Reportage om Nagorno-Karabach
Vittnenas egna ord om flykten från Nagorno-Karabach
Kriget är över, för den här gången. Men fredsuppgörelsen innebär att gränser ritas om och att människor drivs på flykt. Rasmus Canbäck har intervjuat nio personer i flyktens Armenien.
Av Rasmus Canbäck 26 november, 2020
Rasmus Canbäck skriver ner intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.
Vi på Blankspot återpublicerar här hans intervjuer med flyktingar för att våra läsare ska få en djupare bild av konflikten och en förståelse för de politiska förflyttningar som har skett.
”Jag måste vara en riktig farmor för dem”
– Vi vaknade mitt i natten av en stor smäll. Alla fönster gick sönder av tryckvågen och när vi sprang ut var det ett stort hål på vår innergård. Huset mittemot var helt förstört, berättar Svetlana Yeramishjan för mig genom en tolk.
– Vi ville inte fly, men vi hade inget val. Vi hade inget val.
Jag får se en bild som hon har tagit.
– De säger att det var en klusterbomb, påtalar hon. Hon ser sammanbiten ut när hon talar. Det är som om hon har bestämt sig för att inte bryta ihop.
– Vi måste vara starka, det finns inget annat val, upprepar hon flera gånger under samtalet.
Hennes familj bor på Areg hotel i Jerevan som låter dem bo där gratis.
– Jag har barnen att ta hand om. Jag måste vara en riktig farmor för dem. Det är svårt, men det är mycket som är svårt.
Jag berättar om när jag var i Stepanakert senast och hur jag bodde nära den stora marknaden inte långt från Röda Korsets lokaler. Svetlana fyller i med gatubeskrivningar och förklarar för mig att jag bodde nära hennes hus.
–Det är inte förstört, vi kan bo där. Min son har varit soldat vid fronten, och ibland har han åkt till Stepanakert. Han säger att huset ser bra ut. Han är där nu. Vi åker tillbaka i slutet på månaden när regeringen säger att det går, berättar hon.
– Men just nu finns det ingen mobiltäckning, så jag kan inte nå min son.
Hon fortsätter berätta att hon brukade arbeta på Europe Hotel Artsakh. Ett relativt nybyggt hotellkomplex av något högre standard än vad som är vanligt. Det ligger halvvägs upp på shoppinggatan som leder till centrum. Numera är hon pensionär och tar mest hand om sina barnbarn. Innan vi avslutar samtalet uppmanar hon mig att komma till Armenien och att åka till Nagorno-Karabach.
– När du kommer ska jag visa dig vad armenisk gästfrihet är för något, säger hon stolt.
– Artsach [Nagorno-Karabach] är världens vackraste plats, det är världens bästa människor. Säg det till alla.
”Jag behöver bara trygghet”
– Jag vill inte ha gratis el och vatten, jag vill ha trygghet, säger Elen Beglaryan när vi talar med varandra. Hennes barndomsvän Marina bor i Sverige och hjälper till med att översätta.
– Regeringen vill att vi ska åka tillbaka. Jag vill inte det. Jag förstår inte hur jag ska kunna åka tillbaka, fortsätter Elen. Det är modigt av Elen att ta samtalet med mig då det är uppenbart att hon bär på en hopplöshet.
– När vi var unga och gick i skolan i början på 90-talet var det annorlunda, berättar Elen, det fanns inte telefoner. Kriget var där, men det var inte där hela tiden. Nu lever vi i kriget. Dag och natt, förklarar hon.
– Jag har försökt att säga till mina barn att inte titta på filmerna. Men de hittar till och med azerbajdzjanska filmer. Det är hemskt.
Marina och jag har pratat innan samtalet och hon har sagt samma sak. Det var annorlunda under 90-talet. När kriget kom denna gång flydde hon med sina sjuka föräldrar och sina barn till Goris. En liten stad på andra sidan gränsen från Nagorno-Karabach. Därifrån kunde man höra bomberna slå ner.
– Jag var tvungen att skicka mina barn till Jerevan. De skulle inte behöva höra det här, berättar Elen.
