Reportage om Afghanistan, Migration

Utvisade Basir: ”Talibanerna kom till min lägenhet och förhörde mig”

Det var svårt redan innan. Men efter talibanernas maktövertagande har tillvaron blivit ännu svårare för de utvisade i Afghanistan. Många söker nu desperat efter ett sätt att lämna landet – men de stängda gränserna gör det omöjligt. Blankspot har träffat Basir Sharifi i Kabul, som nu gömmer sig för talibanerna.

Av Göran Engström 26 september, 2021

En dryg månad har gått sedan talibanerna tog makten i Afghanistan. När Blankspot träffar Basir Sharifi och hans hustru Seddiqa i den afghanska huvudstaden har de nyligen flyttat till en ny lägenhet. Ett rum på 15 kvadratmeter och ett minimalt kök som de delar med en annan familj. 

– Det är ingen lyx direkt, men här känner vi oss åtminstone säkrare än vi gjorde på förra stället, konstaterar Basir och föreslår med en svepande armrörelse att vi ska slå oss ner på golvet.

• Blankspot har följ Basir under en längre tid. Läs våra tidigare artiklar.
• Mars 2017: “De utvisade”.
• April 2018: “Den långa vägen tillbaka”.
• Maj 2019: ”Från Kållered till Kabul”.

Det var den 15 augusti i år som talibanerna – triumferande men utan att behöva avlossa ett enda skott – rullade in i Kabul. Den afghanska huvudstaden föll som ett korthus. Regeringens säkerhetsstyrkor kapitulerade utan motstånd, och presidenten flydde utomlands med svansen mellan benen och närmare 160 miljoner amerikanska dollar på fickan. Ett gigantiskt svek. I första hand mot det afghanska folket, men också mot det internationella samfundet som de senaste 20 åren pumpat in tusentals miljarder i det afghanska demokratibygget. 

Ungefär samtidigt som de första talibansoldaterna siktades i huvudstadens västra utkanter, var Basir på väg till banken för att hämta ut pengar som en vän i Sverige skickat till honom.

Utanför banken köade massor av människor, berättar han. Dörrarna var blockerade, ingen släpptes in och plötsligt utbröt panik. 

– Någon hade fått höra att talibanerna kommit till Kabul och ryktet spreds snabbt. Alla sprang åt olika håll för att snabbt ta sig hem igen.

Flera av de utvisade som Blankspot träffat och pratat med i Kabul beskriver de inledande timmarna som fullständigt kaotiska. De människor som befann sig på stan försökte alla ta sig hem så fort som möjligt. Butikerna bommade igen, marknaderna tömdes på folk och den även i vanliga fall hysteriska trafiksituationen urartade fullständigt.

Även Basir satte full fart hemåt, men redan ett par timmar senare – när den inledande chockvågen ebbat ut – lägrade sig ett spöklikt lugn över den afghanska huvudstaden.

– Talibanerna gick ut och sa att de inte var ute efter folket, att de inte kommit för att hämnas, och det fick folk att lugna ner sig lite, berättar Basir.

Trots talibanernas tal om förlåtelse och försoning kändes allt väldigt osäkert de kommande två veckorna, berättar Basir vidare. Han lämnade bara lägenheten för att fylla på med bröd och vatten, och han tänkte mycket på framtiden.

– Vad händer nu? Allt var som en mardröm för oss, säger han.

Basir Sharifi kommer från Jaghori i provinsen Ghazni i landets södra delar. Första gången Blankspot berättade om honom var vårvintern 2017. Några månader tidigare hade han själv valt att återvända till Afghanistan efter att ha fått avslag på sin asylansökan i Sverige. 

Sedan dess har livet gått upp och ner för Basir. Han har kastats mellan hopp och förtvivlan i takt med att situationen förändrats i Afghanistan, men hela tiden burit på en längtan att en dag kunna återvända till Sverige.

Den längtan har han kvar, säger han. Efter de senaste veckornas utveckling är den starkare än någonsin. För även om säkerhetsläget generellt sett blivit bättre sedan talibanerna tog makten – kriget är ju över, om än tillfälligt – så är det mycket som blivit svårare. Det gäller inte minst ekonomin.

– Det var svårt att hitta jobb redan innan, nu är det helt omöjligt, berättar Basir, som tidigare i perioder försörjt sig som chaufför åt ett företag som tillverkade och monterade stenskivor.

Men det som skrämmer mest just nu är ändå osäkerheten över vad som kommer att hända framöver. Talibanerna har lovat att inte straffa dem som arbetat åt internationella organisationer eller den tidigare regeringen. Det är dock löften som många ställer sig tvivlande till. Inte minst sedan de nya makthavarnas tal om att bilda en inkluderande regering – med plats för både kvinnor och etniska och religiösa minoriteter – visade sig vara tomt prat.

