Torsdagens förhandlingar kretsade främst kring Christian Aids rapport ”Scorched Earth” från våren 2001 och vad Lundinbolagets ledning egentligen visste om vad som pågick i södra Sudan i början av 2000-talet.
Av Martin Schibbye 7 oktober, 2023
Detta är en rapporterande artikel i en serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
I Genéve ligger FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Här ligger också Lundinbolagets huvudkontor. Våren 2001 håller bolaget ett styrelsemöte och runt borden sitter bland andra Adolf Lundin, sonen Ian Lundin och Magnus Nordin. Bland de frånvarande återfinns Sveriges före detta statsminister, numera FN:s sändebud Carl Bildt. Troligtvis på grund av engagemanget på Balkan.
För att kunna bevisa att bolaget är medskyldiga till brotten i Sudan måste åklagaren visa att de kände till dem. Just detta styrelsemöte har en inbjuden gäst som gör att åklagaren tar upp det under sin sakframställan.
Mark Curtis, med titeln titeln ”Head of policy” arbetar på den kristna hjälporganisationen Christian Aid och har precis publicerat en omfattande rapport med namnet ”The scorched earth.”
Under punkt fem på styrelsemötets dagordning diskuteras ”artiklar i medierna” efter att rapporten lagts fram och någon gång under mötet menar åklagaren Henrik Attorps att Mark Curtis röst knastrar ur högtalartelefonen på bordet.
Vad sa då Christian Aid:s representant på mötet? Enligt ett pressmeddelande från organisationen den 17 mars 2001 berättade Curtis för styrelsemedlemmarna att Lundins närvaro som oljeoperatör främjade den sudanesiska regeringens kampanj för att fördriva civila från oljefälten från mitten av 1999 till mitten av 2000.
– Bygget av oljevägen i Lundins koncessionsområde har åtföljts av omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Christian Aid har funnit att regeringstrupper och miliser brände och tömde dussintals byar längs och i närheten av Lundins oljeväg, ska Curtis ha sagt.
I rapporten står det också att läsa om flygplan som bombade byar för att tvinga invånarna att fly.
Enligt Christian Aid tog de också upp att ”Lundin aldrig, enligt vår kännedom, uttalat sig om någon av dessa överträdelser eller erkänt ett enda fall av kränkning av de mänskliga rättigheterna inom sitt koncessionsområde”.
Enligt Mark Curtis ska påståendet att företaget var omedvetet om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inom sitt koncessionsområde vara osannolikt och han menar att det inte är trovärdigt att de inte skulle ha någon på plats som sett något.
Enligt Christian Aid ska situationen i Lundins block 5A vara så allvarlig att sex av nitton platser, som biståndsflighter tidigare landat på, i dag var omöjliga att nå på grund av säkerhetssituationen på marken.
Dessutom ska Mark Curtis ha framfört att en före detta anställd av Lundin, Michael Chian, tidigare var medlem av en milis ”ansvarig för grova människorättsbrott.” Milisen han syftade på var Paulino Matips regeringssponsrade grupp som anklagades för att ha dödat och våldtagit civila och bränt hem söder om Bentiu.
Efter att ha redogjort för rapporten ska Mark Curtis även ha framfört kravet på att Lundinbolaget ”omedelbart borde avbryta sin verksamhet i Sudan” och därefter ”erkänna” att kränkningar av de mänskliga rättigheterna har skett inom koncessionsområdet.
Mark Curtis räknade även upp en lång rad åtgärder som han ville att bolaget skulle genomföra bland annat ”medge att oljevägarna och landningsbanorna har använts av militären i deras kampanj för att avbefolka oljeområden.” De skulle också ”bekräfta eller förneka” att man har betalat för, antingen delvis eller helt, byggandet av vägar, broar och flygplatser inom sitt koncessionsområde.
Som stöd för påståendena ska Mark Curtis ha citerat Taban Deng, en tjänsteman vid landets vägmyndighet som för Christian Aid ska ha uppgett att uppgraderingen av landningsbanan vid Rubkona ska ha betalats av Lundin. Dessutom stod de för hälften av kostnaderna för vägen mellan Rubkona och Heglig samt hela kostnaden för vägen mellan Rubkona och Thar Jath. Vägar och flygplatser som armén ska ha använt sig av.