– Min äldsta son är soldat. Jag bönade och bad till honom att inte köra tillbaka till Artsach [Nagorno-Karabach], men han insisterade.
Hon tar upp fyradagarskriget som ägde rum i april 2016,
– Sedan dess har jag mått så här.
Jag personligen var i Nagorno-Karabach i juni 2016 och hade inte förstått hur det påverkade stämningen. Men när jag pratar med armenier nu förstår jag att fyradagarskriget då påverkat landet hårt.
– Ingen kan ge oss det jag behöver. Jag behöver bara trygghet, upprepar hon.
Till vardags arbetar Elen som administratör på fiskodlingsfabriken Golden Fish som är kända för sin kaviarproduktion.
– Nu är allt borta, säger Elen, jag har inte ens något jobb kvar.
Hennes yngsta son skulle ha börjat på tekniskt gymnasium i Sjusji under hösten, men på grund av att Azerbajdzjan intog staden finns inte skolan kvar.
– Under corona så får många barn vara hemma, de får inte träffa andra, men för min son finns inte ens skolan kvar som fysisk plats – den existerar inte längre. Han hade sett så framemot att få börja där, berättar hon.
Jag berömmer henne för att hon ställer upp på denna intervju och säger att det är viktigt att vi talar om för världen hur krig påverkar människan. Jag lovar henne att när jag åker till Armenien nästa år också komma till Nagorno-Karabach för att träffa henne på riktigt.
– Tack, svarar hon, det gör mig glad. Det betyder att vi kommer finnas kvar.
”Vad är mänskliga rättigheter om ingen bryr sig?”
Det är Gayane Garabitian som tar kontakt med mig. Hon skriver ett kort meddelande på svenska att hon är från Artsach [Nagorno-Karabach] och kan hjälpa mig med kontakter. Vad hon har tänkt sig är att hon ska hjälpa mig med att kontakta andra människor. Detta är vanligt och det är inte alltid som det leder till något. Men jag inser väldigt snart när jag pratar med henne att hennes egen historia måste återberättas.
– Jag bor i Sverige sedan fyra år, men jag är gift med en syriskarmenisk man. Så vi flyttade till Syrien, men sedan kom kriget och vi var tvungna att fly till Sverige, berättar hon i samtalet jag har med henne.
– Jag kom tillbaka till Artsach i september för att min mamma var sjuk. När jag skulle lämna Sverige sade de att mitt permanenta uppehållstillstånd måste förnyas [tillståndet förnyas vart femte år], och om jag lämnar Sverige så går det bara att göra det i Moskva.
I och med Ryssland stängt gränserna kan hon inte åka dit, vilket gör att hon är fast i Armenien medan hennes barn är kvar i Sverige. Det är svårt att veta var jag ska börja samtalet. Det finns så många orättvisor att prata om med henne, som hon har varit med om i sitt liv. Ska jag prata om flykten från Syrien eller hur fyrkantig svensk migrationslagstiftning är? Ska jag prata om hennes sjuka mamma eller om flykten? Jag bestämmer mig i alla fall för att fråga henne om vad som hände när de lämnade Stepanakert.
– Jag hade varit i Stepanakert med min mamma bara i ett par dagar. Sedan slog bomberna ner, berättar hon.
Huset ligger bredvid inrikesministeriet i centrum.
– Vi sprang ner till källaren, men vår husvärd hade hyrt ut det som kontor. Utan nyckel fick vi bryta upp dörren och sitta där hela dagen tills bomberna slutat falla.
Detta var den tjugosjunde september. Azerbajdzjan släppte de första bomberna klockan 08:03 på morgonen, rakt över centrala Stepanakert. Flyktvägen till Jerevan var fylld med bilar och armén ville inte släppa igenom dem då de var rädda för att Azerbajdzjan skulle bomba den stora vägen. En resa som normalt går på fem till sex timmar till Jerevan tog nu femton timmar.
– Vi bor i en lägenhet som vi fått hyra genom en familjeväns son som gått ut i krig. Han sade till oss ”jag ska vinna kriget åt oss, och så är jag tillbaka om en månad”, men han dog på den sista dagen vid belägringen av Sjusji, berättar Gayane.
