Analys om Etiopien, Pressfrihet

Varför så tyst kring den etiopiska ministerns besök i Sverige?

Den etiopiska informationsministern är just nu på besök i Sverige och det är medieinstitutet Fojo som står för programmet. Martin Schibbye, som satt fängslad över ett år i det ökända Kalityfängelset, frågar sig varför FOJO inte vågar nämna de fängslade journalisternas namn och varför man är med och rullar ut röda mattan?

Av Martin Schibbye 1 december, 2017

I morse vaknade journalisten Eskinder Nega i Kalityfängelset till fångvaktarnas gälla röster ”kotera, kotera, kotera” blandad med ljudet av batonger mot korrugerad plåt.

När alla hundratals fångar var räknade stängdes dörrarna bakom honom igen.

I morse vaknade Etiopiens kommunikationsminister Negeri Lencho i Sverige – och det är med stor förvåning som jag noterat att en av värdarna för hans besök är en organisation som årligen får miljoner för att arbeta mot hat och hot mot journalister.

Under hösten har FOJO:s chef Kersti Forsberg upprepade gånger fått frågan om hon kan namnge en enda journalist fängslad i Etiopien – en fråga hon ännu inte besvarat. Inte heller har hon kunnat svara ja eller nej på frågan om någon sitter fängslad i landet för sitt arbete.

Man har också tackat nej till att skriva en debattartikel inför ministerns besök om situationen för landets journalister.

Mot den bakgrunden är jag orolig för att besöket inte kommer att användas som ett sätt att trycka på för förändringar utan bli en fjäder i hatten för en minister som är ansvarig för ett av Afrikas största fängelser för kollegor.

I en färsk rapport från FOJO om situationen i Etiopien skissar man också på möjligheten att gå in och stödja statstelevisionens arbete. En propagandakanal som visar fabricerade dokumentärer och vars journalister genomför förhörsliknande intervjuer med frihetsberövade.

I rapporten nämns inte heller mitt och Johan Perssons rättsfall som visar hur landet använder sina terrorlagar.

Sedan Etiopien införde nya terroristlagar har de systematiskt används för att förfölja lokala journalister och publicister, 100-tals kollegor har drivits i exil och förra året blev det även förbjudet att konsumera vissa mediekanaler i landet.

I ett utsmugglat brev till sin son har Eskinder Nega beskrivit att det svåraste inte är fängelset utan tankarna på hans fru och hans barn. Han skriver att sonen måste ”utstå all smärta, bestiga varje berg, korsa varje ocean”, för kampen för det fria ordet.

Utanför fängelset rusar livet förbi och han och kollegorna kan bara drömma om stressiga redaktionsmöten, lördagskaffe och släktmiddagar.

Eskinder Nega har betalat ett högt pris för vår rätt att veta vad som händer i Etiopien. Det högsta priset. Han har fått betala med sin frihet.

Med 16 journalister kvar i Kality är Etiopien i dag ett av de ledande länderna i världen när det gäller att fängsla pressen.

Vi får inte heller glömma att det i grunden inte är Etiopiens hårdhet, utan omvärldens flathet som gjort journalistiken till en livsfarlig verksamhet i landet.

Jag tror att bland det viktigaste vi kan göra är att lära oss namnen på de fängslade.  Att nämna dem vid namn.

Representanter för regeringar kommer alltid säga att man inte ska tala klarspråk.

Att pressfriheten måste balanseras mot andra värden som stabilitet, ekonomiskt tillväxt och regional maktbalans.

Men i ett läge då det fria ordet fängslas finns det inget att tala tyst om.

I länder där journalister fängslas är ingen fri och de fängslade behöver våra ord nu – inte på begravningen.

Organisationen FOJO som säger sig jobba för att stärka den fria, oberoende och professionella journalistiken bör kunna förklara för Eskinder Nega, hans fru och son, varför man inte vågar nämna hans namn och varför man är med och rullar ut röda mattan för de som fängslat honom.

Denna krönika publicerades först i tidningen Journalisten. 

Av Martin Schibbye