Enligt pressmeddelandet från Christian Aid några dagar senare ska Mark Curtis ha blivit ombedd att skriftligen skicka in sina frågor så skulle bolaget besvara dem.
– Folk i Sudan lider nu och vi uppmanar er att upphöra med er verksamhet och inte fortsätta innan en fred är på plats, sa åklagaren att Mark Curtis ska ha sagt till bolagets styrelse.
När genomgången är klar begär en av Alexandre Schneiters advokater ordet.
– Hur vet du att han sa detta på styrelsemötet?
– Det vet jag inte, jag var inte där, men detta är vad de uppger att de sa, svarar åklagaren.
– I styrelseprotokollet finns inte något av detta med. Det är ingen bilaga till protokollet.
– Men det är Christian Aid som står för detta, enligt deras pressmeddelande, försvarar sig åklagaren.
– Men du vet inte om det framfördes?
Rättens ordförande Tomas Zander bryter in och efter en stunds diskussion konstateras det att alla är överens.
Inte om vad som sagts på mötet.
Men att det åklagaren framfört är vad Christian Aid har påstått ska ha sagt enligt deras eget pressmeddelande.
På alla dörrar som leder in till sal 34 på andra våningen i Rådhuset finns en mugg med ett kryss över. Det är förbjudet att ta med sig vatten eller kaffe in i rättssalen. En regel som inte längre följs lika strikt.
Försvarets advokat, Torgny Wetterberg dricker ofta vatten i små muggar. ”Det kommer att bli grus kvar av gärningsbeskrivningen när vi är klara med den,” sa han till journalister när rättegången drog igång och han menar, med samma självförtroende, att rättens ledamöter också borde dricka mera vatten.
– Att dricka vatten är viktigt som advokat. Under en annan längre förhandling fick jag förstadiet till njursten för att jag inte drack, säger han efter en av dagens kaffepauser.
Alla lovar att tänka på det och sedan kan åklagaren återgå till att gå igenom Christian Aids rapport. Av alla rapporter som åklagaren tagit upp som bevis de senaste dagarna är denna den mest omdiskuterade. Både när den släpptes och i efterhand.
I Sverige blev det diskussioner kring rapporten när den kom ut eftersom den tidigare statsministern Carl Bildt (m) då satt i styrelsen för Lundin.
Rapporten togs fram för Christian Aid med hjälp av bland annat av frilansjournalisten Julie Flint som också skrev artiklar i både The Guardian och DN. Något som reste frågan om dubbla roller. Enligt Bengt Nilsson, författare till boken ”Lundin Oil och sanningen om södra Sudan” ska hon också personligen ha stått nära befälhavarna i SPLA.
Bengt Nilsson skriver att New Sudan Council of Churches som samarbetade om rapporten beskrivs av en av SPLA:s ledare som ”rörelsens andliga gren.” SPLA:s kristna profil gjorde det också lätt för USA:s president George Bush att ta ställning för Sydsudans självständighetssträvanden.
Fram tills denna vecka har åklagaren fokuserat på FN:s och HRW:s rapporter samt bolagets egna säkerhetsrapporter och när de nu lägger fram även ”The Scorched Earth” som bevis såg försvaret lugna ut. Det är en rapport bolaget ägnat tjugo år år att dissekera varje mening i och den kan mycket väl få en central betydelse för rättegången.
Under presentationen av den så lade också åklagaren in en rad brasklappar. I en passage där det nämns att Peter Gadet ska ha sagt att ”huvudsyftet med övergreppen var att ta kontroll över oljefälten” poängterade åklagaren att man inte kan ta det för givet.
– Här omnämns Peter Gadet och att han sagt det ska tas ”med en rejäl nypa salt”, men vi vill visa att en de stridande parterna tar upp oljan som en del av konflikten, sa Henrik Attorps.
Rapporten nämner också Michael Chian som enligt Christian Aid togs upp i redovisningen inför styrelsen. I rapporten står det:
”Även om Matip inte har någon officiell roll i försvaret av oljefälten, verkar oljebolagen ha kopplingar till honom. Michael Chian, en befälhavare som avvek till södra Sudan tillsammans med Gadet, var samordningsansvarig mellan milisen och Lundin fram till 1999. Chian sa att milisen hade order att rensa oljefälten från söderns invånare eftersom “regeringen inte vill ha söderns invånare som arbetare där.”