– Jag försöker att vara aktiv. Vi packar lådor med saker till våra skadade soldater och imorgon ska jag och en väninna åka runt till sjukhusen för att dela ut dem. Det är viktigt
.Gayane pratar snabbt och intensivt genom hela samtalet. Det märks att hon tycker det är viktigt att historierna blir återberättade. Jag vill göra henne rättvisa med min text, historierna är för viktiga för att glömmas bort. Innan vi lägger på säger hon:
– Ingen verkar bry sig om Artsach. Vi är bara 150 000 människor som bor där, vad är mänskliga rättigheter om ingen bryr sig?
”Om det inte vore för hunden hade jag inte lämnat Stepanakert”
– Det var söndag, den 27:e september. Vi planerade vad vi skulle göra som man gör på en söndag, när vi hörde explosioner. De var väldigt höga. Vår familjehund började skälla, helt otroligt mycket, han var mycket rädd. Det var då vi visste att kriget hade börjat, berättar Mariam Avetisian när jag ringer upp henne och hennes syster Knarik.
– Om det inte vore för hunden hade jag inte lämnat Stepanakert. Det fanns mat till mig, men inte till Loki.
Mariam är boende i Stepanakert och Knarik är boende i Sverige. Sedan kriget började har de gått från att prata med varandra från bara ett par gånger i månaden till flera gånger per dag.
– Folk frågar mig på jobbet hur jag mår. Du vet så som människor mest gör i Sverige, säger Knarik.
– Vad kan jag säga? Man säger ju alltid att man mår bra.
Hela deras familj är kvar i Nagorno-Karabach. Deras föräldrar arbetar för militären och deras lillebror Edward som är arton år gammal hade precis gått med i lumpen och blev utskickad till fronten per omgående.
– Han är ju bara ett barn, en pojke, säger Knarik uppgivet.
– När jag och Mariam ringt varandra har vi åtminstone halva tiden bara pratat om honom.
Jag får en klump i magen när jag hör det. Mina två yngre syskon är arton respektive sjutton och jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om de skulle skickas ut i krig.
– Sedan jag kom till Jerevan har jag flyttat fyra gånger, berättar Mariam och skrattar, först nu bor jag själv.
Hon planerar att åka tillbaka till Stepanakert inom ett par dagar, men på grund av att hon har varit sjuk så har hon varit tvungen att sitta i karantän.
I Jerevan har hon arbetat heltid för det mediabolag som hon är anställd för. Hon arbetar med produktion av ljud och bild.
– De var bra och tog hand om mig på en gång, berättar hon, så jag har inte varit ensam här.
I och med att Mariam bara hade tänkt vara borta ett par dagar så tog hon inte med sig särskilt mycket kläder. Hennes föräldrar skickar därför efter ett par veckor ett paket med kläder och andra saker. Hon förklarar att hon inte visste när och om hon kunde åka tillbaka och när paketet kom kändes det därför betryggande.
– När jag öppnade det så luktade det som hemma. Loki kände doften och blev helt till sig och han förstod inte hur det helt plötsligt kunde lukta som hemma.
Mariam är bestämd med att hon vill tillbaka till Stepanakert och tänker bo där.
– Azerbajdzjan har alltid varit nära. Den enda skillnaden är att vi nu kan se dem i Sjusji.
Hennes jobb har redan kallat tillbaka personalen. Innan vi lägger på vill hon be om min personliga åsikt:
– Jag vill göra en dokumentär om hur barnen påverkats av kriget, kommer någon lyssna?
”Du måste fråga världen varför de inte hjälpt oss under trettio år”
En av mina kontakter, Nvard, i Armenien skriver till mig och säger att hon har fått tag på en man som jag kan intervjua. Sanningen är den att de flesta män jag frågat har tackat nej eller inte svarat på mina meddelanden.
Det gör inget, för jag kan förstå att det sista man vill när man är i kris är att prata med en svensk kille som driver en obskyr sida på Facebook. Jag är hur som helst snabb med att boka en tid med Jirayr Shakaryan.
När vi träffas över telefon har han precis anlänt till Jerevan från Nagorno-Karabach. Han har varit soldat vid fronten.
