Analys om Coronavirus

Viruset tar inte jullov

Den svenska hanteringen av pandemin får uselt betyg i två färska utredningar. Men kommer någon att ta till sig av kritiken och göra bättring snabbt nog? Det undrar Brit Stakston i veckans analys.

Av Brit Stakston 17 december, 2020

Alla verkar rörande ense om att inget i grunden var överraskande när coronakommissionen i veckan lade fram sin första delredovisning med fokus på äldreomsorgen.

– Mycket av det vi konstaterar i vårt betänkande är inga nyheter. Dels rör det sig om tidigare kända strukturella förhållanden, dels har bristen på åtgärder redan diskuterats, sade Mats Melin ordförande coronakommisionen under presskonferensen när delbetänkandet presenterades.

Mats Melin menade dock att dess styrka är den sammanfattande bilden av vad som skett för att skydda de äldre och vilka brister som dokumenterats inom äldrevården.

Orsakerna har sitt ursprung i att politiken under flera mandatperioder inte prioriterat äldrevården. Ett känt problem och mönstret ser likadant ut i flera delar av världen.

Äldrevården är nedprioriterad.

Även WHO och OECD har redan tidigare i år uppmärksammat att pandemin satt fokus på de globala resursmässiga och organisatoriska bristerna inom äldreomsorgen. Problem som varit kända i många år. I de allra flesta länder är äldreomsorgen underfinansierad, anställda har låg lön med osäkra anställningsförhållanden samt saknar ofta tillräcklig kompetens för att ge den vård eller omsorg som krävs.

Det är en mörk bild – med en lång lista av misslyckanden som ytterst drabbat de äldre som summeras i coronakommissionens delbetänkande.

Under en följande presskonferens senare i veckan, när de nya snabbtesterna presenteras, nämner Stefan Löfven att 160 000 anställda inom äldreomsorgen nu har lärt sig grundläggande hygienrutiner. Såväl åtgärden i sig som antalet individer inom äldreomsorgen som kompetensutvecklats gör det uppenbart hur stor hälsofaran var för landets äldre när pandemin drog in över landet.

Hur skulle man kunna skydda de äldre om inte ens basala hygienrutiner eller skyddsutrustning fanns på plats?

Det är allmänt känt att människor som bor i äldreboenden är samhällets äldsta och sköraste grupper i alla länder. Ur det perspektivet är det inte förvånande att den största andelen av de som avlidit av covid-19 kommer från den gruppen.

De är ju utsatta även när det inte pågår en pandemi på grund av sin skörhet.

Och kampen mot pandemin är dessutom komplex och var för hela landet och övriga världen en helt ny och akut krissituation. Ingen har kunnat vara förberedd för delar av detta.

Men trots detta går det inte att blunda för hur pandemin har drabbat de äldre beroende av äldreomsorg mer än äldre i samhället i stort. Det visar den svenska statistiken över överdödlighet i och utanför äldreomsorgen.

Coronakommissionen har också vid sidan av det första delbetänkandet publicerat en rapport som tittat på internationella jämförelser av äldrevården.

I den noteras – som exempel på olikheter i synen på äldreomsorgen i Norden –  att svenska Socialstyrelsen inte har någon avdelning eller enhet för äldreomsorgsfrågor. Det skiljer dem från norska Helsedirektoratet, danska Sundhedsstyrelsen och det finska Institut som har både Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens uppdrag i Finland. De tre grannländernas motsvarigheter till svenska Socialstyrelsen har samtliga avdelningar eller enheter med ansvar för äldreomsorgsfrågor.

”I Sverige har expertmyndigheterna uppdraget att informera regeringen om situationen, och en fråga som väckts av genomgången av de olika ländernas insatser tidigt under pandemin är om äldreomsorgen har fått tillräckligt stort utrymme i Socialstyrelsens krisledningsorganisation, och om i så fall avsaknaden av en specifik äldreenhet har haft betydelse för att äldreomsorgsfrågorna har fått stå tillbaka i förhållande till sjukvården.” ur underlagsrapporten SOU 2020:80 Internationella erfarenheter av covid-19 i äldreboenden

En översikt över 49 studier från bland annat USA, Storbritannien och Kanada publicerad den 1 augusti 2020 pekar också på att en liten del av äldreboendena står för en stor andel av det totala antalet smittade och avlidna.

Motsvarande undersökning finns ännu inte i Sverige. Det finns inte heller några slutgiltiga svar på frågan om varför vissa länder eller vissa typer av äldreboenden har drabbats mer eller mindre än andra.

Coronakommissionen var tydlig under presentationen med att den svenska regeringen till delar gjort ”för lite och för sent”, och det exemplifierades till exempel med besöksförbud inom äldrevården som borde kommit tidigare.

Men i rapporten med internationella erfarenheter kan man läsa om besök inom äldrevården: ”Besöksförbud som införts i de flesta länder har däremot inte haft avgörande effekt för att minska smittspridning i äldreboendena. Besöksrestriktioner har också haft uppenbara negativa konsekvenser för både de äldre och deras närstående. Tillfälliga restriktioner kan vara nödvändiga men de internationella studierna betonar mycket starkt att långvariga besöksförbud måste undvikas, i stället betonas åtgärder som begränsning av antalet besökare, information, goda hygienrutiner och tillgång till skyddsutrustning för anhöriga.”