Åklagaren passar också på att påminna rätten om att Michael Chian även förekommer i bolagets egen säkerhetsrapport från den 14 november 1999. På skärmen visas ”Sudan Weekly Report” där det i punkt sex står att en ny ledare vid namn Michael Shanjek är aktiv i Jikenge-området. Det står också att han ”förut var en av IPC vakterna”. Åklagarna har även ett id-kort på personen som kopplar ihop de båda stavningarna.
Det är veckans sista dag och timmen efter lunch brukar vara den längsta. Om några timmar är det helg.
Den av tolkarna som får en kort paus i läsningen av den omfattande rapporten googlar på ”Chicken Noodle Soup” samtidigt som kollegan översätter punkt två i rapporten.
– Regeringsstyrkor använder oljebolagens infrastruktur för att nå sina militära mål. Enligt Peter Gadet så ger företagen makt åt regeringen att driva bort folket. De hjälper regeringen med allt. De bygger vägarna, bygger flygplatserna där bombplanen och helikoptrarna landar.
Ett antal sydsudaneser som har arbetat vid Heglig berättade för Christian Aid att stridshelikoptrarna ‘skyddade oljearbetarna,’ men också att de angrep civila mål. En av Talismans egna säkerhetsrådgivare, en tidigare anställd vid det brittiska säkerhetsföretaget Rapport, sa privat enligt rapporten att en helikopter lastade ur ammunition vid Heglig bara minuter innan platsen inspekterades.
– Här kan vi också peka på de rapporter som Talisman själva skriver om händelseutvecklingen gällande Hedvig som vi gått igenom tidigare, säger åklagaren.
Rapporten nämner också att en andra flygplats byggs med en längre landningsbana vid Rubkona under 1999. Ett projekt som ska ha betalats av Lundin. Staden är nu också högkvarter för arméns 15:e division och basläger för oljebolaget.
”Företaget ställde upp med ungefär 10 miljoner amerikanska dollar för att bygga en semi-permanent bro över floden söder om Rubkona. Bron gör det möjligt för regeringstrupper att tränga in i oljerika områden söder om Bentiu i Western Upper Nile”.
När Christian Aid i rapporten frågar Magnus Nordin ”Lundins Investor Relations Manager” om övergrepp ska han ha svarat att företaget inte hade “direkt märkt någon konflikt” men att det var en “komplex och instabil situation.”
Rapporten från Christian Aid gav upphov till en rad artiklar i svenska och internationella tidningar våren 2001. Åklagaren har tidigare i veckan gått igenom Aftonbladets reportage och tog under torsdagen även upp Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters rapportering.
DN:s artikel är i dag försedd med en i sammanhanget enorm rättelse som rubrik. Det står: ”DN:s rättelse. Det blev två översättningsfel i Julie Flints artikel om händelserna i Sudan. Det var regeringsallierad milis som angrep i Nhialdiu och inte militären. Den FN-anställde som rapporterade om händelserna kring den väg som Lundin Oil byggt i landet flög över området. Inget annat.”
Det verkar ha funnits en stor oro för stämningar vid tiden för publicering.
I originalartikeln stod det att FN-tjänstemannen flytt längs med oljevägen i en Toyota ”pådriven av soldater.”
I artikeln skriven av Julie Flint träffar hon en man i Nhialdou dit då 11 000 personer flytt. Artikeln gör gällande att innan oljan upptäcktes var området ointressant, men 1998 när oljeutvinningen startade började militären rensa området från norr till syd.
– Några dagar senare korsade soldaterna floden på en bro som byggts av Lundin och började bränna och röva, säger en av de intervjuade.
De flesta tvingades bort mellan oktober 1999 till maj år 2000. När Julie Flint återvände i Nhialdo i november tog det tid att hitta byn.
Den fanns inte längre kvar, enligt artikeln.
– De fåtal människor vi stötte på berättade att de som inte flytt, stängdes in levande, skriver Julie Flint.