– Alla män i byn där jag kommer från träffades samma dag som kriget bröt ut. Vi var 40-50 stycken som frivilliganmälde oss som soldater, berättar Jirayr.
Han kommer från Taghavart i Martunidistriktet i Nagorno-Karabach.
– Samma dag blev vi skickade till Jrakan [Cebrayil], vi var omringade i sju dagar.
– Det är där det var som värst, vid stäppen i syd, inflikar Nvard.
– Min pappa berättade om kriget när jag var barn, men det går inte att föreställa sig hur hemskt det är vid fronten. Det är fruktansvärt. Du måste vara där för att förstå. Jag fick inte reda på det, men min svåger tog min familj till Jerevan redan efter två dagar och min egen bror körde förnödenheter till fronten, berättar Jirayr.
–Vi var positionerade alla fyrtiofem dagar. Först i Jrakan och sedan i Martuni, berättar han.
När jag frågar hur många som kom tillbaka svarar han:
– Det vet jag inte riktigt, vi var på olika ställen, men ungefär 10 personer.
Jag slås av hur olika liv jag och Jirayr har, trots att båda är lika gamla. Vi är trettio. Taghavart ligger efter eldupphöret mitt på skiljelinjen mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach.
– Soldater från båda länderna är inne i byn, berättar Jirayr, kyrkogården där mina släktingar ligger är på andra sidan gränsen, mitt hus är på rätt sida. Det är komplicerat, men jag måste tillbaka för att försvara mitt hem.
Jag frågar honom om hans familj ska komma med.
– Nej inte än. Det är inte säkert för barnen. Statusen för byn måste bli klar först, men vi ska självklart åka tillbaka, svarar han.
– Du måste fråga världen varför de inte hjälpt oss under trettio år, avslutar Jirayr med.
Hans svägerskas röst hörs i bakgrunden, hon hjälper honom med orden. Denna mening är något som jag hör från många armenier som jag pratat med. Det är en frustration som skapat en kollektiv känsla av ensamhet.
”Familjerna har blivit våra vänner”
På ett det sociologiska forskningsintitutet Eutyun i Jerevan har man gjort om några av lokalerna till sambandscentral för det nystartade initiativet ”Menq u Munq”. Jag pratar med Elina Karapetyan som berättar att det är hon och tre vänner till henne som samordnar arbetet.
– Vi gör allt själva, berättar hon medan hon visar runt mig i lokalerna.
– De andra tre är sociologer här, men nu enas vi i det här arbetet.
Det är tydligt att det är forskingsslokaler. Där finns whiteboards och skrivbord som är ställda mot väggen, det är en typisk kall belysning och korridorerna är trånga. Överallt står det lådor med kläder, frukt och andra förnödenheter.
– Här inne har vi maten, berättar hon, egentligen har vi ett större förråd längre bort, så vi åker dit och hämtar maten och paketerar den här. Nu börjar det ta slut.
– Jag så gott som bor här, fortsätter hon, jag både studerar, arbetar på distans och arbetar med det här.
Det framgår med all tydlighet att volontärarbetet med att dela ut mat och förnödenheter tar mest tid i anspråk.
– Vi delar ut till ungefär 200 familjer sammanlagt, förklarar hon, och vi gör nästan alltid hembesök. Familjerna har blivit våra vänner.
Själv bor hon i Araratregionen som ligger en dryg halvtimme söder om Jerevan. Familjerna hör av sig om vilka behov de har och Elina tillsammans med de andra försöker att matcha dessa. Detta är ett tydligt exempel på hur det armeniska samhället ställer upp för varandra. Hela arbetet är helt ideellt och det är snarare som så att de själva och deras familjer ser till att det finns resurser att tillgå för att driva arbetet framåt. Nyligen har de börjat ta emot donationer.
– Jag har flera vänner från Artsach [Nagorno-Karabach], och min familj kommer därifrån ursprungligen. Allt det här är väldigt personligt för mig, berättar hon när jag frågar om hennes egen relation till Nagorno-Karabach.
– Det är lustigt. Innan kriget ville alla ungdomar lämna Artsach, och nu när jag pratar med mina vänner så säger de att de vill åka tillbaka. Att det är där framtiden är. Det är snarare de gamla som är mer tveksamma.
