med vad vi publicerar. Vi är inte rädda men vi befinner oss på en knivsegg, säger hon.
Men det finns också granskningar som hon kan genomföra – åtminstone tror hon det. Just nu arbetar hon och maken med att undersöka hur många människor som faktiskt bor i Transnistrien. Det är en kontroversiell fråga eftersom regimen av någon anledning har mörkat denna uppgift.

Hypotesen är att befolkningen har minskat kraftigt under senare år eftersom ekonomin har försämrats. Makarna använder sig av all tillgänglig data som de kan komma över. Ett exempel är hur försäljningen av bröd har förändrats i Transnistrien under senare år.
Är det inte riskabelt att undersöka detta?
– Jo, men vi är inte rädda eftersom vi bara använder oss av officiell data och öppna källor. Det tillåter lagen, säger hon.
Enligt Luiza har KGB kontakt med alla etablerade journalister i Transnistrien, även frilansarna. Hittills har två passerat gränsen för det tillåtna. Den senaste var Sergei Ilchenko som greps förra året. Han anklagades för att ha spridit extrema åsikter om Transnistrien på Facebook.

Säkerhetspolisen ville att han skulle ta tillbaka allt han hade sagt annars skulle hans liv vara i fara. Efter tre månader i isoleringscell valde han att göra vad de bad honom om. Han släpptes då fri och flydde till Moldavien.
Senare har han berättat hur hans Facebook-konto blev hackat. Någon annan hade skrivit de texter han arresterades för.

MILITÄRPARAD. En gång om året visar regimen i Tiraspol upp sina vapen och trupper i huvudstaden Tiraspol.


10 timmar kvar: Jag tar in på hotell City Club några kvarter från Tiraspols huvudgata. Rummet gick att reservera i förväg på nätet. Det är nybyggt, elegant och har en stor restaurang både ute och inne. I källaren finns ett fitness center och enligt hemsidan har alla rum ortopediska sängmadrasser.

Receptionisten skiner upp när jag kliver in i lobbyn – jag får en känsla av att vara väntad. Jag rotar i väskan efter en utskrift av min reservation men receptionisten hinner före.
– Behövs inte Sir, du är den enda gästen här i natt, säger hon.
Jag ser mig förvånat omkring och funderar på hur man kan driva ett så stort hotell utan gäster.
Först är jag helt ensam i den stora restaurangen men efter en stund får jag sällskap av en rysk barnfamilj. Men de bor någon annanstans.

Hotellrummet är stort, välstädat med all önskvärd teknisk utrustning. Jag har till och med fått en kod för wifi-anslutning. Det är läge att kolla mailen men jag väljer att låta bli.

Några dagar tidigare visade Alexandru två filmer som har spridits på sociala medier i Transnistrien och i Moldavien. Han tror att de är gjorda av KGB. Tonen är klart hotfull mot alla som ifrågasätter de styrande i Tiraspol.

Filmerna har försökt efterlikna den kända hackergruppen Anonymous publiceringar. En figur, med mörk kostym och mask för ansiktet, förklarar hur det går för personer som ifrågasätter Transnistriens oberoende som nation.
Filmen visar hur en rad människorättsaktivister, och journalister, har fått sina e-mailkonton hackade. Alexandrus mailkonto finns med liksom journalisten Luiza Doros. Enligt den förställda speakerrösten samarbetar hon med juristerna i PromoLex.
Filmerna varnar också västerländska organisationer för att finansiera aktivister som försöker underminera den transnistriska regimens legitimitet.

Ett svenskt namn dyker upp bland de mailadresser som ska ha hackats. Kontot tillhör Månstråle Dahlström, andresekreterare på den svenska ambassaden i Chisinau. Dahlström har under flera år varit ansvarig för Sidas stöd till mänskliga rättigheter i regionen, däribland stödet till PromoLex.

Senare skrev också KGB ett pressmeddelande. Där fördömde de PromoLex arbete och hävdade att de hade kopplingar till Moldaviens säkerhetstjänst. Pressmeddelandet är lite mer subtilt än filmerna men har en klart hotfull underton.
Kan detta ha något med det avbrutna biståndet att göra?

Nej, hävdade Månstråle Dahlström, och hennes chef, Henrik Huitfeldt, när jag intervjuade dem ett par dagar tidigare i Chisinau.
Stödet till tortyroffren hade stoppats för att få i gång förhandlingar med regimen i Transnistrien. PromoLex arbete hindrade den möjligheten. Om man kom vidare i 5+2 samtalen kunde man på längre sikt hjälpa tortyroffren, resonerade de.
Henrik Huitfeldt ansåg också att PromoLex arbete skapade politiska problem. Rättsfallen gav näring till de antiryska krafter i Moldavien som vill slå ihop landet med Rumänien – något som missgynnade förhandlingarna om Transnistriens framtid, ansåg han.

Denna påstående har gjort Alexandru och hans kolleger på PromoLex förbannade. De har aldrig haft någon politisk agenda utan försöker bara hjälpa personer som annars inte har någon möjlighet till en rättslig prövning i ett land med ett undermåligt rättssystem.

Röntgenbilden föreställer hans käke efter att han misshandlats i fängelset.


Sida har köpt KGB:s propaganda, anser de. Sverige, med sin långa tradition av arbete för de mänskliga rättigheterna, borde veta bättre än att lyda den självutnämnda regimen i Transnistrien.
– Den här regimen har fått hålla på sedan 1992. De kommer aldrig att sätta sig vid något förhandlingsbord, påpekade Alexandru vid ett tillfälle.

Det märkliga är att även säkerhetsorganisationen OSSE vill gå regimen till mötes. Innan resan till Moldavien bad jag att få ta upp frågan om tortyroffer med OSSE:s representant i Moldavien. Jag skulle få göra en “off the record” intervju med OSSE:s platschef, ambassadör Michael Scanlan.

Men jag skulle inte få ställa några frågor om tortyr. Det skulle kunna störa relationerna med de styrande i Transnistrien.
– However, he won’t be able talk to you about torture cases, so if you don’t mind we won’t touch on that subject, skrev hans pressekreterare i ett e-mail.

Både Sverige och OSSE har alltså valt att närma sig en regim som misstänks smuggla ut radioaktiva robotar till terrorgrupper.

Jag har svårt att komma till ro den här natten. Innan jag släcker lampan letar jag igenom hela rummet efter dolda mikrofoner och kameror: badrummet, bakom gardinerna, i bordslampan.
Jag hittar ingenting.


Två timmar kvar: Det är helt tyst när jag kommer ner i lobbyn på morgonen. Lamporna är släckta. I restaurangen finns ingen, och taxin har inte kommit. Jag är för tidig men vill inte riskera att komma för sent till gränsen. Jag tar fram en bok och slår mig ner och väntar.

Efter någon minut ljuder en signal och en högtalarröst säger något på ryska. Sedan öppnar sig en liten dörr bakom receptionsdisken och en nyvaken receptionist tittar fram.

Det är samma kvinna som dagen innan. Vem hade väckt henne? Var jag kameraövervakad?
– Good morning Sir. Du är tidig – din taxi kommer när som helst.

Med tio minuter till godo stoppar jag in mitt pass i den alltför lågt sittande luckan. Vakten tar hand om visumlappen. Han tittar på klockan och nickar. You go!

I backspegeln ser jag gränsstationens röda och gröna tak försvinna bort. En olaglig gräns till ett land som torterar sina medborgare.

Ett land som inte finns.


Tolken Boris heter egentligen något annat.

Av