Debatten i Sverige har länge kretsat kring om den ”tysta diplomatin” fungerar eller om Sverige ska använda hårdare ord. Journalisten Martin Schibbye, som nyligen besökt i Eritrea, anser att frågan om Dawit Isaaks frihet är för viktig för att enbart överlåta till politiker och tipsar om vad du kan göra för Dawit Isaak redan i dag. […]
Av Martin Schibbye 22 september, 2016
Debatten i Sverige har länge kretsat kring om den ”tysta diplomatin” fungerar eller om Sverige ska använda hårdare ord. Journalisten Martin Schibbye, som nyligen besökt i Eritrea, anser att frågan om Dawit Isaaks frihet är för viktig för att enbart överlåta till politiker och tipsar om vad du kan göra för Dawit Isaak redan i dag.
Den 23 september har Dawit Isaak suttit 15 år i fängelse och diskussionen har sedan han greps rasat om den bästa strategin för att få honom fri.
Jag var nyligen i Eritrea med ett unikt journalistvisum och beskrev i tre långa reportage landets resa från euforin efter självständigheten 1991, tills verkligheten vred pennan ur händerna på Dawit och många andra.
Jag kunde på plats i Asmara notera en större öppenhet gentemot journalister och fick svar på de frågor jag ställde. För ett par år sedan avvisades frågor om Dawit Isaak med aggressivitet. Nu möttes jag av besked om att han är vid liv och att han behandlades bra, men att frågan om en lösning var en intern eritreansk angelägenhet.
Efter att ha intervjuat ministrar och soldater som slagits trettio år i skyttegravarna blev det tydligt att det inte fanns någon ”press” i världen som kan få Eritrea ner på knä och börja ”lyda” Sverige.
Inte ens en militär intervention skulle få ett sådant resultat. De styrande skulle antagligen gå upp i bergen, gräva ner sig och vänta ut utvecklingen i ytterligare 30 år.
Hot och sanktioner är i dagsläget dömt att misslyckas eftersom den bygger på en okunskap om det nuvarande eritreanska ledarskapet och landets historia.
En annan slående känsla under min reportageresa var hur lite kontakt det finns mellan våra länder. Man ser inga spår av några biståndsprojekt, inga ungdomsutbyten, inga investeringar.
Tittar man bakåt i historien finns starka band att knyta an till, från missionärernas arbete under 1900-talet till solidaritetskampanjer under det långa befrielsekriget.
Det är hög tid att vi alla som landsmän till Dawit Isaak frågar oss själva vad vi som medborgare kan göra för att bryta isoleringen av Eritrea och öppna upp fler kontaktytor.
Frågan är om inte Sveriges relation till Eritrea är allt för viktig för att överlämna till våra politiker. Det är dags att bryta med beröringsskräcken och avmystifiera det lilla landet på Afrikas horn.
Varför inte inleda samarbeten mellan skolor, sjukhus, musikfestivaler, fotbollsklubbar och företag i respektive land? Är du idrottsledare? Varför inte ta kontakt med ett eritreanskt ungdomslag?
Sjunger du i kör? Finns det eritreanska körer att besöka och inleda utbyten med? Arrangerar du barnteatrar? Varför inte kontakta kulturföreningar i landet?
Det kanske låter naivt att komma med kasperdockor till ett land som enligt en FN-kommitté begår brott mot mänskligheten, tvingar en hel generation ungdomar att fly och familjer att sätta sina barn i rangliga båtar över Medelhavet. Men jag tror att vi klarar av att göra två saker samtidigt.
Och för att en benådning ska komma till stånd måste nya kontaktytor öppnas upp. Människa till människa. Förening till förening.
Utan att man för den skull viker en tum i kravet på hans frihet. Eller på det brottsliga i att hålla människor inspärrade utan rättegång i 15 år.
Här kan också svensk biståndspolitik spela en stor roll för att sätta fart på den här typen av processer genom att finansiera resor och möjliggöra biståndssatsningar inom utbildning, kultur, energi och hälsovård.
Det är hög tid att Sverige, Sida och utrikesdepartementet inleder ett bilateralt biståndsprojekt riktat mot civilbefolkningen i Eritrea.
I ett läge när allt i den politiska verktygslådan har prövats och sanktionerna lagt sig som en våt filt över alla hårda ord, återstår att vädja som människor till just medmänskligheten.
Till traditionen av nåd. Ett frigivande av Dawit Isaak på medmänskliga grunder skulle vara ett stort steg mot en verklig respekt för Eritrea som nation.
Det är oundvikligt att jämföra med mitt eget fall.
Jag är en fri man i dag och kan skriva detta eftersom Sverige från första stund prioriterade relationerna med Etiopien där jag satt fängslad.
Sverige kom omedelbart fram till att samtal och dialog med diktaturen skulle ha bäst möjlighet att leda till ett önskat resultat; frisläppandet av två svenska medborgare.
Sverige lät Etiopien känna att de fick vinna och räddade på så sätt ansiktet på regimen. Fokus låg på att få ut svenska medborgare – inte att bekämpa eller förnedra en diktatur.
Det senaste året har en förhoppning väckts om att något håller på att hända i Eritrea. Det är därför viktigt att vi alla redan nu i höst gör allt vi kan utifrån våra olika utgångspunkter.
Vi ses i Asmara.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Sedan ärkefienderna Etiopien och Eritrea har kommit överens om att återuppta sina diplomatiska förbindelser har det otänkbara blivit verklighet.
Vi har rapporterat om hur telefonlinjerna öppnats mellan Asmara och Addis Abeba. Om hur Ethiopian Airlines ska börja trafikera luftrummet igen. Om nyöppnade hamnar och ambassader. Men också om bakslagen. Nedstängningen av gränsen och nu om hur kriget riskerar att sprida sig i regionen.
Stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.