Hon resonerar att det säkert beror på dels en ungdomlig naivitet, att man som tjugofemåring inte har så mycket att förlora på att flytta dit, men dels också på att äldre har varit med om kriget på 90-talet. De vill att familjerna ska leva i trygghet i Armenien.
”Vi kunde inte med att lämna något kvar”
Jag får ett tips från en läsare som har uppmärksammat en armenisk journalist som skriver på Twitter: ”A young woman in Dadivank yesterday told me that they couldn’t even move their belongings. Family of 5 packed some essentials and left Karvachar/Kelbajar as they have been given about 5 days. Truck driver asked for about $200 to move their stuff which the family didn’t have.”
Längre ner i tweeten har hon lagt ut numret till Adana som jag per omgående skriver till. Jag hoppas på att nå henne innan de åkt. I avtalet om eldupphör ingick att deras by skulle ges till Azerbajdzjan. Nästa dag får jag svar att hon inte pratar engelska, så vi inleder en konversation på ryska.
Jag förklarar mitt ärende och hon ställer upp på en intervju i chatten, men önskar att hennes efternamn och bild inte publiceras. Vi fortsätter skriva till varandra av och till under en hel dag.
Adana förklarar att hennes familj bodde utanför Karvachar. Det är en liten by uppe i bergen mellan Nagorno-Karabach och Armenien.
– Min far skötte hushållet, vi hade mark och boskap, och min mamma arbetade som lärare, berättar hon.
– Det här är verkligen en katastrof, ingen förväntade sig att det skulle bli så här, vi hoppades alla på det bästa. Att lämna vårt hem där barndomen varit kommer förbli en smärta i våra hjärtan.
– Mina föräldrar stannade hemma till det sista och väntade på att kriget skulle sluta, de flydde aldrig och sedan när de [regeringen] meddelade att de hade överlämnat nästan allt till Azerbajdzjan, samlade alla invånare sina tillhörigheter och boskap. Nästan alla brände sina hus så att fienden inte skulle få något.
I sociala medier har det florerat klipp på när människor bränner sina hus för att inte lämna några spår efter sig till Azerbajdzjan. Hennes familj brände aldrig sitt hus då de hoppas på att kunna återvända en dag förklarar hon.
Det största problemet är att de inte har några pengar alls. Hennes mor är utan jobb och hennes far hade ingen förvärvsinkomst. Alla deras pengar gick till Adanas studier i Jerevan.
– Vi har inga pengar, och det lilla vi har räcker bara till mat. Nu behöver vi ekonomiskt stöd för att överleva, förklarar hon.
De lyckades trots allt skrapa ihop till en chaufför efter att tweeten skrivits. Boskapen och tillhörigheterna lyckades de ta med sig till Armenien där hennes föräldrar för tillfället bor hos några släktingar vid Sevansjön.
– Vi kunde inte med att lämna något kvar. Vi värdesätter boskapens liv så de fick givetvis komma med. Vi tog till och med leksakerna med oss, de är våra minnen, avslutar hon chatten.
”Vi är alla människor och ska bli sedda som det”
I ett Facebookinlägg av Nvard Melkonjan resonerar hon kring att man inte ska använda ordet flykting om människorna som lämnat Nagorno-Karabach.
Jag slås av att jag fastnar vid denna tanke då det är något hos mig som tar emot varje gång jag skriver det.
Enligt folkrätten är de 95 000 människorna de facto flyktingar, men samtidigt bär jag på tanken att det känns som att man förminskar dem. Det kan komma av att många jag har pratat med säger att det är skambelagt.
– Man gör dem mindre genom att kalla dem flyktingar, resonerar Nvard när jag pratar med henne.
– Vi är alla människor och vi ska bli sedda som det.
Det är tydligt att hon har ett etiskt patos i det hon gör och jag kan inte låta bli att imponeras över hur genuint vänlig hon verkar vara.
– Här på hotellet har vi trettiosex personer som bor, vi är som en familj, berättar hon.
När jag säger att kriser skapar den känslan avbryter hon mig:
– Nej nej, här i Armenien är vi alltid på det här viset.
