Oron för att bli sjuk finns hos många Kabulbor. Och vid attentat blir sjukhusen snabbt fulla. Det skriver Mohamed om i veckans dagbok.
Av Mohammad 30 augusti, 2020
Att Afghanistan en dag ska bli ett land där ingen längre dödas av terrorister känns långt borta.
Tvärtom så har antalet attacker mot civila ökat.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
När det sker attacker i Kabul har jag ibland promenerat bort till sjukhusen och sett alla människor som kommer in med bilar och ambulanser. Är det en större attack så har inte de statliga sjukhusen budget för att läka allas sår.
När det blir fullt så hänvisas patienter till de privata sjukhusen, men där kostar det pengar. Jag har sett familjer gråta över att deras sårade anhörig inte fått plats på sjukhusen för att få vård och operation.
Hur ska vi komma ur det här och få landet att fungera? Kommer det en dag då soldater slutar förlora sina liv på grund av talibaner eller andra. Tror ni att ni som läser detta hade klarat er i Afghanistan? Jag har svårt att klara mig även om jag är uppväxt med krig. Jag vill inte se mer krig i mitt liv. Jag vill inte att fler barn ska se mammor dö. Eller mammor se sina barn dö.
Inte ens de som är rika vågar satsa på sina företag i Afghanistan. Tjänar de pengar så riskerar de och deras barn att kidnappas. Även ingenjörer som kommer hit från andra länder kidnappas. Så vem vågar du leva här?
När någon börjar tjäna pengar i Kabul så kommer personen ganska snabbt att bli kartlagd och förföljd av personer som funderar på hur de kan kidnappa en.
De som är politiker har därför minst 10 vakter och fyra polisbilar med sig och sitter även själva i skottsäkra västar. Men vem skyddar mig eller andra i staden? Och vem ger oss vård om något händer?
Nu pratar jag också om Kabul – andra provinser har mindre möjligheter än här att skydda sina medborgare.
Här i huvudstaden finns lite bättre möjligheter för vård och sjukhus men sker något i andra provinser så kommer de allvarliga fallen ändå att skjutsas till sjukhusen här. Det behöver inte bara vara attentat som tar livet av folk. På vintern dör många på grund av de dåliga vägarna.
Så vilka möjligheter finns då i Kabul? De är inte många. Om familjerna till anhöriga som är allvarligt sårade har bra ekonomi kommer de att skickas till Pakistan eller Indien. Om de inte dör innan de kommer fram frå de få vård där.
En patient som jag inte glömmer mötte jag inne på ett av sjukhusen. Läkaren hade sagt till honom att han borde ta sig till Pakistan för att opereras. När det inte gick så togs de bilder som skickades till sjukhus i grannlandet för att läkarna där skulle ge råd via mejl.
Medan jag var i Sverige så blev min syster plötsligt allvarligt sjuk. Hon var då ungefär 15 år och skjutsades av min familj till Kabul. Väl i Kabul kunde ingen säga vad som var fel på henne så hon kördes vidare till Pakistan. I Pakistan finns det bra läkare och de kunde ge en diagnos och hjälpa henne att bli frisk.
Varför berättar jag det här?
Finns det inget mer glädjande jag kan skriva om när det gäller tillgången till vård? Men det gör det inte. Det finns inga bra sjukhus.
Det finns ingen fungerande säkerhet. Det virvlar skräp i luften och jag saknar mina mänskliga rättigheter.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