En annan intervju berättar en flykting att när Lundins väg nu var under regeringens kontroll återvände några för att ”leva under en ny regim”.
I en uppföljande artikel av Julie Flint intervjuas den före detta FN-rapportören Diane de Guzman. Fri från sitt kontrakt med FN kan hon nu tala i klartext. Hon berättar att hon ofta flög över regionen: ”Enligt Guzman var regeringens anfall i Block 5A avsedda att skapa en skyddszon runt Lundins oljekällor och att skydda vägen som byggts mellan Rubkona och källorna i Thar Yath,” skriver Julie Flint.
23 byar längs med vägen ska ha tömts på allt levande enligt Guzman.
– Kvinnor, barn och gamla som inte hann fly brändes levande i sina hyddor, läser åklagaren upp.
Texten är på svenska så tolken kan passa på att googla på läderskor.
Ute är det kallt och det känns som om vi har en lång vinter framför oss.
Guzman är också förhörd under förundersökningen och ska enligt åklagaren motsatt sig rubriken ”Jag såg brända byar” även om hon står för innehållet.
– Hon har inte satt rubriken, säger åklagaren. Vilket får rättens ordförande att markera att diskussioner om vad vittnen ska tänkas säga inte höra hemma under sakframställan.
Den lilla passusen är en föraning om vad som komma skall.
Försvaret kommer att ifrågasätta vad hon såg och när. Hur kan man från en helikopter bedöma vad som brinner och vem som tänt på? Och var brann det? Längs vägen eller långt västerut? Guzman har också i förhören som finns i förundersökningen framhållit att SPLA inte sågs som enbart ”good guys” av de civila och att även de begick övergrepp.
Den 13 mars skriver Svenska Dagbladets Gunilla von Hall en artikel: ”Oljebolag förvärrar konflikten.”
I SVD-artikeln citeras FN:s rapportör Baum som nyligen dragit sin rapport för Generalförsamlingen. Han menar att ”oljeutvinningen förvärrar konflikten” och att flera byar bränts ner till grunden. Detta ska ha skett under de senaste månaderna.
Åklagaren läser högt ur den gulnade och inscannade texten. Det ser ut att vara sidor med fem spalter. Bilderna är korniga. Känslan av att vara på KB och gå igenom gamla mikrofilmer infinner sig. Artiklarna är en del av svensk mediehistoria.
Baum berättar på telefon för Gunilla von Hall att han träffade Lundin i Geneve och säger att de är medvetna om situationen. Han bedömer också rapporterna från hjälporganisationer som trovärdiga och att Bildt kanske kan få bolaget att inse de etiska aspekterna.
Den andra april kommer Gunilla Halls nästa artikel i SvD. I den konstateras att en del av de områden där övergrepp skett ligger inom Lundin Oils områden.
Baum uppger också, precis som Guzman i DN att Nhialdou hade rensats.
Till Svenska Dagbladet säger Maria Hamilton presschef för Lundin, att byarna ligger ”utanför det egna området och att de inte känner igen namnen på byarna”.
Geografin och ortsnamn ser redan nu ut att bli en av rättegångens stora stridsfrågor. Ingen samsyn finns varken då eller nu om var olika byar låg. Att Nhialdou angreps upprepade gånger kommer nog även försvaret att gå med på. Men de kommer, enligt vad Bengt Nilsson skriver i sin bok, placera byn 30 kilometer väster om Lundins väg.
Debatten i Sverige tar fart av artiklarna i Aftonbladet, DN och SvD. I ett brev till aktieägarna skriver Lundinbolaget att det förekommit ”påstådda rapporter om tvångsförflyttningar” men att oljevägen byggts efter ett önskemål av lokalbefolkningen.
– Detta görs för att människorna ska kunna förflytta sig lättare och kunna ta sig till skolor och kliniker.
I texten som åklagaren läser högt ur säger bolaget också de tagit fram ett program för hälsa och utveckling, samt bidragit med färskvatten till området.
– Varje dag kommer tre lastbilar med 13 000 liter vatten per lastbil, läser åklagaren.
Så slutar dagen som den började, med uttalanden om vikten av vatten.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
**
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Detta var en rapport från rättegångens femte vecka. Rapport från tidigare dagar finns här.