Nvard arbetar som chef för Areg hotel i Jerevan. När människor började komma från Nagorno-Karabach i slutet på september var ägarinnan snabb med att kommendera personalen till hotellet så att dörrarna kunde öppnas för alla som behövde.
– Nästan alla hotell har gjort detta, påpekar Nvard, det är så vi gör här.
– Vi har till och med haft tre födslar här, ja inte här, men du förstår vad jag menar, säger hon glatt, kvinnorna var gravida när de kom hit.
De äldre hjälper de yngre och man lagar mat och hjälper barnen med läxorna berättar hon.
– Mina egna barn som är två och nio förstår att detta är viktigt, speciellt hon som är nio verkar förstå allt.
Jag har intresserat mig för barnrättsperspektivet då många traumatiserade barn riskerar att hamna i isolation till följd av corona, men Nvard menar på att skolorna är duktiga på att öppna sina lokaler.
– ja, det är viktigt att de får komma ifrån den tryckta stämningen som finns. Barn ska ha roligt.
Personligen hoppas Nvard på att så många som möjligt kan flytta tillbaka till Nagorno-Karabach. ”Vårt folk [armenier] har gått igenom så många kriser, så vi måste vara tuffa och klara av detta också.
”Min flickvän i Kanada säger att jag är galen”
Det är eftermiddag när jag ringer upp Haik Kazarian. Han sitter i lokalerna på Moskvagatan i centrala Jerevan där hans och verksamhetsledaren Anush Martirosjans nystartade välgörenhetsorganisation Transparent Charity NGO ligger.
De har sedan början på kriget i slutet på september engagerat ett hundratal volontärer att packa förnödenheter till människor på flykt från Nagorno-Karabach.
– Vi packar lådor dagarna i ända. En låda innehåller mat för en familj bestående av 3-7 människor i ungefär en vecka, berättar Haik.
–Vi delar ut förnödenheter till ungefär 30-40 familjer varje dag. När det var som värst delade vi ut 600 stycken. Det var galet.
Haik är armenier från det fransktalande Kanada. Hans familj bor utspridda över hela världen. Själv flyttade han till Armenien för lite mer än två år sedan.
– Min mamma är i Kanada nu, men hon har en lägenhet i Sjusji. Nu finns det väl inget kvar av den. Alla hennes saker gick förlorade när Azerbajdzjan intog staden.
Det var i samband med Azerbajdzjans intåg av Sjusji som Azerbajdzjans president Ilham Alijev tvingade fram eldupphör med Armenien. Det resulterade i att stora delar av territoriet förlorades till Azerbajdzjan.
Människorna på flykt har dock kommit sedan kriget startade.
– Som mest har det varit 95 000 människor, och snart kommer det väl fler, suckar Haik.
– Detta är det värsta jag har varit med om i mitt liv. De tre-fyra första dagarna grät jag hela tiden, men nu är jag avtrubbad. Vad kan vi göra? Vi måste blicka framåt.
Jag märker att han trots allt har gråten i halsen när vi pratar om det.Vi fortsätter att prata om hur hans organisation arbetar. Han berättar att de redovisar allt de gör, och per omgående. Givarna kan följa vart deras pengar går genom att de fyller i när och för vad de använder pengarna till.
– Min flickvän i Kanada säger att jag är galen. Hon är bolagsjurist och hävdar att organisationer vill ha egenbestämmande över givarnas pengar, men jag tror tvärtom. Vi ska vara transparenta, berättar han entusiastiskt.
När vi har lagt på samtalet ser jag på Facebook att den svenska organisationen A Demand For Action har ägnat veckan åt att packa kläder och förnödenheter som packas i en lastbil. Alla dessa lådor ska till Armenien och där distribueras de av just Haik, Anush och deras hundra volontärer.
**
Intervjuerna är gjorda av Rasmus Canbäck som skriver ner intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”. Följ den för fler uppdateringar. Läs en intervju med honom här.
Vi på Blankspot återpublicerar här hans intervjuer med flyktingar för att våra läsare ska få en djupare bild av konflikten och en förståelse för de politiska förflyttningar som har skett.