Osäkerheten har spätts på av att talibanerna de senaste veckorna gått från hus till hus och registrerat både människorna som bor där och deras ägodelar.

Även Basir och Seddiqa har fått besök, berättar de.

– De ställde frågor till mig om min bakgrund, och undrade om jag varit anställd av den gamla regeringen eftersom jag hade haft utlänningar på besök, säger Basir och syftar på Blankspots senaste besök i början av juni i år.

– Jag berättade att ni är journalister och ska skriva en rapport om hur det går för de som utvisats från Sverige.

Talibanerna nöjde sig uppenbarligen inte med det svaret. Basir berättar att han fick följa med till deras högkvarter och att de fortsatte förhöra honom där. 

– Eftersom de redan visste att jag haft besök av utlänningar hade jag inget annat val än att berätta för dem att även jag varit i Sverige och sökt asyl. De var aldrig våldsamma, men de tog ifrån mig min mobiltelefon och gick igenom allt innehåll.

– Det kändes otäckt och jag var mycket rädd eftersom jag hört att talibanerna ska ställa alla som varit i Europa och sökt asyl inför rätta.

Efter två dagar släppte talibanerna Basir. Innan de lät honom gå sa de åt honom att ha mobilen påslagen alltid så att de kunde få tag på honom igen om de behövde.

Exakt vem som skvallrat för talibanerna vet inte Basir, men han utgår från att det är någon av grannarna i huset. 

Under tiden som talibanerna förhörde Basir var Seddiqa ensam i lägenheten.

–Jag var väldigt orolig och ledsen, det kändes som att livet inte var värt att leva längre, säger hon.

Kort efter talibanernas besök i lägenheten bestämde sig Basir och Seddiqa för att flytta. De tog kontakt med en bekant som de hyrt av tidigare, och fick löfte om att hyra samma lägenhet igen – åtminstone så länge talibanernas utredning pågår.

– Det känns säkrare, det är ingen som känner oss här, konstaterar Basir.

Ända sedan Basir återvände till Afghanistan för snart fem år sedan har han och Seddiqa fått ekonomisk hjälp från en familj i Dalarna. Pengarna från Sverige räcker till att betala hyra och mat, och i de perioder då Basir haft ett arbete så har de klarat sig bra ekonomiskt.

Just nu är det inte säkerheten, utan den krisartade ekonomiska situationen som är det största problemet för det afghanska folket. Flera länder, däribland Sverige, har sedan tidigare långvariga ekonomiska åtaganden i landet, men håller på grund av den rådande politiska osäkerheten nu inne med det utlovade biståndet. Dessutom har bland annat USA fryst den afghanska statens tillgångar i utlandet på obestämd tid.

Om talibanerna har kapacitet att styra ett land och statsapparat återstår att se. A och O för att de nya makthavarna ska lyckas behålla greppet om befolkningen är att ekonomin snabbt kommer på fötter igen. Många av de statsanställda som fortfarande har ett jobb att gå till har inte fått lön på flera månader. Till råga på allt varnar FN nu för en annalkande svältkatastrof.

Basir är orolig men inte uppgiven, säger han. Om inte situationen blir bättre snart kommer han att försöka lämna landet. Problemet nu är att alla gränser är stängda för afghaner som inte har medborgarskap i något annat land.

Alternativet är att ta den illegala vägen ut, och med hjälp av människosmugglare försöka korsa gränsen till antingen Iran eller Pakistan.

Basir tvekar. Det är en farlig väg och skulle innebära att han ännu en gång måste lämna Seddiqa ensam – något som hustrun motsätter sig.

– Om Basir försvinner, vem ska då ta hand om mig? Jag är beroende av honom, säger hon samtidigt som tårarna trillar ner för kinderna.

– Om han lämnar Afghanistan, så vill jag följa med. Ska vi fly så gör vi det tillsammans.

Utanför fönstren håller solen på att gå ner. Från en minaret i närheten hörs böneutroparens klagande sång. Med ens känns allt så ödsligt och vemodigt. Det har blivit dags att lämna Basir och Seddiqa för den här gången, men jag lovar – som vanligt – att snart vara tillbaka i Afghanistan igen. 

Om de fortfarande är här då återstår att se.

– Jag tror att det kommer att bli väldigt svårt för människor att leva här under den nya regimen. Speciellt för hazaras och andra minoriteter, säger Basir.

Journalisten Göran Engström har rapporterat från Afghanistan i 16 år. Han kom nyligen hem från den senaste reportageresan. För Blankspot har han sedan 2016 löpande rapporterat om hur det går för de utvisade. I intervjun nedan intervjuar han Basir första gången 2017.

Av Göran Engström