Nyheter om ,

Vännerna flydde till krigets Afghanistan – för att slippa giftas bort: ”Vi dör hellre av en bomb här än gifter oss”

Varje år gifts 12 miljoner flickor bort mot sin vilja. Sex vänner i en stad i Iran ville inte bli en del av den statistiken och bestämde sig för att fly till Afghanistan. Nu är de rädda för att familjen ska hitta dem.

Det var den sjuttonåriga Astar som först uttalade orden. De andra fem behövde inte säga något. Det visste att det var det enda sättet. 

Men ingen fick märka något. Inte arbetsgivaren och ägaren av den lilla kakfabriken som de jobbat på i fem år. Inte deras familjer och inte heller de andra anställda.

Så de jobbade på med både småkakorna och de större bakelserna under spänd tystnad.

De var alla mellan 17 och 21 års ålder och hade sett vad som hänt med äldre systrar när de kom ut ur tonåren. 

Som barn till afghanska flyktingar i Iran hade de bara gått ett par år i skolan och tvingats hoppa av på grund av familjens ekonomi. Numera var jobbet på fabriken familjens huvudsakliga inkomst. 

Under hela uppväxten hade de känt sig som andra klassens medborgare och utan identitetskort var vägarna stängda.  

Chocken var ändå stor när frågan kom. 

Det var inte bara det att ägaren hade föreslagit att de skulle gifta sig. Det var också männen han föreslog. En av dem hade bara en hand. En annan saknade ett ben. De var krigsveteraner från Syrien. Allt var redan bestämt. 

När flickorna sa nej gick ägaren hem till deras familjer och förklarade, i rent ekonomiska termer, vad det skulle innebära för familjen om de gifte bort sin dotter. Det handlade nu inte bara om att behålla jobbet utan också om en extra slant.

Några av tjejerna hade i det längsta hoppats att familjerna skulle säga nej. 

Andra tänkte att även om pappan sviker mig så kan inte min mamma göra detta mot mig? Aldrig. 

Men som flyktingar från Afghanistan hade föräldrarna istället pratat döttrarna till rätta om hur mycket pengar de erbjudits. Det handlade om att se till familjens framtid och inte bara se till sig själv. 

Några av deras mammor tror de förstod vad som höll på att ske men valde att förbli tysta. 

Efter familjens besked bestämde de sig. En av dem kollade upp tider. En annan tog kontakt med en smugglare. En tredje tog hand om och samlade in pengarna som behövdes. Varje timme som gick var riskfylld. Samtidigt jobbade de på så att inget skulle märkas utåt.  

Efter skiftet sa de ”hejdå” till varandra med vetskapen om att det var sista gången de satte sin fot på fabriken. 

– Målet var bara att komma bort, bort, bort det var det enda vi tänkte på. Att vi måste komma iväg innan någon upptäcker oss, berättar Astar på telefon från en stad i Afghanistan.

De har nu varit på rymmen i en vecka. De första dagarna var tumultartade.

Aster berättar att den sista natten sov de hemma hos de egna familjerna och när mörkret lagt sig smög de sig ut till den gemensamma mötesplatsen. 

På frågan om varifrån de fick modet har de sex tjejerna svårt att ge ett konkret svar. Jag upprepar frågan och de upprepar svaret: De flydde för att de inte kunde se sig själva gifta med de utpekade männen. 

Det var bara fel. 

– Vi är så små och de här männen var så stora och gamla, berättar en annan av dem som tar telefonen från Aster. 

En tredje lägger till att de så klart vet om att situationen i Afghanistan säkerhetsmässigt är värre och att många flyr åt andra hållet. 

– Vi har hört om explosioner och vi är ledsna över att det är så här, men vi var tvungna. Vi dör hellre av en bomb här än gifter oss med någon vi inte vill. 

De första dagarna har allihop klämt in sig i två rum men det är inte en långsiktig lösning. Just nu har gruppen fullt upp med att ordna något boende och försöka hitta ett jobb för att kunna försörja sig. Men i ett Afghanistan drabbat av både ökat våld och coronaviruset är det lättare sagt än gjort.

– Vi har ingen familj här, vi är ensamma. Vi har ingen mat, inga ombyteskläder ingenting. Vi har bara varandra. Och vi skäms över att behöva be om hjälp, säger Astar.

De drömmer om att öppna en liten salong för hår och make-up för att på så sätt få egna inkomster.

Att det var just de som valdes ut för giftermål menar Astar beror på att de helt enkelt var ”vackrast på fabriken”. 

– De andra kvinnorna som jobbar på kakfabriken var alla äldre.

Om de känner sina familjer rätt har de redan skickat ut släktingar för att försöka hitta dem i Afghanistan. Här kan mammorna inte rädda dem.

– Hittar de oss nu kommer de inte att ta med oss hem, de kommer att döda oss, tror Astar.

Namnen i artikeln är fingerade för att skydda de intervjuade.

Läs en uppdatering av situationen här: Vännerna i Kabul: ”Vi är rädda men kan nu känna hopp”

Hjälp oss skriva mer om Migration!

Vintern 2016 började svenska myndigheter utvisa ensamkommande afghaner som nekats asyl. Det blev början på en serie reportage och artiklar om svensk historias största deportationsvåg som skapades tillsammans med 8355 engagerade läsare.

Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka ämnet genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Afghanistan”.