Inspektionen för Vård och Omsorg IVO gjorde nyligen bedömningen ”att ingen av regionerna i Sverige har tagit det fulla ansvaret för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling”. Äldre som bor på särskilt boende har enligt IVO inte fått vård och behandling utifrån individuella behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19.

Utifrån den granskning av journaler som IVO genomförde så har ungefär en femtedel av personerna på äldreboendena inte fått någon individuell läkarbedömning.

Och när man nu läser dessa tre rapporter från äldreomsorgen finns det något bekymmersamt i hur överens alla är om hur känt allt detta var. Om den här förförståelsen var så djupt förankrad så borde det lett till större ifrågasättanden av fler när Folkhälsomyndigheten förespråkat strategier som alla visste var omöjliga att genomföra.

Det framstår ju med all tydlighet att det redan på förhand var givet att man i Sverige med de så välkända bristerna aldrig skulle kunna skydda de äldre.

– Vi ger kunskapsstöd, men det måste sedan översättas till lokala råd i samordning mellan regioner och kommuner. Vi kan inte ge handfasta råd till 1 700 äldreboenden – för de har helt olika förutsättningar. Hur man kan göra beror på om testningskapacitet finns, och om regionen klarar av att smittspåra eller inte. Vi insåg inte förrän i ett sent skede att de här länkarna inte fungerar som de ska, sa Johan Carlson till Aftonbladet efter coronakommissionens rapport.

I det ovanstående svaret synliggörs det här med förväntan och uppdrag.

Folkhälsomyndigheten ser sin roll som ett ”kunskapsstöd” och anser sig ge råd om hur utförandet ska ske. Men i själva verket uppfattas de som styrande experter och deras strategier och mål anses troligen av de flesta vara såväl genomtänkta som realistiska mål. Den krassa verkligheten ute på golvet inom äldrevården tycks vara en faktor som inte Folkhälsomyndigheten känt till vidden av och ingen annan har hellre klivit fram och påkallat problemen.

Åtminstone inte utan att anses bara vara besvärliga.

Klyftan mellan expertmyndighetens strategi så som den framstått i offentligheten och äldreomsorgens realitet verkar bitvis vara milsvid.

I den internationella rapporten som kommissionen tagit fram ger man rekommendationen att för att hindra att vårens höga dödstal i äldreboenden upprepas måste äldreomsorgen uppmärksammas betydligt mer i pandemibekämpningen – inte minst på nationell nivå.

”Trots detta (de äldres större risk att drabbas av en pandemi, reds anmärkning) hade de allra flesta länders pandemibekämpning från början inte fokus på äldreomsorgen utan all uppmärksamhet låg initialt på sjukvården, och särskilt på intensivvården som prioriterades när det gäller skyddsutrustning och testning.”

Det stämmer att fokus låg på behovet av att skydda de äldre i uppmaningarna till allmänheten men det var även i medier nästan alltid gestaltat med antal platser på intensiven. Så visst försvann vardagen på äldreboende även i medierapporteringen. I kampen mot viruset minns man allra mest de dramatiska bilderna från intensivvårdsstationer från hela världen.

Men en lika stor kamp skedde varje dag inom den svenska äldrevården.

Men det narrativet var precis som yrket själv, nedprioriterat och osynligt. Frågan är om mer granskande journalistik från första början hade kunnat avslöja klyftan mellan den uttalade strategin och möjligheten att nå i mål med den givet det så välkända läget.

En avslutande avgörande fråga är ändå om det här delbetänkandet trots allt kan bidra med viktiga inspel för att undvika att fler äldre dör denna gång? För trots att det finns skyddsutrustning, fler utbildade och vissa förbättrade rutiner för smittspårning är oron stor för att smittan återigen ska ta sig in inom äldrevården till de allra sköraste under den här andra vågen.

– Det är nog förmätet att påstå att det kan ge någon effekt just nu på våra äldreboenden och i vårt samhälle just nu med den smittspridning som råder. Det är väldigt svårt att se vilka av de brister vi har pekat på som omedelbart skulle kunna åtgärdas och få en omedelbar effekt på den pågående pandemin, svarade ordförande för coronakommissionen Mats Melin under torsdagens pressmöte.

Men om delbetänkandet visar på att den enskilt största faktorn bakom dödstalen på äldreboenden är den stora smittspridningen i samhället så måste det ju finnas en enda sak att göra för att hantera den ökade smittspridningen.

Att trycka ner den så mycket man kan. Inte enbart dämpa den.

Det ger vid handen att om coronakommissionens arbete ska leda till något – kan Sverige snart närma sig ännu striktare åtgärder som liknar de som införs nu i Danmark och Tyskland.

För viruset kommer inte att gå på julledighet.

Läs mer:

Coronakommisionens rapporter

IVO: nyhet om äldrevården

Av Brit Stakston