"Även om jag själv inte äter varje dag så vill jag ordna mat till hundarna, särskilt som Jesse snart ska föda" skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 25 maj, 2020
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul.
Coronakrisen har förstört så mycket i Afghanistan. Det är svårt för alla som bor här nu. Där jag bor har vi en hund som heter Jesse och hon ska föda snart. Vi tror det blir många valpar och det kommer att bli svårt att ta hand om flera hundar.
Varje dag är jag ute och ordnar mat till Jesse och en annan hund och det är svårt med mat. Men även om jag själv inte äter varje dag så vill jag ordna mat till hundarna, särskilt som Jesse snart ska föda.
Hundarna är viktigare än oss som bor här, eftersom de inte kan prata och berätta att de är hungriga.
Vi får se hur många valpar det blir. Annars lever drömmen om Sverige fortfarande. Jag blev nu i vår antagen till en folkhögskola och har jag tur kan jag komma ut från detta helvete som är mitt liv nu. Om det inte går så tänker jag på att kanske försöka fly till Turkiet. Vi får se.
Det är den korta berättelsen om mitt liv just nu.
Det vi planterade, där jag nu bott ett tag, har börjat komma upp ur jorden. Både olika sorters blommor från de frön vi sådde men också bra grönsaker.
Eftersom det är det enda jobb jag har så vattnar jag och rensar ogräs.
Även tomatplantorna har nu blommat och vi hoppas alla kunna äta egna tomater i sommar.
Annars så tänker jag mycket på vilka talibanerna är och varför vi har en katastrofal situation nu med både coronapandemin och talibanerna.
Det sägs att flera talibaner drabbats av viruset och även civila som bor i områden som kontrolleras av talibaner.
Det känns som om människor över hela världen försöker att hindra viruset och på olika sätt se till att folk blir friska igen.
Men att det är tvärtom i Afghanistan.
I alla fall i de områden där talibanerna styr. Rapporter kommer om att smittade skjuts eller dödas med kniv för att inte sprida smittan vidare. Men från andra områden kommer inga nyheter alls, även om soldater dör så är det inget man får se på nyheterna. Har inte dessa människor också barn och familjer? Är de inte levande människor?
Och vem tar hand om barnen nu om pappan inte kan försörja familjen längre?
Många av de gatubarn jag möter berättar att deras pappor dött i kriget mot talibanerna.
För en tid sedan skrev jag om fem unga pojkar som brändes av talibaner i Ghazniprovinsen.
Men varför hände det? Vilka skäl har talibanerna till att de bränner oskyldiga människor levande? Det är svårt att förstå. Kanske hade de som brändes inte fastat under Ramadan eller så var de studenter? Många som dör är också hazarer, det är inte bara hazarer som dödas, men många är hazarer.
Det finns en lång historia kring varför det är så. En historia om kungar som förtryckt hazarer.
Men jag anser att alla människor är lika mycket värda.
Kanske är det detta som är förklaringen? Att talibanerna inte ser att alla människor är lika mycket värda? Att de ser mig och då ser de inte en bror. Men jag ska se på dem som en bror.
Runtomkring vårt land så utvecklas världen. En raket ska ge sig av mot planeten Mars. Men här så dödas barnen i mammornas magar inne på förlossningsavdelningen.
Barnen behöver sina mammor.
Flera av de som skadades i attentatet för några veckor sedan är fortfarande på sjuhus. Flera av barnen måste ammas, men de har inte kvar sina mammor i livet.
Så är livet nu i Afghanistan. Skillnaden mot livet som ni som läser lever är stor. I Sverige har man föräldrapeng och kan vara ledig ett år med sitt barn. Det är också därför jag gillar Sverige.
Jag valde Sverige en gång i tiden för att skapa mig en framtid, men så blev det inte.
Det är som det är.
Tusen tack till alla er som läser min dagbok och kommenterar.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
